Nargurs skogar

Nargur
Karta
Karta över Nargur
Invånarantal	-
Befolkning	-
Huvudstad	Nargur (ca -)
Styrelseform	-
Exportvaror	-
Importvaror	-
Armé	-
Religion	-
Övrigt	-

Historia

4000 fO

Två folk vandrar upp på det barbiska höglandet från skogarna i söder, det ena bosätter sig i nordväst, det andra i sydost. Båda har en likartad kultur med dyrkan av naturandar och sina förfäder. Alverna i Månskensskogen och runt på höglandet blir deras läromästare. Människorna lär sig mycket om naturen och utvecklar en djup respekt för Moder Jord och hennes varelser. Sinsemellan kämpar de två människofolken dock en ständig kamp om knappa resurser.

3800 fO

Svartfolken följer i människornas spår och sprider sig snabbt utöver höglandet. Både alver och människor får utstå svåra härjningar.

3500 fO

Bland människorna får volverna (shamanerna) kontakt med en mäktig ande som förespråkar samhörighet och fred mellan de två folken. Trevande pakter sluts där klanerna samlar sig i mer permanenta lägerbyar. Svartfolkens totala dominans kan stoppas och anden ses snart som en gudinna, A Nhari guhr.

2404 fO

Slutligen sluter de två folken en permanent fred, på Babors klippa svär 327 stamhövdingar en ed som skal komma att hålla i årtusenden. Två folk blir ett; Nargurer. Dock fortsätter folken att leva i särskilda stammar och i huvudsak bebo sina delar av landet, nordnargurer i nordväst och östnargurer i sydost.

1837 fO

Några stammar utvandrar mot Orghin och blir senare kända som tjuger, isbarbarer. De hävdar att gudinnan har lämnat dem men skal återfinnas i norr.

1568 fO

Nargurerna lider ett förödande nederlag mot svartfolken och många stammar utvandrar mot söder. Huvuddelen av stammarna följer den baborska klippan ner i skogarna som nu får navnet Nargur efter folket. En mindre del av stammarna, bla hynerna och cererna går ner genom passen i norra Cer-bergen och ut till Maseva-buktens stränder. Stammarna som blir kvar på höglandet får namnet barbier.

1547 fO

En av stammarna som utvandrat till Nargur fortsätter genom Nida-passet i söder och får av alverna tillstånd till att bosätta sig i området nu känd som Torshem.

1534 fO

En av stammarna vid som slagit läger vid Maseva-bukten sluter en pakt med det Krunska riket och kämpar på deras sida mot dvärgarna i det såkallade Järnkriget. De får som belöning ett landområde i västra Krun att slå sig ner i, Hunsolge, hynernas jord.

1080 fO

Krig utbryter mellan hynerna och Krun. Hynerna får hjälp av sina narguriska fränder i norr, både från själva Nargur och från Barbia.

1065 fO

Hynerna vinner en stor seger över Krun vid Grivela och under några heta sommarveckor bildar en grupp hynska krigsledare tillsammans med den krunska kolonibefolkningen jorer ett nytt rike. Keisardömmet Jorpagna har bildats.

1050 fO

En grupp stammar lämnar Nargur och utvandrar mot sydväst. De har under kriget mot krunierna, som de deltagit i på sina fränder hynernas sida, hört rykten om obebodda skogar vid havet i väst. De når efter en lång vandring Kasenus skogar.

900 fO

En stor grupp stammar utvandrar från det centrala Nargur och går mot väster över slätterna. Ett nytt sätt att se på andarna har utvecklas, orsakat till stor del av Keisardömmet Jorpagnas expantion. Grunden till Aesirkulten uppstår och förfäderna trängs något tillbaka till fördel för vissa upphöjda andar.

944 fO

Många nargurer allierar sig med barbarer från Mirellien och tränger överraskande in i Jorpagna på båda sidor om Mörkrets Berg. Jorpagnas gränsförsvar faller som korthus och alliansen slår sig plundrande fram mot Grivela. Jorerna lyckas dock besegra barbarerna vid sjön Trasimo och efter två dygns hårda strider knäcks barbarerna för att fly tillbaksa till Mirellien och Nargur.

935 fO

Efter att ha underkuvat Mirellien stannar den Jorpagniska expantionen upp. En grans dras mot Nargur och söder om denna blev jori det dominerande språket medan barbarernas tungomål talades norröver.

912-681 fO - Krigstiden

Krig råder längs hela Nargurs sydgräns. Barbarerna plundrar och jorerna slår tillbaks. Det förekommer dock perioder av tiotals år då fred rår mellan folken, och barbarer tar tjänst i Imperiet, spelas ut mot andra barbarfolk, och finner god vinning av att samarbeta med jorerna. Till slut trappas kriget ner på grund av utmattning, främst hos barbarerna. Stammen som befolkade skogarna direkt söder om Nida-passet och de i Nargurs sydvästra delar har drabbats hårdast, men även andra stammar är utmattade. Tillslut tar några hövdingar beslutet att sluta fred och handla med jorerna. Andra stammar har lite förståelse för detta, och det dröjer ännu en tid innan de lägger ner vapnen.

912 fO

Kejsar Thamsul (Thamsolion I) av Jorpagna sammankallar hövdingarna över Nargurs folk till rådsmöte i Grafferburg, ett fort invid Nidapasset. Sedan hövdingarnas talesman kallat honom en söderns hund och kärring lät han sin närmaste man, fältherren Varion, fängsla och avrätta dem alla.

906 fO

Tamsilion I:s närmaste man fältherren Varion, ledde sju legioner i en invasion av Nargus skogar genom Nidapasset. Syftet var att kväsa skogsfolken en gång för alla. Expeditionen slutade med en katastrof då legionerna nedgjordes i skogarna. Endast ett par hundra män återvände senare till Nidapasset. Det sägs att Tamsilion grät när han mottog budet om nederlaget. Krigstillstånd rådde sedan ända fram till kejsar Domions tid. Detta skall inte tolkas som att strider ständigt förkom, fredstider förekom och barbarstammarna lyckades ibland spelas ut mot varandra. Många barbarer såg goda möjligheter för sig själva och tog värvning i de kejserliga styrkorna.

900 fO

Från det centrala Nargur utvandrar en stor grupp stammar och går mot väster över slätterna. Ett nytt sätt att se på andarna har utvecklas, orsakat till stor del av Keisardömmet Jorpagnas expantion. Grunden till Aesirkulten uppstår och förfäderna trängs något tillbaka till fördel för vissa upphöjda andar.

863 fO

I söder bryter inbördeskrig ut i Kejsardömet Jorpagna. Nargurerna ser sin chans och flödar in i imperiet och en lång plundringstid inleds.

715 fO

Nargurs barbarer enas under Tharawghos, en fältherre med stora talanger, han talar om krig med Jorpagna för att slutligen återupprätta barbarernas makt och ära. Barbarernas hot får den jorpagniske kejsaren att tillbringa allt mindre tid i Grivela och allt mer tid hos legionerna i Mirel för att styra upp fronten mot barbarerna.

681 fO

Till slut trappas kriget ner på grund av utmattning, främst hos barbarerna. Stammen som befolkade skogarna direkt söder om Nida-passet och de i Nargurs sydvästra delar har drabbats hårdast, men även andra stammar är utmattade. Tillslut tar några hövdingar beslutet att sluta fred och handla med jorerna. Andra stammar har lite förståelse för detta, och det dröjer ännu en tid innan de lägger ner vapnen.

681-599 fO - Gamla bytiden

Jorpagniska handelsmän anländer till skogarna i söder och börjar influera vissa nargurers kultur. Många blir bofasta efter att ha lärt sig bättre jordbruksmetoder. Små byar växer upp och den här tiden av kommer av nargurerna kallas bytiden. Numera betraktas denna som en svaghetstid.

676 fO

Ett möte hålls mellan barbiska krigsledare och narguriska hövdingar, där barbierna anklagade nargurerna för deras handel med Jorpagna, fienden. Nargurerna svarar att de med hjälp av handeln kan resa sig ur krigsstoftet och att barbierna kan göra likaså. Barbierna vägrar av stolthet och folken går skilda vägar. De betraktar varandra varken som vänner eller fiender, men Barbia isolerades från omvärlden. Den gamla alliansen är bruten.

599-598 fO - Den tredje konfluxen

Köttbitarna strömmar genom fjällpassen i söder och centrala Nargur härjas hårt. Minst en tredjedel av stammarna utrotas.

598- fO - Mörkertiden

Svartfolk kommer ner från bergen och brer ut sig. Stammarna decimeras ytterligare. De små handelsbyarna i södra Nargur försvinner och de överlevande svär att aldrig mera leva et bofast liv. Stammarna faller tillbaka till stenåldersteknik. Alla nargurer lever åter på urgammalt sätt..

Geografi

Nargur utgör den enorma skog som ligger i centrala Ereb. I norr gränsar skogen till Barbia längs den skarpa klippkant som är början på det barbiska höglandet. Över denna klippkant forsar en mängd mindre vattendrag och längst ut i väster även den mäktiga floden Vattnatra. Klippväggen är mycket svår att ta sig uppför och endast den baborska klippan i väster gör det möjligt att nå höglandet denna väg. I öster gränsar skogen mot Cerbergen, en nästan oöverstiglig bergskedja som endast lämnar några rasbenägna pass i nordost att ta sig över till Cereval på den andra sidan. I söder gränsar de mäktiga Nidabergen mot alvernas skogar Landori och den joriska kolonin Torshem. Den enda vägen söderut är genom Nidapasset, en urgammal led för djur och folks vandringar vaktad av en nargurisk stam i allians med alverna och söderns folk. Passet ligger snötäckt under den långa vintern men under sommarmånarna flitigt trafikerad av handelskaravaner. I väster gränsar Nargur till den central-erebiska slätten och det är hit skogens många älvar rinner. Den stora Anovafloden leder mot Mastika Agga ute vid havet i nordväst och hit flottas nordvästra Altors bästa mastvirke samman med päls, honung och mammutbetar. Längst i sydväst har den Nya bytidens byar växt upp och det är här nargurerna har den största kontakten med folken i söder och väster. I hjärtat av Nargur ligger en källa där vatten strömmar upp ur underjorden och det är här nargurerna har sitt ursprung och här deras gudinna A Nhari Guhr steg upp. Skogen kan delas i en lägre och fuktigare del i sydväst och en lite högre och torrare del i nordost. Skogen är full av vattendrag i alla dets storlekar, bäckar strömmar, åar, älvar, floder och källor, tjärn, sjöar.

Platser

Babor

Staden Babor vilar på en klippa som klyvs av från höglandet av en klyfta som floden Vattnatra rinner genom och ut i Ardi-bukten. Mellan klippan och själva höglandsplatån går en smal naturlig stenbro. Det är denna väg man alltid har använt för att ta sig från skogen och upp på höglandsplatån. Stenbron har senare blivit förbättrad av dvärgar. Barbias huvudstad och väktare av höglandets lås.

Menhe-Dihz näste

Denna urgamla hondrake har här sin boning urgrävt i en låg ås/kulle. Hon har byggt upp en kult av tillbedjare runt sig själv. Varför en urgammal drake har valt att stanna kvar bland människor då nästan alla av hennes generation har lämnat världen för Drakarnas Arkipelag är okänt. Vissa spekulerar i om hon kan ha något att göra med sin ”kusin” Alad- Arch tilldelade öde, medan andra tror helt enkelt att hon inte kan förmå sig själv att överge den makt och den tillgivenhet hennes tillbedjare ger henne och därför stannar kvar.

Legionärernas sista vila

På denna plats nergjordes kejsar Thamsuls legionärer 906 fO av nargurerna. Det är ett långsträckt område av gräsövervuxna små högar fyllda med ben och rostiga vapen. Området hemsöks nu av gastar och vålnader efter de olyckliga jorerna, samt drivor av svartnissar som verkar trivas med de osaliga (så särskilt mycket vila ges egentligen inte till de döda). Nargurerna undviker platsen.

”Källan”

Denna lilla sjö eller tjärn är den plats där A Nari Guhr sägs ha kommit ifrån. Källan är ett ”mini-golwynda”, en sötvattenskälla som strömmar upp från marken och har ett flertal utflöden. Detta är nargurernas heligaste plats.

Nya Bytidens byar

Detta är små byar som uppstått där söderns folk vill handla med barbarer som valt att lämna skogarna för ett nytt liv. Små samhällen med guldtvättare, handlare, karavanvakter, och alskens annat löst folk. Präglade av det hårda klimatet överges byarna till stor del under vintern för att sedan blomstra upp med de första handelskaravanerna på våren. Samhällena ses på med stor skepsis av övriga nargurer men långsamt sprider sig söderns civilisation in i Nargur.

Grafferburg

Detta är ruinerna efter det fort där Det Kejserliga Jorpagna vaktade Nidapasset från nordens barbarer åren 1017- 863 fO. Nargurerna intog till sist fortet som varit platsen där söderns hundar och veklingar visade sitt sanna jag 912 fO och slaktade ner stammarnas utsända fredsförhandlare. Idag återstår bara sammanrasta murar och långa jordvallar av det en gång så mäktiga fortet.

Mastikka Agga

Mastvirke från Nargur är det bästa i nordvästra Altor, och det är från timmerstaden Mastika Agga det skeppas ut. Längs floden flottar nargurerna mäktiga stockar från skogens djup till den plats söderns handlare kan köpa upp det och frakta det vidare på sina skepp. Den nya bytiden sprider sig även här till skogens barbarer ut från stadens träpalisader och upp längs floderna. Staden har bara ett knappt hundratal år bakom sig men har brunnit ner ett flertal gånger.

”Timmerstaden”

Detta samhälle är den enda stad inne i själva Nargur och dens existens är i mycket beroende av Mastikka Aggas. Här samlar nämligen narguriska timmerhandlare ihop sitt virke för att sedan flotta det ut till staden ved kusten. Här styr nargurerna själva även om ibland söderns handlare tar sig hit och försöker köpa upp det eftertraktade timret innan det når Mastika Aggas auktioner. Staden ligger vid en sjö dit timret fraktas av enorma mammutar och binds ihop till stora flottor för vidare färd mot havet. Karavanleden från söder passerar även staden och är ett eftertraktat delmål på den långa färden.

Nidapasset

Detta är den enda vägen över Nidabergen. Den narguriska ovaterstammen i ”Sjölandet” (Torshem) vaktar passet åt alverna i Landori. Kejsardömet Jorpagna hade en gång sin yttersta utpost i norr här, Grafferburg.

"Nargurs hjärta"

Detta område är själva kärnan hos det narguriska folket och den narguriska skogen. Här lever stammarna som de gjort i tusentals år, med ständiga krig sinsemellan och med evig vördnad för Gudinnan. Här har få icke-nargurer satt sin fot.

Karavanleden

Detta är den led söderns karavaner följer från Nidapasset mot norr. Den slingrar sig fram genom skogen och längs de många floderna för att till sist dela sig i nordväst och leda till antigen Babor och höglandet Barbia eller till handelsstaden Mastikka Agga ute vid havet.

Städer

Nargurss Städer

Mastika Agga

Huvudartikel:Mastika Agga

Kultur

Trädet och Tjärnen

Varje nargurisk klan har två centrala punkter; Trädet och Tjärnen. Dessa två företeelse återfinns hos alla nargurer i Nargurs skogar och även i många utvandrande narguriska stammars kulturer, om än ofta i förändrad form.

Trädet

Trädet är det träd som växer i varje klans fasta vinterbosättning och är dets hjärta. Här tar alla klanens förfäder sin boning efter döden och här kan klanens volve kommunicera med andarna för vägledning och goda råd. Klanen bringar offer till sina förfäder i Trädet vid sina högtider och under dets grenar firas bröllop, födsel och död, barnen klättrar i dets grenar och här sitter gamlingarna och snackar. Klanens all samlade visdom finns koncentrerad hos andarna i Trädet. Vid grundandet av en ny klan planteras ett träd på graven till dens första ledare och det nya trädet, som ofta är en lind eller en rönn (fast alla trädslag förekommer), växer i takt med att klanen växer och dens döda tar boning i Trädet. Skulle ett Träd förstöras med eld eller våld splittras klanen och dets andar förlorar sin boning för att driva med vinden. Skulle en klan förintas kan dens Träd ibland leva vidare och sådana ofta mossiga uråldriga jättar, fyllda av en hel klans samlade andar, vördas på avstånd av andra klaner.

Tjärnen

En tjärn är heligt för alla nargurer då det sägs att gudinnan A Nahri Ghur uppstod från en tjärn. Sedan dess anses alla tjärn ha Gudinnan i sig och här kan hon tillbedjas och även nås. Varje klan har sin fasta Tjärn inom sitt område där just den klanens ceremonier utförs, men alla nargurer kan nå Gudinnan i alla tjärn oavsett belägenhet. Viktiga avtal mellan klanerna ingås på små flottar ute i Tjärnen och även stora offer förrättas på detta vis. När hela stammar samlas gör de det vid en större tjärn. Att ta ett bad i en Tjärn där Gudinnan finns är inget man gör opåverkad, men det anses lyckobringande i månsken och även under den högtid som firas vid årets sjätte fullmåne då hela klanen samlas till rituellt bad.