birkebeineren skrev:Tycker också att den kan finnas i de stora städerna. Cerevallierna tillber även de en mångudinna, Ihenni, lite oklart kopplat bak i historien till en av alla narguriers modergudinna Nahriguhrs många aspekter. Påverkan från Akrogal har troligen påverkat dyrkan av Ihenni men det anses röra sig om olika gudinnor, åtminstone enligt de flesta cerevallier.
Cerevallierna dyrkar även sina förfäder och många lämnar drakoffer.
Kan vi tänka oss viss Kalmurrisk infiltration i och med att man skickar predikande präster etc till Cereval?
Dessa är då dessutom inofficiella delar av den Kejserliga Administrationen. Med officiella stämplar och allt på papper som inte existerar officiellt ex 'Tredje gradens utnämning till Spridare av Kejsarens ljus bland barbarstäderna i drakarnas rike väst om det stora havet".
Adragoor skrev:Vilket land tillhör staden Bahaz som enligt EA kampanj sid. 13 ligger i Masevabukten ett par mil norr om Demontungan? Är det Kalmurri, Nidland eller är staden en fristad?
Kanske varierar beroende på krigslyckan. Kalmurri har ju hållt Demontungan vid något/några tillfällen. Då borde de ha occuperat staden?
Spelknepe skrev:Jag trodde det tillhörde Trimbien eftersom där fanns en dvärgport längst söderut. Ska ändra
Bergskedjan mellan Trimbien och Ödelandet får gärna bli lite bredare så att dalen med dvärgporten och vägen under berget får plats. Annars är min geografi inte huggen i sten och går att ändra...
Adragoor skrev:Vilket land tillhör staden Bahaz som enligt EA kampanj sid. 13 ligger i Masevabukten ett par mil norr om Demontungan? Är det Kalmurri, Nidland eller är staden en fristad?
Kanske varierar beroende på krigslyckan. Kalmurri har ju hållt Demontungan vid något/några tillfällen. Då borde de ha occuperat staden?
Det beror ju på hur kompetenta kalmurrerna är på att inta en stad som ligger på en ö. Kalmurrerna med sina stäppnomadrötter har inte mycket till flotta, eller?
Adragoor skrev:Vilket land tillhör staden Bahaz som enligt EA kampanj sid. 13 ligger i Masevabukten ett par mil norr om Demontungan? Är det Kalmurri, Nidland eller är staden en fristad?
Kanske varierar beroende på krigslyckan. Kalmurri har ju hållt Demontungan vid något/några tillfällen. Då borde de ha occuperat staden?
Det beror ju på hur kompetenta kalmurrerna är på att inta en stad som ligger på en ö. Kalmurrerna med sina stäppnomadrötter har inte mycket till flotta, eller?
De har en en krigsflotta i sin största (enda hamnstad att nämna). Ken'shak.
Hade de inte haft en flotta att bekriga Furgia med så hade de inte längre haft en kust eller kuststäder. Det är lite som att inte ha ett flygvapen i modern krigsföring. Man är totally .. beep ..
Kan tänka mig att flottan kanske inte har så stor status bland behälhavare och att man tar in, hyr in mycket kompetens. Typiskt kanske skeppsbesättningar som gjort myteri i vissa vatten samt pirater som vill ha ett mer välordnat liv seglar mot Kalmurri för att söka lejd.
För mig är det viktigt att komma ihåg att Furgia och Kalmurri har varit grannar i hundratals år och fört krig mot varandra utan att någon haft en avgörande seger, detta har fått dem (speciellt Kalmurri) att matcha samt lära sig av motståndaren. Exempelvis har Furgia säkerligen specialutbildning av sina bågskyttar att träffa flygande mål.
Dessutom ligger Kejsarinnans hem och alvernas boning längs kusten, det har nog funnits betydande politiskt tryck på att kunna försvara sin kustlinje.
Adragoor skrev:Vilket land tillhör staden Bahaz som enligt EA kampanj sid. 13 ligger i Masevabukten ett par mil norr om Demontungan? Är det Kalmurri, Nidland eller är staden en fristad?
Kanske varierar beroende på krigslyckan. Kalmurri har ju hållt Demontungan vid något/några tillfällen. Då borde de ha occuperat staden?
Området vid demontungan föreställer jag mig är om vartannat århundrade furgiskt eller kalmurriskt men aldrig varit Nidlänskt
Gabriel skrev:
För mig är det viktigt att komma ihåg att Furgia och Kalmurri har varit grannar i hundratals år och fört krig mot varandra utan att någon haft en avgörande seger, detta har fått dem (speciellt Kalmurri) att matcha samt lära sig av motståndaren. Exempelvis har Furgia säkerligen specialutbildning av sina bågskyttar att träffa flygande mål.
Med tanke på att hela södra Kalmurri en gång i tiden hört till Furgia (vilket de fortfarande anser att de tillhör dem) och kalmurrierna tryckt ned dem på halvön som idag bildar Furgia , där man till slut lyckades få stopp på invasionen, så skulle jag säga att Kalmurri ligger betydligt mer på plus
Tycker de ska centrera på fyra saker:
- Kejsaren/Kejsarinnan (Hans död, återfödelse, deras bröllop och årsdagen då han gjorde något viktigt typ grundade nationen)
- Månens faser (nymåne, halvmåne, fullmåne etc)
- Nomadtraditioner (häst och blod relaterat, rituella strider, uthållighets och tapperhetskamp för unga män som söker vuxen status)
- Viktiga årsdatum för historiska händelser
.
.
De hundra hästarnas marsch
I norra Kalmurri så rider hundra utstyrda ryttare genom städer, samhällen och tältläger - dessa är utvalda genom speciella riter och rituell kamp. Detta sker alltid under nymånens sken och männen tar de kvinnor och värdesaker de önskar enligt mycket strikta uråldriga regler.
I södra Kalmurri så dansar ett tåg av än utstyrda och klädda som hästar och ryttare genom städerna och byarna, man stänker omkring djurblod och både köttsligt liksom fiscalt plundrande är ett skådespel mer än något annat. De män och kvinnor som är villiga har exempelvis vita band i håret för att signalera intresse till dansarna*.
..
*Kan resultera i intressanta situationer med ev främlingar som blir lurade till att sätta vita band i håret.
Jag är även mycket sugen på att i södra Kalmurri tillåter man samköniga förhållanden och situationer ganska vidlyftigt. Det betyder att det finns en hel del 'HBT' personer som kanske kan vara av 'okänt' eller 'tvivelaktigt' kön.
Det finns svårigheter för de som vill 'byta' könsroll, men om de officiellt hävdar att de är en man och klistrar på lite skägg så är det ingen som bryr sig om det så länge de har rätt papper med stämplar på. Det är således viktigare att man har papper som säger att man är en man snarare än vad man har under kläderna.
I norr ses detta som en lustig perversion av 'veklingarna' i söder.
Adragoor skrev:Ur ”Om Akrogal och de wilda lenderna i öster” av Melio Blåfot den Vittbereste
I detta kapitel färdas Melio, hans vägvisare Alborshan och fyra kamsunska bärare mot Ödelandet i norra Kalmurri när plötsligt historier om en märkvärdig ruinstad når Melios öron och han bestämmer sig för att undersöka saken.
Vi provianterade väl och lämnade Gau en kylig sensommarmorgon. Klimatet i dessa trakter tycktes mig bli allt bistrare för varje mil vi reste norrut, men min vägvisare, jägaren Alborshan, försäkrade att vi skulle få nog av värme så snart vi kommit över Latárbergen och in i Ödelandet.
Efter att ha hört ryktas om några märkvärdiga ruiner kallade U-lish uppe bland de otillgängliga Berúgikullarna, beslöt jag mig för att göra en avstickare och undersöka detta närmare. Folket i de små byarna i trakten hävdade att dessa ruiner var de äldsta på jorden och att de vaktades av vederstyggliga gastar, varför också Alborshan vägrade att följa med mig dit. Utrustad som jag var i ungdomen med ett aldrig sinande övermod, bestämde jag mig för att gå själv med två av våra kamsunska bärare som enda sällskap. Dessa två hade jag lyckats övertala genom att påminna dem om att sällskapet endast skulle bestå av fem personer så snart jag lämnat dem. Talet fem är ju, såsom jag tidigare har avhandlat, i vissa fall ogynnsamt enligt den talmystik som kamsunerna alltjämt inte hade fått ur sina envisa huvuden. Till Alborshan sade jag att jag skulle vara tillbaka inom en vecka. Om jag inte var det skulle han lösgöras från sin tjänst hos mig.
Många av de kala och branta Berúgikullarna var krönta av stora stenpelare på sådant sätt att de nästan hade sett ut som gravhögar om det inte vore för deras enorma storlek. Dessutom tycktes vinden vina här på ett sätt som fick det att låta som om spöklika röster ropade i luften. Med tanke på detta kunde jag förstå att byborna talat om spökerier. Enkelt folk gör ju ofta det när de ser eller hör saker de inte förstår. Själv antog jag det för mer troligt att det var stenpelarna själva som gav upphov till det kusliga ljudet. Detta visade sig också stämma när jag undersökte dem närmare. Pelarna var nämligen byggda av ett material som var hårdare på utsidan än på insidan, ungefär som de knaprigt friterade potatisknölar som man kan bli serverad på värdshusen i Nohstril. Det mjukare materialet hade på en del pelare vittrat bort så att dessa fungerade som jättelika visselpipor. Kanske hade jag kunnat förstå de märkliga byggnadsverken bättre om jag hade kunnat tyda de uråldriga skrivtecken som var inristade på dem.
På eftermiddagen den andra dagen fick jag så äntligen se ruinstaden U-lish, och när det gällde det som sagts mig om densamma, att den var den äldsta ruinen i världen, var jag beredd att tro det när jag såg i vilket skick de raserade murarna var. Själva stenarna de var byggda av var så väderbitna att de knappt behöll den fyrkantiga form de en gång måste ha haft.
Mitt i ruinstaden fanns det som var mest förunderligt. En rund byggnad, ungefär 60 eller 70 fot i diameter, som till synes var helt intakt. Väggarna var i det närmaste helt blanka, byggnaden hade inga dörrar och på taket av den såg jag en märkvärdig spira. Jag beordrade de kamsunska bärarna att klättra in genom fönstren och undersöka.
Väl inne sade de mig att trappor gick ner i mörkret. Jag sade åt dem att tända oljelamporna och gå ner för att undersöka. Efter ett par minuter ropade en av dem där nerifrån att de befann sig i ett stort gyllene rum vars motstycke saknades i den här världen. Plötsligt genomsyrad av en viss guldtörst och emedan jag var närmast utfattig började jag genast klättra in genom ett fönster när jag hörde ett blodisande tjut nerifrån mörkret tätt följt av vad som måste ha varit ett dödsstön.
Med viss tvekan drog jag mitt svärd och begav mig neråt för en snäv spiraltrappa för att om möjligt rädda åtminstone en av mina bärare. Trappan gick runt flera varv och jag måste ha varit flera famnar under marken när jag såg min ena bärare ligga blodig och sönderslagen på de nedersta trappstegen, men dock vid liv och med ett uttryck av yttersta skräck i sitt ansikte. Uppenbarligen försökte han långsamt krypa uppför trappan, och när han fick syn på mig rosslade han svagt något om osynliga faror som dödat hans kamrat samt andra saker på sitt eget språk, vilket jag inte förstod.
Det var mörkt härnere och jag hann inte se mycket innan jag bestämde mig för att omedelbart bära upp bäraren för trappan, eftersom han inte verkade kunna gå själv. Väl uppe och ute i friska luften beredde jag ett te av draklövsekollon åt honom och han tycktes återhämta sig något, men somnade. Jag bestämde mig för att själv vila i några timmar, men jag ville inte sova så länge jag var nära den runda byggnaden och jag hade hela tiden ett fast grepp om mitt svärd. Ändå måste jag ha somnat utan att märka det, för nästa sak jag kan dra mig till minnes var att det hade blivit skymning och jag vaknade med ett ryck.
Min bärare låg förvriden i en onaturlig ställning bredvid mig. Han var iskall och tydligen stendöd. Någon eller något måste ha förgiftat honom nere i den mörka källaren. Jag tittade upp och såg ett svagt, blekt, otrevligt sken från den märkliga byggnadens fönster. Det blåste och stormade och stenpelarna utanför staden gav ifrån sig riktigt blodisande tjut. Modfälld över mina bärares död och skräckslagen över den förmodade ondskan i källaren tog jag raskt de två väskor vi haft med oss och begav mig utan rast och vila tillbaka till värdshuset, där Alborshan väntade.
Jag känner även det som att det finns en del ruiner och annat i Kalmurri som påminner om Lovecrafts 'den kalla ödemarken' med tysta fasor.
Så länge vi undviker frasen 'kosmisk fasa' mm så tror jag att man ska blanda in lite skräck och lite mörka element. Stora delar av norra Kalmurri är mycket glesbefolkade (eller är bara befolkade av stora boskapshjordar vissa delar av året).
Ska vi kanske sätta ruinerna U-lish och Berúgi-kullarna på kartan?
"Krönta av stora stenpelare" låter onekligen läckert.
Jag har även tänkt över att Kalmurri inte får vara för 'snällt'. Det borde finnas primitiva riter, mörka seder etc.
- Rituell kannibalism vid månförmörkelser?
- Människo offer av vissa sub-kulter inom prästerskapet?
- Vad händer med barn som råkar födas med ett vitt öga när Kejsaren fortfarande är i livet?
Gabriel skrev:
Kanske varierar beroende på krigslyckan. Kalmurri har ju hållt Demontungan vid något/några tillfällen. Då borde de ha occuperat staden?
Det beror ju på hur kompetenta kalmurrerna är på att inta en stad som ligger på en ö. Kalmurrerna med sina stäppnomadrötter har inte mycket till flotta, eller?
De har en en krigsflotta i sin största (enda hamnstad att nämna). Ken'shak.
Hade de inte haft en flotta att bekriga Furgia med så hade de inte längre haft en kust eller kuststäder. Det är lite som att inte ha ett flygvapen i modern krigsföring. Man är totally .. beep ..
Kan tänka mig att flottan kanske inte har så stor status bland behälhavare och att man tar in, hyr in mycket kompetens. Typiskt kanske skeppsbesättningar som gjort myteri i vissa vatten samt pirater som vill ha ett mer välordnat liv seglar mot Kalmurri för att söka lejd.
För mig är det viktigt att komma ihåg att Furgia och Kalmurri har varit grannar i hundratals år och fört krig mot varandra utan att någon haft en avgörande seger, detta har fått dem (speciellt Kalmurri) att matcha samt lära sig av motståndaren. Exempelvis har Furgia säkerligen specialutbildning av sina bågskyttar att träffa flygande mål.
Dessutom ligger Kejsarinnans hem och alvernas boning längs kusten, det har nog funnits betydande politiskt tryck på att kunna försvara sin kustlinje.
Vilket som rörande staden fungerar för mig.
.
Fast Furgia har ju ingen kust mot Masevabukten. Det kan ju knappast vara lönt med en stor flotta i ett land som inte kan bekriga sin huvudsakliga fiende till sjöss.
