Tackar, tackar.
Här kommer ett oavslutat stycke om Melorghs främste gud. Jag borde väl skriva klart det, men jag skriver på lite andra saker just nu. Å andra sidan hänvisar jag till den här jeppen hela tiden, så jag tänkte att det var bra att lägga upp det som var färdigt.
MELORGHS MAKTER DEL ?
PUKI – STADSKLIPPANS GUD
”De rättfärdiga fann ingen tillflykt i världen, och färdades fjärran och vida, sökande ett hem. Vid världens hjärta fann de den eviga stadsklippan, i vars skugga de sökte skydd. Och se, Puki var där, och väntade dem i djupet av stenen.”
- Ur Stenboken.
Pukis anhängare har oräkneliga motsägelsefulla regler att förhålla sig till. Exempelvis lyder det hundrasjunde budet: ”Du skall inte orena min klippa med blod”, medan det trehundrafyrtiotredje lyder: ”Den som hädar Pukis namn skall sona sitt brott genom att färga min sten röd med sitt blod”. Istället för att ta bort eller omformulera gamla regler, som i praktiken inte gäller längre, lägger Pukis präster till nya. Prästerna diskuterar gemensamt fram nya bud utifrån omständigheterna och de äldre buden. En stark överstepräst kan tvinga sin vilja på de andra prästerna, då han anses ha ett särskilt starkt band till Puki och mottar profetiska drömmar från gudomen.
Pukis tre första regler är orubbliga och kända av alla:
1. Håll käften och arbeta!
2. De gamla har alltid rätt!
3. Puki hatar ljudet av skratt!
Det första budet tolkas ofta av utlänningar som ett sätt för prästerskapet att hålla en hunsad befolkning i slaveri och underdånig lydnad. Sanningen är snarare den att utan Pukis första bud skulle Melorgh var betydligt fattigare och mer kaotiskt, då melorghier ofta ignorerar sina plikter för att skvallra om de senaste järtecknen. När någon glad fanatiker föreslår att hela staden skall dansa motsols tre dagar i sträck som tack för den nya skörden brukar alltid en bister Pukipräst mumlande påminna om Pukis första bud, varefter den besvikna allmänheten motvilligt lommar tillbaka till arbetet. De som tror att Puki faktiskt existerar och har en tanke med sina bud, menar att det första budet tydligt visar att Puki vill ha en stark och duglig befolkning.
Pukis andra bud hatas av de unga, men brukar med tiden vinna popularitet även bland dem. Detta bud försäkrar Puki om att hans stad håller fast vid gamla vanor, och att de gamla och mäktiga aldrig viker från ortodox Pukidyrkan, eller låter någon annan göra det, då de själva har för mycket att förlora på förändring.
Pukis tempel ligger på kanten av platåns branta östra sida.
Klomellien
-
Torquemada
- Barbisk Hövding
- Inlägg: 1186
- Blev medlem: 2007-12-29 10:14
OK, nu skrev jag den här nyckeltexten väldigt snabbt:
SANNINGEN OM PUKI
Ett litet antal av Melorghs dvärgar känner till sanningen om Puki, men den har de aldrig berättat för någon utomstående, och de är mycket selektiva med vilka dvärgar de inviger i hemligheten.
Puki är ingen gud. Han är en mycket mäktig bergsande från världens urtid. Han minns inte själva skapelsen, men han såg drakarna födas och de första alverna framträda. Puki har en stor och viktig plikt. Han vet inte vem som givit honom hans uppgift, men han lägger nästan all sin tid på att i Altors djup reglera balansen mellan olika bergslager, att släppa fram eller blockera lavaflöden och att flytta på de tektoniska plattorna. Ytan bryr han sig inte särskilt mycket om.
Innan människorna kom till Melorgh talade dvärgarnas bergtagna med Puki i djupet. De fick veta vilka delar av berget som var stabila, och vilka som inte var det, och de fick veta var järnet var rikligt eller guldet lätt att gräva ut. Dvärgarna visste att de inte kommunicerade med en gud, men de var alltid mycket respektfulla och tacksamma mot den mäktige bergsanden.
När melorghiernas förfäder anlände till stadsklippan var de osäkra och rädda. De visste inte vilka makter som härskade i deras nya land, och därför iakttog de noggrant de som kommit före dem. Vid något tillfälle måste en dvärg ha gjort misstaget att berätta för människorna om Puki, och sedan dröjde det inte länge innan en ny religion hade uppstått. Dvärgarna har fortfarande dåligt samvete för det där, och det är en av anledningarna till att de inte överger Melorgh.
Sedan hände det underliga att Puki bestämde sig för att bli Melorghs gud. Inte av härsklystnad eller för att han ville bli en verklig gud, men av pliktkänsla. Om de små människorna hade valt ut honom skulle han försöka bli den bästa gud han kunde vara. Pukis problem var, och är, att han inte begriper sig på dödliga varelser något vidare. När hans tillbedjare bad honom om bud sände Puki drömmar med instruktioner som han trodde skulle vara bra för dem. Han kände dock inte till att människor behöver äta mat, så i början handlade de flesta av hans bud om hur man gräver bra gruvgångar. Mänsklig ondska, sexuell fortplantning, politik och sådana saker har han långsamt fått lära sig, och det är den huvudsakliga orsaken till att Pukis lära ser ut som den gör. Puki blir irriterad när människor inte har stenars tålamod eller inte flyter fram lika rakt och målmedvetet som lava. Med tiden har han dock lärt sig ett visst mått av tolerans. Han vill att hans tillbedjare skall ha det bra, och i hans ögon betyder det att de skall vara många och starka, hålla sig nära klippan, och varken springa runt så mycket eller tänka en massa konstiga tankar som förvirrar både dem själva och honom.
Saken blir inte bättre av att Puki måste lägga nästan all sin tid på tektonik; det duger inte att det blir jordbävning i Samkarna för att han håller på och försöker utforma nyttiga matregler åt melorghierna.
Puki har mot alla odds lyckats skapa ett litet dödsrike åt de sina. I det får de sova djupt och gott och stilla i stenen, precis som Pukis präster lär. Puki vet att hans dödsrike inte kommer att vara för evigt, men han bekymrar sig inte så mycket för tiden efter Altors undergång, då det ligger utanför hans plikter.
Puki skyddar de sina när han kan och hinner. Han kan sända jordbävningar både för att hjälpa Melorgh och för att varna dem för att de är på fel väg. Han kan sända profetiska drömmar, och gör så, särskilt till sin överstepräst. Tyvärr misstolkas de ofta. Han har lagt ner längtan till klippan i varje melorghiers själ, och det är anledningen till att de nästan alltid återvänder hem. Ibland leder han människor som gått vilse i djupa grottor rätt, eller leder vatten till dem. Över hav och luft har han ingen makt, och det är knappt han kan se dem. Skogar, fält och jordlager ligger också bortom hans domäner. Puki bryr sig inte om andra gudar, men förväntar sig att melorghierna är lojala mot honom.
SANNINGEN OM PUKI
Ett litet antal av Melorghs dvärgar känner till sanningen om Puki, men den har de aldrig berättat för någon utomstående, och de är mycket selektiva med vilka dvärgar de inviger i hemligheten.
Puki är ingen gud. Han är en mycket mäktig bergsande från världens urtid. Han minns inte själva skapelsen, men han såg drakarna födas och de första alverna framträda. Puki har en stor och viktig plikt. Han vet inte vem som givit honom hans uppgift, men han lägger nästan all sin tid på att i Altors djup reglera balansen mellan olika bergslager, att släppa fram eller blockera lavaflöden och att flytta på de tektoniska plattorna. Ytan bryr han sig inte särskilt mycket om.
Innan människorna kom till Melorgh talade dvärgarnas bergtagna med Puki i djupet. De fick veta vilka delar av berget som var stabila, och vilka som inte var det, och de fick veta var järnet var rikligt eller guldet lätt att gräva ut. Dvärgarna visste att de inte kommunicerade med en gud, men de var alltid mycket respektfulla och tacksamma mot den mäktige bergsanden.
När melorghiernas förfäder anlände till stadsklippan var de osäkra och rädda. De visste inte vilka makter som härskade i deras nya land, och därför iakttog de noggrant de som kommit före dem. Vid något tillfälle måste en dvärg ha gjort misstaget att berätta för människorna om Puki, och sedan dröjde det inte länge innan en ny religion hade uppstått. Dvärgarna har fortfarande dåligt samvete för det där, och det är en av anledningarna till att de inte överger Melorgh.
Sedan hände det underliga att Puki bestämde sig för att bli Melorghs gud. Inte av härsklystnad eller för att han ville bli en verklig gud, men av pliktkänsla. Om de små människorna hade valt ut honom skulle han försöka bli den bästa gud han kunde vara. Pukis problem var, och är, att han inte begriper sig på dödliga varelser något vidare. När hans tillbedjare bad honom om bud sände Puki drömmar med instruktioner som han trodde skulle vara bra för dem. Han kände dock inte till att människor behöver äta mat, så i början handlade de flesta av hans bud om hur man gräver bra gruvgångar. Mänsklig ondska, sexuell fortplantning, politik och sådana saker har han långsamt fått lära sig, och det är den huvudsakliga orsaken till att Pukis lära ser ut som den gör. Puki blir irriterad när människor inte har stenars tålamod eller inte flyter fram lika rakt och målmedvetet som lava. Med tiden har han dock lärt sig ett visst mått av tolerans. Han vill att hans tillbedjare skall ha det bra, och i hans ögon betyder det att de skall vara många och starka, hålla sig nära klippan, och varken springa runt så mycket eller tänka en massa konstiga tankar som förvirrar både dem själva och honom.
Saken blir inte bättre av att Puki måste lägga nästan all sin tid på tektonik; det duger inte att det blir jordbävning i Samkarna för att han håller på och försöker utforma nyttiga matregler åt melorghierna.
Puki har mot alla odds lyckats skapa ett litet dödsrike åt de sina. I det får de sova djupt och gott och stilla i stenen, precis som Pukis präster lär. Puki vet att hans dödsrike inte kommer att vara för evigt, men han bekymrar sig inte så mycket för tiden efter Altors undergång, då det ligger utanför hans plikter.
Puki skyddar de sina när han kan och hinner. Han kan sända jordbävningar både för att hjälpa Melorgh och för att varna dem för att de är på fel väg. Han kan sända profetiska drömmar, och gör så, särskilt till sin överstepräst. Tyvärr misstolkas de ofta. Han har lagt ner längtan till klippan i varje melorghiers själ, och det är anledningen till att de nästan alltid återvänder hem. Ibland leder han människor som gått vilse i djupa grottor rätt, eller leder vatten till dem. Över hav och luft har han ingen makt, och det är knappt han kan se dem. Skogar, fält och jordlager ligger också bortom hans domäner. Puki bryr sig inte om andra gudar, men förväntar sig att melorghierna är lojala mot honom.
-
birkebeineren
- Admin
- Inlägg: 9053
- Blev medlem: 2007-02-27 07:25
Har fortsatt att wikifiera Vidinas krönika om Klomellien och har även börjat med Melorghs Makter. Dessa senare skriverier säger du dock att det inte är Vidina som står bakom så frågan är då hvem som för pennan här?
Vidina Ingaldirons klomelliska krönika är sorterad under Berättelser & Sägen på wikins huvudsida och här tänker jag att även Melorghs Makter kan få sortera. Kan du namnge en författare och, ifall du tycker det är nödvändigt, en annan titel än bara Melorgs Makter som artikelöverskrift?
Vidina Ingaldirons klomelliska krönika är sorterad under Berättelser & Sägen på wikins huvudsida och här tänker jag att även Melorghs Makter kan få sortera. Kan du namnge en författare och, ifall du tycker det är nödvändigt, en annan titel än bara Melorgs Makter som artikelöverskrift?
-
Torquemada
- Barbisk Hövding
- Inlägg: 1186
- Blev medlem: 2007-12-29 10:14
-
Torquemada
- Barbisk Hövding
- Inlägg: 1186
- Blev medlem: 2007-12-29 10:14
-
birkebeineren
- Admin
- Inlägg: 9053
- Blev medlem: 2007-02-27 07:25
Vi kan behålla titeln Melorghs Makter men jag ser gärna texterna ges en slags ingame tappning. Det behöver inte vara någon enskild författare eller ens ett samlad bokverk utan det skulle kunna framställas som låt säga en föredragsserie återgivet vid Akademin i Tricilve eller liknande.
Texterna är ganska utsvävande och svåröversiktliga så även om de är mycket informativa tycker jag de platsar bäst under Berättelser. Det kan dock i wikin under Religion hänvisas till artikeln och i informasionstexter för Klomellien och Melorg kan bitar klippas in som citat och textuttdrag.
Att tydligöra det som en ingame text gör det också lättare att smälta det ibland lite väl humoristiska bitarna och tvivelaktigheter som alltför civiliserade svartfolk.
Texterna är ganska utsvävande och svåröversiktliga så även om de är mycket informativa tycker jag de platsar bäst under Berättelser. Det kan dock i wikin under Religion hänvisas till artikeln och i informasionstexter för Klomellien och Melorg kan bitar klippas in som citat och textuttdrag.
Att tydligöra det som en ingame text gör det också lättare att smälta det ibland lite väl humoristiska bitarna och tvivelaktigheter som alltför civiliserade svartfolk.
-
Torquemada
- Barbisk Hövding
- Inlägg: 1186
- Blev medlem: 2007-12-29 10:14
-
Torquemada
- Barbisk Hövding
- Inlägg: 1186
- Blev medlem: 2007-12-29 10:14
MELORGHS MAKTER DEL 8
MORGUCK – FRÄMLINGSDRÅPAREN
Innan Puki och stadsklippan, innan jorerna och bofastheten, fanns Morguck.
Morguck dödar alla han inte känner igen.
Morguck äter upp den som ser annorlunda ut.
Morguck vaktade de ker-boshiska nomaderna mot en hotfull omvärld.
Morguck är Melorghs äldsta gud, lika mycket monster och demon som gudom, en skräckfantom att skrämma barn med. Till utseendet är han ett stort skelett med djurskalle, ofta från ett rovdjur, och otaliga skelettarmar och ben, ofta gulnade. Ofta kombineras en tjurskalle med en vargskalle för att skapa en avgudabild av Morguck. Morgucks präster hävdar att Morguck faktiskt sätter ihop sin fysiska kropp av döda djurs ben. Morguck har en glupande aptit på blod och död. Hittar han inga främlingar att döda så angriper han melorghier som avviker från de andra.
Morgucks storhetstid gick över för många hundra år sedan, när Puki och Ogim upphöjdes till Melorghs främsta gudar, men han har aldrig försvunnit helt. Han betraktas helt enkelt som för farlig för att helt glömmas bort. Morgucks huvudtempel ligger djupt inne i klippan, och är fullt med ben och vapen. Hans tillbedjare klär sig i djurhudar och pryder sig med skelettbitar. Hans präster har dessutom masker tillverkade av djurskallar. Vid högtidliga tillfällen bär de masker där det färska köttet fortfarande sitter kvar. Morgucks färg är gult, och hans präster målar hans obegripliga runor i sina ansikten och på sina kroppar i gul färg. Morgucks fiender, däremot, får gula runor målade på ryggen, så att guden skall veta vem han skall äta upp.
Morguck är inte särskilt populär år 610 eO, så för att överhuvudtaget få blod på hans altare är alla hans präster numera utbildade charkuterister, och de lämnar tillbaka köttet till besökarna efter det att den legat på hans altare. Trots det så drar sig de flesta för att besöka den stinkande och flugfyllda grotthålan (som regel är melorghierna mycket renliga av sig). Morgucks kult fick ett stort uppsving när svartalferna anlände till Melorgh. Bland dem är han nästan lika populär som Dunderugglan. Prästerna har välkomnat svartalferna och invigt dem i Morgucks riter; åderlåtning, djuroffer, orgiastisk dans och förtärandet av hallucinogena svampar. För övrigt är de tålmodiga. Deras tid kommer. Förr eller senare kommer Melorgh att behöva en brutal beskyddare igen, en som inte komplicerar tillvaron med budord, och då skall hans altare smaka människoblod igen.
Boszas forskare misstänker att Morguck är en demon, och faktum är att flera demoner har tagit Morgucks gestalt i det förflutna, för att få kontroll över kulten. Men om det finns en ursprunglig demon som gav upphov till kulten är okänt. När det finns en kompetent nekromantiker bland Morgucks präster så kan de tillverka en skelett-tupilak i hans avbild som de kan tillbe, eller som de kan sända ut mot sina fiender. Morguck-kulten står på ganska god fot med de förbjudna och underjordiska demonkulterna. Nerxims präster och prästinnor ser ner på Morgucks präster, men drar sig inte för att utnyttja dem vid behov – själva kan de med lätthet tillverka en tupilak som är så välgjord att de kan lura Morgucks kult att deras gud vandrar ibland dem.
Morgucks lära är inte formaliserad eller nerskriven, men kan sammanfattas i några enkla satser:
1. Våld är bra. Den som glömmer bort hur man slåss kommer att bli uppäten.
2. Släpp fram djuret inom dig. Det är din styrka. Lär dig av rovdjuren. Ge dig hän.
3. Tvätta dig inte mer än nödvändigt.
4. Mata Morguck annars äter han upp dig.
5. Håll dig till de dina. Gruppen är allt. Lita inte på främlingar.
6. Kött är den enda riktiga födan. En välfylld mage är den högsta lyckan.
7. Kvinnor skall lära sig att slåss. Kvinnor som inte kan slåss får man våldta.
8. Mörkret är farligt och fullt med hungriga monster. Förlorade själar försvinner i det yttre mörkret. Eld håller mörkret borta. I eldens lågor kan du se dina döda förfäders ansikten och i dess väsande kan du höra deras röster, som vägleder dig.
9. Vapen är bra. Du kan aldrig ha för många vapen. Lär dig att hantera både svärd, spjut och dolk, och glöm inte heller båge, sköld och slunga. Ha alltid extra vapen i reserv. Vårda dina vapen mer än du vårdar din kropp. Och framförallt, glöm aldrig bort hur man slåss utan vapen.
10. Bakhåll är bra. Anfall bakifrån om du kan. Om Morguck någon gång skulle anfalla dig kan du lita på att hans skelettarmar kommer att gripa dig bakifrån innan hans käftar hugger dig i halsen.
Melorghier som får panik av de många gudarnas komplicerade bud kan vända sig till Morgucks enkla lära. Morgucks präster skyltar inte med de mer osmakliga delarna av sin lära – trots allt ses orenlighet av många som liktydigt med omoral, och våldtäkt är direkt brottsligt.
I tider när Morgucks kult har varit stark har de skrämt sina fiender genom att måla gula djurskallar på deras hus, och de har kidnappat utlänningar för att offra dem åt sin gud. Stadsledningen håller ett öga på dem, men de har vanligtvis större problem att ägna sig åt. Vanligt folk offrar pliktskyldigt åt Morguck en gång om året eller så, och åkallar honom ibland, så att han inte skall tro att han har blivit bortglömd, men inte för ofta, då kan man dra till sig hans uppmärksamhet. Vid nationella kriser finns det alltid någon tokstolle som säger att ”det här hade inte hänt om vi hade hållit fast vid Morguck”.
MORGUCK – FRÄMLINGSDRÅPAREN
Innan Puki och stadsklippan, innan jorerna och bofastheten, fanns Morguck.
Morguck dödar alla han inte känner igen.
Morguck äter upp den som ser annorlunda ut.
Morguck vaktade de ker-boshiska nomaderna mot en hotfull omvärld.
Morguck är Melorghs äldsta gud, lika mycket monster och demon som gudom, en skräckfantom att skrämma barn med. Till utseendet är han ett stort skelett med djurskalle, ofta från ett rovdjur, och otaliga skelettarmar och ben, ofta gulnade. Ofta kombineras en tjurskalle med en vargskalle för att skapa en avgudabild av Morguck. Morgucks präster hävdar att Morguck faktiskt sätter ihop sin fysiska kropp av döda djurs ben. Morguck har en glupande aptit på blod och död. Hittar han inga främlingar att döda så angriper han melorghier som avviker från de andra.
Morgucks storhetstid gick över för många hundra år sedan, när Puki och Ogim upphöjdes till Melorghs främsta gudar, men han har aldrig försvunnit helt. Han betraktas helt enkelt som för farlig för att helt glömmas bort. Morgucks huvudtempel ligger djupt inne i klippan, och är fullt med ben och vapen. Hans tillbedjare klär sig i djurhudar och pryder sig med skelettbitar. Hans präster har dessutom masker tillverkade av djurskallar. Vid högtidliga tillfällen bär de masker där det färska köttet fortfarande sitter kvar. Morgucks färg är gult, och hans präster målar hans obegripliga runor i sina ansikten och på sina kroppar i gul färg. Morgucks fiender, däremot, får gula runor målade på ryggen, så att guden skall veta vem han skall äta upp.
Morguck är inte särskilt populär år 610 eO, så för att överhuvudtaget få blod på hans altare är alla hans präster numera utbildade charkuterister, och de lämnar tillbaka köttet till besökarna efter det att den legat på hans altare. Trots det så drar sig de flesta för att besöka den stinkande och flugfyllda grotthålan (som regel är melorghierna mycket renliga av sig). Morgucks kult fick ett stort uppsving när svartalferna anlände till Melorgh. Bland dem är han nästan lika populär som Dunderugglan. Prästerna har välkomnat svartalferna och invigt dem i Morgucks riter; åderlåtning, djuroffer, orgiastisk dans och förtärandet av hallucinogena svampar. För övrigt är de tålmodiga. Deras tid kommer. Förr eller senare kommer Melorgh att behöva en brutal beskyddare igen, en som inte komplicerar tillvaron med budord, och då skall hans altare smaka människoblod igen.
Boszas forskare misstänker att Morguck är en demon, och faktum är att flera demoner har tagit Morgucks gestalt i det förflutna, för att få kontroll över kulten. Men om det finns en ursprunglig demon som gav upphov till kulten är okänt. När det finns en kompetent nekromantiker bland Morgucks präster så kan de tillverka en skelett-tupilak i hans avbild som de kan tillbe, eller som de kan sända ut mot sina fiender. Morguck-kulten står på ganska god fot med de förbjudna och underjordiska demonkulterna. Nerxims präster och prästinnor ser ner på Morgucks präster, men drar sig inte för att utnyttja dem vid behov – själva kan de med lätthet tillverka en tupilak som är så välgjord att de kan lura Morgucks kult att deras gud vandrar ibland dem.
Morgucks lära är inte formaliserad eller nerskriven, men kan sammanfattas i några enkla satser:
1. Våld är bra. Den som glömmer bort hur man slåss kommer att bli uppäten.
2. Släpp fram djuret inom dig. Det är din styrka. Lär dig av rovdjuren. Ge dig hän.
3. Tvätta dig inte mer än nödvändigt.
4. Mata Morguck annars äter han upp dig.
5. Håll dig till de dina. Gruppen är allt. Lita inte på främlingar.
6. Kött är den enda riktiga födan. En välfylld mage är den högsta lyckan.
7. Kvinnor skall lära sig att slåss. Kvinnor som inte kan slåss får man våldta.
8. Mörkret är farligt och fullt med hungriga monster. Förlorade själar försvinner i det yttre mörkret. Eld håller mörkret borta. I eldens lågor kan du se dina döda förfäders ansikten och i dess väsande kan du höra deras röster, som vägleder dig.
9. Vapen är bra. Du kan aldrig ha för många vapen. Lär dig att hantera både svärd, spjut och dolk, och glöm inte heller båge, sköld och slunga. Ha alltid extra vapen i reserv. Vårda dina vapen mer än du vårdar din kropp. Och framförallt, glöm aldrig bort hur man slåss utan vapen.
10. Bakhåll är bra. Anfall bakifrån om du kan. Om Morguck någon gång skulle anfalla dig kan du lita på att hans skelettarmar kommer att gripa dig bakifrån innan hans käftar hugger dig i halsen.
Melorghier som får panik av de många gudarnas komplicerade bud kan vända sig till Morgucks enkla lära. Morgucks präster skyltar inte med de mer osmakliga delarna av sin lära – trots allt ses orenlighet av många som liktydigt med omoral, och våldtäkt är direkt brottsligt.
I tider när Morgucks kult har varit stark har de skrämt sina fiender genom att måla gula djurskallar på deras hus, och de har kidnappat utlänningar för att offra dem åt sin gud. Stadsledningen håller ett öga på dem, men de har vanligtvis större problem att ägna sig åt. Vanligt folk offrar pliktskyldigt åt Morguck en gång om året eller så, och åkallar honom ibland, så att han inte skall tro att han har blivit bortglömd, men inte för ofta, då kan man dra till sig hans uppmärksamhet. Vid nationella kriser finns det alltid någon tokstolle som säger att ”det här hade inte hänt om vi hade hållit fast vid Morguck”.
-
Torquemada
- Barbisk Hövding
- Inlägg: 1186
- Blev medlem: 2007-12-29 10:14
-
Torquemada
- Barbisk Hövding
- Inlägg: 1186
- Blev medlem: 2007-12-29 10:14
Här kommer två gudar till wikin. Lagom kort.
OGIM DEN GYLLENE
Område: Melorgh i Klomellien
Domän: Rikedom, tur och slump, järtecken.
Kult: Stark. Ogim räknas som Melorghs näst viktigaste gud. Många tillbedjare men få fanatiker. Mycket rikt tempel.
Ogim är alla goda gåvors givare i Melorgh. Den som är rik och framgångsrik har välsignats av Ogim och bör tacka med gåvor till templet. Den som är fattig behöver hans hjälp och bör också offra till templet. Ogims präster hjälper tillbedjarna med att tolka personliga järtecken och gudarnas vilja i stort. Ogims tempel har förgyllda och juvelbesatta väggar, men tyvärr också en vallgrav, en välbeväpnad tempelvakt och en uppsjö sinnrika fällor – och till råga på allt ligger det uppe på en tätbebyggd platå. Ogim avbildas vanligtvis som en vacker, guldhudad och överdådigt utsmyckad ung man med fyra armar. Hans färger är lila och guld. I Melorgh kallas solen för Ogims spjut.
För mer information:
MORGUCK FRÄMLINGSDRÅPAREN
Område: Melorgh i Klomellien
Domän: Djuriskhet och xenofobi.
Kult: Svag, men populär bland de lokala svartalferna.
Morguck är en demonisk gud från tiden innan melorghierna blev bofasta i Klomellien. Morgucks lära går ut på att alla främlingar är opålitliga och helst bör dödas, att krigiska färdigheter är det enda som betyder något och att människor som tror att de är något annat än djur är dårar. Nuförtiden är hans kult inte särskilt populär i Melorgh.
Morguck ser ut som ett rovdjursskelett med otaliga armar och ben. Hans tempel är en stinkande underjordisk håla där hans djurhudsklädda präster offrar djur på hans altare för att stilla hans hunger.
För mer information:
OGIM DEN GYLLENE
Område: Melorgh i Klomellien
Domän: Rikedom, tur och slump, järtecken.
Kult: Stark. Ogim räknas som Melorghs näst viktigaste gud. Många tillbedjare men få fanatiker. Mycket rikt tempel.
Ogim är alla goda gåvors givare i Melorgh. Den som är rik och framgångsrik har välsignats av Ogim och bör tacka med gåvor till templet. Den som är fattig behöver hans hjälp och bör också offra till templet. Ogims präster hjälper tillbedjarna med att tolka personliga järtecken och gudarnas vilja i stort. Ogims tempel har förgyllda och juvelbesatta väggar, men tyvärr också en vallgrav, en välbeväpnad tempelvakt och en uppsjö sinnrika fällor – och till råga på allt ligger det uppe på en tätbebyggd platå. Ogim avbildas vanligtvis som en vacker, guldhudad och överdådigt utsmyckad ung man med fyra armar. Hans färger är lila och guld. I Melorgh kallas solen för Ogims spjut.
För mer information:
MORGUCK FRÄMLINGSDRÅPAREN
Område: Melorgh i Klomellien
Domän: Djuriskhet och xenofobi.
Kult: Svag, men populär bland de lokala svartalferna.
Morguck är en demonisk gud från tiden innan melorghierna blev bofasta i Klomellien. Morgucks lära går ut på att alla främlingar är opålitliga och helst bör dödas, att krigiska färdigheter är det enda som betyder något och att människor som tror att de är något annat än djur är dårar. Nuförtiden är hans kult inte särskilt populär i Melorgh.
Morguck ser ut som ett rovdjursskelett med otaliga armar och ben. Hans tempel är en stinkande underjordisk håla där hans djurhudsklädda präster offrar djur på hans altare för att stilla hans hunger.
För mer information:
-
birkebeineren
- Admin
- Inlägg: 9053
- Blev medlem: 2007-02-27 07:25
Kanske så här: Melorghs Makter - Utdrag ur Ögats Mystikers arkivTorquemada skrev:Vänta förresten. Ögats mystiker. De vet allt det här. Melorghs makter får komma från deras arkiv.
Mycket bra! Flera sådana.Torquemada skrev:Här kommer två gudar till wikin. Lagom kort.
OGIM DEN GYLLENE
Område: Melorgh i Klomellien
Domän: Rikedom, tur och slump, järtecken.
Kult: Stark. Ogim räknas som Melorghs näst viktigaste gud. Många tillbedjare men få fanatiker. Mycket rikt tempel.
Ogim är alla goda gåvors givare i Melorgh. Den som är rik och framgångsrik har välsignats av Ogim och bör tacka med gåvor till templet. Den som är fattig behöver hans hjälp och bör också offra till templet. Ogims präster hjälper tillbedjarna med att tolka personliga järtecken och gudarnas vilja i stort. Ogims tempel har förgyllda och juvelbesatta väggar, men tyvärr också en vallgrav, en välbeväpnad tempelvakt och en uppsjö sinnrika fällor – och till råga på allt ligger det uppe på en tätbebyggd platå. Ogim avbildas vanligtvis som en vacker, guldhudad och överdådigt utsmyckad ung man med fyra armar. Hans färger är lila och guld. I Melorgh kallas solen för Ogims spjut.
MORGUCK FRÄMLINGSDRÅPAREN
Område: Melorgh i Klomellien
Domän: Djuriskhet och xenofobi.
Kult: Svag, men populär bland de lokala svartalferna.
Morguck är en demonisk gud från tiden innan melorghierna blev bofasta i Klomellien. Morgucks lära går ut på att alla främlingar är opålitliga och helst bör dödas, att krigiska färdigheter är det enda som betyder något och att människor som tror att de är något annat än djur är dårar. Nuförtiden är hans kult inte särskilt populär i Melorgh.
Morguck ser ut som ett rovdjursskelett med otaliga armar och ben. Hans tempel är en stinkande underjordisk håla där hans djurhudsklädda präster offrar djur på hans altare för att stilla hans hunger.
För mer information:
-
Torquemada
- Barbisk Hövding
- Inlägg: 1186
- Blev medlem: 2007-12-29 10:14
NERXIM – SYSTER DÖD
Område: Melorgh i Klomellien
Domän: Död, döende, odödhet och begravningar.
Kult: Liten, men mäktig, fruktad och respekterad.
Nerxim är Melorghs dödsgudinna. Hon härskar inte över de många gudarnas dödsriken utan över övergången mellan liv och död, som hennes präster betraktar som helig och eftersträvansvärd. Nerxims kult ombesörjer de flesta begravningar, balsameringar, dödsriter och seanser i Melorgh. De är inte populära, men ses som nödvändiga.
Nerxims tempel, kallat Nekropolis, är ett stort komplex omgivet av gravar utanför Melorgh. Under templet finns djupa katakomber. Templet ligger på en nekromantisk maginod, och är hem åt både likätare och oräkneliga spöken.
Hälften av Nerxims präster och prästinnor är antingen nekromantiker eller spiritister. Man tycker om odöda, och skyddar och hjälper dem. Man skapar även nya odöda och har dem som vakter i templet. Man är sällan intresserade av att påskynda någons död – den kommer ändå. Tvärtom hjälper man ofta till som sjukvårdare och kirurger, för att samtidigt iaktta döendets processer. Alla Nerxims präster är fascinerade av döden, och en del svälter sig för att uppnå skelettets vackra form. Man uppmuntrar barnafödande, ty utan liv ingen död.
I normala fall klär sig prästerna precis som alla andra melorghier i enkla svarta kåpor, men under stormiga nätter dansar de jublande genom stadens gator med skelettmönster målade med självlysande färg på sina dräkter och skelettmasker för sina ansikten, för att demonstrera sin gudinnas makt och ständiga närvaro. Utlänningar befinner sig då i livsfara, särskilt om de krockar ihop med de odöda som åtföljer dem.
Nerxims kult står vid sidan av de dagliga religionsstriderna i Melorgh. De är inte särskilt härsklystna eller intresserade av att tvinga sin vilja på andra, men de har en lågintensiv konflikt med den Lysande Vägens Kyrka i Melorgh. Bägge parter har dock mycket att förlora på att angripa varandra öppet, så striderna sker i det tysta.
Nerxim avbildas ibland som kvinna, ibland som man, ibland levande, ibland ruttnande och ibland som skelett, ty döden har många skepnader.
För mer information:
STYMPARSEKTEN
Område: Melorgh i Klomellien samt ön Ir-Jorpag utanför Klomelliens kust.
Domän: Botgöring
Kult: Impopulär, underjordisk och vanligtvis liten, men å andra sidan fanatisk, vältränad och välbeväpnad.
Melorgh dignar under otaliga gudars motsägelsefulla bud. Stymparsekten tillber ingen särskild av dem, utan försöker lätta på den allmänna syndabördan genom extrema botgöringar. En gång i tiden plågade och stympade man sig själva, men sedan länge har man konstaterat att det är mycket lättare och roligare att stympa och plåga andra syndare, samtidigt som man bättrar på den egna ställningen i gudarnas ögon. För att undgå upptäckt bär de röda masker, och går på jakt efter syndare i skymningen eller i mörka gränder.
Nästan alla är enligt deras mening skyldiga till någon sorts synder, det må vara pråliga kläder, ovårdat språk, dåligt putsade kängor eller dagdriveri. Om synderna är ringa klår de bara upp sitt offer, men i allvarligare fall så skär de av både fingrar, armar och ben, eller sticker ut folks ögon, eller hittar på andra plågsamma botgöringar.
Det är möjligt att komma undan stymparna genom att avleda deras uppmärksamhet genom att peka ut någon som är ännu syndigare än man själv, eller genom att bedyra sin egen oskuld. Särskilt djärva personer kan till och med försöka sig på att ifrågasätta stymparnas egen gudfruktighet, vilket kan leda till interna stridigheter.
Ett annat sätt att komma undan är helt enkelt att erbjuda sig att gå med i Stymparsekten. Nya medlemmar måste omedelbart bevisa sin duglighet genom att stympa någon annan.
För mer information:
Område: Melorgh i Klomellien
Domän: Död, döende, odödhet och begravningar.
Kult: Liten, men mäktig, fruktad och respekterad.
Nerxim är Melorghs dödsgudinna. Hon härskar inte över de många gudarnas dödsriken utan över övergången mellan liv och död, som hennes präster betraktar som helig och eftersträvansvärd. Nerxims kult ombesörjer de flesta begravningar, balsameringar, dödsriter och seanser i Melorgh. De är inte populära, men ses som nödvändiga.
Nerxims tempel, kallat Nekropolis, är ett stort komplex omgivet av gravar utanför Melorgh. Under templet finns djupa katakomber. Templet ligger på en nekromantisk maginod, och är hem åt både likätare och oräkneliga spöken.
Hälften av Nerxims präster och prästinnor är antingen nekromantiker eller spiritister. Man tycker om odöda, och skyddar och hjälper dem. Man skapar även nya odöda och har dem som vakter i templet. Man är sällan intresserade av att påskynda någons död – den kommer ändå. Tvärtom hjälper man ofta till som sjukvårdare och kirurger, för att samtidigt iaktta döendets processer. Alla Nerxims präster är fascinerade av döden, och en del svälter sig för att uppnå skelettets vackra form. Man uppmuntrar barnafödande, ty utan liv ingen död.
I normala fall klär sig prästerna precis som alla andra melorghier i enkla svarta kåpor, men under stormiga nätter dansar de jublande genom stadens gator med skelettmönster målade med självlysande färg på sina dräkter och skelettmasker för sina ansikten, för att demonstrera sin gudinnas makt och ständiga närvaro. Utlänningar befinner sig då i livsfara, särskilt om de krockar ihop med de odöda som åtföljer dem.
Nerxims kult står vid sidan av de dagliga religionsstriderna i Melorgh. De är inte särskilt härsklystna eller intresserade av att tvinga sin vilja på andra, men de har en lågintensiv konflikt med den Lysande Vägens Kyrka i Melorgh. Bägge parter har dock mycket att förlora på att angripa varandra öppet, så striderna sker i det tysta.
Nerxim avbildas ibland som kvinna, ibland som man, ibland levande, ibland ruttnande och ibland som skelett, ty döden har många skepnader.
För mer information:
STYMPARSEKTEN
Område: Melorgh i Klomellien samt ön Ir-Jorpag utanför Klomelliens kust.
Domän: Botgöring
Kult: Impopulär, underjordisk och vanligtvis liten, men å andra sidan fanatisk, vältränad och välbeväpnad.
Melorgh dignar under otaliga gudars motsägelsefulla bud. Stymparsekten tillber ingen särskild av dem, utan försöker lätta på den allmänna syndabördan genom extrema botgöringar. En gång i tiden plågade och stympade man sig själva, men sedan länge har man konstaterat att det är mycket lättare och roligare att stympa och plåga andra syndare, samtidigt som man bättrar på den egna ställningen i gudarnas ögon. För att undgå upptäckt bär de röda masker, och går på jakt efter syndare i skymningen eller i mörka gränder.
Nästan alla är enligt deras mening skyldiga till någon sorts synder, det må vara pråliga kläder, ovårdat språk, dåligt putsade kängor eller dagdriveri. Om synderna är ringa klår de bara upp sitt offer, men i allvarligare fall så skär de av både fingrar, armar och ben, eller sticker ut folks ögon, eller hittar på andra plågsamma botgöringar.
Det är möjligt att komma undan stymparna genom att avleda deras uppmärksamhet genom att peka ut någon som är ännu syndigare än man själv, eller genom att bedyra sin egen oskuld. Särskilt djärva personer kan till och med försöka sig på att ifrågasätta stymparnas egen gudfruktighet, vilket kan leda till interna stridigheter.
Ett annat sätt att komma undan är helt enkelt att erbjuda sig att gå med i Stymparsekten. Nya medlemmar måste omedelbart bevisa sin duglighet genom att stympa någon annan.
För mer information:
-
Torquemada
- Barbisk Hövding
- Inlägg: 1186
- Blev medlem: 2007-12-29 10:14
DUNDERUGGLAN
Område: Melorgh i Klomellien
Domän: Beskyddar de som trillar utför stup
Kult: Mycket löst organiserad men extremt populär
Dunderugglan är ett resultat av magiska experiment under Klomelliens Andra Magokrati. Dunderugglan är en jättelik snövit uggla som lever i en håla ute på den melorghiska slätten och kommer ut och jagar på natten. Vi ett tillfälle försökte den nappa åt sig en melorghier som trillade ner från stadsklippan, men tappade greppet. Melorghiern trodde att jätteugglan hade räddat honom, och en ny kult var född.
Dunderugglan har blivit en sorts stadssymbol. Dess kult har inte särskilt hårda bud. Man skall bära skor med broddar och inte gå baklänges i mörkret. Om man är särskilt hängiven kan man bära lösfjädrar och hoppa utför små sluttningar.
Dunderugglan är mycket ljusskygg och svår att få syn på. Varje försök att jaga eller skada den kommer att mötas med raseri från stadsborna.
Område: Melorgh i Klomellien
Domän: Beskyddar de som trillar utför stup
Kult: Mycket löst organiserad men extremt populär
Dunderugglan är ett resultat av magiska experiment under Klomelliens Andra Magokrati. Dunderugglan är en jättelik snövit uggla som lever i en håla ute på den melorghiska slätten och kommer ut och jagar på natten. Vi ett tillfälle försökte den nappa åt sig en melorghier som trillade ner från stadsklippan, men tappade greppet. Melorghiern trodde att jätteugglan hade räddat honom, och en ny kult var född.
Dunderugglan har blivit en sorts stadssymbol. Dess kult har inte särskilt hårda bud. Man skall bära skor med broddar och inte gå baklänges i mörkret. Om man är särskilt hängiven kan man bära lösfjädrar och hoppa utför små sluttningar.
Dunderugglan är mycket ljusskygg och svår att få syn på. Varje försök att jaga eller skada den kommer att mötas med raseri från stadsborna.
-
Torquemada
- Barbisk Hövding
- Inlägg: 1186
- Blev medlem: 2007-12-29 10:14
SLUGGEN
Område: Melorghs kloaker och diken
Domän: Äter skor
Kult: Ingen egentlig kult, men de som inte vill ha sina fötter avbitna utövar de nödvändiga riterna.
Sluggen är en lågrankande demon som slank in i Altor under den magiska katastrof som kallas Melorghs Fördärv. Den är två meter lång, smutsbrun till färgen och krälar fram på sin buk. Då Sluggens bett inte når mer än som högst två decimeter över markytan brukar den ligga och lura i kloaköppningar eller under smutsen i dikena i väntan på att någon skall gå förbi. Sluggen tycker inte om människokött, men är förtjust i torkat skoläder. Då den har ett ryggpansar som en drake skulle vara stolt över bekymrar den sig inte över angrepp.
Melorghierna har konstaterat att ännu en trilsk övernaturlig makt har tagit plats i deras liv, och har vidtagit mått och steg. För att inte ådra sig Sluggens vrede bör man gå lätt på foten, i oregelbunden takt, och gärna ta små skutt då och då. Vidare skadar det inte att lämna sina gamla skor ute på gatan som försoningsoffer åt Sluggen.
Område: Melorghs kloaker och diken
Domän: Äter skor
Kult: Ingen egentlig kult, men de som inte vill ha sina fötter avbitna utövar de nödvändiga riterna.
Sluggen är en lågrankande demon som slank in i Altor under den magiska katastrof som kallas Melorghs Fördärv. Den är två meter lång, smutsbrun till färgen och krälar fram på sin buk. Då Sluggens bett inte når mer än som högst två decimeter över markytan brukar den ligga och lura i kloaköppningar eller under smutsen i dikena i väntan på att någon skall gå förbi. Sluggen tycker inte om människokött, men är förtjust i torkat skoläder. Då den har ett ryggpansar som en drake skulle vara stolt över bekymrar den sig inte över angrepp.
Melorghierna har konstaterat att ännu en trilsk övernaturlig makt har tagit plats i deras liv, och har vidtagit mått och steg. För att inte ådra sig Sluggens vrede bör man gå lätt på foten, i oregelbunden takt, och gärna ta små skutt då och då. Vidare skadar det inte att lämna sina gamla skor ute på gatan som försoningsoffer åt Sluggen.
-
Torquemada
- Barbisk Hövding
- Inlägg: 1186
- Blev medlem: 2007-12-29 10:14
Hungrige Hugg kunde jag inte korta ner särskilt mycket.
HUNGRIGE HUGG - MATGUDEN
Område: Melorgh i Klomellien
Domän: Mat
Kult: Ingen egentlig kult, men åtnjuter av tradition respekt i Melorgh.
Hungrige Hugg är en av Melorghs äldsta gudar, och han befattar sig enbart med mat och måltider. Eller, då han är en melorghisk gud, avsaknaden av mat och tilltrasslandet av måltider. Hugg har en skelettartad fysionomi, utstående klotögon, ostyrigt hår och en tunga som hänger ner på halsen. I vänstra handen håller han en kniv, och i högra handen håller han en sked, en gaffel, eller, vanligtvis, en ännu större kniv. Hugg är alltid på jakt efter mat för att stilla sin ändlösa hunger, och alla som har något att äta gör klokt i att skydda sig mot hans avundsjuka och vrede, då Hugg anser att all mat tillhör honom. Hugg orsakar svält, missväxt, magknip, magsjuka och vidbrända mandlar. Hugg lyssnar inte på böner och bryr sig inte om människor, så det bästa man kan göra är att försöka avleda hans uppmärksamhet. Vid kultens tillkomst offrade man mat till Hugg, men det bruket sågs snabbt som problematiskt då ingen mat fanns att offra då man mest behövde Huggs barmhärtighet – alltså under svält och ofärdsår.
Hugg har god hörsel, så maten får aldrig berömmas. Tvärtom gör man klokt i att högljutt deklarera hur illa allting smakar, och klaga över matens knapphet och undermålighet.
I tider av svält lever Huggs kult upp, vilket också tröstar de svältande, som ju uppenbart inte retat upp Hugg, men som kan gå till storms mot de som fortfarande har något att äta under rättfärdighetens fanor. Den som svälter tros bli uppäten av Hugg inifrån. Då Hugg inte bryr sig om enskilda människor faller dock ingen särskild skuld på just den personen.
Under det senaste århundradet har Hugg trängts ut av mäktigare gudar som Puki och Ogim. Dessa mäktiga gudar har egna matregler som helgar eller ohelgar mat. Det duger inte att sitta och tänka på Hugg när man pinar i sig Pukis heliga rädisor, eller avnjuter Ogims rika festmåltid. Hugg, som sedan århundraden saknar ett eget prästerskap (de svalt ihjäl) och vars tempel uppe på platån bara pliktskyldigast hålls i skick av myndigheterna, är en gud vars stjärna har dalat. Ännu kan man dock se hans trästaty sitta på en takbjälke och plira ner mot matbordet i många hem. Efter en ovanligt god måltid är det kutym att svälja en grabbnäve salt, och av ren artighet bör man utbrista ”Det här var det vidrigaste jag har sett”, eller något liknande, när värden kommer in med maten.
För mer information:
HUNGRIGE HUGG - MATGUDEN
Område: Melorgh i Klomellien
Domän: Mat
Kult: Ingen egentlig kult, men åtnjuter av tradition respekt i Melorgh.
Hungrige Hugg är en av Melorghs äldsta gudar, och han befattar sig enbart med mat och måltider. Eller, då han är en melorghisk gud, avsaknaden av mat och tilltrasslandet av måltider. Hugg har en skelettartad fysionomi, utstående klotögon, ostyrigt hår och en tunga som hänger ner på halsen. I vänstra handen håller han en kniv, och i högra handen håller han en sked, en gaffel, eller, vanligtvis, en ännu större kniv. Hugg är alltid på jakt efter mat för att stilla sin ändlösa hunger, och alla som har något att äta gör klokt i att skydda sig mot hans avundsjuka och vrede, då Hugg anser att all mat tillhör honom. Hugg orsakar svält, missväxt, magknip, magsjuka och vidbrända mandlar. Hugg lyssnar inte på böner och bryr sig inte om människor, så det bästa man kan göra är att försöka avleda hans uppmärksamhet. Vid kultens tillkomst offrade man mat till Hugg, men det bruket sågs snabbt som problematiskt då ingen mat fanns att offra då man mest behövde Huggs barmhärtighet – alltså under svält och ofärdsår.
Hugg har god hörsel, så maten får aldrig berömmas. Tvärtom gör man klokt i att högljutt deklarera hur illa allting smakar, och klaga över matens knapphet och undermålighet.
I tider av svält lever Huggs kult upp, vilket också tröstar de svältande, som ju uppenbart inte retat upp Hugg, men som kan gå till storms mot de som fortfarande har något att äta under rättfärdighetens fanor. Den som svälter tros bli uppäten av Hugg inifrån. Då Hugg inte bryr sig om enskilda människor faller dock ingen särskild skuld på just den personen.
Under det senaste århundradet har Hugg trängts ut av mäktigare gudar som Puki och Ogim. Dessa mäktiga gudar har egna matregler som helgar eller ohelgar mat. Det duger inte att sitta och tänka på Hugg när man pinar i sig Pukis heliga rädisor, eller avnjuter Ogims rika festmåltid. Hugg, som sedan århundraden saknar ett eget prästerskap (de svalt ihjäl) och vars tempel uppe på platån bara pliktskyldigast hålls i skick av myndigheterna, är en gud vars stjärna har dalat. Ännu kan man dock se hans trästaty sitta på en takbjälke och plira ner mot matbordet i många hem. Efter en ovanligt god måltid är det kutym att svälja en grabbnäve salt, och av ren artighet bör man utbrista ”Det här var det vidrigaste jag har sett”, eller något liknande, när värden kommer in med maten.
För mer information: