birkebeineren skrev: ↑2025-01-27 11:56
De korta faktaartiklar jag pratar om är bara korta sådana där det exempelvis står att Crimbolk Salthare är borgmästare i Garramil, Monstinerna är namnet på en del av södra Melashebergen, Grenås är huvudort i Lofernie osv. Huvudsyftet är att kort upplysa om vad personen/platsen/sammanslutningen/händelsen är. Finns det mer mateial kan detta också stå eller det länkas till där det annars står.
Jag förstår. Det är alltså kortare stycken snarare än de längre texterna som tagits fram. Ska dessa lite längre texter användas i ”folkbeskrivningarna” istället?
. (Har förövrigt en gammal bild på Crimblock någonstans. Bör jag skicka den till dig på mejl Birke? För visst är kvoten fortfarande uppnådd?)
Även jag ser fram emot att få ordning på folken.
För att citera Genesis:
There's too many men, too many people
Making too many problems
And there's not much love to go around
Can't you see this is the land of confusion?
Echtavias historia blev längre än jag trodde, så här kommer bara del 1. Som bonus följer ju lite nya insikter i mercaniernas liv...
ECHTAVIA CUSMAR – Mercanas Förpaktare av Garramil
Echtavia föddes som en av många döttrar i en framträdande handelsfamilj i staden Addiaska. Hennes uppväxt var skyddad, bekväm, och, enligt henne själv, obeskrivligt tråkig. När hon nått giftasmogen ålder lovades hon efter långa förhandlingar bort till sonen till en av hennes fars främsta handelskontakter, överhuvudet för det stora handelshuset Cusmar i staden Mercana. Echtavia bedömdes inte vara ”någon större skönhet, men har alla sina ursprungliga tänder och inga hudsjukdomar”, medan hennes tilltänkte Otte sades ”sakna större utsikter då han är född som tredje son, är dock inte märkbart svagsint”. Handelsalliansen firades med ett storslaget bröllop i Mercana, och redan då insåg Echtavia att hennes liv förändrats till det bättre, och hon omfamnade sin nya mercanska tillvaro med liv och lust.
Tyvärr för de unga tu blev deras första barn dödfött, och Echtavia bedömdes inte kunna föda fler ättlingar. För att hjälpa och distrahera sin älskade hustru så försökte Otte introducera henne till sitt eget liv som en lovande och expanderande handelsman, något som hon fann sig i som en fisk vänjer sig vid vatten. Echtavia lärde sig göra affärer, samlade på sig eget kapital och vande sig vid både mercansk lyx, mercanska nöjen och mercanska förolämpningar, i hennes fall alltid plumpa anspelningar på hennes underlägsna addiska börd (mercanierna förolämpar alltid utlänningar, men hånar inte lika ofta de lågborna, då detta alltför lätt slår tillbaka på dem själva).
Deras lyckliga liv avbröts av två omständigheter; dels upphöjdes Otte oväntat till överhuvud över Huset Cusmar, och förväntades nu med nödvändighet sätta ättlingar till världen, dels försämrades både relationerna och handeln med Addiaska snabbt, och hans allians med deras handelsmän blev snart värdelös. En skilsmässa och ett nytt äktenskap var alltså av nöden, men makarna förblev goda vänner, och Echtavia fick med sig en rejäl förmögenhet i det nya boet.
Så kunde saker och ting ha förblivit, om inte Echtavia blivit till den grad naturaliserad i Mercana att hon istället för att gifta om sig började hålla sig med unga älskare, fullt offentligt. För en rik och frånskild kvinna i Mercana var detta inget problem, vara sig religiöst, legalt eller socialt, och i vissas ögon höjde det till och med hennes status en aning. Inget av detta hindrade dock ex-maken Ottes rivaler från att gapskratta och håna honom vid varje givet tillfälle, särskilt om de två stötte ihop med varandra (och de unga älskarna) vid samma överklasstillställningar. Otte, som den fullfjädrade mercanier han var, höll god min för att inte uppmuntra begabbelsen och hyste inget agg mot Echtavia (hans egna unga älskarinnor lyckades övertyga honom om det harmlösa i hennes eskapader) men trots allt gnagde hånet på hans stolta hjärta. Hellre än att försöka övertala Echtavia att, likt honom själv, sköta sina affärer diskret, och därmed riskera ett förnedrande avslag, började han drömma om att skicka sin ex-hustru och hennes anhang utomlands för en tid. Tiden skulle han använda till att övertyga sin egen nuvarande hustru om att det var bra för deras gemensamma anseende om han blev sedd offentligt med en av sina vackraste älskarinnor, en dansös vid Olems tempel, en affär som han dittills nogsamt hemlighållit. I Echtavias frånvaro skulle ingen kunna anklaga honom för att apa efter henne för att rädda sitt maskulina rykte, och när hon återvände skulle de stå på jämlik fot igen, och allt skulle vara frid och fröjd. Tillfället yppade sig med en Förpaktare vid namn Huckbert Druva.
birkebeineren skrev: ↑2025-01-27 11:56
De korta faktaartiklar jag pratar om är bara korta sådana där det exempelvis står att Crimbolk Salthare är borgmästare i Garramil, Monstinerna är namnet på en del av södra Melashebergen, Grenås är huvudort i Lofernie osv. Huvudsyftet är att kort upplysa om vad personen/platsen/sammanslutningen/händelsen är. Finns det mer mateial kan detta också stå eller det länkas till där det annars står.
Jag förstår. Det är alltså kortare stycken snarare än de längre texterna som tagits fram. Ska dessa lite längre texter användas i ”folkbeskrivningarna” istället?
. (Har förövrigt en gammal bild på Crimblock någonstans. Bör jag skicka den till dig på mejl Birke? För visst är kvoten fortfarande uppnådd?)
Provar ut lite olika varianter. Hur nya wikiartiklar skapas ser lite olika ut, ibland finns det material att använda och ibland blir det en nyskriven kort text bara för att förklara något. Ofta blir det så att samma material används i olika artiklar, exempelvis en plats som får både en egen artikel och som även står inne i artikeln för landet platsen ligger. Folkslag har i tillägg fått en tredje variant kallad Aspubransk beskrivning som egentligen är ett spelteknisk hjälpmedel och ser ut som folkslagen presenteras i Monsterboxen. Att presentera folkslag i en ingame-tolkning kan kanske ses som en fjärde variant.
Men som sagt, jag provar ut lite olika och säger till sen för er att tycka till om. Wikin går enkelt att ändra.
Bildkvoten är fortfarande konstig så skicka Crimblock till mig.
Staden Garramil styrs sedan ett antal år av Mercana (se Garramils historia). Mercanas styre är uppdelat i två armar, dels den så kallade Södra Styrkan, en huvudsakligen maritim militärstyrka med uppgift att hålla floden Maure fri från pirater och addiska inkräktare, dels en Förpaktare, som på entreprenad tar hand om det civila styret och rättsväsendet, med betoning på indrivning av diverse tullar, skatter, avgifter, böter och rena konfiskationer. Nyligen återvände förpaktaren Huckbert Druva efter tre framgångsrika år till Mercana för att njuta sitt dotium (en företeelse i det Jorpagniska Imperiet och dess kolonier, nu adopterat av Mercanas handelsfurstar, då en offentlig tjänsteman efter lång, trogen och lönsam tjänst drar sig tillbaka för att njuta av livets goda utan att arbeta – en företeelse som ses med förakt av alla Mercanas flitiga grannar norr om Bozsa, möjligtvis undantaget Sanzas, då vissa hävdar att hela den staden njuter sitt dotium mest hela tiden). För att fira tilldragelsen ställde Huckbert till med en stor fest vid Olems tempel, och då Echtavia var en av de inbjudna blev hon storligen imponerad av de många pekuniära möjligheter som en sådan tjänst skulle kunna öppna för henne.
Huckbert Druva hade inlett sitt värv med grundliga efterforskningar om Garramil, för att därefter ta med sig sina mest pålitliga handgångna män och vid sin ankomst storstilat sänka alla sin företrädares tullar och skatter. Den sluge Huckbert, som var mån om sin hälsa, såg till att inte stöta sig med garramilerna i onödan, och lade sig nästan aldrig i deras domslut om han kunde låta bli det, och sög bara ut garramilerna mycket måttligt. Istället utvecklade han en stor finkänsla för vilka förbipasserande som utan risk kunde utplundras utan risk för repressalier. Med säker, diplomatisk och försiktig hand fråntogs resande och handelsmän först vapen och transportmedel, för att sedan gradvis berövas sina ägodelar under diverse ursäkter om tillståndets temporära natur. Trisker utpekades nästan utan undantag som pirater (undantagen var när triskerna var väldigt många eller alltför tungt beväpnade) och avkläddes både den minsta kniv och det ynkligaste sköldpaddsfjäll, för att sedan rasande och kokande av skam traska hem till sina mörka skogar. Addierna behandlades inte mycket bättre, men allra värst drabbades statslösa äventyrare som ofta fick lämna Garramil paddlandes med händerna på en planka i bara underkläderna. Vid sällsynt lyckade utplundringar delade Huckbert med sig av bytet till Garramils ledande män, och därför kunde han på det hela taget sova gott om nätterna. Hans andra sätt att fylla penningpungen var genom att hålla öron och ögon öppna för konflikter mellan de ledande garramilerna. Närhelst någons stjärna såg ut att börja dala rejält slog han hänsynslöst till och plundrade den utpekade på allt och allting, till allmänt jubel. Huckbert hade lyckats berika både sig själv och Mercana, och Garramil hade åtminstone inte märkt att färre skepp än vanligt anlöpte deras hamn. Ett grundläggande fel med förpaktarsystemet hade han dock inte för avsikt att åtgärda: inte på något sätt vidarebefordrade han sina erfarenheter och knep till sin ovetande efterträdare.
Huckberts efterträdare betalade ett högt pris för att ta över hans post, alltför högt för att Echtavia skulle kunna bjuda emot, men försvann efter en kort tid under mystiska omständigheter. Hans efterträdare i sin tur, Ilvar Nunk, dog drunkningsdöden bara två månader efter sin ankomst, vilket var exceptionellt inte bara på grund av den korta ämbetstiden, utan också därför att han sällan lämnade sin lyxsvit på tredje våningen av ett av de lokala värdshusen. Echtavia hade dock drabbats av guldfeber och lade inte märke till varningstecknen. Otte Cusmar såg till att Handelsrådet godkände hennes anbud. Han tänkte att hon omöjligt kunde bete sig lika korkat som den erkänt enfaldige Ilvar Nunk, och att hon därför säkert skulle klara sig bra om hon bara spelade sina kort väl – och ett liv utan risk är enligt många mercanier ändå inte värt att leva. Echtavia gav sig av med bara en kammarjungfru och två älskare, varav den ene förnärmad stannade kvar i hamnen när han fick syn på sin rival, och den andra slängde sig i Maure och simmade ikapp klomullen tillbaka hem när han fick syn på Garramil. Sina pålitliga och kompetenta underhuggare lät Echtavia stanna kvar i Mercana för att sköta om de dagliga affärerna, då hon till skillnad från Huckbert inte hade någon avsikt att gå i pension redan i medelåldern.
Väl installerad i sitt ämbete gjorde Echtavia nästan alla fel hon kunde. Utan att bekanta sig närmare med de lokala dignitärerna började hon beskatta och bötfälla allt hon kom åt, utan större åtskillnad. Hon sparade in på det som ingen vettig makthavare bör spara in på, såsom mutorna till Södra Styrkan för att vaka över hennes säkerhet med extra uppmärksamhet. Eftersom hon aldrig tidigare besökt Garramil annat än som hastigast blev hon också obehagligt överraskad av den starka fisklukten, det rustika köket, de lantliga nöjena och den relativt starka blåsten. Denna vantrivsel drev bara på hennes iver att driva in så mycket pengar som möjligt så snabbt som möjligt, så att hon kunde återvända hem redan innan mandatet löpte ut. Garramilerna hatar henne, dock inte fullt så helhjärtat som man kanske skulle kunna tro, då hon inte har någon smak för drakoniska straff och offentliga piskningar, vilket företrädaren Ilvar Nunk roade sig med. Hennes nästan ende infödde vän i staden är ankan Salthare (ankor påminner henne om det djupt saknade Mercana och delar också hennes sinne för humor), som insett att hon bara var sorgligt oförberedd på sitt arbete, och som dessutom vill undvika de oundvikliga och blodiga konsekvenserna om Mercana skulle bli av med tre förpaktare i rad.
Sex månader in i sitt fögderi har Echtavia, delvis med hjälp av Salthare, insett sina misstag, men det är så dags nu. Hon tillbringar sina dagar i garnisonens obekväma men säkra lokaler ständigt skrivande och mottagande brev från sina underlydande, och beviljande och avvisande audienser. Tillvaron är en plåga. Med jämna mellanrum utsätter hon sig för risken av nya attentat då hon ger sig ut i staden på inspektionsrundor, ty detta var en av Ottes första lärdomar: om du inte engagerar dig direkt i affärerna kommer även dina mest lojala anhängare blåsa dig på pengar.
Echtavia Cusmar är intelligent, en mycket kompetent handelsman, trespråkig och en god matematiker. Vidare är hon vältalig, intagande, observant, en god konversatör, en skicklig sångare och lutspelare och en passabel sömmerska (ett arv från den trista uppväxten). De senare egenskaperna ger hon dock inte uttryck för när hon är på dåligt humör, och det har hon varit nästan konstant sedan hon anlände till Garramil. Hon har långt, lockigt och glansigt kastanjebrunt hår som hon är mycket stolt över och lägger ner mycket tid på. Hon är inte fullt så kurvig som det mercanska kroppsidealet påbjuder, huvudsakligen för att hon springer runt mellan olika affärer hela tiden. Tiden i Garramil, då hon har blivit mer stillasittande, skulle hon kunnat ägna åt att lägga på hullet, men inte ens det kan hon göra då hon är en kräsen ätare som inte tål det garramilska köket och den ständiga lukten av fisk. Hemma i Mercana följer hon alltid det senaste modet, men i Garramil har hon börjat inbilla sig att hon fryser och bär nu endast tjocka lager av olika pälsverk (vilket dock är en viss hjälp mot lönnmördares dolkar). I folkmun kallas hon ”fettbollen”, ”pälsbollen”, ”murmeldjuret”, ”giftspindeln” och ”giftblåsan”, de två sistnämnda då hon helt utan egen förskyllan fått skulden för några nyligen inträffade fall av sotdöden.
Senast redigerad av Torquemada den 2025-01-29 19:03, redigerad totalt 1 gånger.
Behöver kanske Echtavia en privat kock? I så fall är den ryktesvägen mycket kompetente Solrosa Kinderhål som tidigare skött köket på den nyligen nerbrunna tavernan Äppelet och Göken ledig för ny anställning. Bördig från Sanzas djupaste mylla men bosatt i Garramil sedan många år.
Vill Solrosa utsätta sig för de påtryckningar som kommer? "Smussla bara ner det här i hennes soppa, det är inte dödligt - vi vet var din jordhåla bor!"
Madam Solrosa har sina lockig fötter stadigt stående i den garramilska lerjorden och vet att hantera sådana eventualiteter. Halvlingars förmåga att bedöma andra folks intentioner är henne till god hjälp. Inget hamnar heller i hennes soppor som inte ska vara där. Skämtsamt kan hon dock lägga till att hon inte vet vad som kan hamna i andras soppor. Med mästarbrev i kokkonst och som medlem i Klomelliska hantverkargillet är hon mycket mån om sin yrkesskicklighet och inte så mycket annat.
Det kan ändå läggas till att Madam Solrosa har ett vida kontaktnät betående av råvaruleverantörer och krogfolk i allmänhet. Hon har som de flesta halvlingar också många släktningar och är en ivrig brevskrivare. Men i detta skiljer hon sig inte särskilt mycket från andra halvlingar i Klomellien, varken i eller utanför Sanzas. Det som särskiljer Solrosa Kinderhål är hennes goda mat och hon är som sagt ledig för nya arbeten.
Om Solrosa lagar god mat så kan Echtavia tänkas bli mycket vänskapligt inställd till henne och ge henne bra betalt - vilket i syn tur skulle göra Solrosa välvilligt inställd. Då kan hon bli ett hinder för RP, om hon märker att de har fientliga avsikter mot hennes matmor...
Ge henne jobb som förpaktarkock och en egen rubrik under Garramil!
Både jag och Sanzas underrättelsetjänst noterar oss detta.
Torquemada skrev: ↑2025-01-29 16:37
Om Solrosa lagar god mat så kan Echtavia tänkas bli mycket vänskapligt inställd till henne och ge henne bra betalt - vilket i syn tur skulle göra Solrosa välvilligt inställd. Då kan hon bli ett hinder för RP, om hon märker att de har fientliga avsikter mot hennes matmor...
Solrosa lagar som sagt mycket god mat och hon gillar när någon gillar hennas kokkonst. Och att hon tar sig an en beskyddande roll gentemot en matmor hon bedömer som en bra person låter helt som jag tänker henne.
Jag tänker förövrigt inte att Solrosa jobbar för Sanzsas underrättelsetjänst. En sådan finns ju inte! Vad andra gör; exempelvis diverse leverantörer, passerande brevbärare eller bekanta halvlingar i allmänhet, är dock en annan sak...
Med mästarbrev i kokkonst och som medlem i Klomelliska hantverkargillet är hon mycket mån om sin yrkesskicklighet och inte så mycket annat.
Vad andra gör; exempelvis diverse leverantörer, passerande brevbärare eller bekanta halvlingar i allmänhet, är dock en annan sak...