Klomellien

[Spelknepe]

Torquemada: De där kråkorna... nu måste jag hitta en anledning att skicka mina rollpersoner till Mercana!

Mikael: Kotten skulle nog göra sig bra i Altor. Dess enda fiende torde vara doughonen, som betraktar Välserkotten som ett delikat byte. Kanske gillar Välserkotten köttet från Klomullen?

[Torquemada]

Mercana är Klomelliens främsta dragdjur, vad dess kritiker än må säga. Utan mercaniernas flit, driftighet och iver att finna på nya lösningar skulle Klomellien sannolikt vara en samling dåligt betalda koloniala råvaruproducenter avskurna från varandra av ofarbar vildmark, och handel skulle på grund av höga tullar och rövarband knappt vara värd att ägna sig åt (enligt Hamurs kung har jag just beskrivit det nuvarande tillståndet i landet mycket träffande).

Många frågar sig dock hur Mercana överhuvudtaget kan fungera, med all girighet och korruption, alla stölder och allt fusk. Borde inte staden kollapsa inifrån?

En del av svaret är att Mercanas ledning har rekryterat utlänningar till ett flertal nyckelpositioner i staden. Flera personer i militärledningen och stadsvaktsledningen är zorakier och hamuriter. Boszamagikern mäster Vodelheim med flera avlönas av staden för att ta hand om hot av en mer ovanlig natur. Ännu viktigare är dock de höga ämbetsmän som har att handskas med handelshusens ledare, jag tänker då främst på Överste Skattmasen och Överdomaren, bägge yoleviter.

Mercanas överdomare, den högvördige Karstak Slimme, är en till åren kommen akademiker som tillbringat större delen av sitt liv vid Yolevs universitet. Detta har dock inte trubbat av hans öga för dolda motiv och ränker, då de akademiska striderna kan vara nog så hårda. Med ett osvikligt minne och en omutlig natur har Karstak tagit både herr Cusmar och herr Nusemang i upptuktelse, staden till fromma. Karstaks enda passion, utöver ett något udda intresse för klomullens parningslekar, är klomellisk historia, juridik och kall koffa. Hans familj sitter säker långt borta i Yolev, hans lön betalas ut direkt till Yolev, han har för länge sedan accepterat sin egen dödlighet och den attraktion som en gång glädjeflickor och pojkar utövade har vid det här laget falnat. Det betyder inte att försök inte görs att påverka honom. Mercanas tjuvgille har försökt få en av sina ledare frikänd med diverse hot mot hans person, men då Karstak ständigt omges av minst ett halvdussin tungt beväpnade livvakter, och sällan promenerar på stadens gator eller besöker dess teatrar tar han inte dessa hot på stort allvar. Herr Nusemang har flera gånger hotat att starta krig med Yolev, ett tomt hot då Yolev ligger alltför långt bort på landsidan, och är alltför starkt på havssidan. Herr Vriggel har flera gånger försökt muta sig fri från fällande domar, något som mig veterligt aldrig lyckats. Det har också kommit till min kännedom att herr Cusmar försökt skänka Karstak en sällsynt handskrift beskrivande staden Sanzas första år; vad som följde av detta vet jag inte. Vidare bär Karstak en kraftigt antimagisk amulett och äter bara mat som tillagats av hans personlige kock.

I våra ögon framstår det kanske som ynkligt att en stad inte kan ledas av sina egna, men mercanierna ser det inte på det viset. De är stolta över sin förmåga att hitta den bäste till varje uppgift, och över att ha pengarna att betala för sig. Karstak assisteras dessutom av infödda mercanier, ty bara en infödd kan fullt ut genomskåda en annans lömska motiv. På så sätt samverkar allas gåvor till det bästa.

Lev väl, syster, och håll ställningarna vid hovet.

din Mervald Knape

[Torquemada]

PRIDE I KLOMELLIEN

Homosexualitet i Klomellien är ingen rolig historia.

Addiaska: Dödsstraff. Hängning, oavsett samhällsställning. Välrenommerade unga riddare kan komma undan med landsförvisning. Kyrkan förföljer aktivt alla homofila tendenser.

Mercana: Mercana tolererar homosexualitet, även om den är föremål för en myckenhet gyckel och hån. Samma sak kan dock sägas om romantisk heterosexuell kärlek, som särskilt för ankorna framstår som höjden av komisk fånighet. Mercana har fullt med bordeller för alla smaker. Slaveri i form av slavkontrakt förekommer, och även så sexslaveri. Den som vill leva i ett homosexuellt förhållande gör klokt i att flytta till Mercana och göra sin partner till sin affärspartner. Mercanierna har stor förståelse för den som ignorerar sin familj för att tillbringa all tid med sin affärskompanjon.

Hisskov: Offentlig kastraktion. Man lägger dock ingen större energi på att förfölja homosexuella.

Yolev: Stränga straff. Unga män kan komma ganska lindrigt undan, men gifta män som ertappas ligger illa till.

Nya Arno: Straffbart.

Sanzas: Homosexualitet förekommer inte bland halvlängdsmän. Så det så. Vad skulle Tolkien säga? (”Hjälp, hjälp, öppna kistan!”)

Brikho: Sodomi används ibland för att hunsa underordnade eller besegrade fiender (men inte mot fula vitingar, det får finnas gränser). Detta har grumlat homosexualiteten även för vanliga orcher med den läggningen.

Bosza: Homosexualitet är inte olagligt men ses med mycket starkt ogillande och kan tvinga den skyldige till ensamstudier borta från sin akademi – vilket för övrigt uppmuntras. Bosza har en kluven inställning till sexualitet i allmänhet. Efter reformerna var det tänkt att magiker skulle gifta sig och leva familjeliv och inte tillbringa all tid på studerkammaren, i den uttryckliga ambitionen att slippa fler maktgalna tokar. Men gamla vanor har svårt för att dö. Fortfarande tycker många att en magiker skall älska Konsten och Konsten allena.

Triska: Misshandel till döds av arga huskarlar. Eller åtminstone tills den skyldige inte har ett helt ben i kroppen.

Hamur: Hamurs kultur är starkt macho. Att antyda att någon är bög kan vara en dödlig förolämpning som bara kan sonas i blod. Å andra sidan så finns goda möjligheter att leva ifred ute i vildmarken utan att någon höjer på ögonbrynen. Ogifta män är vanliga i Hamur.

Melorgh: Straffbart å det grövsta. Alldeles förskräckligt syndigt. Varenda överstepräst kan berätta hur homosexualitet besudlar klippan och drar till sig gudarnas allra värsta vrede. Pukis och Etins präster skakar hand på det här. Enda undantaget är Nerxims präster, som utan oro kan leva i homosexuella förhållanden, då de ses som halvt döda och därför inte kan synda köttsligt. Melorghier är till råga på allt trångbodda och misstänksamma, så risken för upptäckt är stor. Å andra sidan är de ganska sluga och goda hemlighetsmakare också. Straffet är att sänkas i havet eller slängas i avgrundshålan, bägge straff som stänger ute den dödes själ från den heliga stadsklippan. Det har dock hänt att de dömda har kommit undan med att erbjuda sig att genomföra någon sanslöst extrem botgöring, exempelvis att sitta på taket till Pukis tempel i tre år och recitera böner medan man inte får leva på annat än mossa och dagg från takets stenar. Vid ett tillfälle vädjade släktingar till en dömd man till prästerna med argumentet att han bara hade fallit för frestelsen eftersom han var ogift trots att han nått tjugofem års ålder, och anledningen till det var hans stora hängivenhet till sitt hantverk och till den store Ogim. Mannen dömdes att omedelbart gifta sig och sätta många barn till världen. Hans partner, en hisskovitisk köpman, fick ett kok stryk och utvisades.

Blerkburg: Den enda attraktionskraft Blerkburg har är möjligheten att leva polygamt, så någon homosexualitet förekommer inte där. Den som har en homosexuell läggning försöker fly därifrån – precis som den som tycker om god mat, sköna sängar, vettiga arbetsuppgifter och ett spår av civilisation.

[gtjorgo]

Torquemada! Du är en gudom

Jag ger mitt fulla stöd i allt!!! (utom möjligtvis triskernas syn på homosexuella. kan mycket väl tänka mig att huskarlarna har en form av soldatuppfostran där yngre män av lägre rang får värma sängarna åt högre rankade krigare. Dessa kan mycket väl få en kärleksfull karaktär...eller?).

[Torquemada]

Tackar ödmjukast.

Men tala tyst om det där gudomsskapet. Melorghierna gör så elaka saker med folk som kallar sig gudar. Och så konstiga saker med folk som de faktiskt tror är gudar...

De skäggigas kärleksliv är naturligtvis din domän.

Osäker på vad jag skall skriva nu.

[Fraxinus]

Kanske respektive stadsstats handel och utrikespolitik. Skulle vara intressant att höra om exempelvis Melorghierna har några ambassadörer och hur de utför sina tjänster. Med tanke på deras olika religösa åskådningar kan deras åsikter och ritualer ställa till det en smula i fjärran länder. Har Sanza eller Bohza ambassader utomlands? Och handeln....handlar exempelvis Melorghierna med något utom religös tro. Och Hamur....hur långt är de kortbenta skäggona i Hamur villiga att gå för att kunna exportera ädelmetaller till exempelvis zorakin eller kardien utan att passera tullen i Mercana. Jag förutsättter nästan att Addiaska har ambassad i Kardien och Magilre. Eller är det möjligen så att du redan har beskrivit stadsstaternas utrikespolitik och handel med jag varit frånvarande.

[gtjorgo]

Du skulle även kunna rödmarkera dina ypperliga texter så de kan föras in på wikin. Kanska har vi en klomellien pdf om några år?

[birkebeineren]

Kanske respektive stadsstats handel och utrikespolitik. Skulle vara intressant att höra om exempelvis Melorghierna har några ambassadörer och hur de utför sina tjänster. Med tanke på deras olika religösa åskådningar kan deras åsikter och ritualer ställa till det en smula i fjärran länder. Har Sanza eller Bohza ambassader utomlands? Och handeln....handlar exempelvis Melorghierna med något utom religös tro. Och Hamur....hur långt är de kortbenta skäggona i Hamur villiga att gå för att kunna exportera ädelmetaller till exempelvis zorakin eller kardien utan att passera tullen i Mercana. Jag förutsättter nästan att Addiaska har ambassad i Kardien och Magilre. Eller är det möjligen så att du redan har beskrivit stadsstaternas utrikespolitik och handel med jag varit frånvarande.

Bosza kanske inga beskickningar hos andra stater men däremot vid olika betydelsefulla magiakademier kring Västerhavet och även nere i Kopparhavet? Sanza ser jag före mig med en utskickad halvling i Hisskov och möjligen Mercana men utöver det inga långväga förbindelser. Halvlängdsmännen tänker närodlat och lokalt.

Hamur har alltid handlat med omvärlden, även före kontakterna med Mercana utvecklades på 400-talet eO. Ljusnabor(de forna belgotherna) och kalklänningar har sökt sig till Hamur från norr och kontakter med Mirel har även de funnits. Mera organsierade former, om än i mindre skala, har det också sedan länge funnits med Jorpagna, kanske även med nordöstra Zorakin. Nya Arno har också de sedan kolonin uppstod handlat med Hamur och således även Caddo.

Addiaska känns som självklara innehavare av officiella ambassadörer i Magilre och Kardien.

[Torquemada]

Känn dig fri att kopiera och rödmarkera efter eget sinne, gtjorgo, själv vet jag inte riktigt hur man gör.

Apropå det, borde inte kartan på sidan ett bytas ut nu när vi har en ny fin sådan?

[Torquemada]

KLOMELLIENS AMBASSADER OCH AMBASSADÖRER

Klomellien är, som alla mina läsare vet, en Union av elva stadsstater; elva städer, diverse köpingar, omkringliggande landsbygd och stora områden av vildmark. Dessa elva städer är sinsemellan mycket olika, och det är ett svårt jobb att få dem att arbeta tillsammans mot ett gemensamt mål. Medan andra länders monarker kan stampa fram armeer mot invaderande fiender med kungliga dekret eller bestämma tullar och handelsvillkor enväldigt och utan motstånd så kräver alla sådana saker hårt diplomatiskt arbete i Klomellien. Därför är ambassadörerna långt mycket viktigare i Klomellien än i andra länder. Varje stad har en ambassadör i varje annan stad, så i teorin har Klomellien etthundratio ambassadörer, utländska och inofficiella ambassadörer oräknade. Jag säger i teorin, för det verkliga antalet ligger närmare hundra. Brikho har exempelvis aldrig brytt sig om att sända en permanent ambassadör till Hamur, och det lilla Melorghs nuvarande ambassadör i Bosza pendlar fram och tillbaka mellan magins högborg i Bosza och magins fiender i Nya Arno.

Med så många ambassadörer har vissa konventioner utvecklats. På papperet är en ambassadör okränkbar. I praktiken är det ett högriskjobb. Även hemma i mitt fredliga Bosza råkar ambassadörer ut för olyckor med jämna mellanrum – för två år sedan trillade Hisskovs ambassadör ner i Gimdis och drunknade nästan. Ambassadören i fråga kunde simma, och floden var full med hjälpsamma undiner, så någon naturlig olycka var det inte. Ambassadören hade jobbat hårt för att få Bosza att ta i med hårdhandskarna mot Triska, så motiv saknades inte. Skulden lades, i tur och ordning, på Triska, Mercana, Bosza, Hisskov, Nya Arno, zemniterna och Hemaquiel. Ambassadören återvände till sitt hem i Hisskov och ersattes av en trevlig ung man som tillbringar sin mesta tid med de kvinnliga alverna på animistakademierna, och som aldrig missar en offentlig bankett.
Brikhos ambassadör i Triska, resen Urgvatt Kottskallaren, har däremot hittills motstått alla försök att avlägsna honom från sin post. Det sägs att Urgvatt har låtit löda ihop sin rustning, då han ändå aldrig tar den av sig. På kvällarna brukar han sitta på trappen nedanför Vildbetes högborg och långsamt gnugga hål i palissaden med ryggen på sin väldiga tre meters kropp. I ena handen har han en tvåhandsyxa, som han slipar mot en avbild av en av Vildbetes förfäder. I andra handen har han en näve giftiga örter som han tuggar på för att bygga upp sin resistens. Oligarken Vildbete skäms över att ha Urgvatt sittande där, och skäms ännu mer över Urgvatts samling av skallar, som resen visar upp för den nyfikne. Om dagarna sover han i en otillgänglig och labyrintisk grotta som tidigare var hem åt en mantikora. Om nätterna sköter han sitt diplomatiska arbete. Han super och slåss för att vinna triskiernas respekt, försöker förstå sig på läget i landet, och ger goda råd till den som vill lyssna. Råden brukar röra de bästa sätten att slunga en addiaskisk riddare ur sadeln, eller andra sätt att göra livet surt för Brikhos ärkefiende. Ibland lufsar kolossen iväg för att se hur striderna mot Hamur eller Sanzas går. Brikho verkar ha förstått åtminstone några av diplomatins realiteter. Vildbete gör det bästa av situationen och provocerar folk han vill bli av med att angripa Urgvatt.

Medan man inte alltid kan skydda en ambassadör mot avsiktliga mordförsök så kan man åtminstone förhindra att de dör av rent slarv. I det syftet introducerade mercanierna ambassadörshattarna. En ambassadörshatt är en komplicerad och ganska högrest historia, tillverkade av finaste kamsunsk papir. Dess färg är röd och den har svarta bårder. Till formen är den trekantig, och dess krön är bredare än dess bas. Jag kan tyvärr inte beskriva den exakt, då den har ett flertal intrikata veck, men ni kommer inte att kunna ta fel på den om ni ser den. För att sitta kvar på huvudet har hatten dessutom en mycket bred svart hakrem. Utstyrd på det här sättet är ambassadörerna mycket lätta att känna igen. Både en färgblind caddisk bågskytt och en full rese som går bärsärkagång lägger märke till dem. Å andra sidan är det inte alltid en bra sak; herr Nusemang har öppet sagt att det är bra att ambassadörerna bär hattar så att hans krypskyttar vet vem de skall skjuta på. Konstruktionen och det dyra papiret gör att falska hattar är sällsynta. Hatten tvingar också ambassadören att röra sig försiktigt, och det hindrar honom ju åtminstone från att orsaka diplomatiska kriser genom att ge andra ambassadörer på käften. I Mercana möts alltid en mosig hatt med stor munterhet, och barn och skojare försöker ofta kasta prick på dem. Allt detta gör att de flesta ambassadörer bara tar på sig sina hattar när de vill gå före i en kö eller försöker prata sig till gratis passage med en klomull.

Utöver hatten har alla ambassadörer ett kreditivbrev, en pergamentbit som bevisar vem de är. I de flesta fall är det inte mycket att orda om, men i Mercanas fall kan några varnande ord vara på sin plats: läs alltid deras kreditivbrev noggrant. Många av dem har försetts med långtgående förbehåll angående ambassadörens faktiska rätt att förhandla och sluta avtal.

I vissa länder betraktas en ambassad som en del av ett annat land, och landets egna trupper får inte tränga in där. Så inte i Klomellien. Däremot brukar de vara en fristad för främmande sedvänjor; Boszas ambassad i Nya Arno är till exempel den enda plats i stadsstaten där magi lagligen kan utövas.

Nya besökare i Klomellien kommer nästan helt säkert förr eller senare att träffa på en ambassadör. Jag har själv mött flera och även rest tillsammans med dem. Nyanlända äventyrare i Klomellien kan med fördel ta anställning som deras livvakter, och på så sätt bekanta sig med både landets brokiga vägar och dess politik. I bästa fall kan en kontakt med en ambassadör vara ett första steg på den långa vägen mot maktens tinnar.

Vidina Ingaldiron

[Fafnir]

Då ambasader och ambasadörer enligt annan plats på forumet inte är extremt vanligt (baserat på tellus historia) tror jag mig dock ana den moderna ambasadens vagga i klomellien?

Mkt trevlig läsning som vanligt:)

[Torquemada]

Några snabba ord om Sanzas: deras viktigaste handelspartners, Mercana och Bosza ligger en bra bit bort, och lokal närvaro kan vara mycket lönsam. Sanzas har tre bråkiga grannar: de vilda orcherna i Brikho, de överbeskyddande och expansiva riddarna i Addiaska och de plundrande och månghövdade huskarlarna i Triska. Sanzas har inget annat val än att ha koll på läget. De måste ha ambassadörer.

[Torquemada]

DIPLOMATI OCH HANDEL I MELORGH

Det är lätt att tro att melorghiska ambassadörer hamnar i ständiga bråk, men så är inte fallet. Även i Melorgh finns ljumma sinnen, och rabiata fanatiker får inte jobb som diplomater. Jobbet som ambassadör framstår bara som attraktivt för den som längtar bort från klippan, och det gör ingen sann melorghier. På så sätt har Melorghs diplomati kommit att skötas av personer som kan låta flera dagar gå utan att inlåta sig i religiösa gräl. Minns också att en melorghier utanför Melorgh befinner sig på främmande gudars territorium och anpassar sig därefter. I Triska odlar de skägg och super på ett sätt som får triskierna att generat titta bort. I Addiaska tar de av sig kåporna och går i kyrkan, där de ber så högt och ivrigt att de skrämmer slag på de lokala bönderna. Melorgh har ambassadörer i alla de andra städerna. Ambassadören i Brikho är en otvättad, ovårdad gammal präst åt Melorghs äldsta gamla demonskelettgud (vars namn för tillfället undflyr mig) som bland orcherna har uppnått den avundsvärda rangen av shaman och benman, vilket placerat honom i ett bättre förhandlingsläge än någon annan ambassadör. Melorgh har heller aldrig varit motståndare till Brikhos medlemskap i Unionen.
Melorgh har inga egentliga utrikespolitiska ambitioner, och lever, i jämförelse med de andra städerna, ett inkrökt liv.
Melorghs utrikespolitik dikteras helt av det faktum att de är inklämda mellan Klomelliens största och mäktigaste städer, som till råga på allt ligger i krig med varandra.
Utrikespolitikens främsta mål, utöver att behaga gudarna, är att undvika att dras in i kriget och försöka att få de stridande armeerna att välja andra vägar till varandra än över melorghisk mark.
Vad gäller Mercana så hatar man deras syndfullhet, men kan just inte göra något åt den. Man har dock inget emot Olem – gudar kan inte synda. Under tider av extrem fanatism har det dock hänt att melorghier har smugit sig in i Mercana och bränt ner bordeller och stuckit rumlare i ryggen. Mercanas hämnd har alltid varit snabb och brutal, utom i de fall när man inte har märkt något eller skyllt på någon annan. Melorghs ambassadör i Mercana för en daglig kamp för att få till drägliga handelsvillkor. Han lyckas inte. Av alla Mercanas handelspartners så är Melorgh den mest hunsade. Mercana betraktar Melorgh som ett gäng farliga men roliga knäppisar som det är ens plikt att blåsa på pengar.
Addiaska ser Melorgh som ett kätterskt näste som man skulle kunna ta över på nolltid om man inte var upptagen med konflikten med Mercana. De har fel. Den Lysande Vägens kyrka ser Melorgh som ett mycket lovande missionsfält och gör vad de kan för att få den världsliga makten att avhålla sig från plundringståg och erövringsförsök som bara saboterar deras ansträngningar. Kerisgassen i Addiaska gör sig inga illusioner om att det skulle vara lätt att hålla Melorgh.
Melorghierna ser addiaskaborna som de ser på folk i allmänhet: aningslösa och pråliga ådrar de sig gudarnas vrede genom ren okunskap – men de är åtminstone inte lika ruttna som mercanierna. Melorgh sörjer för deras själar men har gett upp om att undervisa omvärlden.
Melorgh plundras ibland av Ransard. Då Melorgh är fattigt och stadsklippan hög är staden dock inget prioriterat mål. Både Mercana och Addiaska brukar då komma till Melorghs undsättning, och Melorgh återgäldar alltid tjänsten. Detta är enkel och logisk försvarspolitik: ransarderna har ibland för vana att dra vidare om de inte stöter på motstånd, så någonstans måste de slås ner, annars kommer de bara tillbaka nästa år. Både Addiaska och Mercana tycker att det är roligare att slåss på andras mark (i alla fall om det blir utdraget och lokalbefolkningen lider, annars finns det givetvis fördelar med att slåss på hemmaplan).

Melorgh är en fattig stad, och om inte asketismen hölls så högt skulle de nog vara döda vid det här laget. Ogims stora tempel gnistrar av guld och ädla stenar, men befolkningen är trångbodd, bränslet är snålt tilltaget, kåporna är sträva, arbetsdagarna är långa, tempelskatterna höga, maten trist och nästan slut, och hade man inte huvudet fullt med galna gudar skulle man nog slänga sig ut från klippan eller flytta någon annanstans.
Melorgh ägnar sig åt jordbruk och fiske i liten skala, men det räcker inte ens för de egna behoven. Man gör en del stensniderier för Mercanas räkning.
Melorgh måste importera virke, mat och diverse saker som behövs för kultismen, och som Mercana tar bra betalt för. Pukis heliga rädisor måste ätas, även om inga rädisor finns att få, och det har Mercanas handelsmän fattat och dragit nytta av. Virke och mat köper man från Addiaska om man kan.
Melorgh exporterar salt, som de bryter, dock i mycket mindre skala än Mercana. De har också de enda gruvorna (utöver Brikho) i norra Klomellien, så de kan sälja järn och andra metaller direkt till Mercana, som slipper de långa transporterna från Hamur. Hamur har dock mycket högre kvalitet och större volymer. Melorgh exporterar arbetskraft. De sliter på Addiaskas fält och nere i Mercanas saltgruvor. Slutligen har Melorgh en sak som de är ensamma om; magiska bestar, föremål och växter. Efter det magiska inbördeskriget för tvåhundra år sedan var Melorgh nerlusat med förvridna magiska skapelser och halvöppna portaler till andra dimensioner. För det mesta ställer det här bara till med problem, men ibland hittar man något som går att sälja. Beten från en högrankande demon, till exempel, kan inbringa tusentals guldmynt från rätt köpare. Självlysande blommor som väser åt folk, leviterande stenar och andra konstiga saker har gett Melorgh ett blygsamt välstånd.
Gust Gombastur har försökt ge sig in på den här marknaden, men han är tvungen att anställa utländska äventyrare, ingen annan vill leta lönsamma monster i underjordiska kultisthögkvarter.

[Torquemada]

Va !? Först ransardisk gripryttare och nu magillersk fogde?

Jag framstår ju som Klomelliens värsta fiende.

[Mikael]