Lysande Vägen

[anders]

Fafnir, det var sannerligen en gedigen omtolkning av det officiella materialet! Lite för omtolkat i mitt tycke, så jag erbjuder ett alternativ.

ODOS DÖD
Den gudomlige Odo dog av ålder efter ett långt liv i Etins tjänst. Han sörjdes av hela Caddo och begravdes bland klipporna utanför Arno. Fyra dagar senare återuppstår Odo från de döda, fortfarande en gammal man men med ny vigör och livskraft. Han berättar för sina lärjungar om vad han fått se och uppleva på "andra sidan". Han berättar om Etins ljusrike, om ljusandar och solserafer, och om vad som väntar den som troget tjänat Etin i sitt liv. Dessa uppenbarelser är uppsamlade i den sista delen av den Gyllene Boken, "Odos Löfte".

54 dagar efter sin återkomst till de levande säger Odo till sina vänner att det är dags att ta farväl igen, och han lägger sig ner på sin stenbädd i sin grav och ger upp andan. Lärjungarna ser hur Odos ande återförenas med Etin. Kroppen begravs alltså igen i samma grav som förr, och flera kyrkor har växt upp runt gravplatsen vilken ses som den allra heligaste platsen på Altor.

Återkommer angående återfödsel, himmel och helvete.... Har lite kreativa idéer. Få se om ni gillar dem.

[birkebeineren]

Kan vi inte undvika de alltför uppenbara likheterna med påskunder och himmelsfärder?

Kanske Odo uppenbarade sig efter döden genom ord som dök upp i text, texter som sedan samlades och blev till Den Gyllene Boken?

[Fafnir]

Fafnir, det var sannerligen en gedigen omtolkning av det officiella materialet!

Tja, jag baserade det hela ganska mycket på det första inlägget i denna tråden, där Lukas som skrev om LV i början gjorde en ganska stor skillnad i caddogrenen och fastlandsgrenen. Då Sinkadus 3 skiljer sig ganska väsentligt från Aidne och EA så bakade han ihop en tjusig variant där man kunde både äta och ha kakan. Jag trodde liksom att det var den biten vi jobbade utifrån, men så var det ju ganska länge sedan det skrevs och ansvarsbiten har lämnats över. Personligen gillar jag den ganska uppdelade tolkningen rätt bra, men tänker ingalunda stå på några barrikader för att få den igenom

Du gör ett kanon jobb Anders, så jag följer med intresse det LV som växer fram. Och vill jag ab någon anledning använda den äldre tolkningen (benämnigen äldre härleder i detta fall till forumets ungdom), så står ju det mig fritt i min spelvärld. Som allt annat som skrivs

Du löste svärdet och många andra sakfrågor galant så jag tvivlar inte på att det kommer vaskas fram en exemplarisk lösning

[Adragoor]

När det gäller återuppståndelse är detta ju inte något som är unikt inom kristendomen. Osiris, Attis, Mithr och andra figurer återuppstod också.

Poängen är ju att alla dessa är gudar. Odo var människa, därav min fråga.

Om Odos återuppståndelse och "återförening med Etin" står detta att finnas (utan någon som helst förklaring) på s. 30-31 i Kampanjboken EA Boxen.

LV utvecklades mer och mer åt hållet katolicism i Aidne och EA. Tillbaka till grunden säger jag, så att LV får en egen identitet. Behöver inte egentligen ÄNDRA så mycket. Mest lägga till annorlunda detaljer.

Vill man ha människor kan man ju ta upp Orfeus som ju återvände från dödsriket. Och när det gäller människor som sägs ha stigit upp till himlen är Apollonius av Tyana det bästa exemplet. Apollonius återvände sedan till sina lärljungar och talade till dem genom en ung pojke.

Apolloniusvarianten och den i ditt inlägg ovan är de bästa tycker jag.

[anders]

Jag tror att modellen i mitt inlägg ovan skiljer sig tillräckligt från Kristus-historien för att inte vara en billig kopia, men är tillräckligt lik de officiella källorna så att man känner igen sig om man läst EA och Aidne.

ANGÅENDE LIVET EFTER DÖDEN
På Caddo undervisar kyrkan att de flesta som dör återföds efter att en tid förlöpt. När man dör färdas själen till Etin där man får stå öga mot öga med solserafen Aggardiõ som väger ens goda och onda gärningar på en enorm våg. Om de onda gärningarna överväger de goda så kommer den avlidnes själ att luttras innan den skickas tillbaka till de levande i en ny kropp. Om de goda överväger de onda skicka denne omedelbart tillbaka till världen, belönad med ett bättre liv än det förra. Finns där knappast några goda gärningar kan den avlidnes själ för all framtid förtappas och kastas i evigt mörket. Om det knappast finns några onda gärningar kommer den avlidne att tas emot som ett helgon och sitta vid Etins sida i all evighet. Detta är naturligtvis målet med alla varelser existens, och det är den Lysande Vägen som leder till denna salighet.

Fastlandets lära är liknande, men man har kraftigt nedtonat själavandringen. Istället ligger betoningen på himmel och helvete, belöning eller straff. Man vidhåller förvisso att vissa människor återföds för att få en ny chans att lyda och ära Etin, men detta undervisas sällan och ses nästan som ett undantag.


Det tycker i alla fall jag blir en bra balans mellan Sinkadus #3 och senare material...

[anders]

För att göra den Lysande Vägen lite mindre människocentrerad:

S:t Gommo Ljusdun

"En av Odos lärjungar som det sällan talas om bland människor på fastlandet var ankmannen Gommo från Lassio. Gommo var av en fattig aknfamilj och fiskare till yrket. Han hade inte råd med nya kläder utan klädde sig i säckväv. Inte heller var Gommo en särskilt lyckad fiskare, och hans grannar gjorde ofta narr av honom. Till råga på allt hade Gommo svårt att tala, och det sägs att han både stammade och läspade.

En dag kom Odo vandrande igenom Gommos by, och folket trängdes kring honom för att få en välsignelse och höra den store proftenes visdomsord. Gommo ville naturligtvis också komma nära Odo, men skämdes för sin enkla och fiskdoftande klädsel, så han vandrade bort i motsatt riktning. Men Odo såg honom och kallade honom till sig. Medan Gommo med nedsänkt huvud närmade sig gudsmannen fnissade byborna och drev gäck med ankmannen. Odo vände sig om med ilska i blicken och näpste byns innevånare med orden: "Om ni inte visar barnhärtighet mot de enkla och fattiga skall ni heller inte motta barmhärtighet från Etin! Alla tänkande varelser är skapade till att tjäna den Högste och glädjas i Etins ljus. Håll dem icke borta från mig med ert spe."

Därpå omfamnade Odo den förstummade ankan, vars ögon fylldes med tårar. Efter den dagen var Gommo en Odos lärjunge, och han lämnade aldrig dennes sida, inte ens på ålderns höst. Gommo blev ingen stor förkunnare, och hans lära finns inte nedtecknad i några rullar. Men han är ändå hågkommen för sitt stora medlidande och sin vänlighet mot de fattiga. Gommo spred hopp till Caddos utstötta och visade kärlek mot alla. Han gudomligförklarades tillsammans med Odos alla andra lärjungar, och är idag ankornas skyddshelgon."



Káso Gommõ (S:t Gommo Ljusdun)

[Mikael]

Bra sådan historier är hur ankor är del av Ereb.

[vije]

Sedan tycker jag att solljuset borde var centralt i en solvigningscermoni. Den som ska upptas i församlingen berörs av solljuset som faller genom tempelkupolen öppning när solen står i zenit.

Ja, om det är en solig dag, eller årstid. Tag till exempel Mirel... Om kyrkan skall solviga nyomvända där kan de få vänta ett halvår om de är beroende av solljuset!

Fast det där tycker jag bara är fränt. Är det mulet får man försöka betvinga molnen med en ritual så att den kraftgivande solen kan skina.
En ensam solfläck som framtvingats mellan stormande molnmassor löper över regnhamrade mirelliska fält för att sedan träffa den väntande solvigda som en blixt, och i ett ögonblick är ceremonin över.
Att den soldränkta ön Caddo är den Lysande Vägens starkaste fäste kunde väl ha en "verklig" grund.

Gillar för övrigt skarpt solserafen Aggardio. Han kunde se ut som en äkta kerub med fyra groteska djurhuvuden, vingar, kalvfötter och flammande svärd.
Kan tänka mig Serafens bröder, en sekt som skipar rättvisa i hamnar och handelsplatser med sina heliga mässingsvågar, finkalibrerade och måtträtta utan like. Brödraskapet kontrollerar vikter och mått, och straffar fuskare och falskhandlare med brännmärkning och solpåle (en gammal sydcaddisk tortyrmetod där offret binds vid en påle ute i havet och får utstå solens obönhörliga hetta tills han "ångrat sina missdåd")

Tycker också att Anders reinkarnationstankar ovan låter bra.

[anders]

Fast det där tycker jag bara är fränt. Är det mulet får man försöka betvinga molnen med en ritual så att den kraftgivande solen kan skina.

En ensam solfläck som framtvingats mellan stormande molnmassor löper över regnhamrade mirelliska fält för att sedan träffa den väntande solvigda som en blixt, och i ett ögonblick är ceremonin över.
Att den soldränkta ön Caddo är den Lysande Vägens starkaste fäste kunde väl ha en "verklig" grund.

NU tänker jag mig iofs inte LV som en sådan spektakulär fantasy-religion som man ofta stöter på i amerikanska rollspel, utan (i alla fall den dalkiska grenen) lite mer stillsam och på många vis jordnära. Visst blir folk helade, och visst sker under som att solen plötsligt tittar fram, och heliga källor brister fram när tvagningskaret är tomt... Men dessa under sker knappast varje Odosdag, och när de väl händer präntas de ner i rullarna och blir till legender som återberättas i generationer!

Gillar för övrigt skarpt solserafen Aggardio. Han kunde se ut som en äkta kerub med fyra groteska djurhuvuden, vingar, kalvfötter och flammande svärd.

Kan tänka mig Serafens bröder, en sekt som skipar rättvisa i hamnar och handelsplatser med sina heliga mässingsvågar, finkalibrerade och måtträtta utan like. Brödraskapet kontrollerar vikter och mått, och straffar fuskare och falskhandlare med brännmärkning och solpåle (en gammal sydcaddisk tortyrmetod där offret binds vid en påle ute i havet och får utstå solens obönhörliga hetta tills han "ångrat sina missdåd")

Aggardio är densamme som Angarion i äventyret i Krilloan. Där finns typ en sådan sekt, och äventyret krestas just kring denna typ av solserafåkallare.

Tycker också att Anders reinkarnationstankar ovan låter bra.

Kul.

[anders]

Kan vi inte undvika de alltför uppenbara likheterna med påskunder och himmelsfärder?

Det rör sig så vitt jag ser det inte om ett påskunder... Etin lät Odo komma tillbaka för en tid för att berätta om hur det såg ut på "den andra sidan". Sedan dog han "igen". Ingen himmelsfärd, endast en återförening av Odos själ med världssjälen (Etin), vilket hans följeslagare fick bevittna. Om man bara skriver om denna händelse rätt kommer inga associationer till påskevangeliet ske. Anser jag.

[anders]

Hemaquiel, den svarte demonen, den behornade, frestaren… Detta väsen var enligt vissa ursprungligen en fredlig gudom vars gebit var fertilitet, vishet och glädje, men när dalkiska präster utpekade honom som Etins onda motsvarighet och den Lysande Vägens svurna fiende, vredgades han och svor att ”Om Etins tjänare har påstått att jag är deras fiende, skall så ock vara.”

Var kommer ovanstående information ifrån? Jag har läst det i Mikaels tidslinje, men var i hela friden kommer det ifrån? Något officiellt material?

[Fafnir]

Han omnämns i Krilloan tror jag, men om citat är därifrån vet jag ej
Kallas även "AntiEtin" vill jag minnas

[Bergdahl]

Det kommer från Krilloan-kampanjboken sidan 16, i texten om Svarta rosens brödraskap.

[anders]

Och var kommer följande information ifrån?

Munken Mellin av St: Andamis ordern dör 54 år gammal. Han sågs av fastlandskyrkan som en framstående helare och sades ha gudomliga krafter. Han brändes dock på bål på Caddo men kanoniserades av fastlandets kyrka.

Angående Hemkiõ/Hemaquiel har jag funderat i följande banor:

Hemakiõ - den mörke frestaren

I den Lysande Vägen finns en mörk motsvarighet till Etin, Hemakiõ (på fastlandet kallad Hemaquiel). Han är känds som den Bockfotade demonen, den Behornade, Frestaren och Förgöraren. Där Etin vill liv, vill Hemakiõ död. Där Etin vill ljus vill Hemakiõ mörker. Det finns olika teorier om vem Hemakiõ är och varifrån han kommer.


LYSANDE VÄGEN
Enligt den Gyllene Boken och Odos lära besjälade Hemakiõ mörkret innan Etin skapat världen. Innan skapelsen regerade Hemakiõ totalt i död och tystnad, men även efter Ljusets ankomst fanns skuggor kvar. Det är Hemakiõ som är det mörker i våra själar som vill bryta Etins bud och driva oss i fördärvet.
När den gudomlige Odo undervisade om den Lysande Vägen konfronterades han enligt den Gyllene Boken med Hemakiõ vid fem tillfällen. Tre gånger försökte Hemakiõ att förleda Odo från den sanna läran, och två gånger försöka han förgöra honom. Alla försök misslyckades.
Ett av målen i livet är att låta Etins ljus lysa så starkt i våra själar att Hemaikios skuggor helt försvinner. Det är just detta som den Lysande Vägens munkar strävar efter genom sina liv i bön, rannsakan och kontemplation. Skulle detta lyckas blir man efter döden gudomligförklarad och får ta sin plats vid Etins sida.


SVARTA ROSENS BRÖDRASKAP
Det finns en grupp demonologer, nekromantiker och häxor som kallar sig den Svarta Rosens Brödraskap och deras syn på Hemaquiel är en helt annan. De menar att Hemaquiel från början var en fredlig gudom vars gebit var fertilitet, vishet och glädje. Brödraskapen menar att när den Lysande Vägen började utpeka honom som Etins onda motsvarighet vredgades han. Hemaquiel tog på sig en ny roll och svor att "Om Etins tjänare har påstått att jag är deras fiende, skall jag så ock vara". Det har varit sedan dess som Hemaquiel tagit på sig en ny uppgift att förleda mänskligheten och fresta dem att bryta Etins bud.

MANDELMUNKARNA
Mandelmunkarna har ytterligare en teori om Hamaquiels ursprung. De har studerat Caddos gamla tro och funnit att där fanns en djurgud vid namn Héco vilken tog formen av en gammal get. Héco beskrevs ofta som ondsint och opålitlig. Ofta lurade han både människor och andra gudar i fördärvet. Tjurguden Earõ var ofta så vred på Héco att han ville stånga honom till döds - men Héco kom alltid undan i sista minuten. Mandelmunkarna ser här en betydande likhet mellan Héco och Hemakiõ. Hemakiõ kallas den Behornade och den Bockfotade, något som skulle kunna komma från beskrivningen av Héco som en getgud.

[Peter]

Mycket bra material här: du gör ett lysande ( ... ) jobb anders.

Vad gäller Odos död och ateruppstandelse kanske man kan ge själva _döden_ en annan betydelse än i kristendomen: kanske färdades Odo genom dödsrikena eller helvetet, antagligen för att öppna en port till himelen/Etin för de troende eller liknande. I slutändan kan han da till och med Ateruppsta ur gravjorden, eller komma vandrade ut ur helvetets portar.

Angaende solvigning kan ju TANKEN vara att man skall sta under en ljusstrale. Som sagt var sa är ju detta inga problem i Lysande Vägens hemtrakter. Men när man beger sig upp till mörka norden sa far man hitta nagon proxy för solljus under de mörka manaderna - folk brukar ju vara ganska bra pa att anpassa ritualer efter lokala omständigheter. Hela detta förhallandet gör ju tanken om att "Predika i altors mörkaste hörn" desto tyngre och fräckare.

Solserafer var ju ett bra namn. Skall genast införa i min Palinortext.

p.s. gillar St:Quack ovan starkt