Pärlkolonierna

I västra Efaro har Felicien ett flertal mindre kolonier. De etablerades på 200-talet e.O. av kung Kleriomon II som både var ute efter slavar och efariska ädelstenar. Då felicierna anammade joriskt språk efter sin ankomst till Kopparhavet översatte de det kimzônska ordet for ädelsten ”porelo” till ”pärla” eftersom pärlor var den högst värderade ädelstenen enligt deras traditioner. På ögruppen Smaluggerna utvinns en sorts grönskimrande ”pärlor”, eller ädelstenar, ur klarkällor i den vulkaniska grunden och längs Oposiska kusten hittas små gula halvädelstenar genom att sila sanden i de grunda havsvikarna. Den efariska ursprungsbefolkningen som först tvingades utvinna ädelstenarna är sedan länge utrotat men nya slavar strömmar ständigt till från inlandet. Under den dermanska ockupationen av Felicien tvingades kolonisterna att byta plats med sina slavar, något de ansåg som ytters vanhedrande och aldrig har glömt. I den oposiska staden Eygafo valde 84 felicier i stället för att länkas som slavar att kasta sig utför murarna på guvernörsfortet och möta Paridon i vågorna som fria. På Tabris, en av de mindre öarna i Smaluggerna, har den aidniska S:t Willems Orden sedan soltågens tid ett av sina fästen. Felicierna har flera gånger försökt erövra borgen men aldrig lyckats. Willemiterna är dock alltför få för att utgöra ett hot men är ett ständigt irritationsmoment och kung Kuthegil planerar ett slutgiltigt angrepp inom kort.