Nargur

Nargur
Karta
Karta över Nargur
Invånarantal	- ca 800 000
Befolkning	- Människor 70 % Svartfolk 25 % Övriga 5 %
Huvudstad	-
Styrelseform	- Självständiga klaner löst samlade i stammar
Exportvaror	- Timmer, skinn, bärnsten, örter, honung, slavar
Importvaror	- Metall, spannmål, plundergods
Armé	- Inga fasta styrkor men alla klaner har egna krigare, omflackande krigsflockar
Religion	- Andedyrkan med stor vördnad för förfäderna, gudinnan a Nahri guhr i hennes olika aspekter
Övrigt	- Nargur ar inget enhhetligt land utan ett enormt skogsområde dar den narguriska kulturen binder samman folken. Ur denna kultur har olika utvandrande folk uppstått i andra delar av Ereb

Historia

4000 fO - Ankomsten

4000 fO

Två folk vandrar upp på det barbiska höglandet från skogarna i söder, det ena bosätter sig i nordväst, det andra i sydost. Båda har en likartad kultur med dyrkan av naturandar och sina förfäder. Alverna i Månskensskogen och runt på höglandet blir deras läromästare. Människorna lär sig mycket om naturen och utvecklar en djup respekt för Moder Jord och hennes varelser. Sinsemellan kämpar de två människofolken dock en ständig kamp om knappa resurser.

3800 fO

Svartfolken följer i människornas spår och sprider sig snabbt utöver höglandet. Både alver och människor får utstå svåra härjningar.

3500 fO - Gudinnan

3500 fO

Bland människorna får volverna (shamanerna) kontakt med en mäktig ande som förespråkar samhörighet och fred mellan de två folken. Trevande pakter sluts där klanerna samlar sig i mer permanenta lägerbyar. Svartfolkens totala dominans kan stoppas och anden ses snart som en gudinna, A Nhari guhr.

2400 fO - Enandet

2404 fO

Slutligen sluter de två folken en permanent fred, på Babors klippa svär 327 stamhövdingar en ed som skal komma att hålla i årtusenden. Två folk blir ett; Nargurer. Dock fortsätter folken att leva i särskilda stammar och i huvudsak bebo sina delar av landet, nordnargurer i nordväst och östnargurer i sydost.

1840-900 fO - De stora vandringarna

1837 fO

Några stammar utvandrar mot Orghin och blir senare kända som tjuger, isbarbarer. De hävdar att gudinnan har lämnat dem men skal återfinnas i norr.

1568 fO

Nargurerna lider ett förödande nederlag mot svartfolken och många stammar utvandrar mot söder. Huvuddelen av stammarna följer den baborska klippan ner i skogarna som nu får navnet Nargur efter folket. En mindre del av stammarna, bla hynerna och cererna går ner genom passen i norra Cer-bergen och ut till Maseva-buktens stränder. Stammarna som blir kvar på höglandet får namnet barbier.

1547 fO

En av stammarna som utvandrat till Nargur fortsätter genom Nida-passet i söder och får av alverna tillstånd till att bosätta sig i området nu känd som Torshem.

1534 fO

En av stammarna vid som slagit läger vid Maseva-bukten sluter en pakt med det Krunska riket och kämpar på deras sida mot dvärgarna i det såkallade Järnkriget. De får som belöning ett landområde i västra Krun att slå sig ner i, Hunsolge, hynernas jord.

1080 fO

Krig utbryter mellan hynerna och Krun. Hynerna får hjälp av sina narguriska fränder i norr, både från själva Nargur och från Barbia.

1065 fO

Hynerna vinner en stor seger över Krun vid Grivela och under några heta sommarveckor bildar en grupp hynska krigsledare tillsammans med den krunska kolonibefolkningen jorer ett nytt rike. Keisardömmet Jorpagna har bildats.

1050 fO

En grupp stammar lämnar Nargur och utvandrar mot sydväst. De har under kriget mot krunierna, som de deltagit i på sina fränder hynernas sida, hört rykten om obebodda skogar vid havet i väst. De når efter en lång vandring Kasenus skogar.

900 fO

En stor grupp stammar utvandrar från det centrala Nargur och går mot väster över slätterna. Ett nytt sätt att se på andarna har utvecklas, orsakat till stor del av Keisardömmet Jorpagnas expantion. Grunden till Aesirkulten uppstår och förfäderna trängs något tillbaka till fördel för vissa upphöjda andar.

944 fO

Många nargurer allierar sig med barbarer från Mirellien och tränger överraskande in i Jorpagna på båda sidor om Mörkrets Berg. Jorpagnas gränsförsvar faller som korthus och alliansen slår sig plundrande fram mot Grivela. Jorerna lyckas dock besegra barbarerna vid sjön Trasimo och efter två dygns hårda strider knäcks barbarerna för att fly tillbaksa till Mirellien och Nargur.

935 fO

Efter att ha underkuvat Mirellien stannar den Jorpagniska expantionen upp. En grans dras mot Nargur och söder om denna blev jori det dominerande språket medan barbarernas tungomål talades norröver.

912-681 fO - Krigstiden

Krig råder längs hela Nargurs sydgräns. Nargurerna plundrar och jorerna slår tillbaka. Det förekommer dock perioder av tiotals år då fred rår mellan folken, och nargurer tar tjänst i Imperiet, spelas ut mot andra barbarfolk, och finner god vinning av att samarbeta med jorerna. Till slut trappas kriget ner på grund av utmattning, främst hos nargurerna. Stammen som befolkade skogarna direkt söder om Nidapasset och de i Nargurs sydvästra delar har drabbats hårdast, men även andra stammar är utmattade. Till sist tar några hövdingar beslutet att ingå fred och handla med jorerna. Andra stammar har liten förståelse för detta, och det dröjer ännu en tid innan dessa lägger ner vapnen.

912 fO

Kejsar Thamsul (Tamsolion I) av Jorpagna sammankallar hövdingarna över Nargurs folk till rådsmöte i Grafferburg, ett fort invid Nidapasset. Sedan hövdingarnas talesman kallat honom en söderns hund och vekling låter han sin närmaste man, fältherren Varion, fängsla och avrätta dem alla.

906 fO

Varion leder sina legioner i en invasion av Nargus skogar genom Nidapasset. Syftet är uppenbarligen att kväsa skogsfolken en gång för alla. Expeditionen slutar dock med en katastrof då legionerna nedgörs i de oländiga skogarna. Endast ett par hundra män återvänder senare till Grafferburg. Det sägs att Tamsolion grät när han mottog budet om nederlaget. Krigstillstånd råder sedan ända fram till kejsar Domions tid på 700-talet fO. Striderna har ändå längre uppehåll och jorerna lyckas ibland spela ut stammarna mot varandra. Många nargurer ser goda möjligheter för sig själva och tar värvning i de kejserliga legionerna.

900 fO

Från det centrala Nargur utvandrar en stor grupp stammar och går mot väster över slätterna. Ett nytt sätt att se på andarna har utvecklas, orsakat till stor del av Keisardömmet Jorpagnas expantion. Grunden till Aesirkulten uppstår och förfäderna trängs något tillbaka till fördel för vissa upphöjda andar.

863 fO

I söder bryter inbördeskrig ut i Kejsardömet Jorpagna. Nargurerna ser sin chans och flödar in i imperiet och en lång plundringstid inleds.

849 fO

Det joriska fortet Grafferburg invid Nidapasset faller för nargurernas gemensamma krafter. Under lång tid strömmar nargurerna in i kejsardömet genom denna "bakväg" och härjar och plundrar Tolan.

829 fO

Kejsarinnan Zenobia av Jorpagna lyckas få alverna att stänga vägen genom Landori för nargurerna och åter få ovaterstammen att vakta Nidapasset. De krigande nargurerna är tvungna att söka sig västerut för att nå jorisk mark och attackerna avtar i styrka

715-707 fO Mammutkrigena

Nargurs barbarer enas under Tharawghos, en fältherre med stora talanger från Trasimo, han talar om krig med Jorpagna för att slutligen återupprätta barbarernas makt och ära. Narguriska stammar strömmar till och från norr följer stidstränade mammutar med krigshorderna. Hotet får den jorpagniske kejsaren Domion att tillbringa allt mindre tid i Grivela och allt mer tid hos legionerna i Mirel och längs Limes Narguricus för att styra upp fronten.

681 fO

Till slut trappas kriget ner på grund av utmattning, främst hos nargurerna. Stamarna som befolkade skogarna direkt söder om Nidapasset, ovaterna, och de i Nargurs sydvästra delar, trasimerna, har drabbats hårdast, men hela Nargur är utmattad. Tillslut tar några hövdingar beslutet att sluta fred och handla med jorerna. Andra stammar har lite förståelse för detta, och det dröjer ännu en tid innan de lägger ner vapnen.

681-599 fO - Gamla bytiden

Jorpagniska handelsmän anländer till skogarna i söder och börjar influera vissa nargurers kultur. Många blir bofasta efter att ha lärt sig bättre jordbruksmetoder. Små byar växer upp och den här tiden av kommer av nargurerna kallas bytiden. Numera betraktas denna som en svaghetstid.

676 fO

Ett möte hålls mellan barbiska krigsledare och narguriska hövdingar, där barbierna anklagade nargurerna för deras handel med Jorpagna, fienden. Nargurerna svarar att de med hjälp av handeln kan resa sig ur krigsstoftet och att barbierna kan göra likaså. Barbierna vägrar av stolthet och folken går skilda vägar. De betraktar varandra varken som vänner eller fiender, men Barbia isolerades från omvärlden. Den gamla alliansen är bruten.

599-598 fO - Den tredje konfluxen

Köttbitarna strömmar genom fjällpassen i söder och centrala Nargur härjas hårt. Minst en tredjedel av stammarna utrotas.

598- fO - Mörkertiden

Svartfolk kommer ner från bergen och brer ut sig. Stammarna decimeras ytterligare. De små handelsbyarna i södra Nargur försvinner och de överlevande svär att aldrig mera leva et bofast liv. Stammarna faller tillbaka till stenåldersteknik. Alla nargurer lever åter på urgammalt sätt..

Geografi

Nargur utgör den enorma skog som ligger i centrala Ereb. I norr gränsar skogen till Barbia längs den skarpa klippkant som är början på det barbiska höglandet. Över denna klippkant forsar en mängd mindre vattendrag och längst ut i väster även den mäktiga floden Vattnatra. Klippväggen är mycket svår att ta sig uppför och endast den baborska klippan i väster gör det möjligt att nå höglandet denna väg. I öster gränsar skogen mot Cerbergen, en nästan oöverstiglig bergskedja som endast lämnar några rasbenägna pass i nordost att ta sig över till Cereval på den andra sidan. I söder gränsar de mäktiga Nidabergen mot alvernas skogar Landori och den joriska kolonin Torshem. Den enda vägen söderut är genom Nidapasset, en urgammal led för djur och folks vandringar vaktad av en nargurisk stam i allians med alverna och söderns folk. Passet ligger snötäckt under den långa vintern men under sommarmånarna flitigt trafikerad av handelskaravaner. I väster gränsar Nargur till den central-erebiska slätten och det är hit skogens många älvar rinner. Den stora Anovafloden leder mot Mastika Agga ute vid havet i nordväst och hit flottas nordvästra Altors bästa mastvirke samman med päls, honung och mammutbetar. Längst i sydväst har den Nya bytidens byar växt upp och det är här nargurerna har den största kontakten med folken i söder och väster. I hjärtat av Nargur ligger en källa där vatten strömmar upp ur underjorden och det är här nargurerna har sitt ursprung och här deras gudinna A Nhari Guhr steg upp. Skogen kan delas i en lägre och fuktigare del i sydväst och en lite högre och torrare del i nordost. Skogen är full av vattendrag i alla dets storlekar, bäckar strömmar, åar, älvar, floder och källor, tjärn, sjöar.

Klimat

Nargur har ett tempererat inlandsklimat med varma somrar och kalla vintrar. Vindar blåser in från slätten i väster och havet i nordväst, hejdas av bergskedjorna i söder och öster, och för med sig rikligt med regn på somrarna och snö på vintrarna.

Platser

Menhe-Dihz näste

Denna urgamla hondrake har här sin boning urgrävt i en låg ås/kulle. Hon har byggt upp en kult av tillbedjare runt sig själv. Varför en urgammal drake har valt att stanna kvar bland människor då nästan alla av hennes generation har lämnat världen för Drakarnas Arkipelag är okänt. Vissa spekulerar i om hon kan ha något att göra med sin ”kusin” Alad- Arch tilldelade öde, medan andra tror helt enkelt att hon inte kan förmå sig själv att överge den makt och den tillgivenhet hennes tillbedjare ger henne och därför stannar kvar.

Legionärernas sista vila

På denna plats nergjordes kejsar Thamsuls legionärer 906 fO av nargurerna. Det är ett långsträckt område av gräsövervuxna små högar fyllda med ben och rostiga vapen. Området hemsöks nu av gastar och vålnader efter de olyckliga jorerna, samt drivor av svartnissar som verkar trivas med de osaliga (så särskilt mycket vila ges egentligen inte till de döda). Nargurerna undviker platsen.

Källan

Denna lilla sjö eller tjärn är den plats där A Nari Guhr sägs ha kommit ifrån. Källan är ett ”mini-golwynda”, en sötvattenskälla som strömmar upp från marken och har ett flertal utflöden. Detta är nargurernas heligaste plats.

Grafferburg

Detta är ruinerna efter det fort där Det Kejserliga Jorpagna vaktade Nidapasset från nordens barbarer åren 1017- 863 fO. Nargurerna intog till sist fortet som varit platsen där söderns hundar och veklingar visade sitt sanna jag 912 fO och slaktade ner stammarnas utsända fredsförhandlare. Idag återstår bara sammanrasta murar och långa jordvallar av det en gång så mäktiga fortet.

Nidapasset

Detta är den enda vägen över Nidabergen. Den narguriska ovaterstammen i ”Sjölandet” (Torshem) vaktar passet åt alverna i Landori. Kejsardömet Jorpagna hade en gång sin yttersta utpost i norr här, Grafferburg.

Nargurs hjärta

Detta område är själva kärnan hos det narguriska folket och den narguriska skogen. Här lever stammarna som de gjort i tusentals år, med ständiga krig sinsemellan och med evig vördnad för Gudinnan. Här har få icke-nargurer satt sin fot.

Karavanleden

Detta är den led söderns karavaner följer från Nidapasset mot norr. Den slingrar sig fram genom skogen och längs de många floderna för att till sist dela sig i nordväst och leda till antigen Babor och höglandet Barbia eller till handelsstaden Mastikka Agga ute vid havet.

Flora & Fauna

Nargur domineras av skog, urgammal skog där den vilda naturen visar sig i allt sitt mångfald, med fantastiskt vackra vyer och fruktansvärda faror. Skogen är i den större sydvästra delen en blandskog av lövträd och barrträd medan den mindre nordöstra delen mest består av barrträd. Lind, rönn, ask, lönn, al, asp, hassel, ek, mir, lärk, tall. gran, en, björk. Undervegetationen är allt från mosstäcken, snårskog, myrmark och ormbunkar. Av mera sällsynt slag finns stryparranka, illusionsträd, jätteek och myrmunn. Bärbuskar, jordrötter, svamp (gillas inte av nargurerna), örter. Huruvida de sägenomspunna nymferna skall räknas under flora eller fauna tvistas Altors lärde om, men de sägs i alla fall finnas i Nargur och där anses som en mycket vacker del av floran.

Varg, björn, lokatt, vildhund, järv, grottlejon, ullhårig noshörning, mammut, uroxe, sabelkatt, långorm, hjort, krokgädda, vildsvin, älg, rådjur, räv, vildfår. Smådjur som möss, sork, grävling, bäver, ekorre, iller. Fåglar som orre, skogjärpe, gök, hackspett, duva, uggla, falk, vråk, örn, rovtrana. Fiskrika älvar och vatten där bl.a. den narguriska krokgäddan har sin hemvist. Trädigeln utgör ett otrevlig inslag i de södra och nordöstra något fuktigare delarna av skogen.

Djuriska halvfolk som vargmän, kattmän, serpenter, råttmän, även några bruna ankmän förekommer, stora mängder svartfolk, enstaka kentaurer i väster och livsfarliga blodsalver. Människorna består av de två narguriska folken noroguhrer och osroguhrer. I västra Nidabergen har dvärgarna ett mäktigt rike.

Städer

Mastika Agga

Mastvirke från Nargur är det bästa i nordvästra Altor, och det är från timmerstaden Mastika Agga det skeppas ut. Längs floden flottar nargurerna mäktiga stockar från skogens djup till den plats söderns handlare kan köpa upp det och frakta det vidare på sina skepp. Den nya bytiden sprider sig även här till skogens barbarer ut från stadens träpalisader och upp längs floderna. Staden har bara ett knappt hundratal år bakom sig men har brunnit ner ett flertal gånger.

Babor

Staden Babor vilar på en klippa som klyvs av från höglandet av en klyfta som floden Vattnatra rinner genom och ut i Ardi-bukten. Mellan klippan och själva höglandsplatån går en smal naturlig stenbro. Det är denna väg man alltid har använt för att ta sig från skogen och upp på höglandsplatån. Stenbron har senare blivit förbättrad av dvärgar. Barbias huvudstad och väktare av höglandets lås.

Timmerstaden

Detta samhälle är den enda stad inne i själva Nargur och dens existens är i mycket beroende av Mastikka Aggas. Här samlar nämligen narguriska timmerhandlare ihop sitt virke för att sedan flotta det ut till staden ved kusten. Här styr nargurerna själva även om ibland söderns handlare tar sig hit och försöker köpa upp det eftertraktade timret innan det når Mastika Aggas auktioner. Staden ligger vid en sjö dit timret fraktas av enorma mammutar och binds ihop till stora flottor för vidare färd mot havet. Karavanleden från söder passerar även staden och är ett eftertraktat delmål på den långa färden.

Trasimos byar

I området Trasimo i sydvästra Nargur har den nya bytidens byar vuxit upp. Hit har handlare från Kopparhavet tagit sig för att öppna nya marknader och även söka nya förbindelser genom Nargurs skogar. Civilationen spred sig först sakta men när det upptäcktes guld i området satte utvecklingen fart. Ord som civilisation och utveckling är dock foga betecknande för de små samhällen som uppstått, då det är den starkes rätt som gäller både när det kommer till handel och guldfyndigheter. En del nargurer har lyckats blanda sig väl med söderns handlare och guldgrävare men kulturskillnader orsakar ständigt konflikter, speciellt när guldgrävarna längs floderna söker sig österut och in i skogem. Rundt byarna finns jordbrukare av både jorisk och nargurisk härstamning men åtminstonde än så länge räcker detta inte till annat än att knapphändigt göra Trasimo självförsörjande.

Lilla Gringul

Denna by har fått sitt namn efter de många broar som enligt erebosier påminner om deras handelsmetropol nere i Kopparhavet. Den mest civilicerade av områdets småbyar och även hit de mest seriösa handlarna söker sig. Karavanerna mot det avlägsna Barbia utgår härifrån.

Nharag

Störst av byarna och den med flest kopparhavsbor. Ligger vid floden Irhus och är utgångspunktet för den flodbåtshandel som kompletterar handelskaravanerna. Viss ordning upprätthålls av handelshusens legostyrkor men ständiga bråk uppstår med nykomlingar som söker guld eller kontrakt som karavanvakter.

Himmelen

Yngst av byarna och den som ligger längst mot norr. Namnet kommer av beliggenheten upp på en bergstopp samt att den efter indikationer på mycket stora guldföremomster förutspås en lysande framtid. Inte så mycket handel men slavköpare från nordväst söker sig huvudsakligen till Himmelen.

Nya Amawhine

Gamla Amawhine brann ner för ett tiotals år sedan efter en mycket omtalad fest. Denna fest började med ett krogslagsmål storlek omfattande, gick över i allmän byadans, och slutade i ett eldhav efter att några narguriska Inashrar tillbedjare blivit lite för ivriga. Den nya byn byggdes upp på ny plats då brandområdet ansågs förbjudet av nargurerna. För den modige som trotsar de upphängda skyddsamuletterna sägs det kunnas finna mycket guldstoft bland benresterna i askan.

Idhaborg

Denna by grundades under lite mer ordnade former ursprungligen av det berendiska Norderebiska Kompaniet men detta är numera bara något som märks på den mur som i rätt förfallet skick omgärdar byn. Idhaborg ligger som ett knytpunkt i Trasimo området och präglas av många passerande folk. Den ökända legostyrkan De Blå Spjuten har sitt huvudkvarter här.

Religion

Nahriguhr - Gudinnan

---

Legenden berättar om ett ungt förälskad par, Oshra från skogen och Nohre från bergen. De hade flytt sina klaner som sedan urminnes tider legat i krig och levde som utstötta då vare sig hennes folk eller hans folk ville godta någon främmande. En månljus natt såg de en underskön kvinnogestalt stiga upp ur en tjärn djupt inne i skogen. Hon såg lite vilsen ut men samtidigt utstrålade hon lugn och fridsamhet. Kvinnan somnade sedan under ett gammalt träd. De två unga förstod inte vem hon var men vakade över henne under en lång tid medans hon sov, skyddade henne mot faror och gav henne vatten och värme. När kvinnan sedan vaknade tackade hon det unga paret och sa att hon som tack för deras vänlighet skulle söka upp deras klaner, skapa fred och sedan stanna hos dem och bli deras beskyddar. De två folken enades och hon blev a Nahri Guhr - gudinnan av folket.

De narguriska folkens Gudinna är Nahriguhr. Hon steg i urtiden upp ur Källan i hjärtat av Nargurs skogar och samlade kring sig två folk som sedan blev ett - Nargurer. Gudinnan finns överallt i naturen där det livgivande vattnet flödar; hon dansar i skogen, leker i bergen, sjunger i vinden och viskar med andarna. Nahriguhr representerar även det vilda och det våldsamma, hon jagar och sägs kunna besätta både djur och människa för att leva ut sina lustar, dödliga som livgivande.

Nahriguhr talade ursprungligen direkt till alla nargurer och tog ibland även mänsklig skepnad för att vandra med sina barn, men av okända anledningar försvann hon så helt plötsligt från skogen och ingen visste varför. Efter en tid kunde dock hennes närvaro åter kännas men det var mera avlägset och endast förfädernas andar kunde förmedla hennes vilja till klanerna. Hennes tillbedjare blev ändå inte färre utan snarare tvärt emot och den största skillnaden blev att vinderna fick större betydelse, som ensamma uttolkare av Gudinnans ord. Dessa händelser ligger dock mycket långt tillbaka och endast de äldsta av klanernas har andar i sina Träd som vet att berätta om denna tid.

Gudinnan har olika sidor, eller aspekt, som dyrkas vid relevant tillfälle. Många betraktar dessa som egna gudinnor, fast de samtidigt är den samma. Särskilt bland de utvandrade klanerna och stammarna som lämnat djupet av Nargurs skogar är detta förekommande.

Nahriguhrs aspekter

• Ashdril - Lilla älvan, kärlekens gudinna

• Inashrar - Elden och den vilda lustans gudinna

• Mirraghan - Kriget och dödens gudinna.

• Elwhina - Läkekonstens gudinna

• Lihneda - Rättvisans gudinna

• Diagha - Urkon, mjölken och de små barnens gudinna

Femohr Dah – förfädernas andar

---

När nargurerna dör stannar deras andar hos klanen. De har sina hem i det Träd som är varje klans kärna men färdas även fritt i vinden. Vindorna har ständig kontakt med dessa klanens förfäder, femohrer, och förmedlar visdom, kunskap och värderingar som erfarits under århundraden. En följd av detta ständiga rådfrågande bakåt har dock gjort nargurerna konservativa och skeptiska till nya företeelser samt bidragit till deras låga teknologiska nivå. Nargurerna lever i stort sätt på samma sätt nu som för tretusen år sedan.

Ahrlinerna - Hjältarna

---

Nargurer som gjort stora dåd i livet dyrkas som hjältar, ahrliner, efter sin död och intar en särställning bland förfädernas andar. Hjältarna finns inte i klanträden utan tros följa Gudinnan. De vördas vid sina gravhögar och efter att likätarsmittan spred sig i Nargur är det numera endast dessa som högläggs. Om hjältarna berättas otaliga historier och de sprids av både levande som döda. nargurer. Vid vinterns stora högtid Midsole är det en mycket uppskattad ritual när klanvindan låter en Hjälte ta boning i sin kropp och berätta själv om sina största bedrifter. Hjältarna yxor som de bar i livet är även de föremål för dyrkan och kan under speciella ceremonier lånas ut av klanens awaghas (råd) när hjältedåd behöver uträttas. Det har förekommit att vissa ahrliner har blivit betraktade som gudar men detta är mycket sällsynt.

Hjältar

• Weghil av Ovaternas Imoserklan.

• Tharawghos av Trasimernas Mohuggerklan.

Kultur

Fostringen

Nargurerna svor inför Gudinnan att vara ett folk för tusentals år sedan. Då noroguhrer och osroghurer inte kan blanda blod har fostringen varit ett viktigt medel att binda samman klanerna. Ynglingar tillhörande osroghuriska klaner lever några år hos en klan noroguhrer och noroguhriska hos en klan osroghurer, detta för att visa att folket är ett och att de likt andarna är jämnbördiga. Oftast fostras ynglingen av en enskild familj och då anses denne vara en del av familjen som en dotter eller son. Många nargurer har senare i livet mycket nära kontakter med sin fosterklan.

Bostäder

Nargurerna är ett halvnomadisk folk som inom sin klans råstenar har flera olika bostäder som de under årstidernas växlingar använder i olika syften.

Thiwren

Den största och viktigaste bostaden är vinterlägret; thiwren, en befäst tillflyktsort som används av hela klanen under de kallaste vintermånarna. Den är ofta högt belägen även om placeringar ute i myrmark och på små älvöar förekommer. Naturligt skydd som klyftor, grotter, klippblock och vatten används och förbättras med palisader och staplad sten. Inne i lägret finns små runda byggnader i lerklinad flätverk täckt med näver och torv, en för varje familj eller flock. Små nergrävda förrådsbyggnader i sten och torv ligger rundt en stor eldplats centralt placerad där klanen samlas vid rådslag och högtid. Thiwrens viktigaste funktion är dock som plats för Trädet, klanens centrala punkt och grunden för dens existens. Under sommarmånarna ligger platsen oftast öde, eventuelt tillfälligt användt av någon åldring i väntan på förfäderna eller ett passerande jaktsälskap.

Ordhar

På vandringarna rundt innom klanens område används halvpermanenta lägerplatser, ordhar, med bara någon enstaka byggnad som tälten kan sättas upp rundt. Ligger alltid dolt i terrängen och nära en vattenkälla. Dessa läger används under några veckor då familjegrupperna och flockerna jagar och samlar i området.

Iertihn

Under vandringarna används små skinntält, iertihn, som sätts upp på tillfälliga platser eller vid ett halvpermanent läger. Dessa enkla lätta konstruktioner bärs på ryggen och blir dels gjort på plats av tillgängligt material. Ofta sovs det under öppen himmel utanför ierthinet.

Buhr

En konstruktion som inte används som bostad är de gömda förråd; buhr, som nargurerna bygger på platser de kommit över mycket mat. Här förvaras maten torkad och lagrad tills utskickade små grupper krigare kan hämta hem den till thiwren under vintern. De små nergrävda utrymmerna göms mycket skickligt men förses även med enkla, och dödliga, fällor. Varje buhr förses med klanens märke och det änses som ett mycket allvarligt brott att plundra en annan klans sådana förråd.

Sed och bruk

Innanför dörrstocken i varje familjebostad finns yxkubbe, stabhen, en enkel träkubbe där en besökare förväntas hugga ner sin yxa (alla nargurer bär till envar tid en yxa i bältet). Detta är ett sätt att visa sin respekt och sina fredliga avsikter, åtminstonde innom lägret, gentemot husägarna. Den största skymf man kan utsättas för är om en besökare sätter upp foten på yxkubben, en förolämpning som endast kan återgällas med blod.

Trädet och Tjärnen

Varje nargurisk klan har två centrala punkter; Trädet och Tjärnen. Dessa två företeelse återfinns hos alla nargurer i Nargurs skogar och även i många utvandrande narguriska stammars kulturer, om än ofta i förändrad form.

Trädet

Trädet är det träd som växer i varje klans fasta vinterbosättning och är dets hjärta. Här tar alla klanens förfäder sin boning efter döden och här kan klanens volve kommunicera med andarna för vägledning och goda råd. Klanen bringar offer till sina förfäder i Trädet vid sina högtider och under dets grenar firas bröllop, födsel och död, barnen klättrar i dets grenar och här sitter gamlingarna och snackar. Klanens all samlade visdom finns koncentrerad hos andarna i Trädet. Vid grundandet av en ny klan planteras ett träd på graven till dens första ledare och det nya trädet, som ofta är en lind eller en rönn (fast alla trädslag förekommer), växer i takt med att klanen växer och dens döda tar boning i Trädet. Skulle ett Träd förstöras med eld eller våld splittras klanen och dets andar förlorar sin boning för att driva med vinden. Skulle en klan förintas kan dens Träd ibland leva vidare och sådana ofta mossiga uråldriga jättar, fyllda av en hel klans samlade andar, vördas på avstånd av andra klaner.

Tjärnen

En tjärn är heligt för alla nargurer då det sägs att gudinnan A Nahri Ghur uppstod från en tjärn. Sedan dess anses alla tjärn ha Gudinnan i sig och här kan hon tillbedjas och även nås. Varje klan har sin fasta Tjärn inom sitt område där just den klanens ceremonier utförs, men alla nargurer kan nå Gudinnan i alla tjärn oavsett belägenhet. Viktiga avtal mellan klanerna ingås på små flottar ute i Tjärnen och även stora offer förrättas på detta vis. När hela stammar samlas gör de det vid en större tjärn. Att ta ett bad i en Tjärn där Gudinnan finns är inget man gör opåverkad, men det anses lyckobringande i månsken och även under den högtid som firas vid årets sjätte fullmåne då hela klanen samlas till rituellt bad.