Torquemada skrev: ↑2022-11-01 20:11
STATION TOLV: HAMURS DVÄRGARS GÅNGAR
Brev från Barion Stenfot till hans kusin Narion Stenfot i Mercana (skickat med klomull):
Bäste kusin!
Karkor vare med dig! Jag hoppas att dina söner och döttrar gör stadiga framsteg och att din härd aldrig saknar gott järn att smida. Här i södern har vi haft det lugnt än så länge. Inga barbarer, och den nya orten verkar lovande.
Jag måste fråga dig om råd i en känslig fråga. Du har ju haft med nordmänniskor att göra, och för några dagar sedan råkade jag ut för några underliga långskånkar som jag inte riktigt visste hur jag skulle hantera. De var ungefär tre dussin till antalet, och de närmade sig mina portar långsamt och respektfullt, som vettigt folk gör om de inte vill bli tagna för rövare. De var klädda i svarta kåpor, ett gott val i det här vädret. Helt säkert vävda i Garrika, det hantverket tar jag inte fel på, men jag tror inte att de kom därifrån, deras brytning och ordval var helt fel.
Deras ledare, en hisskovit av de smidiga lemmarna att döma, bad om skydd undan kylan, och då de inte verkade vare sig aggressiva eller tungt beväpnade var jag bunden av gästfrihetens lagar att släppa in dem, sedan jag för säkerhets skull kallat på några av mina bröder om något oväntat skulle tillstöta.
Döm om min förvåning när de började stirra och flina och klappa på bergväggarna. En mager stackare kastade sig ner på golvet och kysste marken, och en annan samlade ihop grus i en liten påse. Under mycket krumbuktande och bugande närmade de sig sedan mig, för att förhöra sig om mitt namn, skaka min hand och be om Karkors välsignelse, alltmedan de flinande som dårar. En sällsynt fräck gynnare började tafsa på mig på skägget och jag var nära att hugga ner honom, men sedan tänkte jag att han kanske var galen?
Jag kom att tänka på vad du skrivit mig om remuntradyrkarna i Mercana, och tänkte att det här kanske var sådana som blivit landsförvisade? Deras ledare var ständigt nervös och verkade generad innan han till slut schasade ut dem från min tröskel, och det stämmer ju också in, du har ju förtäljt mig att människor är rädda för att bli smittade av remuntra som av blåsoten.
Vad tror du, bäste kusin, har jag blivit gäckad av gycklare eller har jag blivit trakasserad av tokar?
Din Kusin
Barion
STATION TRETTON: PUKIS STATY I HAMUR
Från Viznit Täljmans slutrapport till Vorgal Voosch:
Följande tarsdag råkade vi till min stora sorg ut för vårt första dödsfall under färden. Mitt på dagen kom Pukis avbild inom synhåll på botten av Hamervathnas fåra. Den var precis som Ni beskrev den för mig: Såsom sliten ur urklippan och aldrig formad av mänskliga händer. Tyvärr greps unge Borsgk av en sällsynt hänryckning vid dess åsyn, och rusade vilt ropande på Puki nerför branten, trots mina försök att hinna ikapp och hejda honom. Borsgk var en snabb klättrare, men alldeles innan han nådde fram träffades han av ett klippblock som vräktes ut från den motsatta strandens krön. Hans liv stod inte att rädda. Klippblocket var gruvavfall som rutinmässigt slängs över branten, och våra egna rop och Hamervathnas brus hade dränkt gruvarbetarnas slappa varningsrop. De besvärade sig enligt min mening inte med att se sig för innan de släppte stenen, men jag vill inte gå så långt som till att anklaga dem för ren illvilja. Vi höll de nödvändiga riterna på platsen, och det lade naturligt nog sordin på glädjen av att ha nått vårt viktigaste mål innan resans höjdpunkt, Nargivs grotta.
Ett bråk utbröt sedan; vissa ansåg att Borsgk borde begravas på platsen, i Pukis åsyn, medan de flesta ansåg att han borde föras hem till Stadsklippan. Till sist nåddes en kompromiss: Borsgks kropp skulle föras hem till Melorgh, medan hans vänstra fot, som slitits loss i dödsögonblicket, begravdes under ett röse vi reste bredvid Hamervathna. Vila i frid, unge Borsgk, och, om orden tillåts, må ditt nästa liv bli längre och lyckligare.
STATION TRETTON KOMMA FEM: AESIRS TEMPEL I HAMUR
Anförande av Hamurs ambassadör i Melorgh:
”Nej. Kungen och prästerna är eniga. Att släppa in er innanför andra muren var en eftergift som aldrig borde ha gjorts, och att släppa in er i templet var ett ännu större misstag. När vi bugade dunkade ni huvuden i golvet. När vi ropade, vrålade ni. När vi spillde blod gjorde ni det också, fast tre gånger så mycket. Vad vi än sade härmade ni efter, utan att kunna språket. Svaret är nej. Vi kan bara tolka era handlingar på två sätt: antingen försöker ni håna oss, eller så försöker ni få oss att framstå som svaga i tron. Resultatet är detsamma, alla melorghier är efter kungligt påbud portförbjudna i den inre staden. Om ni har riter som absolut måste utföras i templet får ni skriva till er ambassadör och be honom att utföra dem. Adjö!”
STATION FJORTON: BRONSBYTTAN
Från vakthavande chefsmagikern i Den Hamuritiska Observationsstationen, hennes rapport till Rådet (levererad med LJUSVÄG):
Jag har nu avsökt hela den femte sektorn och inte hittat några som helst tecken på vare sig zemnitiska eller demoniska aktiviteter. Det finns spår av utrikiska barbarer, och jag har skickat en rapport om den saken till kungen i Hamur. I den nordvästra delen av sektorn hittade jag dock en intressant kultplats som kan tänkas intressera er – dels studerar ju några av er sådant, dels så måste vi veta hur de normala kulterna ser ut för att kunna upptäcka farliga infiltrationer i tid.
Kultplatsen ligger i en liten dal (eller snarare sänka) som vore helt omöjlig att försvara och som inte duger till jordbruk eller bete. Dock ger den anständigt skydd mot den värsta vinden. Jorerna kallar den ”Bronsbyttan” eftersom någon idiot i det förflutna trott sig kunna bryta brons där! Maken till enfald. Det narguriska namnet har jag inte lyckats utröna. Ingen bor där permanent, vilket förklarar varför vi inte uppmärksammat platsen tidigare. Det finns temporära och primitiva boplatser i form av små grottor i sänkans sidor.
Platsen är full med små kultplatser. Jag har identifierat en fallospelare i Frajirs skepnad, vilket är en smula förvirrande, som verkade vara täckt med resterna av årsgamla växter. Wodur har en stenstod som fläckats med blod, osäkert från vad. Hela sänkan är stökig, så här har rått livlig aktivitet vid något tidigare tillfälle. Jag kunde själv bara iaktta två aktiviteter när jag spanade på platsen: dels några ynglingar som övade sig på att tillverka bågar och pilar under Grabirs vakande ögon, och en grupp melorghier som verkade träna sin förmåga att gå bärsärk under en skitig och skäggig hamurits ledning.
Runt en trästod av Bjarowulf hade en rundel fyllts med sand och fint grus, och de halvklädda melorghierna av bägge könen gick lös på varandra med nävarna, under högljutt ropande på Bjarowulf. En del nöjde sig med att titta på. Jag har sett melorghier gå bärsärk fullt beväpnade, och de är inte att leka med, så för en gångs skull verkar de inte kasta bort sin tid på meningslösa riter.
STATION FEMTON: NARGIVS GROTTA
Ur Vidina Ingaldirons Krönikor om Klomellien (ej samtida med Viznit):
På vägen till den Hamuritiska Observationsstationen så stannade vi på en av Hamurs heligaste platser, Nargivs grotta. Mitt på den nakna berggrunden finns en öppning ner till ett mindre grottsystem, där ekona av bergsguden Nargivs råd och bud sägs vara för evigt bevarade. Över öppningen reser sig ett tak av svart marmor, vilande på konstnärligt utförda och snirkligt vridna pelare; ett sällsynt fall av generositet från Melorghs magikerakademi under den Andra Magokratin. Nergången vaktades av två hamuriter som upplyste mig om att det var strängt förbjudet att tala eller föra oväsen nere i grottan. Jag hade inget bättre att göra, så jag gick ner för att höra vad som fanns att höra. Medan jag letade efter en någorlunda bekväm sittplats såg jag några melorghier i svarta kåpor. De satt stilla som statyer under andäktigt lyssnande. Jag satte mig på en kall vass sten, och sedan väntade jag. Efter en timme var jag på väg att ge upp. Svagt, svagt, på gränsen till inbillning hörde jag då en melodisk röst som viskade ”Ät rädisor”. Ät rädisor. Om det här är en bluff med syfte att blåsa godtrogna kultister så är den inte särskilt genomarbetad.