Kardien

[Regil]

De tog över efter att det faltrakiska folket helt enkelt tröttnade på att styra sitt land. De blev trötta, loja, uppgivna och vände sig till echterna för att få någon som tog över. Den allmänna uppfattningen bland kardiska historiker är att Häxmästaren i Svarta tornet låg bakom. Echterna accepterade motvilligt och ställde som krav att få överta all makt. Det fick dem och härigenom enades Kardien, tidigare hade de echtiska områdena i praktriken varit självstyrande. maktövertagandet var alltså fredligt, vilket borde göra att motståndet mot herrarna blir mindre än vid en erövring. (Vilket kanske hade varit mer intressant).

Sen här biten hade jag alltid så svårt för i Ivanhoe. De blev trötta? Jag kan gå med på att sittande kung var håglös och deppig och vantrivdes med sitt ämbete och gjorde vad som helst för att slippa skiten, men ett helt folk???

Jag antar att jag inte har fel när faltrakierna ska vara saxsare och echter normander? Åtminstone så som de beskrivs i Ivanhoe (inte rollspelet). I så fall tycker jag att man kan förstärka lite av detta. Inte minst det småfräcka dilemma som adliga saxare befinner sig i. Ädling utan makt och bespottad i sitt hemland.

Sedan bör det här med Häxmästaren lyftas fram. Kan det inte finnas något fränt gömt i historien? Ett avtal mellan echterna och Häxmästaren? Eller mellan faltrakierna och Häxmästaren? Ska det till en sagotouch är det ju oerhört viktigt att det finns en "ondska" eller åtminstone något obekant, farligt men påtagligt.

Faltrakiska ädlingar nämns överhuvudtaget inte i Ivanhoe. Jag tänker mig dock att en del som en del av avtalet mellan echter och faltraker fick behålla sin mark. De räknas inte som adel, betalar skatt till sin länsherre samt kan tillåtas att hålla ett antal krigare om de visar sig lojala. Vissa faltrakiska stormannaätter har antagligen gift sig med echter och så småningom upptagits som äkta echter efter ett par generationer. Andra håller hårt på sitt ursprung och drömmer bittert om fornstora dagar.

Sen undrar jag hur det är med att det faltraiska folket "blev trött osv", "det faltrakiska folket är gladlynt, godmodigt och trivs bra med att vara kuvade". Det här är nog snarare så som echterna ser på saken än hur det verkligen står till. Faltraker tycker nog lika illa om att bli behandlade illa som alla andra människor, men de har väldigt lite makt att göra något åt saken och de betraktar den echtiska makten som legitim.

Är det ett för stort ingrepp att hävda att echterna övertog styret med våld? Skulle det förbättra historien, eller är det bra som det är? Skulle gärna ha svar från Ghazam också... (Han var en av spelarna i vår mycket långa kampanj, vi delar i stort sett syn på Kardien).

Vore inte en infiltration av Kardien från häxmästarens sida något som skulle kunna funka? Att alltid frukta att häxmästarens lärjungar infiltrerar, att de i smyg tar över styret av län, ondsinta rådgivare (klyschvarning) och så vidare. Hotet blir både ett om infiltration och invasion (först mjuka upp försvaret och sedan kommer storsläggan). Kanske är den Kardiske kungen utan arvingar för att alla hans barn avled i späd ålder/ hans fru fick ständiga missfall eller liknande. Ligger häxmästaren bakom? Försöker han också uppvigla adelsmän att utmana den person som på svaga juridsiska grunder utses till tronarvinge? (Endast en son eller möjligen maken till kungens dotter kan överta kronan utan risk för att någon bestrider det riktiga i det).

Vilket är häxmästarens mål? Erövra Kardien och Zorakin? Varför? (Därför!)

Men jag tycker inte att häxmästaren måste ta över som den ende skurken som står bakom allt, däremot kan man ju utnyttja honom som det grundläggande hotet i en kampanj. Det borde gå att utnyttja honom bättre som du påpekar.

Sen har vi ju alltid risken för rena häxprocesser, där oskyldiga männsikor får sätta livet till pga folks rädsla. A witch! Buuuuuurn her

Tack för alla frågor, det hjälper mycket!

[Bergdahl]

Sedan bör det här med Häxmästaren lyftas fram. Kan det inte finnas något fränt gömt i historien? Ett avtal mellan echterna och Häxmästaren? Eller mellan faltrakierna och Häxmästaren? Ska det till en sagotouch är det ju oerhört viktigt att det finns en "ondska" eller åtminstone något obekant, farligt men påtagligt.

Vore inte en infiltration av Kardien från häxmästarens sida något som skulle kunna funka? Att alltid frukta att häxmästarens lärjungar infiltrerar, i smyg tar över styret av län, ondsinta rådgivare (klyschvarning) och så vidare. Hotet blir både ett om infiltration och invasion (först mjuka upp försvaret och sedan kommer storsläggan). Kanske är den Kardiske kungen utan arvingar för att alla hans barn avled i späd ålder/ hans fru fick ständiga missfall eller liknande. Ligger häxmästaren bakom? Försöker han också uppvigla adelsmän att utmana den person som på svaga juridsiska grunder utses till tronarvinge? (Endast en son eller möjligen maken till kungens dotter kan överta kronan utan risk för att någon bestrider det riktiga i det).

Men jag tycker inte att häxmästaren måste ta över som den ende skurken som står bakom allt, däremot kan man ju utnyttja honom som det grundläggande hotet i en kampanj. Det borde gå att utnyttja honom bättre som du påpekar.

Tycker det här med häxmästaren låter utomordentligt intressant. Om det är så att han lagt en förbannelse över faltrakiernas adel vilket gjort dem oförmögna till handling skulle det ju kunna innebära att de faltrakier som inte var av adlig börd vid tillfället inte behöver vara lika timida och att oroligheter kan börjat ta form under ytan i det kardiska samhället. Varför de blev förbannade är en annan fråga, men som Psipo föreslår kan det ju bero på bl.a. att faltrakiernas ädlingar hade ett avtal med häxsmästarn som de inte levde upp till eller att echterna slöt ett avtal med honom. Fast jag skulle nog helst inte se att det senare var fallet. Eller så är det så enkelt att häxmästaren lade förbannelsen över dem utan någon mer orsak än att han ville försvaga en fiende i regionen.

Annan annan vänding på det hela skulle vara om det inte var häxmästarn som förbannade de faltrkiska ädlingarna utan älvfolken i Goiana för att faltrakiernas kung Beronrik av Kardien var påväg eller hade slutit ett avtal med häxmästarn. Häxmästarn skulle då ha ett incitament för att försöka häva denna förbannelse och skapa faltrakiska uppror i Kardien, medans goianas älvfolk vill behålla echterna som den styrande eliten i Kardien och som allierade mot häxmästaren. Att Beronrik slöt ett avtal med häxmästaren kan ju vara en väl bevarad hemlighet och de flesta faltrakier kan ju skylla sin olycka på häxmästaren. Att Goianas älvfolk ligger bakom faltrakiernas styrandes lojhet, kanske är att gå lite för långt för en del men det finns vad jag sett inget som motsäger att det skulle kunna ligga till så och det skulle ju ge det hela en lite twist.

[Regil]

Tycker det här med häxmästaren låter utomordentligt intressant. Om det är så att han lagt en förbannelse över faltrakiernas adel vilket gjort dem oförmögna till handling skulle det ju kunna innebära att de faltrakier som inte var av adlig börd vid tillfället inte behöver vara lika timida och att oroligheter kan börjat ta form under ytan i det kardiska samhället. Varför de blev förbannade är en annan fråga, men som Psipo föreslår kan det ju bero på bl.a. att faltrakiernas ädlingar hade ett avtal med häxsmästarn som de inte levde upp till eller att echterna slöt ett avtal med honom. Fast jag skulle nog helst inte se att det senare var fallet. Eller så är det så enkelt att häxmästaren lade förbannelsen över dem utan någon mer orsak än att han ville försvaga en fiende i regionen.

Annan annan vänding på det hela skulle vara om det inte var häxmästarn som förbannade de faltrkiska ädlingarna utan älvfolken i Goiana för att faltrakiernas kung Beronrik av Kardien var påväg eller hade slutit ett avtal med häxmästarn. Häxmästarn skulle då ha ett incitament för att försöka häva denna förbannelse och skapa faltrakiska uppror i Kardien, medans goianas älvfolk vill behålla echterna som den styrande eliten i Kardien och som allierade mot häxmästaren. Att Beronrik slöt ett avtal med häxmästaren kan ju vara en väl bevarad hemlighet och de flesta faltrakier kan ju skylla sin olycka på häxmästaren. Att Goianas älvfolk ligger bakom faltrakiernas styrandes lojhet, kanske är att gå lite för långt för en del men det finns vad jag sett inget som motsäger att det skulle kunna ligga till så och det skulle ju ge det hela en lite twist.

Tror ni inte att det är bäst att inte definiera vad som egentligen hände? Bara utveckla de vanligaste teorierna om varför och sedan lämnna det öppet för spelare och SL att föra spekulationerna vidare?

Fram för fler teorier.
Psipo: Skulle alvteorin kunna funka ihop med "dina" alver? (spelar eg ingen roll, folk kan ju tro det i alla fall...)

Se även mina ändringar i inlägget ovan angående det faltrakiska folket.

[Regil]

Vad tror ni om det här:

Beronrik tappar på ålderns höst intresset för att regera, blir håglös, deprimerad och virrig. Det märkliga är att det inte endast gäller honom utan en stor del av högadeln också. Det faltrakiska riket börjar förfalla, skatter hämtas inte in, orcher tillåts härja utan att adeln samlar hären för att slå tillbaka dem. Flera länsherrar störtas av sina undersåtar och anarki hotar.

Ett mindre antal adelsmän ("de edsvurna") som inte påverkats av den faltrakiska uppgivenhetn bestämde sig för att något måste göras åt saken. De begav sig i hemlighet tillsammans med sina närmsta män söderut, till echternas ledare Vidar. Där förklarade man att det faltrakiska folket är i skriande behov av en ny stark ledare. De kommer att möta Vidar med öppna armar ifall han kan tänka sig att bli kung över Kardien. Vidar är till en början avvaktande. Ju längre han väntar desto fagrare blir den faltrakiska kontingentens tal. Så småningom inleder han förhandlingar med dem såsom legitimt utsända av Kungen (vilket de ju inte är). Det är nu allmänt känt att dessa adelsmän har lämnat sina domäner och konspirerar mot kungamakten. Även om kungamakten är svag så fruktar de att det inte kan återvända. Vidar kan därigenom fritt diktera sina villkor för att acceptera att bli konung över hela Kardien. De faltrakiska adelsmännen lovas dock att få behålla sina förläningar. Efter att ha sökt stöd bland sina stormän beslutar Vidar så att samla hären och marschera mot Faltrax. Han mobiliserar inte bara stormännen utan även stora delar av folket, vilket ger honom mycket stor här.

Beronrik den Gamle väljer att kapitulera när hären når Faltrax. Hurvida det berodde på den stora övermakten, virrighten eller en förbannelse som kastats av häxmästaren eller Goianas alver är fortfarande ett tvisteämne.

Förvånansvärt många av de faltrakiska adelsmännen accapterar det nya styret och avtalet som Vidar slöt med de edsvurna adelsmännen. Alla faltrakiska adelsmän accepterar det dock inte och Vidar skickar ut sin här för att släcka diverse uppror. Detta lyckas bra och echterna kan fira vintersolståndet år 424 som Kardiens ny härskare.


Echterna har helt anammat den beskrivning av situationen Kardien som de edsvurna målade upp. Det finns givetvis faltraker som hävdar att bilden är falsk, det var endast Beronrik den gamle som var förvirrad och faltrakerna hade kunnat klara sig utmärkt på egen hand, bara man valt en ny, ung, kung. De edsvurna betrakats i dessa kretsar som förrädare som sålde ut sitt folk i hopp om att vinna egna rikedomar. (Så blev dock inte fallet. Dessa adelsmän fick som lovat behålla sin mark, men avkläddes sin värdighet som adelsmän och fick finna sig i att lyda under en echtisk länsherre.)

[Bergdahl]

Regil: jag tror att ditt upplägg skulle funka, men jag är rädd att man går miste om lite av sagostämningen som du ville ha över Kardien. För mig känns det mycket mer saga om det verkligen är en förbannelse som drabbat det faltrakiska folket. En förbannelse i form av "ingen ledare skall från det faltrakiska folket framträda. [...]Sorg skall drabba den faltrakier som styr över andra och han skall tappa lusten att styra[...] osv.". Ur det faltrakiska leden skall alltså inga ledare kunna främträda, hos de bönder som gjort uppror och varit framgångsrika har ledaren efter ett tag tappat förmågan att leda och upproren har slagits ned. De flesta faltrakier tror att det är en förbannelse som vilar över dem som folk och att det inte finns något att göra åt saken, och överlåter sina öden i Etins och echternas händer. De flesta anser att det är häxmästaren i det svarta tornet som förbannade dem och beseglade deras öde.

Kanske finns det ett fåtal faltrakier som bestämmt sig för att gör något åt förbannelsen så att faltrakierna återigen kan bli herrar över "sitt" Kardien. En utmärkt början för ett gäng stolta faltrakier att ge sig iväg till det svarta tornet för att häva förbannelsen... Kan se deras min när de får reda på att det är älvfolket i Goiana som förbannat dem och inte häxmästaren. Vad skall de då göra, alla vet ju att häxmästaren är "ond" och älvfolket i Goiana "goda". Eller så är det häxmästaren som ligger bakom förbannelsen och det är väl ett tillräckligt stort problem att få honom att häva den. Om man skulle lyckas med att häva förbannelsen så är det ju bara problemet med echterna som kvarstår, vilket kanske inte är ett så litet problem det heller. Jaja, går väl händelserna i förväg rejält här... men som sagt jag ser nog hellre att det faktiskt vilar en förbannelse över faltrakierna. Känns mer sagolikt för mig.

[Regil]

Regil: jag tror att ditt upplägg skulle funka, men jag är rädd att man går miste om lite av sagostämningen som du ville ha över Kardien. För mig känns det mycket mer saga om det verkligen är en förbannelse som drabbat det faltrakiska folket. En förbannelse i form av "ingen ledare skall från det faltrakiska folket framträda. [...]Sorg skall drabba den faltrakier som styr över andra och han skall tappa lusten att styra[...] osv.". Ur det faltrakiska leden skall alltså inga ledare kunna främträda, hos de bönder som gjort uppror och varit framgångsrika har ledaren efter ett tag tappat förmågan att leda och upproren har slagits ned. De flesta faltrakier tror att det är en förbannelse som vilar över dem som folk och att det inte finns något att göra åt saken, och överlåter sina öden i Etins och echternas händer. De flesta anser att det är häxmästaren i det svarta tornet som förbannade dem och beseglade deras öde.

Kanske finns det ett fåtal faltrakier som bestämmt sig för att gör något åt förbannelsen så att faltrakierna återigen kan bli herrar över "sitt" Kardien. En utmärkt början för ett gäng stolta faltrakier att ge sig iväg till det svarta tornet för att häva förbannelsen... Kan se deras min när de får reda på att det är älvfolket i Goiana som förbannat dem och inte häxmästaren. Vad skall de då göra, alla vet ju att häxmästaren är "ond" och älvfolket i Goiana "goda". Eller så är det häxmästaren som ligger bakom förbannelsen och det är väl ett tillräckligt stort problem att få honom att häva den. Om man skulle lyckas med att häva förbannelsen så är det ju bara problemet med echterna som kvarstår, vilket kanske inte är ett så litet problem det heller. Jaja, går väl händelserna i förväg rejält här... men som sagt jag ser nog hellre att det faktiskt vilar en förbannelse över faltrakierna. Känns mer sagolikt för mig.

Sagostämning är dock inte det enda jag vill ha.
Vi har även riddarromantik, äventyr, funderingar kring etnicitet och hur inhumant beteende kan utföras av godhjärtade och moraliska människor (avhumanisering), känslan av att tillhöra en annorlunda men dock inte svårbegriplig kultur. [jag har alltid haft svårt för rollspel i mljöer som inte i grunden baseras på västerländskt tänkande (DoD Samuraj i första hand). Inte för att det inte är intressant, men jag har haft svårt att begripa hur de tänker och vilka de grundläggande förutsättningarna är. saknar de rätta referensramarna]

Jag vill framförallt befolka Kardien med människor som inte måste vara på ett visst vis bara för att de är ett visst folkslag eller ens ras. Jag gillar att konfrontera spelare med företelser som civiliserade orcher för att sedan se dem slakta dem med glatt humör, även om det saknas annan anledning än att de tillhör fel ras. På det viset gillar jag inte en förbannelse som på det viset påtvingar faltrakerna rasmässiga egenskaper. Faltraker är gladlynta och godmodiga, men kanske lite slöa står det i Ivanhoehäftet. Lite glada negrer sådär. Som jag ser det kan det lika gärna bara vara echternas fördomar som kommer till tals och behöver inte stämma särskilt väl med vad man finner om man tar sig tid att lära känna dem. Vilket echter sällan gör.

För det andra så handlar Kardien för mig om echterna. Den här förbannelsen skulle skifta fokus till faltrakierna. Men jag tänkte pränta ner den här typen av teori som en möjlig förklaring som vissa tror på. När du (eller någon annan) sedan spelar en kampanj i Kardien så finns ju möjligheten att nysta i den änden och spela faltrakier som söker lyfta förbannelsen.

Om man ser till det officiella materialet så omnämns förbannelsen endast i samband med maktskiftet och läggs sedan åt sidan.

Men visst måste det finnas både echter och faltraker som tror på den, även om de nog drar vitt skilda slutsatser om vad som bör göras åt saken...

[Peter]

Vore intressant med en "herrerasideologi" som istället för att grunda sig på rasbiologi grundar sig på magiska egenskaper hos folket: att Echterna förklarar sin "överlägsenhet" över Faltrakierna med att dessa är förbannade, medan de själva är välsignade.

[Peter]

Peter: Precis som Regil skriver tidigare i tråden vore det inte bättre att spara det till Zorakin. Då får man ju två feodala grannländer men med väldigt olika karaktär på sin feodalism, och Regil verkar ju ha en rätt bra uppfattning vad det är han vill framhäva med Kardien.

Fast Zorakin är väl mer posfeodalt/monarkiskt? Så har jag alltid tolkat det. Och att kardien mer är fast i gamla feodala strukturer.

Jag förespråker egentligen inte att man feodaliserar kardien iofs, utan snarare att man luckrar upp och luddar till det så att landet åtm. inte baseras på 1800-talsmissförstånd av feodalismen.

[Fraxinus]

Peter: Precis som Regil skriver tidigare i tråden vore det inte bättre att spara det till Zorakin. Då får man ju två feodala grannländer men med väldigt olika karaktär på sin feodalism, och Regil verkar ju ha en rätt bra uppfattning vad det är han vill framhäva med Kardien.

Fast Zorakin är väl mer posfeodalt/monarkiskt? Så har jag alltid tolkat det. Och att kardien mer är fast i gamla feodala strukturer.

Jag förespråker egentligen inte att man feodaliserar kardien iofs, utan snarare att man luckrar upp och luddar till det så att landet åtm. inte baseras på 1800-talsmissförstånd av feodalismen.

Jag håller med Peter där.

Zorakina är mer postfeodalt. Monarkens makt ökar allt mer. Den Zorakiske kungen är i färd med att bygga upp en allt starkare egen armé och statsapparat.

Det finns mäktiga hertigar som i förbund mycket väl kan hota kungen om de vill. Problemet är att hertigarna är splittrade i två falanger som misstänksamt bevakar varandra. De nordlig och de sydliga hertigarna. Det utnyttjas givetvis av kungen som spelar ut hertigarna mot varandra.

Feodalsamhället finns alltså fortfarande kvar. Adeln, och i synnerhet högadeln, är fortfarande stark. Men monarkens makt växer, troligen med stöd från lågadeln, kyrkan och handelsmännen. En vurm för den klassiska kejserliga erans arkitektur och kultur är ett uttryck för dessa tendenser.

Situationen i Zorakien påminner mycket om perioden 1300 till 1500 i Frankrike där adelsmännens stora makt gradvis försvagas medan kungen bygger upp en allt starkare centralmakt. Hundraårskriget mellan England och Frankrike spelar en stor roll i denna förvandling från feodalt samhälle till centralstyrt samhälle.

Kardien är klassisk feodalt med trohetsed mellan kung och hertigar, hertig och riddare, adel och by eller landbygd. En baron kan genom ingifte skaffa sig adliga allierade. En hertig har rätt att dubba en person till adelskap. Den dubbade svär då sin trohetsed till hertigen inte till kungen. Men samtidigt finns det etniska strömningar som genomsyrar och styr samhället. Echterna är förhållandevis lojala mot varandra och framförallt mot "sin" kung.

Jorpagna har däremot tydliga tendenser av splittrat feodalt samhälle där minsta baron framställer sig som härskare över sitt landområde. Lojalitet är inget som väger tungt här utan alla intrigerar för att skaffa sig mer mark och landområden.

I Kardien kan kungen förlita sig på en viss lojalitet av blodet från ett? av folkslagen.
I Zorakien finns mer av ett politiskt rävspel om maktbalans mellan kung, olika högadelfraktioner, kyrkan och en allt rikare grupp lågadel och handelsmän.
I Jorpagna finns ett utbrett feodalt samhälle där alla adelsmän är furstar, alla är mot alla, själv är bäst vän och lojalitet är litet värd.

[Psipo]

Fram för fler teorier.
Psipo: Skulle alvteorin kunna funka ihop med "dina" alver? (spelar eg ingen roll, folk kan ju tro det i alla fall...)

Jepp. Älvfolk är ju lite som våra gamla tomtar. Oberäkneliga, nyckfulla och kan vara oerhört grymma. "Jasså? Inget smör i gröten? Du dödar jag din finaste oxe och lockar trollen till stugan din!"

Sedan tycker jag inte att faltrakierna (är det bara echter och faltrakier i Kardien, har lite dålig koll) ska få allt för undanskymd roll. De står ju för Robin Hood-rollen!

[Bergdahl]

Nu vill ju Regil få in mer av sagostämning och riddarromantik i Kardien och då tycker jag inte att det är något större problem med en feodalism baserad på 1800-talsmissförstånd.

Om nu inte Zorakin är en lämplig kandidat till en den feodaism som Peter förespråkar för Kardien finns det ju andra möjliga stater i Ereb som t.ex. Magilre eller Berendien.

Sen så raskt över till förbannelsen, Regil jag förstår inte riktigt vad av dina första punkter som inte skulle funka om faltrakierna faktiskt var förhäxade. Bara för att det låg en förbannelse över dem behöver ju inte alla vara gladlynta, godmodiga och lite slöa. Inget motsäger ju att de inte skulle finnas energiska, buttra, snål, mm. faltrakier. Ser inte att förbannelsen måste påtvinga dem vissa egenskaper direkt. Det enda förbannelsen skulle innebära skulle ju vara att falttrakier som hamnade i ledarställning (och då inte en hantverkare med lärlingar utan högre possitioner) skulle lessna på allt och tappa lusten osv. Den faltrakiska godmodigheten kan ju fortfarande vara echtiska fördommar.

Det är väll med din andra punkt som det kan bli lite problem, för som du skriver kan förbannelsen få fokuset att hamna på faltrakierna och inte på echterna. Men det känns ju inte som något oöverstigligt problem. Om man precis som Peter föreslår tidigare i tråden och inför någon form av "herrerasideologi" hos echterna grundad på förbannelsen knyter man ju echterna närmare förbannelsen. De skulle ju t.ex. kanske kunna se förbannelsen över faltrakierna som ett straff från Etin för deras synder, det var ju efter allt bara faltrakierna som kunde förhäxas av häxmästarn. Echterna måste ju ha beskyddats av Etin och nu har echterna Etins välsignelse att styra över faltrakierna som en fåraherde som vallar sin lam eller som en god fader som håller sitt bångstyriga barn under sträng uppsikt och som behöver tillrättavisas ibland. Med ett liknande upplägg skulle du ju kunna få in din punkt med funderingar kring etnicitet och hur inhumant beteende kan utföras av godhjärtade och moraliska människor (avhumanisering).

Sen så skulle de kanske behövas kampanjförslag som involverar förbannelsen för både faltrakier och echter, men det borde väl inte vara en omöjlighet.

Jag kanske lägger för stor vikt vid denna förbannelse, men den fick mig att gå igång så att säga. Men det är ju "ditt" Kardien som du skall skriva om så ignorera mig om du tycker jag blir för tjatig.

[Spelknepe]

Nu har jag (som vanligt) endast läst fragment här och där om denna förbannelse.

Min åsikt är: Tona ner det... låt förbannelsen vila på kanske en DEL av Kardien, området närmast häxmästaren, som mycket sakta sprider sig över Kardien. Ifall en spelledare vill köra en kampanj i Kardien och inte vara låst av en förbannelse så ska även det vara möjligt.

Vad tror ni om det här:

Beronrik tappar på ålderns höst intresset för att regera, blir håglös, deprimerad och virrig...

Detta tyckte jag var intressant. Sagostämningen finns där ju i någon skepnad, men kanske inte så framträdande i just denna text.

[Mikael]

Zorakina är mer postfeodalt. Monarkens makt ökar allt mer. Den Zorakiske kungen är i färd med att bygga upp en allt starkare egen armé och statsapparat.

Det finns mäktiga hertigar som i förbund mycket väl kan hota kungen om de vill. Problemet är att hertigarna är splittrade i två falanger som misstänksamt bevakar varandra. De nordlig och de sydliga hertigarna. Det utnyttjas givetvis av kungen som spelar ut hertigarna mot varandra.

Feodalsamhället finns alltså fortfarande kvar. Adeln, och i synnerhet högadeln, är fortfarande stark. Men monarkens makt växer, troligen med stöd från lågadeln, kyrkan och handelsmännen. En vurm för den klassiska kejserliga erans arkitektur och kultur är ett uttryck för dessa tendenser.

Situationen i Zorakien påminner mycket om perioden 1300 till 1500 i Frankrike där adelsmännens stora makt gradvis försvagas medan kungen bygger upp en allt starkare centralmakt. Hundraårskriget mellan England och Frankrike spelar en stor roll i denna förvandling från feodalt samhälle till centralstyrt samhälle.

Kardien är klassisk feodalt med trohetsed mellan kung och hertigar, hertig och riddare, adel och by eller landbygd. En baron kan genom ingifte skaffa sig adliga allierade. En hertig har rätt att dubba en person till adelskap. Den dubbade svär då sin trohetsed till hertigen inte till kungen. Men samtidigt finns det etniska strömningar som genomsyrar och styr samhället. Echterna är förhållandevis lojala mot varandra och framförallt mot "sin" kung.

Jorpagna har däremot tydliga tendenser av splittrat feodalt samhälle där minsta baron framställer sig som härskare över sitt landområde. Lojalitet är inget som väger tungt här utan alla intrigerar för att skaffa sig mer mark och landområden.

I Kardien kan kungen förlita sig på en viss lojalitet av blodet från ett? av folkslagen.
I Zorakien finns mer av ett politiskt rävspel om maktbalans mellan kung, olika högadelfraktioner, kyrkan och en allt rikare grupp lågadel och handelsmän.
I Jorpagna finns ett utbrett feodalt samhälle där alla adelsmän är furstar, alla är mot alla, själv är bäst vän och lojalitet är litet värd.

Mycket bra samanfattning!

[birkebeineren]

En annan aspekt på echterna som "överordnade" resten av kardierna (och även zorakier, magilrer, berendier mfl) är det faktum att Lysande Vägens överhuvud, den mäktigaste(?) efter Etin själv, är och har alltid varit; echt! Exarken i Ekeborg.

Hur har detta genom historien påverkat Lysande Vägen troende i deras syn på echter?

Specielt zorakierna som är varmt troende borde ha lite tankar om detta...

[Regil]

Zorakina är mer postfeodalt. Monarkens makt ökar allt mer. Den Zorakiske kungen är i färd med att bygga upp en allt starkare egen armé och statsapparat...

Det finns mäktiga hertigar som i förbund mycket väl kan hota kungen om de vill. Problemet är att hertigarna är splittrade i två falanger som misstänksamt bevakar varandra. De nordlig och de sydliga hertigarna. Det utnyttjas givetvis av kungen som spelar ut hertigarna mot varandra.

Kardien är klassisk feodalt med trohetsed mellan kung och hertigar, hertig och riddare, adel och by eller landbygd. En baron kan genom ingifte skaffa sig adliga allierade. En hertig har rätt att dubba en person till adelskap. Den dubbade svär då sin trohetsed till hertigen inte till kungen. Men samtidigt finns det etniska strömningar som genomsyrar och styr samhället. Echterna är förhållandevis lojala mot varandra och framförallt mot "sin" kung.

Jag tycker att det här var en mycket bra sammanfattning. Finns det någon som är ansvarig för Zorakin? [Öst-västlig uppdelning bland hertigarna verkar väl dock troligare med tanke på Zorakins geografi?]

Enda påpekandet är att alla adelsmän i Kardien svär trohet till kungen (rent praktist kanske endast högadeln måste bege sig till ekeborg var gång ett län har skifats från far till son, men han kan ju lika gärna ta alla sina riddare med sig).