Mikael skrev:...hur relaterar detta till den av Jorduakaerlarna välkända kölden i Orghins norra delar, Isherrarnas Ultima Thule?
Vad om vi låter jordukaerlarna klart skilja på Nifelheim och kölden i norra Orghin? "..de hedniska tjugerna vet inget om hur en sann aesirtrogen skal bete sig och villfarelserna om att de faktisk har öppna portaler direkt till den mörka kölden är inget att lita på..."
Och kan vi inte undvika ordet "Ultima Thule", det känns som ett begrepp från våran värld?
OK, kan också undvika det, förutom att jag tror det nämnts i historiska texter i källorna. Men det var lite så jag menade, att det är ett begrepp från den kejserliga jorin kanske. Skall undvikas alltså!
Mikael skrev:OK, kan också undvika det, förutom att jag tror det nämnts i historiska texter i källorna. Men det var lite så jag menade, att det är ett begrepp från den kejserliga jorin kanske. Skall undvikas alltså!
Tror det användes i utkastet till EAs äldre historia i Sinkadus som senare modifierades när EA boxen kom ut. Vi kan använda det om vi behöver omtala Orghin ur Kejsardömet Jorpagnas perspektiv, eks i något historisk verk på kejserlig jori.
Det finns flera ord som har med skog att göra som skulle kunna användas: vollr, vidr, hordr, mork...
Som alternativ till vedejotne föreslår jag Vidrajotne, Hordarjotne eller Morkajotne...
Har en tid gått och sugit på väringarna som nämns i EA. Regil har motsatt sig en väringlivvakt hos Kardiske kungen då detta rimmar dåligt med echternas lojalitet till samma kung, och det köper jag.
I Soluna lever dock traditionen sedan Harald Krokigs dagar. Hos (Efaros) emirer kan man än finna äventyrliga nordmän. Emirerna ser dem som statussymboler och då deras lojalitet helt ligger hos emirern (de tillhör ju ingen släkt, klan eller stam i Efaro) så kan han lita på dem med sitt liv.
Funderade ett tag på om det i Kardien kunde vara en symbolisk hedersvakt med ursprung i ett avtal mellan Harald Krokig och Vidar II Rättråde. Vidar hade ännu inte kontroll över Nordmark och Kardiens västkust härjades fortfarande av nordmännen. Av en slump möttes de två kungarna, bägge åldriga (450-t). Harald var på hemväg från sin sista långa resa, där han besökt emirer i Soluna. Harald såg att länderna söder om hans rike växt sig för starka för att göra plundring så lönsamt som det en gång var. Han erbjuder Vidar fred mot handel. Vidar ser möjlighet att slippa härjningarna, en allierad i norr att påverka nordmarkare och trakorier genom. Eftersom det fungerade så bra i Soluna ger Harald också Kardiens kung en personlig hird. Vidar svarar med att låta jorduakaerlar få rätt att bosätt sig i Nordmark.
Avtalet smulas dock snart sönder. Det var inte så att någon sida bröt avtalet, det fick bara inte den praktisk effekt de åldriga kungarna hade trott och deras söner var inte lika intresserade av att det skulle fungera. Plundringen norrifrån försvinner visserligen från Kardiens kuster under ett par generationer innan havets vargar åter börjar dyka upp lite sporadiskt. Torilias handel påvekades ett tag av störande plundring, men någon större effekt hade det inte. Nordmarkarna vill inte heller ha jorduakaelrar hos sig och jorduakaelarna visar sig ovilliga att bosätta sig där.
Kvar fanns då endast traditionen att kardiens kung tar emot jorduakaerlar i sin vakt (hedersvakten, inte livvakten som den erfarne legosoldaten tror i i EAS). Jorduakaerlarna används för uppgifter echterna själva anser sig för fina att göra. Kungen har även sänt sin hird i dess långskepp mot ankpirater. Det är sällan så många som 20 eller ens 10 i hirden, då deras lön understiger palatsvaktens befälhavares lön. Skall man tjäna som väring är det bättre betalt och populärare att göra det hos emirerna i Soluna.
Annars får livvaktsreferensen lösas på annat sätt..."främlingslegion"?
Mikael skrev:Kvar fanns då endast traditionen att kardiens kung tar emot jorduakaerlar i sin vakt (hedersvakten, inte livvakten som den erfarne legosoldaten tror i i EAS). Jorduakaerlarna används för uppgifter echterna själva anser sig för fina att göra. Kungen har även sänt sin hird i dess långskepp mot ankpirater. Det är sällan så många som 20 eller ens 10 i hirden, då deras lön understiger palatsvaktens befälhavares lön. Skall man tjäna som väring är det bättre betalt och populärare att göra det hos emirerna i Soluna.
Tycker det låter som en bra lösning, en som passar med källorna samtidigt som den egentligen inte betyder så mycket för det Kardien mäster Regil utvecklar.
Krokig kan också ha varit inspirerad av liknande ordningar som gjorts av hans anfäder tidigare i historien då det var faltrakier som satt på Kardiens tron?
Mikael skrev:Har en tid gått och sugit på väringarna som nämns i EA. Regil har motsatt sig en väringlivvakt hos Kardiske kungen då detta rimmar dåligt med echternas lojalitet till samma kung, och det köper jag.
I Soluna lever dock traditionen sedan Harald Krokigs dagar. Hos (Efaros) emirer kan man än finna äventyrliga nordmän. Emirerna ser dem som statussymboler och då deras lojalitet helt ligger hos emirern (de tillhör ju ingen släkt, klan eller stam i Efaro) så kan han lita på dem med sitt liv.
Funderade ett tag på om det i Kardien kunde vara en symbolisk hedersvakt med ursprung i ett avtal mellan Harald Krokig och Vidar II Rättråde. Vidar hade ännu inte kontroll över Nordmark och Kardiens västkust härjades fortfarande av nordmännen. Av en slump möttes de två kungarna, bägge åldriga (450-t). Harald var på hemväg från sin sista långa resa, där han besökt emirer i Soluna. Harald såg att länderna söder om hans rike växt sig för starka för att göra plundring så lönsamt som det en gång var. Han erbjuder Vidar fred mot handel. Vidar ser möjlighet att slippa härjningarna, en allierad i norr att påverka nordmarkare och trakorier genom. Eftersom det fungerade så bra i Soluna ger Harald också Kardiens kung en personlig hird. Vidar svarar med att låta jorduakaerlar få rätt att bosätt sig i Nordmark.
Avtalet smulas dock snart sönder. Det var inte så att någon sida bröt avtalet, det fick bara inte den praktisk effekt de åldriga kungarna hade trott och deras söner var inte lika intresserade av att det skulle fungera. Plundringen norrifrån försvinner visserligen från Kardiens kuster under ett par generationer innan havets vargar åter börjar dyka upp lite sporadiskt. Torilias handel påvekades ett tag av störande plundring, men någon större effekt hade det inte. Nordmarkarna vill inte heller ha jorduakaelrar hos sig och jorduakaelarna visar sig ovilliga att bosätta sig där.
Kvar fanns då endast traditionen att kardiens kung tar emot jorduakaerlar i sin vakt (hedersvakten, inte livvakten som den erfarne legosoldaten tror i i EAS). Jorduakaerlarna används för uppgifter echterna själva anser sig för fina att göra. Kungen har även sänt sin hird i dess långskepp mot ankpirater. Det är sällan så många som 20 eller ens 10 i hirden, då deras lön understiger palatsvaktens befälhavares lön. Skall man tjäna som väring är det bättre betalt och populärare att göra det hos emirerna i Soluna.
Annars får livvaktsreferensen lösas på annat sätt..."främlingslegion"?
Tankar???
Nu har jag sugit färdigt.
Vi kör på det. Jag tycker att du fick ihop det bra. Det stämmer med min bild av Vidar II som en fritänkare och inkräktar inte på det Kardien som jag bygger upp. Den stora fördelen är att det binder ihop ereb.
Tilläggas kan att väringarna många gånger är ifrågasatta av snarstuckna riddersmän, men kungarna har valt att ha dem kvar. De har visat sitt värde när det kommer till att rensa ut orchernästen och de har även modet att stå upp mot en annalkade riddarchock trots oerhörda förluster. Det gör att de används som "kanonmat" när nöden så kräver. (I vanliga fall ställer man ju givetvis upp sina riddare att möta fiendens i ädel kamp)
OK. Då tar jag och skriver ihop en historia som efter visst petande i kan ingå i Jorduashur. Hur mkt du vill använda av den i Kardien bestämmer du själv Regil.
Förslag: Det var under kung Harald Krokigs sista färd som kungen av Kardien fick sin jorduashurska hirdgarde, eller waeringatjänsten som den ibland kallas.
_
Kung Krokig hörde att Kardiernas nya kung var nära ett strandhugg skeppen gjort på väg hem från Haralds sista färd till de allierade emirerna av Soluna. Handeln med emirerna var mycket vinstgivande och den grånande Harald hade insett att handel gav bättre underhåll för hans rike sedan plundringen blivit dyr och svår pga. de nya rikenas beridna krigare. Kung Krokig sträckte därför ut en hand i fred och sände kardiernas kung guld i gåva. Kardiernas kung Vidar var en vis man och kungarna möttes. Harald Krokig erbjöd frid och fred för Kardien mot handelsvinster i Kardiens hamnar för hans folk. Vidar accepterade tacksamt och en allians ingicks. Kung Vidar lät jorduakaelar få land i Nordmark efter deras önskan och kung Krokig gav Vidar en hird i likhet med emirerna. I broderskap och vänskap slöts detta förbund. Sedan dess har mindre visa jarlar och kungar passerat och förbundet är i dag brutet. Kvar finns endast möjligheten för värdiga kaerlar att fara i waering i Echeborg. Med sig hem får man viss ära och guld, men tjänstgöring hos emirerna är att föredra då belöningarna i silver och strid är större där.
_
Traditionen med hirdgardet har levt vidare hos de echtiska kungarna av Kardien. Hirden var från början flera långskepp med krigare stor, men idag kan hirden sällan bemanna ett enda skepp. Tjänsten som är öppen endast för jorduakaerlar är framförallt symbolisk och anses av många kämpar som tråkig. De tjänar som hedersvakt vid cermonier, slottsvakt, piratbekämpare och vid sällsynta tillfällen fronttrupp. Vid fullgjord tjänst på minst tre år ges nordmännen fri med vackra kardiska mynt och en ring av guld, den s.k. waeringen.
Annorlunda är det med dem som tar hirdtjänst hos de efariska emirerna. Här är traditionen levande och att fara hit för silver och ära är långt populärare än tjänst i Kardien. I Efaro utnyttjas krigarna aktivt i stammarnas strider och manfallet är betydande. Men de som återvänder hem efter sina minst fem år kan leva ut sina liv som stormän. Jorduakaerlarnas närvaro har under seklen gjort att deras stridsteknik med lång skäggyxa tagits upp och utvecklats av efarerna. Jorduakaerlarna tjänstgör därför också ofta som lärare i denna konst.
Tänkte att man kunde dela upp och länka på wikin. Har inte pillat klart riktigt hur ännu dock.
Krille skrev:Hur ska vi göra med aesirprästerna då?
Jag är är inte enveten men här kommer några förslag gällande aesirpräster och jorduakiska magiker:
Völva/Sejdman, spiritism/shamanism/naturmagi
Gandman (Typisk "rakad"), runmagi och krigsinriktad magi
Thul/Thulia: Ett sant språkrör för gudarna (Lite som Moder Jords utvalda)
Aergir kanske kan strykas som begrepp och på så sätt få två skillda huvudgrupper av magiutövare: En manlig och en feminin (med en "feminin" avstickare, Sejdmän, som man ibland ses som suspekta då de pysslar med traditionell kvinnlig magi ).
Vet att jag nämnt lite motstridiga saker om ämnet tidigare i tråden. Skulle dock gärna ha kvar berättelsen om att Wodúr fick draken Galdhögg att lära aesirdyrkarna drakspråket (Fafnamál) och därmed utvinna magi ur själva språket (som symbolisterna). Annars faller nog hela min tes om jorduakernas magi . Jag hade i ett tidigare stadium tänkt mig att äldre völvor stack ut sina ögon(för att vinna större visdom och "se klarare") och därmed bli näst intill imuna mot Gandmännens runmagi (på samma sätt som symbolismens funkar i DoD Magi) och därmed anses som lite suspekta. Men det bryter förvisso lite mot min önskan att det ska finnas ett mer tilltalande kvinnliga prästmagiker som är viktiga i fruktbarhetskulten(av både forngermansk och keltisk modell). Fruktbarhetskulten borde nog vara ganska viktig även bland jorduakerna: Dålig skörd i kargt landskap skulle antagligen ställa till med offantliga problem. Vad tycks?
Vad sägs om:
Gandman (de man normalt menar med De Rakade), är jordukaerlarnas motsvarighet till präster och magiker, runmagi och krigsinriktad magi samt spådom
Vala (kvinna)/Sejdman(man), spiritism/shamanism/naturmagi, trollkarlar, inte präster
Thul/Thulia: Ett sant språkrör för gudarna (Lite som Moder Jords utvalda), gudagåvor, långa flätor, vackra, ljusa... ytterst ovanliga!
Völspor, kloka gummor, är inte spågummor utan snarare respekterade gamla gummor som hjälper till med födslar, veterinär och läkeörtskunnig, men också bevarare av landets, jarldömets, klanens och familjens historia. (Självklart är de kunniga i legender, profetior och redan avgivna spådommar...det är ju del av historien.) ev. kan de lite animism/häxkonst
I övrigt tycker jag dina idéer om magin osv låter toppen. Gillar nästan mer ditt äldre inlägg överst på sid 6.
När det gäller draken och drakrännan finns det inte redan en historia i EA? Döende drake störtade står det visst bara...
Låter som en bra sammanvävning =) . Ska vi säga att vissa Vala genomgår en ritual där de stympar sig genom att göra sig blinda? Kan dels funka för att "se bättre i den andra världen" och att det har effekten som i DoD Magi : Ser man inte en symbol/runa har den ingen direkt effekt. Kan vara just pågrund av prästernas makt en del vala/sejdmän gör detta för att vissa en sorts oavhängighet?
Mikael skrev:Förslag: Det var under kung Harald Krokigs sista färd som kungen av Kardien fick sin jorduashurska hirdgarde, eller waeringatjänsten som den ibland kallas.
_
Kung Krokig hörde att Kardiernas nya kung var nära ett strandhugg skeppen gjort på väg hem från Haralds sista färd till de allierade emirerna av Soluna. Handeln med emirerna var mycket vinstgivande och den grånande Harald hade insett att handel gav bättre underhåll för hans rike sedan plundringen blivit dyr och svår pga. de nya rikenas beridna krigare. Kung Krokig sträckte därför ut en hand i fred och sände kardiernas kung guld i gåva. Kardiernas kung Vidar var en vis man och kungarna möttes. Harald Krokig erbjöd frid och fred för Kardien mot handelsvinster i Kardiens hamnar för hans folk. Vidar accepterade tacksamt och en allians ingicks. Kung Vidar lät jorduakaelar få land i Nordmark efter deras önskan och kung Krokig gav Vidar en hird i likhet med emirerna. I broderskap och vänskap slöts detta förbund. Sedan dess har mindre visa jarlar och kungar passerat och förbundet är i dag brutet. Kvar finns endast möjligheten för värdiga kaerlar att fara i waering i Echeborg. Med sig hem får man viss ära och guld, men tjänstgöring hos emirerna är att föredra då belöningarna i silver och strid är större där.
_
Traditionen med hirdgardet har levt vidare hos de echtiska kungarna av Kardien. Hirden var från början flera långskepp med krigare stor, men idag kan hirden sällan bemanna ett enda skepp. Tjänsten som är öppen endast för jorduakaerlar är framförallt symbolisk och anses av många kämpar som tråkig. De tjänar som hedersvakt vid cermonier, slottsvakt, piratbekämpare och vid sällsynta tillfällen fronttrupp. Vid fullgjord tjänst på minst tre år ges nordmännen fri med vackra kardiska mynt och en ring av guld, den s.k. waeringen.
Annorlunda är det med dem som tar hirdtjänst hos de efariska emirerna. Här är traditionen levande och att fara hit för silver och ära är långt populärare än tjänst i Kardien. I Efaro utnyttjas krigarna aktivt i stammarnas strider och manfallet är betydande. Men de som återvänder hem efter sina minst fem år kan leva ut sina liv som stormän. Jorduakaerlarnas närvaro har under seklen gjort att deras stridsteknik med lång skäggyxa tagits upp och utvecklats av efarerna. Jorduakaerlarna tjänstgör därför också ofta som lärare i denna konst.
Tänkte att man kunde dela upp och länka på wikin. Har inte pillat klart riktigt hur ännu dock.
Yxor
Jorduakisk Skäggyxa. Skall detta vara det som kallas för Nordyxa? I EA boxen så är Nordyxan mycket tyngre än en skäggyxa i EDD/DoD4. Ska man slå ihop dessa? Inte helt ologiskt. I Krigarens Handbok så nämns inte Nordyxa alls som vapen trotts att Hauksheim i Tarkens Krök är den främsta yx-inriktade vapenakademin i Ereb utan där nämns just skäggyxan.
I inledningstexten till kapitlet om Jorduashur nämns att krigarna bär bredyxor. Dessa är enligt både EDD och Krigarens Handbok inte lika tunga och slagkraftiga som en vanlig stridsyxa.
Krille skrev:Låter som en bra sammanvävning =) . Ska vi säga att vissa Vala genomgår en ritual där de stympar sig genom att göra sig blinda? Kan dels funka för att "se bättre i den andra världen" och att det har effekten som i DoD Magi : Ser man inte en symbol/runa har den ingen direkt effekt. Kan vara just pågrund av prästernas makt en del vala/sejdmän gör detta för att vissa en sorts oavhängighet?
Självorsakad blindhet (kanske även annan blindhet som straff eller födsel?) tycker jag låter bra. Kan du skriva ihop en sammanfattning och rödfärga den för senare införande i wikin?
. Jag hade i ett tidigare stadium tänkt mig att äldre völvor stack ut sina ögon(för att vinna större visdom och "se klarare") och därmed bli näst intill imuna mot Gandmännens runmagi (på samma sätt som symbolismens funkar i DoD Magi) och därmed anses som lite suspekta. Men det bryter förvisso lite mot min önskan att det ska finnas ett mer tilltalande kvinnliga prästmagiker som är viktiga i fruktbarhetskulten(av både forngermansk och keltisk modell). Fruktbarhetskulten borde nog vara ganska viktig även bland jorduakerna: Dålig skörd i kargt landskap skulle antagligen ställa till med offantliga problem. Vad tycks?
ytterst ovanliga!