Maal är en av Oktagonens demongudar, även kallad Smärtans furste. Det finns två grenar, den mer vanliga som ägnar sig åt att plåga sig själva för att nå frälsning och den idag mindre vanliga varianten som frälser andra genom smärta. Den andra mer våldsamma grenen är den som jag låtit profeten och legionen följa. Maals symbol skulle mycket väl kunna vara en brinnande sol.736-730 / 329-335
Andra efariska kriget. Motsättningarna mellan Efaro och Imperiet gick långt tillbaks, och rörde i huvudsak de många efariska piraterna som härjade Imperiets kuster. Från Tolan seglade år 736 en invasionsarmada under befäl av fältherren Belisarion. Efaro ockuperades och angränsande länder upprättade handelsavtal eller blev lydriken. De gamla piratborgarna raserades och Belisarion blev prefekt i Efaro där hans visa ledarskap med tiden accepterades av efarerna.
734-730 / 331-335
Begav sig en mäktig Jorisk militär expedition, en av de två legioner som de senaste tre åren kuvat och krossat Efaros krigiska stammar, till Sombatze. Den Sombatzka kulturen är mycket gammal och högtstående, och i de flesta fall en fredlig och diplomatisk nation. Efaros erövrare General Belisarion hade sänt denna del av sin armé för att etablera fredliga avtal med omkringliggande länder. Expeditionen leddes av fältherren Domion, en maktlysten och äregirig krigare, men en mycket skicklig sådan. Redan nu suktade han efter Belisarions nyvunna makt som ståthållare över Efaro. Hans intriger var spunna, men inte klara. När Domion hade fått de lukrativa gäld- och handels-avtal som jorerna kom för, tog han sin legion och marcherade söderut till bergen och gränsen mot Traxilme. Där slog han läger en tid vid Glashavets azurfärgade vatten. När de varit på platsen i två månader, med flera besök från Traxilmes ökenherrar, kom en svartklädd profet ned från en grotta i bergen. Han fick audiens hos Domion och de talades vid i dagar innan trollkarlen slutligen kom ut ur fältherrens tält och gick upp i bergen igen. Snart efter bröt Legionen upp och marscherade västerut, följde bergen och vidare genom de glesare delarna av djungeln mot Thelgul som det var planerat från början. Legionernas mäktiga trupp, samt en ny aura kring dem, skrämde även djungelfolken från att anfalla dem. Profeten hade följt med till Thelgul och under färden omvänt de flesta av legionärerna, samt utbildat präster bland dem till Maals ära. Via Thelgul och fler lukrativa fredsavtal, återvände Domion och hans legion till Efaro år 732. Två år senare mördas Belisarion av sin egen livvakt, och Domion väljs av sina mannar att bli ny ståthållare och general. När Domion nu uppnått detta siktade han ännu högre, mot Kejsartiteln. Men så länge Zenobia satt på tronen vågade han inget göra. Belisarion begravs av efarerna på hemlig plats i enlighet med gamla efariska traditioner.
728 / 337
Zenobias död. Zenobia avled efter 100 år på tronen. Hon efterlämnade ett starkt och välmående rike. Somliga påstår att hon tog sitt eget liv tillfreds med sig själv och vad hon åstadkommit. I sitt testamente har hon utnämnt sin unge adoptivson Elgabion till sin efterträdare. Men endast sex månader efter Zenobias död mördas Elgabion av sin kejserliga livvakt.
När Zenobia gick hädan reste Domion med sin lojala legion till Grivela. Där konspirerade han och flera andra ståthållare, fältherrar och generaler mot den nye Kejsaren, de kallade sig Befriarna precis som Domions legionärer gjorde. Elgabions mord var på order av Befriarna och Domion. Läran får också fäste i staden och andra delar av riket där Domions legion marscherat fram på vägen till Grivela. Många grymma dåd hade uträttats i deras nya gud Maals namn. Svartkonst förbjuden sedan kejsar Aurelion II’s tid kommer åter i bruk.
727 / 338
Tronföljdskriget, som följde på Elgabions mord utkämpades mellan först två fraktioner, De Trogna som hade stött Elgabion, och Befriarna som ansett honom för svag. Befriarna hade fler och mer fanatiska soldater. Tronföljden var avgjord redan inom ett år, även om vissa av De Trognas generaler fortsatte kampen ytterligare några år. Aidnes general Dirivin höll ut i 15 år mot Befriarnas anstormningar. Bland Befriarna framträdde fältherren Domion och intog kejsartronen. Han rensade ut konkurrerande Befriarfältherrar och knöt lojala närmare sig.
721-715 / 344-350
Befriarnas stad, byggs en halv dag från Grivela längs floden Tiberas strand. Tack vare Maal-lärans kraft byggs staden snabbt och befolkas av Befriade av alla klasser. Detta blir lärans centrum, från vilket kardinaler och tempelsoldater tävlar om inflytande på Solkejsaren. Under kejsar Domions tid styrs Befriarna med skicklig politik från kejsarens sida. Domion har också lyckats omvandla läran till en dyrkan av honom som gudson till Maal. Maals befirare blir en maktfaktor under esten av imperiets dagar och början till slutet.
715-680 / 350-385
Domion har full kontroll över Imperiet och styr det med järnhand. Till sin hjälp har han Befriarnas kult som dyrkar honom som en halvgud. Domion är en grym diktator som förtrycker allt motstånd med våld. Senaten respekteras inte och har förlorat sina traditionella befogenheter. Domion har också beskurit och konfiskerat bland illojala senatorers och adelsmannafamiljers rikedomar. Han är dock en skicklig manipulator och medan vissa delar av folket hålls i skräck, hålls andra trogna med gåvor, spel och Befriarnas predikningar. Dessa skaror kallar honom Solkejsaren. I stora delar lyckas Kejsar Domion väl under sin tid vid makten fram till sin död i sängen hos en av sina älskarinnor vid den extremt höga åldern av 81 år.
Även om denna tid är en stark period för Imperiet som världsmakt, finns många orosmoment. På hemmaplan finns en mindre motståndsrörelse som fortsätter De Trognas kamp, samt konspiratoriska senatorer som vill återta det de förlorat. I norr har Nargurs barbarer åter enats under en hövding, Tharakos som hetsar till krig med Imperiet. Den järnhårda politiken som förs i Efaro orsakar allt tätare, om än spridda uppror.
Lysande Vägen
Citerar mig själv från Historien, vilket är en utfyllnad av vad som framgår av källorna.
Ha! Jag trodde väl att detta skulle sätta fart på LV-tråden. 
Först och främst skall ju påpekas att dessa är teorier från Odosmunkarna. Det är med andra ord inte alls säker att de är objektivt sanna - men de är ändå värdiga teorier, så vi får se till att de i alla fall ter sig som möjliga.
Vad gäller Domion är titeln Solkejsare naturligtvis en del i det hela, men långt ifrån allt. Jag ville ha en kejsare som förvisso hade potential, men som sedan gick sin egen väg och vände Etin/Eiron ryggen. Etins tanke (enl. Odosmunkarna) var att välja en man som han sedan kunde forma. Visst kände Etin/Eiron till Domions tendenser - men dessa tendenser har ju alla människor mer eller mindre. Vad Etin/Eiron inte kände till de val som Domion skulle göra - att vända honom ryggen och istället ansluta sig till Maal (i vilken Odosmunkarna också ser likheter till Hemaquiel - själamörkret). Detta kan mycket väl hänt snabbt - inom loppet av ett år... Men vi kan fortsätta diskutera detta om det behövs - inte minst tidsmässigt.
Namnet Eiron kommer ju som bekant från äldre produkter (Skönheten och Odjuret), och även om vi beslutat att Karlsorden faktiskt tillhörde Etin ville jag återvinna namnet av rena nostalgiskäl - om inget annat.
Eledain var ett försök att väva in en gammal gudom (Ärans Väg, etc) i Ereb utan att säga för mycket. Att Eledain var en "urtyp" av den Lysande Vägen i ÄS utveckling är troligt - därför lät jag Eledains brödraskap vara en "urtyp" för LV även på Altor. Det tycks finnas kopplingar. Dessutom är som sagt kopplingen Akrigal-Krun-Aidne intressant, och kan utvecklas - inte helt olikt det som Lukas Sjöström föreslog en gång i tiden.
Efthek är min egen kreation. (Peter, om det stör med "E" kan man naturligtvis tänka sig "Afthek", men personligen gillar jag den röda tråden... Ska kanske skriva något om de olika namnens betydelser. "Efthek" betyder sol på soneki.)
Poängen, som Odosmunkarna ser det, är att Etin hade valt ut en mäktig kejsare, österländska ädlingar och en stolt krigare att representera honom. Kejsaren vände honom ryggen. Österlänningarna tynade bort i historien med Eledains ätter. Uppenbarelsen till Meke stannade inom Sonekestammen. Nästa gång skulle Etin inte vända sig till en man av storhet - utan till en ödmjuk krukmakarson på den obskyra ön Caddo!
Först och främst skall ju påpekas att dessa är teorier från Odosmunkarna. Det är med andra ord inte alls säker att de är objektivt sanna - men de är ändå värdiga teorier, så vi får se till att de i alla fall ter sig som möjliga.
Vad gäller Domion är titeln Solkejsare naturligtvis en del i det hela, men långt ifrån allt. Jag ville ha en kejsare som förvisso hade potential, men som sedan gick sin egen väg och vände Etin/Eiron ryggen. Etins tanke (enl. Odosmunkarna) var att välja en man som han sedan kunde forma. Visst kände Etin/Eiron till Domions tendenser - men dessa tendenser har ju alla människor mer eller mindre. Vad Etin/Eiron inte kände till de val som Domion skulle göra - att vända honom ryggen och istället ansluta sig till Maal (i vilken Odosmunkarna också ser likheter till Hemaquiel - själamörkret). Detta kan mycket väl hänt snabbt - inom loppet av ett år... Men vi kan fortsätta diskutera detta om det behövs - inte minst tidsmässigt.
Namnet Eiron kommer ju som bekant från äldre produkter (Skönheten och Odjuret), och även om vi beslutat att Karlsorden faktiskt tillhörde Etin ville jag återvinna namnet av rena nostalgiskäl - om inget annat.
Eledain var ett försök att väva in en gammal gudom (Ärans Väg, etc) i Ereb utan att säga för mycket. Att Eledain var en "urtyp" av den Lysande Vägen i ÄS utveckling är troligt - därför lät jag Eledains brödraskap vara en "urtyp" för LV även på Altor. Det tycks finnas kopplingar. Dessutom är som sagt kopplingen Akrigal-Krun-Aidne intressant, och kan utvecklas - inte helt olikt det som Lukas Sjöström föreslog en gång i tiden.
Efthek är min egen kreation. (Peter, om det stör med "E" kan man naturligtvis tänka sig "Afthek", men personligen gillar jag den röda tråden... Ska kanske skriva något om de olika namnens betydelser. "Efthek" betyder sol på soneki.)
Poängen, som Odosmunkarna ser det, är att Etin hade valt ut en mäktig kejsare, österländska ädlingar och en stolt krigare att representera honom. Kejsaren vände honom ryggen. Österlänningarna tynade bort i historien med Eledains ätter. Uppenbarelsen till Meke stannade inom Sonekestammen. Nästa gång skulle Etin inte vända sig till en man av storhet - utan till en ödmjuk krukmakarson på den obskyra ön Caddo!
anders
Skulle man kan tänka sig att Karlsorden hittat texter som kommer från före 3 konfluxen och som handlar om den tidiga Eironkulten/tron som förekom i det gamla kejsardömet och sett likheter eller rent av tolkat det så att det är samma tro som dagens tro till Etin och Lysande vägen. Fast tidigare och mer ursprunglig i sin form.
Och att man inspirerats av dessa texter och byggt upp sitt klosterkonvent runt de ritualer och trossatser som fanns beskrivna i texterna om Eiron.
Kanske var det inte bara heliga silverföremål kopplade till ritualer till Eiron som finns nere i klostert vid sjön Anja utan även urgamla skrifter från tiden före 3 konfluxen och som avhandlar Eiron. Frågan är då: Finns dessa texter kvar?
Skulle man kan tänka sig att Karlsorden hittat texter som kommer från före 3 konfluxen och som handlar om den tidiga Eironkulten/tron som förekom i det gamla kejsardömet och sett likheter eller rent av tolkat det så att det är samma tro som dagens tro till Etin och Lysande vägen. Fast tidigare och mer ursprunglig i sin form.
Och att man inspirerats av dessa texter och byggt upp sitt klosterkonvent runt de ritualer och trossatser som fanns beskrivna i texterna om Eiron.
Kanske var det inte bara heliga silverföremål kopplade till ritualer till Eiron som finns nere i klostert vid sjön Anja utan även urgamla skrifter från tiden före 3 konfluxen och som avhandlar Eiron. Frågan är då: Finns dessa texter kvar?
Kanske är det bland annat dessa skrifter som Odosmunkarna kommit över?Fraxinus skrev:Kanske var det inte bara heliga silverföremål kopplade till ritualer till Erion som finns nere i klostert vid sjön Anja utan även urgamla skrifter från tiden före 3 konfluxen och som avhandlar Erion. Frågan är då: Finns dessa texter kvar?
Om de har hittats! Delar av templet ligger fortfarande under vatten även när när man väl lyckats pumpa ut vattnet i templet.anders skrev:Kanske är det bland annat dessa skrifter som Odosmunkarna kommit över?Fraxinus skrev:Kanske var det inte bara heliga silverföremål kopplade till ritualer till Erion som finns nere i klostert vid sjön Anja utan även urgamla skrifter från tiden före 3 konfluxen och som avhandlar Erion. Frågan är då: Finns dessa texter kvar?
Vi behöver kanske inte dyka 
alltför djupt i det just nu...
Det verkar som om det mesta jag skrivit kan accepteras. Det enda som det verkar finnas lite frågetecken runt är just Domions involverande. Låt os tala lite om det...
Odosmunkarnas teori skulle alltså vara: Domion var ingen mönsterkille vad gäller moral, men han var ödesbesttämd att bli en stor ledare och kejsare. Eiron försökte få honom på bättre tankar och begjöt Domion med kraft från ovan och Domion lovade att tjäna Eiron och bli en god kejsare. Inom ett år hade Domion alltså redan vänt Eiron ryggen och använde sin gudabenådning för egna syften. Han ingick förbund med Maal (här ser Odosmunkarna naturligtvis en koppling till Hemaquiel, frestaren) och blev en fruktansvärd härskare. Eiron var bedrövad, och så småningom dömde hela kejsardömet till undergång i det som kallats den tredje konfluxen... Allt för att hela kejsardömet grundades på ett svek mot Eiron.
På fastlandet har man alltid varit imponerad av det Jorpagniska Kejsardömet. Från den aidniska kyrkans håll har man stundom spekulerat i om kejsardömet faktiskt var Etins vilja, men att kejsarna inte levde upp till dennes ideal. Man vill därför våga sig på ett nytt försök, på ett nytt heligt kejsardöme där den Lysande Vägen vägleder folket och härskarna.
Bara för att lägga in ytterligare en koppling mellan den aidniska kyrkan och drömmen om ett återupprättat "Lysande Kejsardöme".
alltför djupt i det just nu...Det verkar som om det mesta jag skrivit kan accepteras. Det enda som det verkar finnas lite frågetecken runt är just Domions involverande. Låt os tala lite om det...
Odosmunkarnas teori skulle alltså vara: Domion var ingen mönsterkille vad gäller moral, men han var ödesbesttämd att bli en stor ledare och kejsare. Eiron försökte få honom på bättre tankar och begjöt Domion med kraft från ovan och Domion lovade att tjäna Eiron och bli en god kejsare. Inom ett år hade Domion alltså redan vänt Eiron ryggen och använde sin gudabenådning för egna syften. Han ingick förbund med Maal (här ser Odosmunkarna naturligtvis en koppling till Hemaquiel, frestaren) och blev en fruktansvärd härskare. Eiron var bedrövad, och så småningom dömde hela kejsardömet till undergång i det som kallats den tredje konfluxen... Allt för att hela kejsardömet grundades på ett svek mot Eiron.
På fastlandet har man alltid varit imponerad av det Jorpagniska Kejsardömet. Från den aidniska kyrkans håll har man stundom spekulerat i om kejsardömet faktiskt var Etins vilja, men att kejsarna inte levde upp till dennes ideal. Man vill därför våga sig på ett nytt försök, på ett nytt heligt kejsardöme där den Lysande Vägen vägleder folket och härskarna.
Bara för att lägga in ytterligare en koppling mellan den aidniska kyrkan och drömmen om ett återupprättat "Lysande Kejsardöme".
Medan vi funderar på ovanstående kan jag ju samtidigt posta följande genomgång av symboler och artefakter inom den Lysande Vägen:
Symboler och artefakter
Solen
Solen är utan tvekan den Lysande Vägens främsta symbol. Etin själv har sagt att solen är hans främsta tecken inför världen, och de flesta liknesler i den Gyllene Boken jämför Etin med solens värmande, livgivande och upplysande natur. Ofta ses solen som endast en symbol för Etins ständiga närvaro - men vissa menar att solen faktiskt är Etins öga, eller ett kikhål mot Etins ljusrike. Ytterligare andra menar att solen är Etins form i världen, och att Etin är solen, och solen är Etin. Oavsett vilken inställning man har vördas och dyrkas solen av alla anhängare av den Lysande Vägen. När man ber vänder man sig mot solen (bön på nätterna sker alltid i knäfallande ställning med pannan mot marken). Mulet väder, och framför allt solförmörkelser, ses som ett mycket dåligt omen för Etins missnöje, och att onda krafter givits fritt spelrum i världen. Då gäller det att be, omvända sig och fasta tills Etin åter visar sitt anlete.
Lûnia
Månen Lûnia har också en viss symbolik inom den Lysande Vägen. Månen symboliserar skapelsen, som är formad för att reflektera Etins ljus och godhet. Därför säger man att liksom månen lyser om natten skall Etins ljus aldrig överge oss, oavsett hur mörkt det ser ut i livet. Månen ses inte på något sett som solens motsats, utan som ett ofullständigt återsken av Etins strålande härlighet.
Svärdet
Eftersom svärdet är solriddarens främsta vapen ses det som något av en helig symbol. S:t Justin, ett av de verkligt stora helgonen hade på sin tid svärdet som vapen. Hans svärd sades dessutom vara Odos eget svärd, Gawalot, skapat av Etins eget ljus. Vidare är det så att eftersom adeln på fastlandet redan innan den Lysande Vägens ankomst såg svärdet som ett statusfyllt vapen har man behållt den seden till denna dag. Endast heliga män med välsignade vapen har dock tillåtelse att införa vapen i en kyrka. Det är en del i dubbningsceremonin till solriddarskapet att få sitt svärd välsignat av en bontisâl.
Cirkeln
Cirkeln är ytterligare en sybol som ofta återfinns i tempel och på kloster. Cirkeln syboliserar ibland solen och ibland själens ständiga återfödande.
Öst
Det östliga väderstrecket har särskild betydelse då det är därifrån som solen stiger över horisonten. Öst symboliserar sålunda begynnelsen och upplysningen. På Caddo byggs exempelvis alltid hus med ett fönster som vetter mot öst - den så kallade "ljusporten". Här ställer man sina helgon statyetter och utför hushållets morgonandakt. I hem på fastlandet är det mycket vanligt att se ett enkelt träaltare på den östra väggen, där helgonstatyer står och vaxljus brinner och man offrar som sed bön till Etin här tre gånger om dagen.
Väst
Det västra väderstrecket anses symbolisera livets slut och alla varelsers förgänglighet. Av sed begraver man därför oftast de döda på ett bergs västsida, eller (om det saknas berg) väster om ett samhälle.
Heliga källor och vigt vatten
Vatten har alltid ansetts ha renande och heliga egenskaper inom den Lysande Vägen. När en ny medlem upptas i tron skall denne bland annat rena sina händer, fötter och sitt ansikte i vatten från ett heligt tvagningskar. På Caddo är det dessutom vanligt att man i procession går och tillber Etin vid någon av öns många heliga källor åtminstone en gång om året. Dessa källor anses ha helande krafter.
Vatten används även vid ett antal andra ceremonier. En vanlig riark kan välsigna vatten så att det anses "vigt", och använder ofta detta vid böner för sjuka och sårade, fördrivandet av odöda och demoniska väsen samt vid välsignelse av vapen och föremål.
Välsignade föremål
Ett välsignat föremål hjälper bäraren att vandra i Etins ljus och ta del av hans styrka och beskydd. I samband med t.ex. fälttåg är det brukligt att riddarna samlas till bön och får sina vapen, sköldar och rustningar välsignade av en riark eller bontisâl. Vissa föremål (precis som helgedomar) kan tillägnas ett helgon då de blir välsignade.
Reliker
Ett helgons kvarlevor eller tillhörigheter anses fungera som en stark länk till Etin och det ljus som helgonet levde i. Eftersom helgonet anses ha stått nära Etin kan man ta del av helgonets kraft och rättrådighet genom att vörda dess reliker och tillhörigheter. Det ljus som uppfyller en varelse som vandrar nära Etin sägs förbida i kroppen även efter döden och sändningen. Därför anser man sig kunna ta del av detta odödliga ljus genom att ära helgonet och tillbedja vid deras reliker. Även föremål i helgonets ägo anses bära vidare det outslocknande ljuset. Ett tydligt exempel på detta är svärdet Gawalat som vördas av alla dalkiska solriddare en gång om året (under S:t Justins dag).
Helgonstatyetter
Helgonstatyetter är vanliga i praktiskt taget alla former av den Lysande Vägen - både i den dalkiska och aidniska grenen. Man sätter helgonstatyetterna på sitt husaltare, eller lägger dem överst i sin väska när man är på resa. När man ber tar man ofta upp just sitt (eller sitt tempels eller stads) skyddshelgon och håller denne i åminnelse under bönen. Helgonstatyer kan vara allt ifrån enkla träsnidade figurer till fotslånga statyetter i rent guld med ädelstensinlägg. Den klassiska dalkiska helgonstatyetten är gjord i ek eller olivträ och har välsignats genom att doppas i en av Caddos heliga källor. Dessa enkla trästatyetter är eftertraktade på fastlandet då de kommer från Odos egen hemvist. I rikare religiösa familjer låter man dock innesluta en dalkisk trästatyett i guld eller silver.
Symboler och artefakter
Solen
Solen är utan tvekan den Lysande Vägens främsta symbol. Etin själv har sagt att solen är hans främsta tecken inför världen, och de flesta liknesler i den Gyllene Boken jämför Etin med solens värmande, livgivande och upplysande natur. Ofta ses solen som endast en symbol för Etins ständiga närvaro - men vissa menar att solen faktiskt är Etins öga, eller ett kikhål mot Etins ljusrike. Ytterligare andra menar att solen är Etins form i världen, och att Etin är solen, och solen är Etin. Oavsett vilken inställning man har vördas och dyrkas solen av alla anhängare av den Lysande Vägen. När man ber vänder man sig mot solen (bön på nätterna sker alltid i knäfallande ställning med pannan mot marken). Mulet väder, och framför allt solförmörkelser, ses som ett mycket dåligt omen för Etins missnöje, och att onda krafter givits fritt spelrum i världen. Då gäller det att be, omvända sig och fasta tills Etin åter visar sitt anlete.
Lûnia
Månen Lûnia har också en viss symbolik inom den Lysande Vägen. Månen symboliserar skapelsen, som är formad för att reflektera Etins ljus och godhet. Därför säger man att liksom månen lyser om natten skall Etins ljus aldrig överge oss, oavsett hur mörkt det ser ut i livet. Månen ses inte på något sett som solens motsats, utan som ett ofullständigt återsken av Etins strålande härlighet.
Svärdet
Eftersom svärdet är solriddarens främsta vapen ses det som något av en helig symbol. S:t Justin, ett av de verkligt stora helgonen hade på sin tid svärdet som vapen. Hans svärd sades dessutom vara Odos eget svärd, Gawalot, skapat av Etins eget ljus. Vidare är det så att eftersom adeln på fastlandet redan innan den Lysande Vägens ankomst såg svärdet som ett statusfyllt vapen har man behållt den seden till denna dag. Endast heliga män med välsignade vapen har dock tillåtelse att införa vapen i en kyrka. Det är en del i dubbningsceremonin till solriddarskapet att få sitt svärd välsignat av en bontisâl.
Cirkeln
Cirkeln är ytterligare en sybol som ofta återfinns i tempel och på kloster. Cirkeln syboliserar ibland solen och ibland själens ständiga återfödande.
Öst
Det östliga väderstrecket har särskild betydelse då det är därifrån som solen stiger över horisonten. Öst symboliserar sålunda begynnelsen och upplysningen. På Caddo byggs exempelvis alltid hus med ett fönster som vetter mot öst - den så kallade "ljusporten". Här ställer man sina helgon statyetter och utför hushållets morgonandakt. I hem på fastlandet är det mycket vanligt att se ett enkelt träaltare på den östra väggen, där helgonstatyer står och vaxljus brinner och man offrar som sed bön till Etin här tre gånger om dagen.
Väst
Det västra väderstrecket anses symbolisera livets slut och alla varelsers förgänglighet. Av sed begraver man därför oftast de döda på ett bergs västsida, eller (om det saknas berg) väster om ett samhälle.
Heliga källor och vigt vatten
Vatten har alltid ansetts ha renande och heliga egenskaper inom den Lysande Vägen. När en ny medlem upptas i tron skall denne bland annat rena sina händer, fötter och sitt ansikte i vatten från ett heligt tvagningskar. På Caddo är det dessutom vanligt att man i procession går och tillber Etin vid någon av öns många heliga källor åtminstone en gång om året. Dessa källor anses ha helande krafter.
Vatten används även vid ett antal andra ceremonier. En vanlig riark kan välsigna vatten så att det anses "vigt", och använder ofta detta vid böner för sjuka och sårade, fördrivandet av odöda och demoniska väsen samt vid välsignelse av vapen och föremål.
Välsignade föremål
Ett välsignat föremål hjälper bäraren att vandra i Etins ljus och ta del av hans styrka och beskydd. I samband med t.ex. fälttåg är det brukligt att riddarna samlas till bön och får sina vapen, sköldar och rustningar välsignade av en riark eller bontisâl. Vissa föremål (precis som helgedomar) kan tillägnas ett helgon då de blir välsignade.
Reliker
Ett helgons kvarlevor eller tillhörigheter anses fungera som en stark länk till Etin och det ljus som helgonet levde i. Eftersom helgonet anses ha stått nära Etin kan man ta del av helgonets kraft och rättrådighet genom att vörda dess reliker och tillhörigheter. Det ljus som uppfyller en varelse som vandrar nära Etin sägs förbida i kroppen även efter döden och sändningen. Därför anser man sig kunna ta del av detta odödliga ljus genom att ära helgonet och tillbedja vid deras reliker. Även föremål i helgonets ägo anses bära vidare det outslocknande ljuset. Ett tydligt exempel på detta är svärdet Gawalat som vördas av alla dalkiska solriddare en gång om året (under S:t Justins dag).
Helgonstatyetter
Helgonstatyetter är vanliga i praktiskt taget alla former av den Lysande Vägen - både i den dalkiska och aidniska grenen. Man sätter helgonstatyetterna på sitt husaltare, eller lägger dem överst i sin väska när man är på resa. När man ber tar man ofta upp just sitt (eller sitt tempels eller stads) skyddshelgon och håller denne i åminnelse under bönen. Helgonstatyer kan vara allt ifrån enkla träsnidade figurer till fotslånga statyetter i rent guld med ädelstensinlägg. Den klassiska dalkiska helgonstatyetten är gjord i ek eller olivträ och har välsignats genom att doppas i en av Caddos heliga källor. Dessa enkla trästatyetter är eftertraktade på fastlandet då de kommer från Odos egen hemvist. I rikare religiösa familjer låter man dock innesluta en dalkisk trästatyett i guld eller silver.
Gällande Luna eller Lûnia, så har hon en ganska detaljerad beskrivning på EA kam. s.17, där hon frikopplas helt från Solen. Kan vara lönt att ha i åtanke vid beskrivningen.
(Soldelen är också intressant, då Altors sol skiljer sig en del från våran
)
Allt det andra är jag helt på och kommer således med sedvanliga ovationer.
(Soldelen är också intressant, då Altors sol skiljer sig en del från våran
)Allt det andra är jag helt på och kommer således med sedvanliga ovationer.
...Men vem skall föra våra runor, så väl, med den äran?
----------
Instagram: porkypete
----------
----------
Instagram: porkypete
----------
Icke att förglömma är ju också stjärnbilden "Solen" som ligger placerad i himlens mitt och i vars centra natthimlens starkaste stjärna lyser över Altor. Måhända placerade Etin denna för att människorna skulle minnas honom nattetid. Sannolikt en viktig stjärna vid navigering också.
Den hjälper fartygen till heammakust på samma sätt som den navigerar människan till frälsning, eller nåt
Den hjälper fartygen till heammakust på samma sätt som den navigerar människan till frälsning, eller nåt
...Men vem skall föra våra runor, så väl, med den äran?
----------
Instagram: porkypete
----------
----------
Instagram: porkypete
----------
Så här kan man kanske tänka sig det då:Fafnir skrev:Gällande Luna eller Lûnia, så har hon en ganska detaljerad beskrivning på EA kam. s.17, där hon frikopplas helt från Solen. Kan vara lönt att ha i åtanke vid beskrivningen.
(Soldelen är också intressant, då Altors sol skiljer sig en del från våran
Allt det andra är jag helt på och kommer således med sedvanliga ovationer.
Månen Lûnia har också en viss symbolik inom den Lysande Vägen. Månen symboliserar skapelsen, som är formad för att lysa likt Etins ljus och utstråla hans godhet. Därför säger man att liksom månen lyser om natten (med ett svagare ljus) skall Etins ljus aldrig överge oss, oavsett hur mörkt det ser ut i livet. Månen ses inte på något sett som solens motsats, utan som ett ofullständigt återsken av Etins strålande härlighet. På samma sätt som månens ljus inte kan vara lika starkt och värmande som solens kan inte heller människans godhet och helighet konkurrera med Etins.
-
birkebeineren
- Admin
- Inlägg: 9446
- Blev medlem: 2007-02-27 07:25
Jag missade lite med mina årstal men nu är det klarat ut.Mikael skrev:736-730 / 329-335
Andra efariska kriget. Motsättningarna mellan Efaro och Imperiet gick långt tillbaks, och rörde i huvudsak de många efariska piraterna som härjade Imperiets kuster. Från Tolan seglade år 736 en invasionsarmada under befäl av fältherren Belisarion. Efaro ockuperades och angränsande länder upprättade handelsavtal eller blev lydriken. De gamla piratborgarna raserades och Belisarion blev prefekt i Efaro där hans visa ledarskap med tiden accepterades av efarerna.
734-730 / 331-335
Begav sig en mäktig Jorisk militär expedition, en av de två legioner som de senaste tre åren kuvat och krossat Efaros krigiska stammar, till Sombatze. Den Sombatzka kulturen är mycket gammal och högtstående, och i de flesta fall en fredlig och diplomatisk nation. Efaros erövrare General Belisarion hade sänt denna del av sin armé för att etablera fredliga avtal med omkringliggande länder. Expeditionen leddes av fältherren Domion, en maktlysten och äregirig krigare, men en mycket skicklig sådan. Redan nu suktade han efter Belisarions nyvunna makt som ståthållare över Efaro. Hans intriger var spunna, men inte klara. När Domion hade fått de lukrativa gäld- och handels-avtal som jorerna kom för, tog han sin legion och marcherade söderut till bergen och gränsen mot Traxilme. Där slog han läger en tid vid Glashavets azurfärgade vatten. När de varit på platsen i två månader, med flera besök från Traxilmes ökenherrar, kom en svartklädd profet ned från en grotta i bergen. Han fick audiens hos Domion och de talades vid i dagar innan trollkarlen slutligen kom ut ur fältherrens tält och gick upp i bergen igen. Snart efter bröt Legionen upp och marscherade västerut, följde bergen och vidare genom de glesare delarna av djungeln mot Thelgul som det var planerat från början. Legionernas mäktiga trupp, samt en ny aura kring dem, skrämde även djungelfolken från att anfalla dem. Profeten hade följt med till Thelgul och under färden omvänt de flesta av legionärerna, samt utbildat präster bland dem till Maals ära. Via Thelgul och fler lukrativa fredsavtal, återvände Domion och hans legion till Efaro år 732. Två år senare mördas Belisarion av sin egen livvakt, och Domion väljs av sina mannar att bli ny ståthållare och general. När Domion nu uppnått detta siktade han ännu högre, mot Kejsartiteln. Men så länge Zenobia satt på tronen vågade han inget göra. Belisarion begravs av efarerna på hemlig plats i enlighet med gamla efariska traditioner.
728 / 337
Zenobias död. Zenobia avled efter 100 år på tronen. Hon efterlämnade ett starkt och välmående rike. Somliga påstår att hon tog sitt eget liv tillfreds med sig själv och vad hon åstadkommit. I sitt testamente har hon utnämnt sin unge adoptivson Elgabion till sin efterträdare. Men endast sex månader efter Zenobias död mördas Elgabion av sin kejserliga livvakt.
När Zenobia gick hädan reste Domion med sin lojala legion till Grivela. Där konspirerade han och flera andra ståthållare, fältherrar och generaler mot den nye Kejsaren, de kallade sig Befriarna precis som Domions legionärer gjorde. Elgabions mord var på order av Befriarna och Domion. Läran får också fäste i staden och andra delar av riket där Domions legion marscherat fram på vägen till Grivela. Många grymma dåd hade uträttats i deras nya gud Maals namn. Svartkonst förbjuden sedan kejsar Aurelion II’s tid kommer åter i bruk.
727 / 338
Tronföljdskriget, som följde på Elgabions mord utkämpades mellan först två fraktioner, De Trogna som hade stött Elgabion, och Befriarna som ansett honom för svag. Befriarna hade fler och mer fanatiska soldater. Tronföljden var avgjord redan inom ett år, även om vissa av De Trognas generaler fortsatte kampen ytterligare några år. Aidnes general Dirivin höll ut i 15 år mot Befriarnas anstormningar. Bland Befriarna framträdde fältherren Domion och intog kejsartronen. Han rensade ut konkurrerande Befriarfältherrar och knöt lojala närmare sig.
721-715 / 344-350
Befriarnas stad, byggs en halv dag från Grivela längs floden Tiberas strand. Tack vare Maal-lärans kraft byggs staden snabbt och befolkas av Befriade av alla klasser. Detta blir lärans centrum, från vilket kardinaler och tempelsoldater tävlar om inflytande på Solkejsaren. Under kejsar Domions tid styrs Befriarna med skicklig politik från kejsarens sida. Domion har också lyckats omvandla läran till en dyrkan av honom som gudson till Maal. Maals befirare blir en maktfaktor under esten av imperiets dagar och början till slutet.
715-680 / 350-385
Domion har full kontroll över Imperiet och styr det med järnhand. Till sin hjälp har han Befriarnas kult som dyrkar honom som en halvgud. Domion är en grym diktator som förtrycker allt motstånd med våld. Senaten respekteras inte och har förlorat sina traditionella befogenheter. Domion har också beskurit och konfiskerat bland illojala senatorers och adelsmannafamiljers rikedomar. Han är dock en skicklig manipulator och medan vissa delar av folket hålls i skräck, hålls andra trogna med gåvor, spel och Befriarnas predikningar. Dessa skaror kallar honom Solkejsaren. I stora delar lyckas Kejsar Domion väl under sin tid vid makten fram till sin död i sängen hos en av sina älskarinnor vid den extremt höga åldern av 81 år.
Även om denna tid är en stark period för Imperiet som världsmakt, finns många orosmoment. På hemmaplan finns en mindre motståndsrörelse som fortsätter De Trognas kamp, samt konspiratoriska senatorer som vill återta det de förlorat. I norr har Nargurs barbarer åter enats under en hövding, Tharakos som hetsar till krig med Imperiet. Den järnhårda politiken som förs i Efaro orsakar allt tätare, om än spridda uppror.
Skulle det gå att lägga in Domions möte med Etin precis innan fältherren med sin legion slår läger och börjar förhandla med de Traximilska utsändingarna? Om jag minns en tidig utgåva av denna text rätt så blev inte Domion övertygad med en gång av den svartklädde trollkarlens budskap (om Maal(!)) och detta berodde kanske på moraliska tveksamheter som den unge (men ack så makthungrige) ännu hade. Trollkarlen/profeten fick dock stanna bland legionärerna och när hären sen återvände till Efaro var även Domion "befriad"...
Låter interessant...Fraxinus skrev:Skulle man kan tänka sig att Karlsorden hittat texter som kommer från före 3 konfluxen och som handlar om den tidiga Eironkulten/tron som förekom i det gamla kejsardömet och sett likheter eller rent av tolkat det så att det är samma tro som dagens tro till Etin och Lysande vägen. Fast tidigare och mer ursprunglig i sin form.
Och att man inspirerats av dessa texter och byggt upp sitt klosterkonvent runt de ritualer och trossatser som fanns beskrivna i texterna om Eiron.
Kanske var det inte bara heliga silverföremål kopplade till ritualer till Eiron som finns nere i klostert vid sjön Anja utan även urgamla skrifter från tiden före 3 konfluxen och som avhandlar Eiron. Frågan är då: Finns dessa texter kvar?
Odosmunkarna har nog ganska rätt här (bortsett från biten med Hemaquiel) även om detaljerna är något oklara, och konfluxen var nog inte Etins egna påhitt.anders skrev:Det verkar som om det mesta jag skrivit kan accepteras. Det enda som det verkar finnas lite frågetecken runt är just Domions involverande. Låt os tala lite om det...
Odosmunkarnas teori skulle alltså vara: Domion var ingen mönsterkille vad gäller moral, men han var ödesbesttämd att bli en stor ledare och kejsare. Eiron försökte få honom på bättre tankar och begjöt Domion med kraft från ovan och Domion lovade att tjäna Eiron och bli en god kejsare. Inom ett år hade Domion alltså redan vänt Eiron ryggen och använde sin gudabenådning för egna syften. Han ingick förbund med Maal (här ser Odosmunkarna naturligtvis en koppling till Hemaquiel, frestaren) och blev en fruktansvärd härskare. Eiron var bedrövad, och så småningom dömde hela kejsardömet till undergång i det som kallats den tredje konfluxen...
Menar du Solkejsarens regering som ett "eget" kejsardöme? Eller spekulerar LV på om Etin redan var inblandad 1065 fO? Soltågsförespråkarna var säkert interesserade i sådana tankar!anders skrev:Allt för att hela kejsardömet grundades på ett svek mot Eiron. På fastlandet har man alltid varit imponerad av det Jorpagniska Kejsardömet. Från den aidniska kyrkans håll har man stundom spekulerat i om kejsardömet faktiskt var Etins vilja, men att kejsarna inte levde upp till dennes ideal. Man vill därför våga sig på ett nytt försök, på ett nytt heligt kejsardöme där den Lysande Vägen vägleder folket och härskarna.
Bara för att lägga in ytterligare en koppling mellan den aidniska kyrkan och drömmen om ett återupprättat "Lysande Kejsardöme".
Låter Bra.anders skrev:Vi behöver kanske inte dyka
Det verkar som om det mesta jag skrivit kan accepteras. Det enda som det verkar finnas lite frågetecken runt är just Domions involverande. Låt os tala lite om det...
Odosmunkarnas teori skulle alltså vara: Domion var ingen mönsterkille vad gäller moral, men han var ödesbesttämd att bli en stor ledare och kejsare. Eiron försökte få honom på bättre tankar och begjöt Domion med kraft från ovan och Domion lovade att tjäna Eiron och bli en god kejsare. Inom ett år hade Domion alltså redan vänt Eiron ryggen och använde sin gudabenådning för egna syften. Han ingick förbund med Maal (här ser Odosmunkarna naturligtvis en koppling till Hemaquiel, frestaren) och blev en fruktansvärd härskare. Eiron var bedrövad, och så småningom dömde hela kejsardömet till undergång i det som kallats den tredje konfluxen... Allt för att hela kejsardömet grundades på ett svek mot Eiron.
På fastlandet har man alltid varit imponerad av det Jorpagniska Kejsardömet. Från den aidniska kyrkans håll har man stundom spekulerat i om kejsardömet faktiskt var Etins vilja, men att kejsarna inte levde upp till dennes ideal. Man vill därför våga sig på ett nytt försök, på ett nytt heligt kejsardöme där den Lysande Vägen vägleder folket och härskarna.
Bara för att lägga in ytterligare en koppling mellan den aidniska kyrkan och drömmen om ett återupprättat "Lysande Kejsardöme".
Jag lägger till följande text till "Symboler och artefakter":
Stjärnor
Odo sade, "Se hur Etins ljusandar belönas med evig härlighet för sin trofasthet då den högste fäster dem likt stjärnor på himlavalvet. På samma stt kommer han att förhärliga den som troget håller sig till honom i alla saina dagar, ty Etin är god och vill att alla skall stråla likt stjärnorna på natthimlen." Detta har fått många inom den Lysande Vägen att se stjärnorna som Etins ljusandar och helgon. En särskild plats intar naturligtvis stjärnbilden solen, som består av den ljusklaraste stjärnan på himlen, omgiven av tio andra. Dessa sägs symbolisera Etins vakande öga (mittenstjärnan, också kallad "Ledstjärnan") och de tio solseraferna som omgärdar den högste guden.
Stjärnor
Odo sade, "Se hur Etins ljusandar belönas med evig härlighet för sin trofasthet då den högste fäster dem likt stjärnor på himlavalvet. På samma stt kommer han att förhärliga den som troget håller sig till honom i alla saina dagar, ty Etin är god och vill att alla skall stråla likt stjärnorna på natthimlen." Detta har fått många inom den Lysande Vägen att se stjärnorna som Etins ljusandar och helgon. En särskild plats intar naturligtvis stjärnbilden solen, som består av den ljusklaraste stjärnan på himlen, omgiven av tio andra. Dessa sägs symbolisera Etins vakande öga (mittenstjärnan, också kallad "Ledstjärnan") och de tio solseraferna som omgärdar den högste guden.
Går att fila på. Jag föreslår (som alternativ till ett möte i hans ungdom) att det är under erövringen av Efaro som Etin uppenbarar sig (det ÄR ngt speciellt med Efaro, vilket de första soltågen känner till). Mindre än ett år senare ser den makthungrige fältherren hur hans legionärer går i döden med skrämmande lojalitet för Maal och inser vilket vapen han har på vägen mot målet som Kejsare...birkebeineren skrev: Skulle det gå att lägga in Domions möte med Etin precis innan fältherren med sin legion slår läger och börjar förhandla med de Traximilska utsändingarna? Om jag minns en tidig utgåva av denna text rätt så blev inte Domion övertygad med en gång av den svartklädde trollkarlens budskap (om Maal(!)) och detta berodde kanske på moraliska tveksamheter som den unge (men ack så makthungrige) ännu hade. Trollkarlen/profeten fick dock stanna bland legionärerna och när hären sen återvände till Efaro var även Domion "befriad"...