Oj, oj grabbar. Jag pratar runt och får det att låta som strunt...
För att börja med tempelskatten eller tiondet.
Del 1 -Byriarkerna
Med tionde menas inte en absolut skatt på 10% på en bys produktion. Vad som främst tas ut är Spannmål, ull, ägg och fisk samt ost och saltat smör (vart tionde mått med mjölk har en tendens att bli något grön innan den når bontisalen

).
Tiondet tas ut vid skördetiden (antagligen i samarbete med fogden) och vid fårklippningen. Råvarorna ges då till riarken i skatteuppbörd... i teorin. Riarken kan naturligtvis avtala med sina församlingsbor om att de förädlar hans produkter åt honom eller att han avstår från råvaran till förmån för den förädlade produkten.
I vissa byar har riarken även rätt till tionde på förädlade produkter om byn är känd för att producera sådan i stor kvantitet för handel (tex. om de är en by med många vävare, ljusstöpare etc.). Likaså om de har stor special produktion tex. av honung och bivax eller salt har riarken rätt till en del av inkomsterna därifrån.
Riarken har inte rätt till vart tionde djur (med ett undantag). Djur är värdefulla varor och varje bonde håller några fåtal sådana. En till två kor, två grisar och några höns. I byar hålls även gemensamma oxar, gäss och ankor. Kalvar och kultingar anses dessutom tillhöra länsherrens rätt att beskatta. Detta betyder inte att riarken blir utan kött på bordet. Då och då slaktas en gris eller ett gamalt får för bondgårdens/byns räkning och i dessa fall har riarken rätt till sitt tionde på djurets kött och fett. Det enda djur bönderna håller an mass nog för att kunna räkna på är får och fjäderfän. När det kommer till får är dessa främst till för att producera ull och riarkerna är varken herdar eller ullklippare. Får går istället till Bontisalens tionde varför man vid vissa tider på året kan beskåda "Lammens pilgrimsfärd", som det kallas i folkmun, när vart lammtiondet skall drivas till kyrkans gårdar. När det gäller fjäderfän har riarken rätt till sitt tionde på gäss och anka. Tekniskt sett äger han alltså var tionde gås och var tionde anka men sådana läckerheter går oftast till bontisalen om det inte är ett väldigt rikt riarkat. Tiondet på höns utgår främst i ägg men även var tionde tuppkyckling eller kapun tillkommer honom.
Från all fisk som fiskas på allmänna fiskrättigheter (hav och sjöar) har kyrkan rätt till tionde. Fisk från floder är bara belagd med tionden om fiskerättigheterna ägs av ofrälse. Tiondet tas sällan ut i färsk fisk utan betalas i saltad eller torkad form.
Riarken har också rätt till tionde från allt som bonden "tar från skogen". Detta inbegriper insamling av nötter, svamp. bär, vilda äpplen och ved.
Tionden utgår också från frukt och vingårdar. Likaså från alla grönsaker odlade på fält tex. morötter, rovor, vitkål och ärtor och andra grönsaker ges tiondet.
Om produktionen ägs av något frälse kan inte tionden tas ut. I vissa fall anses viss produktion i byarna vara ägd av länsherren och inte bonden själv och kyrkan har då inte rätt att ta ut tionden för dessa. Det rör sig om lyxvaror som insaltade kräftstjärtar dvs varor som har beställts från byn.
Riarken har inte heller rätt till tionde från bondens täppa. Grönsaker bär och frukter från bondens täppa beskattas varken av kyrkan eller länsherren. Dock har varje riark sin egen täppa och kan på sås sätt få både gurkor och hallon på middagsbordet.
Bysmeden är också för det mesta befriad från tionde. Anledning är att arrendet på hans smedja oftast ägs äv , kronan, länsherren eller kyrkan och därför betraktas hans arbete som frälseägt. De gånger som som smeden äger sin egen smedja skall riarken ta upp 10% av länsherrens beskattning av hans smedja - denna skatt är dock något som inte riarker ser till då bonitsalen äger rätten till tempelbeskattning av alla smeder.
Utöver tiondet får riarken även ta emot offergåvor. Offergåvor ges till riarken om året varit gott och vill tacka Etin för att han varit så god och gett ett stort överskott. Offergåvor ges även vid andra tillfällen om man ansett att Etin hört sin bön. Sådana gåvor består av sylt, inlagda grönsaker etc. men även i rena silvermynt eller större hantverk. Offergåvor ges kravlöst och är inte obligatoriska utan är böndernas sätt att visa tacksamhet mot Etin, kyrkan och sin byriark.
Sedan har en riark vid ett tempel rätt att ta upp avgifter vid religiösa ceremonier. Bröllop, begravningar, likvakor, välsignelser och förböner är all belagda med en avgift. Avgifterna finns i olika skalor och för en begravning av en luffare får riarken nöja sig med hans knyte och stav medan en riddares begravning kostar hans svärd (eller snarare värdet av riddarens svärd) till riarken. Om fler riarker behövs vid ceremonin betalas detta av beställaren.
Vissa riarker har även jord de arbetar på eller arrenderar ut - vilket ger dem extra inkomster. Utarrenderade jordar är både kyrkans och ibland även riarkens privata egendom då oftast ärvd egendom.
Sådan är riarkens inkomster på landet.