Chnaga – Ett karaktärsporträtt av en vandrande vilde

[Dretski]

Chnaga är en svartnisse liksom ingen annan och en karaktär under utarbetning. Som en van vandrare i De Grå Hallarna och Multiversum lever denna karaktär ett liv som är förunnat få andra karaktärer i någon av världarna han besökt, ofta av en ren slump. Han är kaos personifierad och dras ofta helt slumpmässigt till de underligaste händelserna och krafterna i Multiversum (eller om de underligaste händelserna dras till honom, en fråga jag låter vara obesvarad). Egentligen skriven som en karaktär till Dungeons & Dragons tänkte jag att det kan finnas plats för honom även på Ereb Altor, eller via ren slump egentligen i vilken kampanjvärld som helst, som en intressant "gubben i lådan"-karaktär som helt plötsligt råkat snubbla in i något magiskt fenomen och hamnat på en ny plats i världen, synbart utan anledning. Han är karaktären som precis suttit och studerat intrikata mönster på en trasmatta i timtal för att mitt under pågående strid inse att fyra varelser råkat trampa på den och förarga honom till den milda grad att han drar bort den under benen på allihop samtidigt som han slår in pannbenen på dem, eller som gör allt för att rädda en daggmask snarare än att bry sig om de personer runt honom som just litat blint på denne under en veckas tid, bara för att tio sekunder senare råka mosa daggmasken själv och fortsätta sin färd åt något helt annat håll. Chnaga har inga mål och ingen moral, men vill heller varken gott eller ont. Allt bara råkar hända runt honom och han följer vindarna eller vågorna dit de leder honom.

Bakgrund
Chnaga minns inget av sin födelse, ingen stam, inga föräldrar, ingen historia innan han blev en del av världen. Han vet bara att han alltid har varit på väg någonstans, alltid rört sig framåt. Hans första minne är vatten, den svala känslan av en flod som bar honom, och de första ansikten han såg var en grupp vandrande munkar som satt vid stranden och drack sitt morgonte.
En av dem, en gammal halvalv vid namn Mäster So'Ru, fiskade upp honom ur vattnet med sin stav och studerade honom som om han var en ovanlig sten funnen på en stig. "Något märkligt har spolats upp vid våra fötter. Vad gör vi med det?" De gjorde vad de alltid gjorde – de accepterade det och vandrade vidare, och Chnaga följde med.
Han växte upp bland dem, nomadiska munkar utan kloster, utan murar, utan en fast filosofi annat än att följa världen som den var. De trodde inte på att gömma sig från elementen, så Chnaga lärde sig att vädret var en illusion. När andra frös stod han kvar, när andra hukade sig för vinden dansade han i den och när regnet föll övade han på att dansa mellan dropparna. De lärde honom att en kropp som aldrig slutar röra sig aldrig kan fångas, att strid är en dans snarare än en kamp, och att det bästa sättet att förstå världen är att sluta försöka styra den.
De var inga asketer. De drack, festade, skrattade och levde lika hårt som de tränade. Chnaga växte upp med att se dem gå från djup visdom till fylledanser på en natt och tillbaka till meditation vid soluppgången. Hans första strid var mot en ekorre, hans första läxa var att benen aldrig fick stå stilla, och hans första fylla kom när han råkade dricka Mäster So'Rus jästa örtte.
Vid tolv års ålder fann han sin stav, Slynglan. I en stad där munkarna slagit läger fanns en stor park med ett gammalt, dött träd. Ensamt, krökt av tidens gång, men fortfarande stående. Chnaga klättrade upp i det och satt där i tre dagar. På fjärde dagen sa en vakt att han inte kunde bo där. Chnaga frågade om vakten någonsin försökt. På femte dagen sa stadens magiker att trädet var hundratals år gammalt och förtjänade respekt. Chnaga påpekade att han själv skulle överleva det. På sjätte dagen hotade stadens slaktare att hugga ner hela trädet om han inte kom ner. Chnaga sa ingenting, tog en kniv, högg av en gren och klättrade ner.
Den grenen blev Slynglan, den enda ägodel han någonsin brytt sig om. Sedan dess har den varit med honom, lutats mot, snurrats, svängts, slagits med och använts som stöd när han låtsats vara fullare än han är.
Munkarna fortsatte sin väg, men Chnaga slutade aldrig röra sig. Han har drivit genom världen, improviserat sitt liv som han improviserar sin strid, alltid oberäknelig, alltid på väg någonstans även om han själv inte vet var. Han har slagits med en arg panda över ett fat vin, vunnit en drakskatt genom att spela död i sex timmar för att genast lämna den på platsen där den återfanns, besegrat en paladin i schack genom att låtsas förlora med flit tills paladinen gav upp i frustration, och han har drunknat två gånger men ändå överlevt genom ren envishet.
Han är den som alltid vinglar men aldrig faller, den som världen ser som full men som alltid har kontroll. Han vet inte exakt vad han letar efter, men han vet att han kommer att hitta det om han bara fortsätter att röra sig.
Utseende
Chnaga är liten, men hans närvaro är större än hans kropp. Han står strax över en meter hög, men rör sig med en självsäkerhet som får honom att verka både större och lättare än han är. Hans hud är mörkgrön, dämpad och djup som mossan i en gammal skog. Den har en grov struktur, härdad av ett liv utan skydd, och täcks av ärr och tatueringar som slingrar sig över musklerna som linjer på en karta, berättelser ristade i huden från ett liv i ständig rörelse.
Hans hår är kaotiskt, en spretig tuppkam i en djup kopparfärg, som eld i ett stormande hav. Det sticker upp åt alla håll, aldrig riktigt ordnat, aldrig riktigt stilla, som om det har sin egen vilja. Ögonen är isblå, en skarp kontrast till huden, och när han ser på någon är det med en blandning av misstro, humor och en outtalad gåta. Som om han vet något de inte vet, eller kanske precis har glömt något viktigt.
Hans ansikte är smalt, alltid i rörelse. Ett flin som aldrig riktigt försvinner, en min som kan pendla mellan släpigt ointresserad och plötsligt skarpt fokuserad på ett ögonblick. Hans näsa är liten och lätt uppåtböjd, nästan kattlik, och hans tänder är vassa, men sällan blottade i hot – snarare i ett leende som säger att han vet något du inte gör.
Han är smal men muskulös, kroppen är byggd för snabbhet och uthållighet snarare än råstyrka. Hans rörelser är flytande, nästan överdrivna i sin avslappnadhet, som om han alltid är halvvägs in i ett fall men aldrig riktigt når marken. Han bär nästan ingenting – ett enkelt höftskynke och läderlindor runt underarmarna, slitna av tid och strid. Inga skor, aldrig några skor. Hans fötter har vandrat över sten, sand, snö och het mark så länge att de blivit lika härdade som resten av honom. Han känner marken under sig och litar på den som andra litar på en karta.
Och så är det Slynglan. En enkel stav, mörk av år av användning, en förlängning av hans kropp och sinne. Han lutar sig mot den, snurrar den mellan fingrarna, låter den dansa i hans grepp som om den har sin egen själ. Sliten, väderbiten och till synes oansenlig, men vårdad med en ömhet han inte visar något annat. Som om den är det enda som på riktigt binder honom till världen.
Personlighet
Chnaga är en varelse av motsägelser, en vandrande paradox som ingen riktigt kan förstå – inte ens han själv. Han rör sig som om han är på väg någonstans, men stannar alltid där kaoset är som starkast. Han talar som om han vet något ingen annan gör, men glömmer ofta bort vad han precis sagt. Han slåss som en storm, oberäknelig och förödande, men alltid med en känsla av att han mest råkade hamna där, att hans slag och sparkar bara är lyckliga olyckor.
Hans sinnesstämning skiftar som vinden. I ena stunden kan han vara slö och likgiltig, ligga på rygg och betrakta molnen som om han vore världens mest ointresserade goblin, och i nästa sekund explodera av rörelse och skratt, kasta sig in i en strid eller en improviserad dans som om han väntat på detta hela sitt liv. Det är omöjligt att veta vad som triggar förändringen. Kanske ett ord, en doft, en fluga som flyger förbi och påminner honom om en gammal historia han inte berättat än.
Han älskar att tala i gåtor, men inte för att han vill verka mystisk – han bara tycker att raka svar är tråkiga. Han vet att människor vill ha enkelhet, att de vill förstå världen i raka linjer och tydliga regler, och han ser det som sin uppgift att förvirra dem, att spräcka deras uppfattningar och få dem att tänka på nya sätt. Han kan ge en vän ett viktigt råd genom att imitera en kyckling, för att han anser att den som förstår varför han gör det också är värdig att förstå rådet.
Chnaga bryr sig inte om materiella ting, inte om pengar, inte om ära. Han kan slåss för någon, men han kommer aldrig att säga att han gör det för deras skull. Han kan hjälpa till, men aldrig för att han har blivit ombedd. Han gör vad han gör för att det är det enda sättet han kan leva på – i ständig rörelse, i ständig kamp med den värld han vet är kaos, men som han dansar sig igenom ändå.
Han skrattar ofta, men aldrig på samma sätt. Ett slött, hest fnitter när han ser någon kämpa med en uppgift han vet är omöjlig. Ett högt, skärande gapskratt när han precis undvikit ett svärdslag med en rörelse som ser ut som en snubbling. Ett tyst, knappt hörbart leende av ljud när han betraktar en vän i vila, ett ögonblick av stillhet i en annars rörlig existens.
Chnaga hatar inget, men han har ett särskilt förakt för dem som tror att de har kontroll. De som planerar sina liv i rader, som tror att världen kan böjas efter deras vilja. Han ser dem som stela träd, orubbliga tills stormen kommer och knäcker dem. Själv är han vinden som blåser mellan grenarna, omöjlig att hålla fast, omöjlig att förstöra.
Han dricker, men ingen vet vad. Han lutar sig på Slynglan, men ingen vet om han faktiskt behöver den eller bara gör det för att lura folk. Han slåss som om han inte försöker, men ingen kan vinna över honom på hans egna villkor. Han är den som alltid ramlar men aldrig faller, den som alltid skrattar men aldrig riktigt förklarar varför.
Frågar man honom vad han vill ha ut av livet, ler han bara snett, ser en på ett sätt som får en att undra om han vet något man själv inte gör, och svarar:
"En vind att följa, ett skratt att dela, och ett fall att aldrig träffa marken i."
Chnagas plats i världen
Chnaga är en vattendelare, en levande myt bland de vandrande munkarna. För vissa är han den renaste formen av deras filosofi – en själ som frigjort sig från begränsningar och blivit ett med kaoset. För andra är han det största misslyckandet i deras historia, en elev som vägrade disciplin och istället kastade sig ut i en värld av infall och impuls.
Hans namn väcker allt från leenden till förbannelser. En del munkar ser honom som ett bevis på att regler bara är hinder för sann insikt, att han har funnit friheten de själva aldrig vågade omfamna. Andra ser honom som en varning, en avfälling som förlorade sig själv i sin egen galenskap. Ingen vet riktigt vad som är sant. De hör historier om honom, osannolika berättelser om strider, fyllor, insikter som föds ur nonsens och dumheter som leder till oväntad visdom.
För Mäster So'Ru, halvalven som en gång fiskade upp Chnaga ur floden, är han en son, en vild och ostyrig själ som aldrig kunde tämjas men som han aldrig skulle vilja tämja heller. So'Ru skrattar när han hör om honom. Han säger att vinden aldrig stannar och att den som försöker hålla fast den bara kommer att slita sönder sina egna händer. För honom är Chnaga inte en avfälling, utan en vandrande gåta, någon som kan vara borta i åratal men som en dag dyker upp vid en eld, dricker sitt te, berättar en historia och försvinner igen.
Men Mäster Odrik ser honom annorlunda. Dvärgen som försökte lära Chnaga disciplin, som insisterade på att även kaos kan ha en form, betraktar honom som en skamfläck på munkarnas lära. Odrik var den som trodde att Chnaga kunde bli något mer, att han kunde fostras till en riktig mästare, någon som kunde bära traditionen vidare. Istället blev han en störning, en som aldrig lyssnade, aldrig tog saker på allvar, aldrig följde de lärdomar som erbjöds.
För Odrik är Chnaga en man som behöver fångas och tvingas tillbaka till rätt väg. För So’Ru är han frihet personifierad. För andra munkar är han något däremellan – en legend de inte vet om de ska skratta åt eller förbanna.
Det finns de som vill finna honom, dricka vad han dricker, skratta vid hans sida och kanske förstå den värld han ser. Och det finns de som skulle vilja fånga honom, tvinga honom tillbaka, slå in disciplin i honom och bevisa att han bara flyr från det han vägrar möta.
Men Chnaga tänker inte stanna för att diskutera det. Han hör vinden kalla, och han rör sig vidare. De som älskar honom får skratta, de som hatar honom får jaga. Han är redan borta när de når fram.
Chnagas alltid fulla flaska
Chnagas flaska är lika mycket en del av honom som Slynglan. En gammal kalebass, sliten men hel, med en kork som alltid verkar hitta tillbaka och ett innehåll som alltid återfylls. Den har hängt i hans bälte sedan han hittades av Mäster So'Ru, och ingen har någonsin sett honom utan den. För honom är den lika självklar som luften han andas, men för andra är den ett mysterium som ingen riktigt kan lösa.
Drycken inuti är omöjlig att dricka för alla andra. Den smakar som härsket fett blandat med jäst svamp, med en eftersmak av bränd metall och ruttnande blommor. Lukten är värre – som om något dött, jäst och sedan satts i brand bara för att lukta ännu sämre. Folk som vågat ta en klunk har ångrat det omedelbart. Vissa har svimmat, andra har kräkts i timmar, och en man svär att han såg sina egna förfäder hånskratta åt honom innan han tappade medvetandet.
Men för Chnaga är det den perfekta drycken. Han smakar på den med njutning, smackar belåtet och beskriver nyanser i smaken som om det vore finaste vinet. Han dricker bara ur sin flaska och inget annat. Om den innehåller alkohol, droger eller något annat har ingen lyckats lista ut, och han har aldrig sagt något om saken, i sanning vet han det inte ens själv – lika lite som han vet var den faktiskt kommer ifrån.
Ryktena om flaskan är många, men de är jordnära, som allt som omger Chnaga. Vissa säger att den gör honom immun mot bakfylla, andra tror att det är den som gör att han kan vandra genom öknar och stormar utan att verka påverkas. Någon påstår att flaskan en gång stals av en törstig tjuv, men att den snabbt lämnades tillbaka efter att denne skrikande rullat runt i smärta i flera timmar.
Chnaga själv bryr sig inte om ryktena. Han hör vinden kalla, och han rör sig vidare, alltid med sin kalebass i bältet. Vad den innehåller spelar ingen roll för honom. Det är vad den alltid har innehållit, och det är allt han behöver.

[skaraborgarn]

Intressant karaktär. Uttalas namnet Snaga?

[Jeb]

Kul karaktärsporträtt! Väldigt udda för att vara en svartnisse.

[Dretski]

Intressant karaktär. Uttalas namnet Snaga?

Ja, och det behöver väl inte förklaras var det kommer ifrån. Jag skulle tro att Snaga är ett ganska ordinärt namn inom små svartfolk i de flesta kampanjvärdar, och Chnaga har aldrig riktigt brytt sig om ett namn, bara blivit kallad Chnaga och helt enkelt funnit sig i det. Kanske han uppfattade det under ett temporärt besök i Saurons torn via att en magisk eldfluga snurrat in i hans näsa och fått honom att nysa sig genom någon av dörrarna i De Grå Hallarna, eller kanske inte. Han har dock upplevt multiversum som få andra varelser, det är ett som är säkert. Kanske är han en gud, kanske är han rent kaos som koncept och en nagel i ögat på gudarna eller kanske är han bara en vanlig svartnisse med en ovanlig tur (eller otur, beroende på hur man set det). Kanske är han alla dessa och ingenting på samma gång. Kanske är han olika alternativ i olika universum. Det spelar dock ingen roll för Chnaga.