Vidar II:s Rikslag

Kardiens rikslag som skrevs på initiativ av kung Vidar II.

Rättsväsende

Kardien har ett med erebiska mått centraliserat och enhetligt rättsväsende. All rättskipning utförs av kungliga ombud som denne kan avsätta. Landet är indelat i domsagor som variera något i storlek. Det finns mellan en och fem domsagor i varje grevskap. I Darensslätt och norra Kardien sammanfaller domsagorna med shirerna. I varje domsaga finns en fredsdomare och en landsfogde. Landsfogden är chef för brottsbekämpningen och agerar som överåklagare i domsagan. Denne kommer oftast ur lågadeln, är riddare med egen sätesgård och svär endast trohet till kungen. Fredsdomaren är domsagans högste domare och äger rätt att fälla dom i mål som rör hög rätt (mål som rör brott som kan leda till döden). Även fredsdomarna kommer oftast ur lågadeln. Dessa har en lång juridisk utbildning och endast ett fåtal av de lärde juristerna i Pendon och en i Ekeborg duger som examinatorer för den som vill bli fredsdomare. Endast echter kan vara fredsdomare och landsfogdar.

Domsagorna är sedan indelade i ett dussintal häraden. I varje härad finns en lagman och minst en häradsfogde. Lagmännen är precis som fredsdomarna juridiskt skolade, men kraven är här inte riktigt lika höga. Lagmännen kommer till skillnad från fredsdomarna främst från ofrälset, oftast då storbönder eller borgare. De har rätt att fälla dom i alla mål som rör låg rätt (mål som rör brott som inte kan leda till döden) och kan även bevittna avtal och utdöma repressalier. Häradsfogdarna har ansvar för brottsbekämpning och upprätthållandet av allmän ordning. Till sin hjälp kan han begära att byalagen utser bysvenner. Dessa är till stor hjälp vid marknadsdagar och liknande och har även ansvar för att byns rättsliga konflikter når lagmannen. De avlönas med en liten peng varje år samt daglön när de begärs i tjänst. Häradsfogdarna bär alla en svart alnslång stav som tecken på sitt ämbete. Denna används även till att prygla buset. Man bär också svärd utifall att saker och ting skulle hetta till.

Rättsväsendet finansieras med lagmansräntan som samtliga hushåll betalar. Denna uppgår till omkring ett guldmynt per hushåll och år.

Systemet ovan tillämpas dock inte fullt ut i hela Kardien. I de echtiska delarna av landet gör det det, men i större delarna av övriga riket så överlåtes rättsuppgifterna på länsherrarna. Grevarna övertar rollen som fredsdomare och landsfogdar och deras undervassaller agerar lagmän och häradsfogdar. Dessa uppgifter kan i sin tur överlåtas på betrodda fogdar. Härigenom blir en och samma person de livegna böndernas herre, ägare, åklagare, ordningsman, domare och bödel.

Hur fungerar då systemet i praktiken? Blir brottslingarna dömda? De frågorna besvaras bäst med ett: ”hyfsat”. Återfallsförbrytare, brottslingar tagna på bar gärning eller identifierade av trovärdiga vittnen blir oftast dömda. För stölder där ingen misstänkt finns är dock sannolikheten närmast obefintlig att någon kommer att ställas till svars för brottet. Rättsväsendet klarar även av att lösa egendomskonflikter som uppstår utan att blodspillan behöver uppstå. Tilläggas bör dock att en echt enligt kardisk lag har rätt att återta sin egendom med våld. Detta är något som adeln håller hårt på och då det bara finns en domare (kungen) som har auktoritet nog att döma i dessa mål är våldshandlingar mellan trätande adelsfraktioner nog så vanliga. De echtiska bönderna har, med undantag för dalkerna, den kanske starkaste ställningen av alla Erebs bönder. En adelsman som dräper en echtisk bonde kommer i de flesta fall att fällas för mord. Detta har hänt vid ett flertal tillfällen, även om kunglig dispens även förekommit. Vidar V tillämpade denna lag utan pardon och adeln har numera lärt sig spelreglerna.

När det gäller bekämpande av stråtrövare, pirater och svartfolk så är det en uppgift som ligger utanför lands- och häradsfogdarnas ansvar. Denna uppgift åligger adeln och leds i varje grevskap av greven. Adeln har rätt att summariskt avrätta dylikt patrask utan rättegång. Var man har även rätt att med våld freda sin egendom från tjuvar.

Lagar

Rättsskipning i Kardien utgår ifrån Vidar II:s Rikslag. Denna skapades efter Maktskiftet då kungen samlade alla domsagornas fredsdomare och gav dem i uppdrag att nedteckna en lag som skulle gälla i hela Kardiens land, lika för alla echter. Lagsamlingen är inte på något sätt heltäckande. Den innehåller konungabalk, odosbalk, echterbalk, brottsbalk, edsbalk, tingsbalk, ärvdabalk och jordabalk. Dessa balkar utgör tillsammans ”hög rätt” och reglerar kungens makt, successionen, aidniska kyrkans rättigheter, straffsatser för en rad grova brott, hur ett ting skall gå till, grundläggande arvsrätt, m.m. Utöver rikslagens höga rätt som tillämpas av fredsdomarna så finns det i Kardien ett lapptäcke av låg rätt – godsdomstolarna, häradsrätterna, byalagens stämmor, kyrkans domstolar, raxorernas ting och ogdarnas shirdomstolar. Dessa instanser kan många gånger överlappa. Regeln är dock att brott som kan straffas med döden alltid faller under hög rätt och att felaktiga domar i låg rätt kan åtgärdas i högre instans. Högsta domare är kungen.

Ärvdabalk: Denna balk var den sista som skrevs och var den som var svårast ty arvsreglerna var olika i var domsaga. Man hade dock enats om några grundläggande punkter innan man presenterade utkastet till rikslag den 14:e öppne 426 e.O. Vidar II blev strålande lycklig över denna ”magnifika!” lagsamling och dagen efter, på Valentin Echthes dag, läste han upp Kardiens nya rikslag inför alla de som samlats vid Valentin Echthes grav, däribland de flesta av stormännen. Lagsamlingen möttes av stormande bifall och man deklarerade samfällt att Kardien nu i sanning fått en lag att leva efter. Alltsedan den dagen har Vidar II:s Rikslag betraktats som kanonisk och ärvdabalken kom aldrig att revideras. Detta gör att ärvdabalken tydliggör följande: 1) Vid faderns död går hela arvet, förutom moderns morgongåva, oavkortat till faderns äldste son; 2) Ifall ingen son finns går arvet istället till faderns äldsta dotter. Längre än så kom man inte. Detta har lett till ett oräkneligt antal arvstvister, men då Vidar II:s lagsamling av echter i allmänhet anses som ofelbar har inga ändringar gjorts. Det kan tilläggas att många hetsiga debatter har utkämpats på Lycéeplan över detta ämne, men då det ständigt finns ett flertal armstarka echtiska riddare och väpnare på plats i Pendon, har rikslagens förespråkare alltid gått segrande ur diskussionen.

Brott & Straff: Böter (till kungen) och bot (till offret/s familj), kroppsstraff, bannlysning, dödsstraff, skamstraff och straffarbete tillhör vanliga påföljder. Fängelse tillämpas nästan endast för stormän. Straffen är många gånger hårda med sentida ögon. Ett något annorlunda straff är giftermål. Detta straff kan utdömas då en ogift man gjort en kvinna gravid, men vägrat att axla sitt ansvar. Kvinnan och hennes familj kan då gå till tinget och begära att fadern tvingas ta det. Fadern kan så dömas till att erkänna barnet som sin arvinge, bot, eller att gifta sig med modern till barnet. Detta tillämpas även på personer av börd och i undantagsfall till och med efter våldtäkt, men då oftast i kombination med en pilgrimsresa längs Via Aidne. Har modern tur så avlider mannen längs med den farliga vägen och barnet ärver faderns samtliga tillgångar.

Ånger: Den som erkänner sitt brott, förödmjukar sig inför offret, och erbjuder frikostig botgöring kan räkna med att få ett avsevärt mildare straff än den som styvnackat förnekar sitt brott.

Mened: Den som avslöjas med lögn i syfte att fälla någon för ett brott straffas enligt samma straffskala som den som gäller för det aktuella brottet.

Beviskrav: Man kräver inte bevisning ”bortom allt rimligt tvivel”. Snarare så skall det vara mer troligt att den åtalade är skyldig än oskyldig för att dom skall falla, då man annars riskerar att låta missdådare gå fria.

Goder echt: är den juridiska termen för alla som anses vara echter och åtnjuter echters privilegier. Icke echter kan undantagsvis komma att upptas som echter om de visat sig villiga att följa echternas seder, uppvisar en klanderfri heder och helst har gift sig med en echt. Regeln är att den som av omgivningen anses vara en echt också är det. I echterbalken nämns ett antal brott där den dömde ej längre räknas som goder echt (högmålsbrott, tempelfridsbrott, barnamord, våldtäkt, vissa edsbrott, m.m.). Detta är kanske det värsta straff en echt kan råka ut för. Att bli utesluten ur den echtiska gemenskapen är för många ett straff värre än döden.

Kyrkorätt (Iuruz Eksarkuz): Aidniska kyrkan har domsrätt över sina egna och dömer i mål rörande hädelse och kätteri. Man har dock inte rätt att genomföra fysiska påföljder för brotten. Dessa överlåts åt den kungliga rättsapparaten.

Prövning genom strid: Förekommer inte. Vid kyrkomötet i Arno 127 e.O. klargjorde man att Etins vilja inte yttrar sig genom tvekamper. Dessa tenderar att vinnas av den mest erfarne kämpen snarare än den mest fromme.

Repressalie: När en echtisk handelsman har lidit skada som åsamkats honom av en handelsman från ett annat land än Kardien så kan echten vända sig till en lagman för att få tilldömt sig rätten till repressalie. Denna bot utkrävs så i första hand av den som orsakat echten skadan, men då utländska handelsmän oftast seglat vidare så har man rätt att utkräva boten från en annan handelsman från samma ursprungsland. Denna förväntas i sin tur kunna återkräva boten av den skyldige. Systemet leder till stor irritation bland farsegels handelsmän och missbrukas inte sällan, men echterna är nöjda.

Rättegång

En rättegång inleds med den målsägandes och den anklagades deklarationer. Här klargör de inblandade att de är män av ära som hålls högt av sin omgivning. Vidare så framhåller man sina egna och sin släkts alla stordåd, helst tillbaka till Valentin Echtes tid, storleken på sina ägor, att man är en flitig tempelbesökare, den egna frikostigheten, ordhålligheten, o.s.v., på ett mycket oblygt och utdraget vis. Det gäller att deklarera sin plats på den sociala rangstegen och att man i övrigt är en man (eller kvinna) av ära. Under deklarationen så klargör även målsäganden kortfattat brottets art och varför den anklagade är skyldig och den anklagade deklarerar sin oskuld och indignation över alla orättfärdiga påståenden. Därefter följer vittnesfasen. Här kallas alla dem som har observerat det begångna brottet att vittna, men den kloke kallar även rena karaktärsvittnen; helst män av hög ära som går i god för den ene partens heder under svulstiga deklarationer och långa tirader av lovord. Domaren kan även tillåta korsförhör av vittnena. Rättegången avslutas med slutpläderingen som företrädesvis utförs av kärandes och svarandes advokater (en "advokat" i bemärkelsen talesperson, kan, men behöver inte ha juridisk skolning). Därefter får juryn, betrodda män från häradet eller domsagan, öppet och var och en för sig uttala om de tror att den åtalade är skyldig eller ej. Slutligen meddelar domaren om den åtalade frikänns eller befinns skyldig och meddelar i sådant fall straffet. Lägg märke till att domaren kan gå emot även en enig jury, men det är mycket ovanligt och den domare som tar för vana att göra så kommer snart att förlora i anseende och riskerar i slutändan att avsättas.

Det hände sig i baroniet Backa i Haperike att dottern till storbonden Boldvin Lagerman skulle gifta sig. Boldvin som var en förmögen herre slog till stort och bjöd sina många gäster på en hejdundrande fest. Baron Stierne befann sig i trakten då han inspekterade sina gods och kom så att hedra Boldvin med sin närvaro.

Boldvins dotter var en stor skönhet. I folkmun ansågs hon fagrast i hela Haperike. På bröllopsdagen strålade hon i sin gnistrande vita bruddräkt och i baronen tändes begärets låga. Allteftersom kvällen gick och alltmer öl inmundigades växte baronens lustar. När så slutligen brudparet letts till brudsängen för att fullborda äktenskapet förklarade han för sina medföljande riddare att hemma i Högbonden i Darensslätt bjöd brudarna minsann baronen på förstnatt och nu var det dags att införa den utmärkta sedvänjan även i Backa. Baronens riddare blev tvärt alldeles tysta, men följde efter baronen bort till brudparets nybyggda hus och ställde sig utanför. Baronen deklarerade högt och drucket inför alla gäster sina intentioner och brakade sedan rätt in i brudsängen.

Utanför stod så alla gäster och Boldvin öga mot öga med tio barska, men också mycket bleka riddare. Inifrån huset hördes tumult och rop. Så stod man tysta en stund innan riddar Ebon så tvärt vände om och rusade in. Därinne fann han brudgummen slagen medvetslös och baronen i vild kamp med den motsträviga bruden. ”Uuuuut!” vrålade baronen skrattande, ”Jag delar inte med mig!” Riddar Ebon, som var känd som en både stark och rättrådig riddare, var dock ute i annat syfte. Resolut ryckte han tag i baronen och släpade honom skrikande ut på bygatan och slängde honom framför Boldvins fötter. Det sägs att det sista baronen yttrade var något opassande om brudens behag.

Baronen dog så en ärelös mans död och kom att begravas samman med tjuvar, rackare och hjon. Riddar Ebon belönades sedermera av baron Stiernes länsherre, hertig Holomece, för sitt hedervärda beteende och blev den nye baron Backa. Boldvin Lagermans äldsta barnbarn går numera i träning som riddare och kommer att ärva ett gods om över 40 markland.

– Baron Stierne av Högbonden & Backa och den echtiska jungfrun