Klomellien

[Ahnìon]

Brikho ligger ju i bergen. Man skulle kunna tänka sig att staden delvis ligger i en enorm grotta som i sin tur är sammankopplad med en tämligen ytligt belägen vättestad. (Jag tycker man borde framföra vättarnas mer civiliserade sida i mycket större utsträckning.) Detta skulle dels förklara hur i helsicke alla dessa ljusskygga svartfolk hålls i en stad, dels ge staden mer karaktär än bara som allmän busehåla. Man behöver vidare bara befästa den yttre delen av staden, som lämpligen ligger på några grovt utskurna platåer, uppdelade av kvarvarande utstickare från berget. Gärna har man nog en extra befästning vid grottans ingång, så att man vid anfall kan dra sig tillbaka. Därmed blir det baskans svårt att inta staden.

Orcherna anser så klart att de styr staden, men egentligen är det vättar, halvorcher och mindre nogräknade människor som kontrollerar utvecklingen i skuggorna. Via vättarna får dessutom Brikho en pålitlig tillgång till vapen.

I Brikho finns också bland Erebs enda sammanhållna halvorchsläkter, som styrs med järnhand av den uråldriga och mycket omfångsrika matriarken Aggela Askhände.

(För er som spelat WoW tänker jag mig Brikho lite som en mindre episk, mer verklig och rationell variant av Orgrimmar.)

[Mikael]

Lysande Torquemada! Mer sådant. Härligt med ännu en författare på forumet som kan skriva så smilbanden sträcks! Klockrent Ereb humor.

Kerisgassen Ozymandias sitter i Addiaska inte sant!?

[Regil]

Instämmer

[Torquemada]

Tack för de vänliga orden. Jag skall försöka skriva mer framöver.

Utifrån religionskartan i världsboken så drog jag slutsaten att kerisgassen måste sitta i Addiaska. Som jag tolkar religionskartan så tillhör Addiaska, Melorgh, Hisskov och Yolev den Lysande Vägen. Nya Arno tillhör den caddiska grenen av densamma. Hamur och Triska tillber Aesir. Hober och trollkarlar är inte kända för sin religiösa nit. Mercana söker som bekant blidka Olem, och Brikho, slutligen, faller väl på knä inför Ylkaur (själv erkänner jag inte Svartfolksboken som kanonisk, och använder mig aldrig av Ylkaur).

Nedan följer mina egna spekulationer.
Klomellien ska enligt böckerna plågas av religiösa konflikter, okänt vilka. Troligtvis söker kyrkan, med stöd från utlandet, missionera ganska aggressivt, vilket retat upp alla andra. Den caddiska och kardiska grenen drar sannolikt inte jämt, även om det sällan leder till handgripligheter. Aesirdyrkarna från Triska plågar alla andra med sina ständiga angrepp. Även om motiven inte är religiösa så hjälper det inte om marodörerna vrålar "THURM" och "WOTAN" (jag tror att namnen löd så) när de anfaller. Bosza experimenterar med skapelsens urkrafter, och sånt brukar förarga präster av alla de sorter. Orcherna är illa omtyckta oavsett vad de har för gudar, men deras "benmän" (jag kallar dem shamaner) kan driva dem i krig mer än nödvändigt (Gudarna vill ha KRIG, som det står i Svartfolksboken). Ankorna (och Klomellien har ganska många ankor) är ganska respektlösa inför heliga ting. Olems kult är en styggelse för den Lysande Vägen, och Olemdyrkarna gillar inte deras mission. Hamur och Triska är ständigt i krig, men tillber samma gudar. Deras präster måste antingen (utan framgång) försöka försona dem eller förklara varför den andra sidan inte är riktiga Aesirdyrkare, eller åtminstone varöfr gudarna gillar den egna sidan mest. Melorghborna är vidskepliga och borde alltså lätt kunna falla offer för tokiga profeter och religiösa bluffmakare, med påföljande hysteri, korståg och hetsjakter. Addiaska (som i min version är den näst starkaste staten) kan med kardisk hjälp starta ett korståg mot Mercana, sin främsta handelsrival.

Det finns med andra ord gott om skäl till religiösa konflikter. Samtidigt är alla beroende av en fungerande handel, vilket kräver samarbete, och alla som tycker illa om varandra har inte direkta gränser mot varandra. Stater som Bosza, Sanzas och Mercana styrs av kalla pragmatiker, och Yolevs och Nya Arnos ledare är fridsamma män. För att bara nämna ett exempel på hur religiösa konflikter kan ta sig ut i Klomellien så kan Addiaskas kung få problem med några bråkiga riddare som kan bli ett hot mot hans tron. Han övertalar kyrkan att skicka ut dem på ett heligt uppdrag att krossa syndare, men Mercanas handelsmästare lyckas vid deras ankomst övertala dem att det är mycket mer ärofullt att döda orcher. Brikhos hämnd kan dessutom försvaga Addiaska...

I min grupps version tröttande vi på namnen Den Lysande Vägen och Aesir. Förebilderna är så uppenbara att vi numera talar om Oden, Tor, Kristus och den Katolska Kyrkan.

Ozymandias Pietas är ett storslaget namn på en stor man med stora ambitioner. Som Klomelliens kristne ärkebiskop, långt borta från påven, är han ledare för landets alla kristna. Hans missionsplaner går hand i hand med kungen av Addiaskas erövringsplaner.

Allt det ovanstående (utom det översta stycket) är mitt eget, och inte ens hugget i sten i min egen spelargrupp, då de slöa kanaljerna ännu inte har orkat masa sig utanför Mercanas stadsgränser.

[anders]

Vill bara passa på att välkomna våra två nya vänner, Torquemada och Ahnìon, till vårt enkla "band-of-brothers". Kul med ny skaparkraft och färskt blod på forumet! De tankar och texter jag hittills sett från er är mycket lovande. Igen - välkomna!

I min grupps version tröttande vi på namnen Den Lysande Vägen och Aesir. Förebilderna är så uppenbara att vi numera talar om Oden, Tor, Kristus och den Katolska Kyrkan.

Det är ju precis dessa plagiat som vi gör vårt bästa att komma ifrån... Trots att den Lysande Vägen på vissa sätt fyller samma funktion som västkyrkan under medeltiden vill ve ge den en mycket egen och unik särprägel utan att lämna de officiella källorna helt och hållet. Vad gäller LV har vi i mycket gått tillbaka till ursprungsversionen (från bl.a. Sinkadus #3) och sedan byggt vidare.

[Ahnìon]

Vill bara passa på att välkomna våra två nya vänner, Torquemada och Ahnìon, till vårt enkla "band-of-brothers". Kul med ny skaparkraft och färskt blod på forumet! De tankar och texter jag hittills sett från er är mycket lovande. Igen - välkomna!

Tack så mjukast. Det är kul att ha hittat er. Just nu känner jag mig, skall erkännas, som en bortirrad anka på djupt vatten.



Vad det gäller Brikhos religion tror jag man skall vara försiktig med att snöa in alltför mycket på orcherna. Som diskuterats tidigare är det viktigt att man inte automatiskt sätter likhetstecken mellan svartfolk och orcher. I Brikho finns sannolikt en hel del svartalfer och en klump resar.

Personligen gillar jag skapelseberättelsen som den framförs i Svartfolk, men min personliga tolkning är att de flesta svartfolksstammar (med undantag för de traditionsbesatta vättarna) har förvridit, glömt och omskapat sin gudatro till den grad att "Uhrkor" hos de storvuxna orchstammarna i Klomellerbergen är en helt annan legend än "Ikkol" hos de nordjorpagnska stammarna, och båda skiljer sig självklart helt från de flesta varianter på Kraukh... ...typ.

Om Brikho funnits som kultur en längre tid kan ju befolkningen knåpat ihop en ohelig triad av avarter på Kraukh, Baawk och Ogrok, influerad av Aesirtron och annat skoj. (Det verkar logiskt att mer "civiliserade" orcher dyrkar varianter av Kraukh snarare än Ylkaur.) De (relativt) närbelägna vättarna ansluter sig självklart inte till denna dyrkan och anser den helkorkad. De har sannolikt bevarat något snarlikt de ursprungliga gudarna som skurkar i deras egen skapelseberättelse.

[Spelknepe]

Välkommen Torquemada och Ahnìon! Jag borde nog varit en av de första som skulle välkommnat er. Tur man har folk som Anders som kan rycka in när det behövs!

[Torquemada]

Tackar, tackar....

Jag förställer mig att orcher och de flesta andra svartfolk respekterar ALLA övernaturliga makter, men att alla stammar har sina egna gudar och andar.

Anledningen till att vi införde den Katolska Kyrkan (jag var en motståndarna initialt) var att vi fick hela konceptet på köpet.

Om man hade bytt ut begreppet "riddare" och "adel" i Kardien, tex, så hade begrepp som höviskhet, chevaleresk, tornerspel, vapensköldar, rangskalor, väpnare mm behövts uppfinnas igen. Det hade gått, men det hade varit ganska svårt. En titel som ärkebiskop låter faktiskt inte mer främmande i Ereb än hertig.

Måste gå, nyårsfest på gång.

[birkebeineren]

Trevlig läsning och bra ideer Torquemada och Ahnìon!

[Ahnìon]

Med inspiration hämtad från Robert E. Howard och Kardien-diskussionen om penternas religion har jag från Ereb Altor-boxens "mest känd för dess invånares otroliga vidskeplighet" extraherat en idé om hur Melorgh skulle kunna se ut. Den är fortfarande inkomplett och småhackigt skriven, men jag tänkte slänga upp den och se vad ni tycker.



Melorgh var ursprungligen en by grundad av en mindre ker-bosh-stam som för länge sedan tagit sig sjövägen norrut, och helt skilts från sitt folk. Man skapade med tiden ett något mer utvecklat samhälle än sina släktingar på Antivins udde, baserat på fiske, jakt och allt mer omfattande jordbruk. Den mycket starka och tämligen hotfullt formulerade religionen höll folket sammansvetsat och man hade vid tiden då jorerna började kolonisera Klomellien en liten men ganska väl fungerande stadsstat.

Man skulle kunna säga att Melorgh påverkades både mycket och lite av jorernas intåg i Klomellien. Å ena sidan bosatte sig allt fler jorer i staden, och med dem kom nya kulturella influenser och framförallt tekniska framsteg. Å andra sidan var Melorghernas religion förvånansvärt ihärdig, och även om man lade till jorernas gudar behöll religionen sin karaktär. Snarare var det kolonisatörernas syn på sina egna gudar som sakta påverkades av kulturens mörka sinnelag.

Melorgh har hållit sig på sin kant i Klomelliens utveckling. Man ser inte grannstaterna som ett hot, eftersom prästerna intygar att så länge man lever fromt kommer staten att bestå. Man har råkat i krig några gånger, och klarat detta mycket på grund av att folkets gudafruktan ger dem en skrämmande oräddhet i strid. Istället för löftet om frälsning vid död i strid drivs Melorgherna av rädsla för att stridsguden Kråka skall bli vred och tortera deras andar när de dött.
Denna isolering har dock lett till att man varken är lika tekniskt eller socialt utvecklade som sina grannstater. Det religiösa fruktansväldet leder till en stark traditionalism och de intryck som tas utifrån blir nästan alltid inkorporerade i de gamla strukturerna.

Stadsstaten styrs officiellt av ett råd av vise lett av två "Främste" (ursprungligen ledarna för de ursprungliga invånarna och kolonisatörerna.) I själva verket leder dock den enorma gudafruktan och vidskepligheten till att den egentliga makten ligger hos prästerskapet, och en överstepräst kan utan större omsvep sägas ha mer makt än rådsmedlemmarna - till och med de Främste.

Religionen är numera uppdelad i "kulter" tillägnade de olika gudarna. Det är dock ett fåtal som upptas i dessa och ägnar sig helt åt en gudom. Resten av befolkningen förväntas helga dem alla och kulterna konkurrerar med skrämseltaktik om allmänhetens intresse. Detta har gjort att de gudar som dyrkas i Melorgh är synnerligen grymmare och mer krävande varianter på sina ursprung. Speciellt väl håller man sig med dödsgudinnan Ereshkigal och Pazuzu, sydanvindens demon som fruktas för de insekter och sjukdomar de sydliga sommarvindarna ibland för med sig. Det har flera gånger i grannstaterna förekommit rykten om att Melorgherna ibland idkar människooffer.

På senare år har en Olem-kult fått fäste i Melorgh och lyckats dra till sig ett märkbart antal dyrkande.


Melorgherna är överlag något kortare och har märkbart ljusare hy än folken i Mercana och Addiaska, och de har nästan alltid ljusblont hår. Man lever i en slags storfamiljer som ibland kan bebo hela kvarter. Inom familjen, som inte nödvändigtvis alltid är sammanfogad genom släktskap, gör man sitt bästa för att hjälpa varandra. (Om man inte är hjälpsam kan gudarna bli vreda.)


Tillägg:
Vill bara påpeka att även om det kanske låter så ser jag inte Melorgherna som onda. De är bara väldigt hårt bundna av sin religion. En besökare kommer sannolikt bli bemött med stor gästfrihet och misstänksamhet i varierande doser. Det är dock en stad som kan bli väldigt farlig för den som inte är lyhörd för de lokala sederna.

[Torquemada]

Howards präster är ett sällsynt skurkaktigt släkte. De verkade tillbringa hela sin tid med att offra jungfrur, frammana demongudar och hålla sina hunsade undersåtar i schack.
Själv har jag läst Cerebus och Pratchett, vilket kommer att märkas. Jag skall se om jag kan utveckla Ahnions utmärkta arbete.

Pazuzu ställde till med en hel del problem för fröken Blanc-Sec… Jag tror varken Pazuzu eller Ereshkigal kan dyrkas öppet i någon stat som vill hålla sig väl med sina grannar, och goda relationer med Trakorien och Kardien är mycket viktiga. En trakorisk ambassadör skulle inte gilla att man aktivt åkallar deras fruktade dödsgudinna, och medan en kardier kan tolerera Olem och Aesir för affärernas skull, så är det svårt att se att Pazuzudyrkan skulle ses som annat än ren djävulsdyrkan. De får helt enkelt gå under jorden…

Som jag tolkar den ganska otydliga religionskartan borde Melorgh höra till Den Lysande Vägen. Men då Ahnions ide är mycket roligare så måste det väl gå att kombinera de bägge…

[Ahnìon]

Jag kan fullt och helt erkänna att jag inte är lika beläst som flertalet andra här, (jag visste inte ens att Pazuzu redan var invävd - jag är bekant med demonen från sumerisk mytologi ) och kan justera biten med vilka gudar som dyrkas. (Egentligen är det så att jag helt enkelt glömt det mesta jag läste för så många år sedan.)

Grejen med att ta inspiration av Howard är att jag alltid tyckt att Ereb Altor behövt en känga i den riktningen - mindre upplysta och gulliga renässansideal och mer maktspel, ignorans, brutalitet och rädsla. Klomellien verkade vara ett ypperligt ställe att få in lite sådant på själva Ereb. I förbifarten kan jag säga att jag gärna skulle se mer tendenser åt det hållet i exempelvis fisförnäma Magilre. Lite lönnmörderi och dolda kulter kunde liva upp stämningen och göra det värt att äventyra i pannkakelandet.


Torquemada: Har du fått någon rätsida på Klomelliens historia? Jag har samlat vad jag hittat om det och funnit att det hela hänger inte ihop. Klomellien började koloniseras precis innan den tredje konfluxen från Magilrehållet. Därefter bröt det jorpagnska riket ihop, och det finns ingen information om att Magilre någonsin skulle hållit Klomellien. Jag tror dock vi nästan måste lägga till en sådan "ockupation", dels för att förklara att Klomellien faktiskt blev så koloniserat som det blev, och dels för att vi har en rätt jäkla viktig "frihetshjälte" i herr Klomul själv, som helt krasst måste ha någon att slåss mot. Dessutom ger en sådan ockupation en grund till den fiendskap som tydligen finns mellan länderna.
Min tanke är att när det jorpagnska riket föll hade man grundat Mercana och tagit sig en bit söderut i landet. Mercana blev tillflyktsort för magiller som av ett eller annat skäl inte trivdes i Magilre. Därmed växte det ganska snabbt upp en självständighetsrörelse, samtidigt som adeln i Magilre för att behålla sin livsstil allt hårdare beskattade befolkningen - speciellt då Mercana. Efter ett tag blev motståndet öppet, och kriget var ett faktum. Magilre var mångdubbelt större som stat, men mycket försvagat eftersom man förlitat sig på handel med resten av det nu fallna jorpagnska riket. Mercana, å andra sidan, var litet men välmotiverat och inte lika traditionsbundet. Därtill kände man till skillnad från magillerna till terrängen i Klomellerbergen. Det exakta händelseförloppet har jag inte klurat ut än, men i slutänden borde magillerna, sitt högmod till trots, insett att kriget inte var värt att vinna.

Sedan har jag efter att ha läst Magilreboken igen kommit fram till att det måste funnits dyler även i norra Klomellien. Som intåget i Magilre beskrivs finns det inte en möjlighet i världen att alla dessa dyler skulle hållts i Klomellerbergen tillsammans med allsköns svartfolk. Nej, de bodde såklart mestadels på slätterna i norra Klomellien. Därmed har vi även en grund till de barbarer som sägs ha drivits söderut av den joriska kolonisationen. Triska, Hisskov och till viss del Hamur bebos av folk med utblandat dyler-blod!

[Torquemada]

OK, följande blev lite för roligt, och fokuserade inte på de mörkare sidorna. Jag gillar ju Howards kulter, men Vidina såg förmodligen inte insidan av Narkathoths tempel (tur för henne).

[Torquemada]

Då den plågade fader Matteo anlände till Melorgh, fast besluten att inte ge upp innan han besökt alla Klomelliens städer, fann han att det budskap som man gäspat åt i Mercana, skrattat ut i Hisskov, och som hade renderat honom ruttna ägg i Nya Arno, mottogs med iver och glädje i Melorgh (jag påminner här mina läsare om att den Lysande Vägens främste försvarare i Klomellien, Addiaska, vid denna tidpunkt bara var några fiskehyddor vid havskusten).
Matteo förvånades över att teologiska spörsmål, som han skolats länge i Ekeborg för att kunna dryfta även med den mest blodtörstige samkarniske huvudjägare, såsom varför det är avgudadyrkan att ställa ut mat till sina förfäder, mottogs utan ifrågasättande eller knot. Då de inhemska prästerna, och de var många, visade sig vid Matteos möten så märkte han tydligt av deras illvilja och hat, men de nöjde sig oftast med att notera vad han sade och bidade sin tid.
Jag återger här en konversation Matteo hade med sin församling;

Matteo: ”Ty Herren väntar sig att ni ger tionde av allt ni odlat och allt ni tillverkat, så ock av alla penningar ni tjänat genom handel eller genom arbete för någon annan.”

Melorghier: ”Ers Helighet ?”

Matteo: ”Endast Herren är Helig, mitt barn. Vad vill du veta ?”

Melorghier: ”Jo, Ers Upphöjdhet, vill du inte ha mer pengar än så ?”

Matteo: ”Kyrkan är alltid tacksam för alla bidrag, och Etin minns den som försakat i jordelivet, men det är den summa som krävs för Kyrkans och hennes tjänares uppehälle.”

Melorghier: ”Men Fader, om ni väntar med att ta er tiondel tills alla de andra gudarna fått sitt så får ni ingenting. Säg att ni vill ha allt de har, så vågar de uslingarna inte vägra er mäktige Etin åtminstone en del av sitt guld.”

(Vid detta uttalande utbröt ett förstämt och ilsket mummel i församlingen.)

Melorghier: ”Tig, Bruttel. Vi måste väl äta också ?”

Matteo: ”Skall jag förstå, mina barn, att ni offrar till avgudar trots att ni tagit till er Det Heliga Ordet ?”

Melorghier: ”Fader, min brors svågers son spottade på Pukis altare och vägrade hans präst veckooffret. Han sade att Store Olem tyckte att Pukis böner var urtråkiga. Och i förra veckan trillade han ner för bergssidan och bröt benet.”

Matteo: ”Mina barn, mina barn, allting som händer är inte goda eller onda makters verk. Den här staden har mycket branta gator. Trillade inte Pukis egen överstepräst ner för en brant och knäckte pannbenet när han blundade och gick gatan fram ropande : Puki leder mina steg ! Puki leder mina steg !”

Bruttel: ”Jo, men den dåren hade ju trotsat Dunderugglan, Alla Stups Beskyddare, vars första budord lyder : Du Skall Inte Blunda När Du Går Nerför Ett Stup.”

Matteo: ”Vill ni på fullaste allvar mena att ni tror…”

Melorghier: ”Ej Heller Skall Du Gå Baklänges, På Det Att Dunderugglan Inte Må Picka Hål På Din Nacke.”

Matteo: ”TYSTNAD ! Mina barn, det finns bara en Gud, den sanna, levande Etin ! Alla dessa andra, falska gudar, ni kan inte tillbe dem alla. Thurm är fiende till underjordens jättar och ändå finns det de i er stad som tillber båda. Puki förbjuder er att äta kött, Aesirs tempel säger att riktiga män inte äter något annat. Så ni går till Pukis tempel och ber om nåd för att ni ätit kött i Aesirs tempel, mottar det rituella svavelfotbadet, betalar Pukis präst era botpengar och äter sedan upp Pukis heliga rädisor. Sedan går ni, era dårar, till Aesirs tempel, slår med era yxor på era sköldar, bugar för Wotans Öga, tar avstånd från ert omanliga grönsaksätande, utkämpar en envig med templets förkämpe, eller jag kanske borde säga, får stryk med en påk av templets råskinn, betalar Wotans präst en pung guld, och sätter er ner till Aesirs heliga festmåltid av skinka, köttfärs, helstekt oxe och lättbrynt ungsvin.”

Alla Melorghierna: ”Mmmm”

Matteo: ”Och hela tiden kastar ni en blick över axeln för att försäkra er om att Glerk, den osynlige Ryggmärgssörplaren inte har slagit sig ner på er rygg. Förstår ni inte hur dumt, nej hur omöjligt det är att dyrka alla dessa gudar samtidigt ?”

Bruttel: ”Den Lysande Vägens Kyrka kräver att vi betalar tionde, att vi piskar oss själva på Odos dödsdag och att vi bara ligger med våra hustrur, inga andra.”

Matteo: ”Jag kan förstå att buden verkar tunga, min son, men minns att…”

Bruttel: ”När du vill ! Du får ligga med din hustru när du vill ! Och du behöver bara piska dig en dag på hela året ! Nio tiondelar av mitt guld är mitt, bara mitt. Och det är därför jag bara tjänar en gud, och bara tillber Etin, era stackare !”

Matteo: ”Din, öh, gudsförtröstan gläder mig Bruttel, men nog måste det finnas andra skäl till att du tror på Etin ?”

Bruttel: ”Fader, sen du kom hit har du skaffat dig fiender bland alla kulter, du har sprungit upp och ner för bergssidan utan att ens be till Etin, du har byggt din kyrka här ute där blixten alltid slår ner, och du är fortfarande i livet. Din gud måste vara mäktigare än de andra, för du är fortfarande i livet.”

Matteo: ”Exarken kommer inte att tro på det här…”

Idag betraktas Melorgh både som omvänt till Den Lysande Vägen och som föremål för mission. Dess många kulter strider med varandra, men brukar ena sig för att stöta ut utbölingar. Den Lysande Vägens kyrka stöter bort folk genom att inte bara kräva att man tjänar en gud, ty detta krav ställer de alla, utan också på ett sällsynt nitiskt sätt kontrollera att budet efterlevs. Ozymandias vet inte vilket elände hans bud ställer till för hans missionärer.

Melorgh ligger, som alla vet, på en skarpt uppskjutande bergsplatå, sliten från urberget av någon vredgad gud i forntiden (så tror i alla fall Melorghborna själva). Stadens läge gör den mycket lätt att försvara, så även om melorghierna själva hävdar att deras förfäder bosatte sig på en helig plats så torde möjligheten att släppa ner mycket stora klippblock på anstormade barbarer ha spelat in när de valde boplats. Åtminstone var detta sant en gång i tiden, när Melorgh var mindre, och fick plats på klippans platta topp. Idag har staden svällt ut över kanten och ringlar sig ner för bergssidan och har börjar breda ut sig över den omgivande slätten. Melorgh är nu nästan omöjligt att försvara, då otaliga skydd och tunnlar har huggits ut i berget, vilka i händelse av en invasion med lätthet kan användas för att söka skydd eller till och med kan föra en dristig erövrare direkt upp i stadens hjärta. Stenar som slängs ner skulle oundvikligen krossa de egna husen, något som har hänt då stadens aristokrater sökte stoppa den senaste ransardiska invasionen och ansåg att arbetarnas hus var ett acceptabelt offer. Samtidigt är staden nästintill omöjlig att erövra. Med undantag för paradgatorna på platåns topp så finns det inga raka eller breda gator. Det är omöjligt att göra sig någon överblick över staden, det finns alltid något prång man har missat där en religiös fanatiker eller rebell kan gömma sig.

När jag kämpade på uppför de branta gatorna så blev jag vittne till hur de olika kulterna i staden söker underminera varandras auktoritet. En ung man som jag sett tillbe en mörk gud, inte helt olik den hatade Lord Engaroth, dök upp under den offentliga körsången till guden Ogims ära. Han skränade och sjöng falskt till den grad att folk började ge sig av, och när de andra sångarna började ge sig på honom med sina instrument blev de bortförda av stadsvakten. Det var för övrigt första gången jag såg dessa nedanför platån. Vid ett annat tillfälle blev jag vittne till hur några Pukidyrkare i lila kåpor sågade av de stöttor som stagade upp ett mindre tempel till guden Ogim. Jag tror att Ogim väcker anstöt då han ofta avbildas belåtet sittande på alla andra gudarnas plågade kroppar. När Ogimtemplet brakade ner och krossades mot handelshusets tak så uttryckte de förbipasserande sin förvåning över Ogims svaghet, och medan de överlevande Ogimdyrkarna försökte ta sig ut ur resterna av templet så förstod jag att de menade att Ogim borde ha skyddat sina anhängare bättre. I Mercana hade ett sådant uppträde följts av skoj och glam, inte så här bland dessa teckentydare.

Jag tror mig ha observerat två särdrag i den melorghiska tron. Alla gudar är verkliga och närvarande, och alla deras bud är giltiga. Man gör klokt i att hålla sig väl med dem eller åtminstone med deras präster. Å andra sidan kan man be en gud att skydda en från en annan. Dessa regler gäller dessutom inte de som helt vigt sina liv åt en enda gud, men de verkar vara få. För det andra tror de på gudarnas synliga och osynliga närvaro på ett sätt som saknar sin like. Man kan se orsakerna till ett skeende, erkänna dessa orsakers giltighet, och ändå tillskriva detta skeende någon obskyr gudom. Jag såg en man tappa sin fackla, tända eld på en höstack, försöka släcka elden och slutligen skylla alltsammans på Pukis vrede över hans bristfälliga offrande. Därefter offrade han den nedbrunna höstacken till Glerk Askätaren, förmodligen en släkting till Glerk Ryggmärgssörplaren, genom att skyffla den nerför bergssidan, där den landade på någons tak. Han kacklade därefter högljutt och utförde en liten dans för att påkalla Glerks uppmärksamhet, varefter han gav sig iväg till Pukis tempel. All denna vidskepelse och religiösa övertro kan lätt utnyttjas av skrupelfria människor, och i sanning har Melorgh inget bättre bevis på detta än sin nuvarande ledare: Lord Julius av huset Palnu. Men mer om honom och hans kleptokratiska styre en annan gång.

Vidina Ingaldiron

[Ahnìon]

*skrattar uppskattande*
Målande, intressant och mycket roande!
Jag är med på vissa komiska inslag. Samtidigt vill jag gärna kombinera den smått surrealistiska humorn med den andra sidan på myntet: rädsla, halvt medveten ignorans och då och då ren, ohämmad brutalitet. Kanske försvann Bruttel - eller rentav Matteo - spårlöst en kväll. Vidina kan ha jagats av blodtörstiga celebranter under en våldsorgie till Thôrms ära, blivit svårt biten i handleden och sett sin guide i staden formligen slitas i stycken.

Min tanke var just att besökande RP skulle kunna roas av och håna de absurda Melorghiska sederna medan befolkningen bara ler, för att sedan vid någon punkt säga eller göra fel sak och plötsligt finna sig i en hotfull och skrämmande situation där hela staden vänder dem ryggen medan de jagas skoningslöst av en vansinnig kult. Lite Lovecraft, på sätt och vis, men Howard var ju influerad av densamme.

Stenar som slängs ner skulle oundvikligen krossa de egna husen, något som har hänt då stadens aristokrater sökte stoppa den senaste ransardiska invasionen och ansåg att arbetarnas hus var ett acceptabelt offer.

Ransardiska? Har det varit ransarder här nere? När då?