Nargurer

Nargurer

De narguriska folken är sprungna ur en kultur men två folk. Det som binder dessa utseendemässigt olika folk samman är förfäderna och gudinnan A Nahri Guhr. Förfäderna har alltid varit viktiga för nargurerna och deras volver/vinder (shamaner) har ständig kontakt med klanernas döda. De två narguriska folken, eller folkslagen, kan inte blanda blod och lever därför i olika stammar, men förfäderna binder dem samman på det andliga planet. Att stammarnas förfäder i folkens ungdom svor samma ed inför Nahri Guhr har också gjort folken till ett; Nargurer. Förfäderna delar med sig av sin visdom, kunskap och värderingar till sina efterkommande genom volverna, och gör att deras erfarenheter genom årtusenden kan vara folken till godo. Reinkarnation är ofta förekommande. En följd av detta ständiga rådfrågande av gamla värderingar har dock gjort nargurerna konservativa och skeptiska till nya företeelser samt bidragit till deras låga teknologiska nivå. Nargurerna lever i stort sätt på samma sätt nu som för tretusen år sedan.

De folk av nargurisk härstamning, som i dagens Ereb ändå har ut utvecklats och tagit till sig kunskap och erfarenhet från andra raser och kulturer, är de folk där förfäderna har fallit mera i bakgrunden till fördel för andra trosuppfattningar. Aesirtron i västra Ereb, i Ransard och Jorduashur, samt Parbagerna i Hynsolge har gjort nargurena här mycket mer olika än de i centrala Nargur, Barbia och Cereval. Ett exempel på förfädernas betydelse för styrka och samhörighet är den återupptäckta andedyrkan som uppstått i det krigshärjade Hynsolge.

Centralnargurer

Allmänt: Nargurerna i Nargurs skogar är de av norra Erebs barbarer som har bevarat mest av sin ursprungliga kultur. Alla vandringar till trots lever de på samma vis som förfäderna. Centrala och nordöstra Erebs djupa skogar är deras hem och ytterst få lämnar någonsin dessa. De lever ett halvnomadiserade liv där de under vintern håller sig skyddade i små befästa läger och resten av året ägnar sig åt ett kringvandrande samlande och jagande. Nargurerna består av två olika folk som fast de inte kan blanda blod lever sida vid sida alltsedan Gudinnan skapade fred for tusentals år sedan, osroghurer och noroguhrer. Den såkallade ”fostringen”, där ynglingar ur ett folk lever några år hos en klan av det andra, är central. Gudinnan, förfäderna och skogen är det viktigaste i nargurernas värld.

Utseende: Nargurerna är antigen långa och kraftiga med ljus hy, blondt hår och blåa ögon, noroguhrer, eller korta och smala med ljus hy, svart hår och gröna ögon, osroguhrer. Båda folken är robusta och tåliga, väl anpassade till ett liv i vildmarken. De klär sig i skinn och päls, men även enklare vävda tyger används, gärna lätt i varmt väder. Nargurerna gillar att smycka sig med halsband och amuletter i naturmaterial som trä, ben, fjädrar och bärnsten. Tatueringar i snirkliga mönster är vanliga och alla nargurer har sin klans märke någonstans på kroppen. Hår och frisyrer förekommer på ett otal olika vis, fast gärna gemensamt inom klanen. Skägg och flätor anses som mycket vackert.

Uppträdande: Nargurerna är ett vildmarkspräglat och självständigt folk, frihetsälskande och stolta. Naturen ses med stor vördnad och respekt. De är normalt tysta och lugna förutom vid krig och festligheter då naturens vildhet tar över. Egenskaper som lojalitet, ära och omhändertagande är betydelsefulla. Vid krig, och genereltt vid konflikter, försöker narguren att välja jämlika motståndare. Kvinnor och män är varandras likar även om sysslorna ofta är olika. Nymodigheter ses med stor skepsis då nargurerna gör som sina förfäder och sällan anammar andras sätt. Annan magi än volvornas vind- och ande-magi ses på med stor fruktan.

Religion: Nargurerna tillber Gudinnan, A Nhari Guhr, som engång steg upp ur vattnet och enade folken. Hon är främst naturen och skogens gudinna men har även många andra aspekter; Ashril, ”lilla älvan”, kärlekens gudinna; Inashrar, elden och den vilda lustans gudinna; Mharigahn, kriget och dödens gudinna.

Språk: Nargurerna i Nargurs skogar talar central-narguri, även kallad narguriska. Deras ursprungliga runor som de utvecklade från norddvärgarnas har ersatts av östnarguriska tecken. Ytterst få nargurer talar något annat språk än sitt eget och det är bara volvorna och runristarna som behärskar skrivkonsten.