Klomellien

[birkebeineren]

Händelserik händelse. Nu finns det material till wikin.

Och kul att du skrev in Fördärvelse.

[gtjorgo]

Mycket att läsa här! Snyggt jobbat! Återkommer med kommentarer

[Torquemada]

La till två stycken till som jag hade glömt.

[Torquemada]

Två frågor om senaste texten:

1. År 374 är inte för tidigt?
2. Nekromantikerna är inte FÖR skitstövliga?

[birkebeineren]

Med lite klargöring av när händelserna utspelar sig och kanske en omstukturering av ett par avsnitt tycker jag själva inehållet fungerar. Händelsen 374 eO sker i Melorgh och berör huvudsakligen endast den staden. Nekromantikerna inför ett hårdt styre i Melorgh men situationen ser inte nödvändigtvis likadant ut i andra städer som lyder under Bozsa och Cirkantens centralledning. Men för den som vetat vad som komma skulle hade nog "horder av skelett, bevingade kimerabestar och diverse odöda" kunnat ses som ett preludium till Magikernas krig 398-403 eO.

Förslagsvis så här:

Utspelar sig 403 eO, alltså i slutskedet av Magikernas krig (i sammanhang med nedanstående händelse detta år), samt beskriver följderna:

Under den andra och tredje månaden av år 403 utspelade sig det avgörande slaget i Magikernas Krig, en av de största katastrofer som drabbat Klomellien. Magokraterna hade under tidigare år lagt under sig alla delar av Klomellien som intresserade dem, och nått aldrig tidigare nivåer av mästerskap i sina konster. På oklara grunder splittrades den styrande Cirkanten, och olika fraktioner av magiker skildes från varandra, lämnade Bozsa och etablerade sig i olika delar av landet. Till slut stod städerna Mercana, Melorgh, Sanzas och Bozsa mot varandra.

Utspelar sig 374 eO, alltså under den period på 300-talet eO när Bozsa bygger upp sin makt i Klomellien och INNAN Magikernas krig:

Magikerna i Melorgh var svagast, men de hade en stor fördel: den kraftiga nekromantiska maginoden under Nerxims tempel utanför Melorghs Stadsklippa. Redan år 374 anföll horder av skelett, bevingade kimerabestar och diverse odöda oväntat templet. Nerxims präster, vars försvar var svagare än idag, väckte snabbt upp sina egna odöda trupper och skickade upp ljussignaler för att staden Melorgh skulle skicka hjälp, men de vidskepliga melorghierna sade att de döda slogs med de döda, och att domedagen var inne, och vågade inte göra något. Till slut övermannades templets styrkor, och prästerna flydde, dödades eller kapitulerade. Tre dagar senare lät Pukis överstepräst, Melorghs mäktigaste man, förstå att han skulle göra en viktig kungörelse nästa dag. Alla räknade med han skulle utlysa krig och att Nerxims tempel skulle befrias av en samlad insats av hela staden. På morgonen hittades översteprästen och hans närmaste män slitna i stycken i hjärtat av Melorgh och i djupet av sitt eget tempel. Magikernas övermakt var ett faktum. Utan vidare förklaringar eller presentationer deklarerade några lågrankande nekromantiker som avdelats till uppgiften att melorghierna nu kunde betrakta sig som slavar. Deras första uppgift blev att släpa sten till de torn som började skjuta upp på den omgivande slätten, och att gräva ut de kryptor där vissa magiker ville gömma sig. Det är ett pinsamt och bortglömt faktum att magikerväldet innebar en lättnad mot det tidigare prästväldet, och att magikerna, trots sin ganska likgiltiga inställning till sina trälars väl och ve, lyckades förse sina slavar med bättre föda och allmänt bättre levnadsvillkor. Tyvärr berusade sig magikerna snart på sin nya makt, och efter ett år började man kräva gravplundring av gamla förfäder, och efter två år människooffer (huvudsakligen i form av tömning av offrens psykiska kraft för att användas i produktionen av magiska föremål).

Utspelar sig under själva Magikernas krig 398-403 eO och ger en bild av hur situationen var då:

Konflikten mellan de fyra akademierna drevs efter några år av ren paranoia; alla som inte var på den egna sidan sågs som fiender som måste stoppas innan deras magiska makt blev för stor och de skulle bli oövervinnerliga. Melorgh blev spelplats för det största slaget eftersom akademin med rätta sågs som svagast och enklast att lägga under sig. Dessutom låg den mellan de tre andra och samtidigt tillräckligt långt bort för att man skulle våga släppa loss sina krafter helt hänsynslöst. Magikernas underrättelsetjänst var undermålig, och först när slaget inletts förstod man att alla städer deltog. Från Mercana tågade himlahöga stenelementarer och flög skriande eldfåglar. Från Sanzas krälade animisternas framavlade vidunder, kimeraliknande skapelser, jättelika, bepansrade och drypande av gift. Bozsa gjorde dödligt bruk av sin portalmagi och åstadkom jordbävningar under sina fiender, eller lät himlen regna sten, lava eller demoner, eller så sögs deras fiender helt enkelt ut i limbos vakuum. Melorgh försvarades av odöda vidrigheter som aldrig setts tidigare. Till detta lades magi av alla de skolor man kunde uppbåda, samt de trupper man kunde skrapa ihop. Målet var formellt att erövra Melorghs maginod, men i praktiken var målet att döda så många fiendemagiker som möjligt, och mången mentalist skattade sig i dessa dagar lyckliga för sina osynlighetsbesvärjelser, som bara en minoritet icke-mentalister varit förutseende nog att utrusta sig med. I den allmänna ödeläggelse som nu inleddes gick dock inte ens de säkra.

Utspelar sig 403 eO, alltså i slutskedet av Magikernas krig (i sammanhang med ovanstående händelse detta år), samt beskriver följderna:

På håll kunde Mercanas skräckslagna borgare se regnbågens alla färger pryda himlen både dag och natt. När slaget var slut var Melorgh en rykande ruin och hundratals, om inte tusentals, magiker låg döda. Den Andra Magokratins makt var bruten, även om ingen förstod det ännu. Kriget fortsatte under resten av året, tills Klomelliens vanliga dödliga insåg hur få de överlevande magikerna var och lynchade alla de fick tag på. Akademierna i Mercana och Sanzas revs, och de sista överlevande magikerna flydde till Bozsa, stängde skräckslagna staden och lyssnade darrande på pöbelns hamrande mot portarna. Även i Bozsa dinglade magiker från träden.

Följande beskriver händelser och följder av Magikernas krig som helhet 398-403 eO och Melorghs Fördärv 403 eO som ingick i krigets slutskede:

De enda som höll huvudet kallt under Melorghs Fördärv var jordernas spejare. Efter slaget rapporterade de till sin herre Harald Krokig: ”Magikerna har blivit galna och slå ihjäl varandra. Om ett år kommer hela landet att vara moget för erövring.”

Från Sanzas hade nekromantikern Zemnus tidigt givit sig in i striderna. Just som han stod i begrepp att släppa lös två maniplar skelett träffade dock en träffsäker luftelementar honom rakt i huvudet med en sten släppt från hög höjd. Zemnus släpades undan av sin personliga adjutant, en mörkergast, och överlevde därför Melorghs Fördärv för att under kommande år plåga Klomellien med sin nya magikersekt zemniterna.

Utspelar sig som en följd av Melorghs Fördärv 403 eO:

Konsekvenserna av Melorghs Fördärv var oöverskådliga, men de var förstås värst för melorghierna själva. Alla tendenser till ett mer normalt leverne dog ut, och prästerna stärkte sitt grepp om staden. Antalet mål mat om dagen sjönk åter från två tillbaka till ett (under magikerväldet stundvis tre). En fjärdedel av befolkningen dog, och utplåningen hade sannolikt varit fullständig om det inte varit för att en stor del av befolkningen lytt järtecken och flytt staden innan slaget. När slaget var som värst reagerade även stadens skyddsgud bergsanden Puki på de oroande magiska energierna från ytan. Från djupet utsträckte han sin makt och skyddade Stadsklippan från att smälta, skaka sönder eller träffas av demonregn.

Melorghs Fördärv blev även namnet på alla de konsekvenser som levde vidare i Melorgh. Små maginoder åstadkom konstiga effekter, monster och odöda strök runt, och utomvärldsliga växter blommade. En hel del magiska artefakter fanns också kvar på slagfältet och i ruinerna av Melorghs magikers torn och kryptor, och i fel händer spred de kaos. Vissa portaler stängdes aldrig helt, och än idag slinker otyg igenom. Melorghierna gör det bästa av situationen, och tvåhundra år efter katastrofen kränger de monster, magiska kristaller, unika blomster och andra konstigheter till Bozsa och Mercana, en lönsam men farlig syssla för att dryga ut inkomsterna från saltbrytningen.

En liten koloni reptilmän som bott undangömda utanför Melorgh flydde under Fördärvet, men inte innan de smittats – vissa kunde nu lära sig magi, och i framtiden skulle reptilmagikern S’sglk ta makten över dem och leda deras nu stora kullar i strid mot en gudlös omvärld.

Vampyrön utanför Melorgh drabbades inte direkt av kriget, men var ohjälpligt förlorad till nekromantins krafter och styrdes nu av vampyrer.

En lågrankande demon med smak för skoläder smet under Fördärvet in i Altor. Där kom den med tiden att tillbes under namnet Sluggen. En släkting till Sluggen krälade ner till Bozsas stad Kragenspitz där den något oväntat blev en symbol för staden.

Demonfursten Narkathoth utnyttjade Fördärvet till att stärka sin kult på Altor. Genom portaler som öppnats av slarviga magiker kunde han rädda flera tjog skräckslagna melorghier från eldregnen, och sedan i lugn och ro nere i sin demondimension övertyga dem om vilken god och mäktig herre han var. Majoriteten av de ”räddade” godtog Narkathoth som herre (de andra behöll han för experiment) och återvände när lavan svalnat för att på allvar etablera sin nystärkta kult i det olyckliga Melorgh.

Första gången Ögats mystiker syntes i Melorgh var några år efter Melorghs Fördärv. Bozsas vise tror att de som skulle bli Ögats mystiker upptäckte några av de öppna portalerna och ur dem utvann okänd kunskap som möjliggjorde för dem att lära sig magi utan kontakt med Boszas akademier. Ögats mål är ännu okända, men de är inte demondyrkare.

En sorts mycket otrevliga och stora magiska flygande fästingar, turligt nog inte särskilt fruktsamma, byggde bo i Melorghs utkanter. Ibland flyger de utanför Melorgh, där deras bett orsakar en sjuka kallad Fördärvelse (melorghierna är på grund av sitt forna ursprung i djupen immuna, även om de också lider av betten). Offren fläckas av blå och rosa prickar, och förlorar snabbt sin styrka (50 % risk att förlora 1T4 av slumpvis grundegenskap varje dag). Botemedlet som återställer de förlorade poängen är en taggig blomma som växer någonstans i Melorgh – tyvärr är det för närvarande inte känt exakt var.

Under Fördärvet anlände en jättelik blå sfinx till Melorgh, antingen från Sanzas avelshålor eller genom en portal. Efter slaget återfanns den vaktande över ingången till en underjordisk krypta i östra delen av Melorghs territorium, och där har den förblivit (med avbrott för att sträcka på vingarna). Numera dyrkar melorghierna den som en av sina många gudar, och hon tjänstgör också som stadens tredje mest aktade orakel. Sfinxen är också Klomelliens tredje största monster.

Bozsas vise tror även att Dunderugglan, en jättelik vit uggla som även den dyrkas av melorghierna, skapades eller anlände under Fördärvet, men där tar de miste, ty även om dunderugglorna är magiska skapelser så är de av äldre datum.

Denna förteckning över konsekvenserna av Fördärvet är inte fullständig.

[Torquemada]

Precis - nekromantikerna i Melorgh ska inte ses som representativa för alla magokrater.
Alla magokrater i Melorgh var inte heller nekromantiker.
Människooffren togs främst från de som ändå dömts till döden - alltså mördare, stråtrövare och upprorsmän.

[gtjorgo]

Strålande skrivet om Melorghs fördärv!

[gtjorgo]

Ett dopp i den kalla fjärden satte fart på tankarna...

MELORGHS FÖRDÄRV

Under den andra och tredje månaden av år 403 utspelade sig det avgörande slaget i Magikernas Krig, en av de största katastrofer som drabbat Klomellien. Magokraterna hade under tidigare år lagt under sig alla delar av Klomellien som intresserade dem, och nått aldrig tidigare nivåer av mästerskap i sina konster. På oklara grunder splittrades den styrande Cirkanten, och olika fraktioner av magiker skildes från varandra, lämnade Bozsa och etablerade sig i olika delar av landet. (Sker inte splittringen efter cirkantens stödjepunkter/alademier etableras? Dvs att cirkanten hade som mål att styra hela regionen. Expansionen var alltså, som jag ser det, en del av en enig cirkants plan. Man infiltrerar de omkringliggande stadsstaterna och sprider sitt inflytande. Sedan, händer något som kommer få cirkanten att splittras i fraktioner. Dessa blir (efter utrensningar lokalt?) geografiska till formen, dvs följer akademierna i de olika klomelliska magikerakademierna. Sedan hamnar fraktionerna aktivt i luven på varandra 398 då magikernas krig börjar) Till slut stod städerna Mercana, Melorgh, Sanzas och Bozsa mot varandra.

En annan poäng jag tänker är att cirkanten nog inte splittrades på grund av magiskolor utan snarare maktambitioner och magiteorier. Med det sagt så hade så klart de olika akademierna olika inriktningar som betonades.

I övrigt har jag bara ros att ge:-)

[Torquemada]

Håller fullständigt med på båda punkterna, och jag funderade på om det fanns risk för missförstånd när jag skrev - det gjorde det tydligen. Ska skriva om.

Anledning till missförstånden: 1. Akademierna var allsidiga, men jag nöjde mig med att beskriva deras tyngsta kanoner när de drog i fält - så därför kan det verka som om de var enkelspåriga. 2. Även om magokraterna var spridda över landet innan Cirkantens fall så sammanträdde de fortfarande i Bozsa. Det gjorde de inte sedan, och det var det jag syftade på.

[Torquemada]

MELORGHS FÖRDÄRV

Under den andra och tredje månaden av år 403 utspelade sig det avgörande slaget i Magikernas Krig, en av de största katastrofer som drabbat Klomellien. Magokraterna hade under tidigare år lagt under sig alla delar av Klomellien som intresserade dem, och nått aldrig tidigare nivåer av mästerskap i sina konster. Allsidiga akademier etablerades överallt i landet, och allt styrdes av den så kallade Cirkanten i Bozsa. På oklara grunder splittrades den styrande Cirkanten, och olika fraktioner av magiker skildes från varandra, lämnade Bozsa för gott och etablerade sig i olika delar av landet. Till slut stod städerna Mercana, Melorgh, Sanzas och Bozsa mot varandra.

Magikerna i Melorgh var svagast, men de hade en stor fördel: den kraftiga nekromantiska maginoden under Nerxims tempel utanför Melorghs Stadsklippa. Redan år 374 anföll horder av skelett, bevingade kimerabestar och diverse odöda oväntat templet. Nerxims präster, vars försvar var svagare än idag, väckte snabbt upp sina egna odöda trupper och skickade upp ljussignaler för att staden Melorgh skulle skicka hjälp, men de vidskepliga melorghierna sade att de döda slogs med de döda, och att domedagen var inne, och vågade inte göra något. Till slut övermannades templets styrkor, och prästerna flydde, dödades eller kapitulerade. Tre dagar senare lät Pukis överstepräst, Melorghs mäktigaste man, förstå att han skulle göra en viktig kungörelse nästa dag. Alla räknade med han skulle utlysa krig och att Nerxims tempel skulle befrias av en samlad insats av hela staden. På morgonen hittades översteprästen och hans närmaste män slitna i stycken i hjärtat av Melorgh och i djupet av sitt eget tempel. Magikernas övermakt var ett faktum. Utan vidare förklaringar eller presentationer deklarerade några lågrankande nekromantiker som avdelats till uppgiften att melorghierna nu kunde betrakta sig som slavar. Deras första uppgift blev att släpa sten till de torn som började skjuta upp på den omgivande slätten, och att gräva ut de kryptor där vissa magiker ville gömma sig. Det är ett pinsamt och bortglömt faktum att magikerväldet innebar en lättnad mot det tidigare prästväldet, och att magikerna, trots sin ganska likgiltiga inställning till sina trälars väl och ve, lyckades förse sina slavar med bättre föda och allmänt bättre levnadsvillkor. Tyvärr berusade sig magikerna snart på sin nya makt, och efter ett år började man kräva gravplundring av gamla förfäder, och efter två år människooffer (huvudsakligen i form av tömning av offrens psykiska kraft för att användas i produktionen av magiska föremål). Offren hämtades främst från de som redan dömts till döden för mord, stråtröveri eller uppror. Parallellt med nekromantikerna på maginoden bosatte sig andra allierade magiker uppe på Stadsklippan.

Konflikten mellan de fyra akademierna drevs efter några år av ren paranoia; alla som inte var på den egna sidan sågs som fiender som måste stoppas innan deras magiska makt blev för stor och de skulle bli oövervinnerliga. Melorgh blev spelplats för det största slaget eftersom akademin med rätta sågs som svagast och enklast att lägga under sig. Dessutom låg den mellan de tre andra och samtidigt tillräckligt långt bort för att man skulle våga släppa loss sina krafter helt hänsynslöst. Magikernas underrättelsetjänst var undermålig, och först när slaget inletts förstod man att alla städer deltog. Från Mercana tågade himlahöga stenelementarer och flög skriande eldfåglar. Från Sanzas krälade animisternas framavlade vidunder, kimeraliknande skapelser, jättelika, bepansrade och drypande av gift. Bozsa gjorde dödligt bruk av sin portalmagi och åstadkom jordbävningar under sina fiender, eller lät himlen regna sten, lava eller demoner, eller så sögs deras fiender helt enkelt ut i limbos vakuum. Melorgh försvarades av odöda vidrigheter som aldrig setts tidigare. Till detta lades magi av alla de skolor man kunde uppbåda, allt från animism till nekromanti från alla de fyra städerna, samt de trupper man kunde skrapa ihop. Målet var formellt att erövra Melorghs maginod, men i praktiken var målet att döda så många fiendemagiker som möjligt, och mången mentalist skattade sig i dessa dagar lyckliga för sina osynlighetsbesvärjelser, som bara en minoritet icke-mentalister varit förutseende nog att utrusta sig med. I den allmänna ödeläggelse som nu inleddes gick dock inte ens de säkra.

På håll kunde Mercanas skräckslagna borgare se regnbågens alla färger pryda himlen både dag och natt. När slaget var slut var Melorgh en rykande ruin och hundratals, om inte tusentals, magiker låg döda. Den Andra Magokratins makt var bruten, även om ingen förstod det ännu. Kriget fortsatte under resten av året, tills Klomelliens vanliga dödliga insåg hur få de överlevande magikerna var och lynchade alla de fick tag på. Akademierna i Mercana och Sanzas revs, och de sista överlevande magikerna flydde till Bozsa, stängde skräckslagna staden och lyssnade darrande på pöbelns hamrande mot portarna. Även i Bozsa dinglade magiker från träden.

De enda som höll huvudet kallt under Melorghs Fördärv var jordernas spejare. Efter slaget rapporterade de till sin herre Harald Krokig: ”Magikerna har blivit galna och slå ihjäl varandra. Om ett år kommer hela landet att vara moget för erövring.”

Från Sanzas hade nekromantikern Zemnus tidigt givit sig in i striderna. Just som han stod i begrepp att släppa lös två maniplar skelett träffade dock en träffsäker luftelementar honom rakt i huvudet med en sten släppt från hög höjd. Zemnus släpades undan av sin personliga adjutant, en mörkergast, och överlevde därför Melorghs Fördärv för att under kommande år plåga Klomellien med sin nya magikersekt zemniterna.

Konsekvenserna av Melorghs Fördärv var oöverskådliga, men de var förstås värst för melorghierna själva. Alla tendenser till ett mer normalt leverne dog ut, och prästerna stärkte sitt grepp om staden. Antalet mål mat om dagen sjönk åter från två tillbaka till ett (under magikerväldet stundvis tre). En fjärdedel av befolkningen dog, och utplåningen hade sannolikt varit fullständig om det inte varit för att en stor del av befolkningen lytt järtecken och flytt staden innan slaget. När slaget var som värst reagerade även stadens skyddsgud bergsanden Puki på de oroande magiska energierna från ytan. Från djupet utsträckte han sin makt och skyddade Stadsklippan från att smälta, skaka sönder eller träffas av demonregn.

Melorghs Fördärv blev även namnet på alla de konsekvenser som levde vidare i Melorgh. Små maginoder åstadkom konstiga effekter, monster och odöda strök runt, och utomvärldsliga växter blommade. En hel del magiska artefakter fanns också kvar på slagfältet och i ruinerna av Melorghs magikers torn och kryptor, och i fel händer spred de kaos. Vissa portaler stängdes aldrig helt, och än idag slinker otyg igenom. Melorghierna gör det bästa av situationen, och tvåhundra år efter katastrofen kränger de monster, magiska kristaller, unika blomster och andra konstigheter till Bozsa och Mercana, en lönsam men farlig syssla för att dryga ut inkomsterna från saltbrytningen.

En liten koloni reptilmän som bott undangömda utanför Melorgh flydde under Fördärvet, men inte innan de smittats – vissa kunde nu lära sig magi, och i framtiden skulle reptilmagikern S’sglk ta makten över dem och leda deras nu stora kullar i strid mot en gudlös omvärld.

Vampyrön utanför Melorgh drabbades inte direkt av kriget, men var ohjälpligt förlorad till nekromantins krafter och styrdes nu av vampyrer.

En lågrankande demon med smak för skoläder smet under Fördärvet in i Altor. Där kom den med tiden att tillbes under namnet Sluggen. En släkting till Sluggen krälade ner till Bozsas stad Kragenspitz där den något oväntat blev en symbol för staden.

Demonfursten Narkathoth utnyttjade Fördärvet till att stärka sin kult på Altor. Genom portaler som öppnats av slarviga magiker kunde han rädda flera tjog skräckslagna melorghier från eldregnen, och sedan i lugn och ro nere i sin demondimension övertyga dem om vilken god och mäktig herre han var. Majoriteten av de ”räddade” godtog Narkathoth som herre (de andra behöll han för experiment) och återvände när lavan svalnat för att på allvar etablera sin nystärkta kult i det olyckliga Melorgh.

Första gången Ögats mystiker syntes i Melorgh var några år efter Melorghs Fördärv. Bozsas vise tror att de som skulle bli Ögats mystiker upptäckte några av de öppna portalerna och ur dem utvann okänd kunskap som möjliggjorde för dem att lära sig magi utan kontakt med Boszas akademier. Ögats mål är ännu okända, men de är inte demondyrkare.

En sorts mycket otrevliga och stora magiska flygande fästingar, turligt nog inte särskilt fruktsamma, byggde bo i Melorghs utkanter. Ibland flyger de utanför Melorgh, där deras bett orsakar en sjuka kallad Fördärvelse (melorghierna är på grund av sitt forna ursprung i djupen immuna, även om de också lider av betten). Offren fläckas av blå och rosa prickar, och förlorar snabbt sin styrka (50 % risk att förlora 1T4 av slumpvis grundegenskap varje dag). Botemedlet som återställer de förlorade poängen är en taggig blomma som växer någonstans i Melorgh – tyvärr är det för närvarande inte känt exakt var.

Under Fördärvet anlände en jättelik blå sfinx till Melorgh, antingen från Sanzas avelshålor eller genom en portal. Efter slaget återfanns den vaktande över ingången till en underjordisk krypta i östra delen av Melorghs territorium, och där har den förblivit (med avbrott för att sträcka på vingarna). Numera dyrkar melorghierna den som en av sina många gudar, och hon tjänstgör också som stadens tredje mest aktade orakel. Sfinxen är också Klomelliens tredje största monster.

Bozsas vise tror även att Dunderugglan, en jättelik vit uggla som även den dyrkas av melorghierna, skapades eller anlände under Fördärvet, men där tar de miste, ty även om dunderugglorna är magiska skapelser så är de av äldre datum.

Denna förteckning över konsekvenserna av Fördärvet är inte fullständig.

[birkebeineren]

Angående Cirkanten (som alltså är min skapelse) så lämnade jag beskrivningen öppen för tolkning eftersom vi då inte kommit lika långt i beskrivningen av Klomellien. Tänkte dock att splittringen av denna kom före Magikernas krig. Splittringen var en viktig orsak till kriget men inte den enda.

Från wikin:

Så här tog det sin början:

349 e.O.
En gruppering magiker som kallar sig Sällskapet för förverkligandet av Cirkantens ändliga slutning tar makten i Bozsa. Även de externa akademierna runt om i landet kommer under det nya styrets kontroll. Vilka magikerna i Cirkanten, som blir sällskapets vanliga namn, är och vad som är deras egentliga mål är okänt. Klomelliens stadsstater meddelas att Bozsa nu skall "Skydda Klomelliens folk mot de Yttersta Farorna".

Cirkanten tog makten men de tog den från andra "intressen", som antigen kan ha förintats eller lyckats överleva.


Slutet kom så här (det alternativa årtalet angav jag vid något senare tillfälle för att eventuellt låta Cirkanten splittras efter Magikernas krig men tänkte stryka det till fördel för innan):

397 e.O. (alt.406)
Cirkantens makt bryts plötsligt och oväntat. En varm sommarnatt lyser ett stilla blått sken upp hela Bozsa stad och följs av ett förödande brak då sällskapets torn och huvudsäte faller samman. Hela sällskapets centralledning och alla dess mästare syns ha förintats i stenhögen. Bozsas magiker står utan ledning och kaos bryter ut. Omständigheterna kring detta är ännu okända i Klomellien men i Jorduashur är det en ofta berättad historia att det var den unge Harald Krokigs stöld av magikernas Ametistkalk som var anledningen.

Öppet för tolkning vad som egentligen hände och så tänkte jag låta det förbli (men ser gärna kreativa förslag ). Jordukaerlarnas förklaring är deras.


Sen så lämnade jag en brasklapp ifall Cirkanten inte var helt förstörd i första omgången:

Den sista och enda överlevande av Cirkantens 28 mästare försöker ta makten i Bozsa men stängs inne i valven under sällskapets fallna torn av stadsvakten och syns aldrig mera till.

Om denna sista mästare av Cirkanten faktisk uträttade något eller inte är får sålede den som vill beskriva.

[Torquemada]

Inga invändningar på några punkter.
Först splittring, sedan krig.
Få regimers styrande skick utplånas ju dock till sista man, så några cirkantörer kan gärna få kräla kring.

[birkebeineren]

Angående Melorghs fördärv och det som står om guden Nerxim så är det inte helt lätt att hänga med. Följande kan dock ge en del svar:

Faktaartikel om Nerxim - Syster Död: https://erebaltor.se/wiki/index.php?tit ... Syster_Död

Utdrag ur Melorghs Makter författad vid Boszas Metafysiska Konservatorium: https://erebaltor.se/wiki/index.php?tit ... Syster_Död

[birkebeineren]

Fråga till dig gtjorgo: finns det något skrivet om hur triskerna förhåller sig till magi, eventuellt något om Triskas relationer med Bozsa?

[gtjorgo]

Jag tror det finns en liten sektion i ämnet på folkbeskrivningen av trisker.

De är i sig inga motståndare till magi eller Bosza. De med ”gåvan” som finns bland triskerna tar sig gärna till ’de hundra och en’. Dock så vet man om att man inte själva är särskilt framstående så därför kan man framstå som motsträviga.