Mantikora

Från Ereb altor
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Mantikora

Andra namn: Baricos, Röd manslukare, Manlejon, Skorpionsfinx

Mantikora (-)
Vanlighet
Mycket sällsynt
Miljö
Berg


Utseende

Mantikoran har ett lejons kropp. Pälsen är vanligtvis inom spektrat rödbrun till blodröd. Ansiktet är dock människolikt. Ögonen ser även de mänskliga ut i grå eller blå färg. En viktig skillnad är de skarpa tänderna i tre rader som sitter i dess käftar, kapabla att krossa ben. Svansen liknar den av skorpionens, men med piggar eller borst som kan avfyras som projektiler.

Mantikora.jpg

Ursprung och Historia

Mantikorans ursprung är okänt. Vad man vet har de funnits på Altor en längre tid, baserat på gamla avbildningar från flera olika kulturer. Det sägs att kejsar Domion ägde ett antal mantikoror, till vilka särskilt utvalda fångar som straff kastades på arenan som underhållning för folket.


Hemvist och Miljö

Observationer av Mantikoror har gjorts på ett flertal olika typer av miljöer. I Samkarnas och Solunas djungler, i klippiga öppna områden runt kopparhavet men även undantagsvis i täta skogar Kardien och Hynsolge. Det förekommer fall då Mantikoror tämts och nyttjats som väktare. I de flesta fall har det rört sig om mycket kompetenta magiker som lyckats med konststycket.

Uppträdande

Mantikororna besitter en viss intelligens. De kan lära sig kommunicera på människospråk om än sparsamt. De är glupska rovbestar och drivs av en väldig hunger. Det ryktas om att de ibland kan ställa gåtor till tilltänkta offer, men detta är sannolikt en förväxling med sfinxen.

Föda

Mantikoran är ett utpräglat rovdjur. Den äter alla typer av byte, men har en otäck förkärlek för människokött. Vidare förtär den hela sina offer. Inga ben, kläder eller annat kvarlämnas. Bytet är borta för alltid, utan spår.

Jakten

Mantikoran är mycket skicklig på att spåra upp byten. Den smyger sig vanligtvis inom räckhåll för bytet, men det finns tillfällen då den lockat intelligenta varelser till sig med sin röst. När mantikoran ser sitt byte avfyrar den ett antal projektiler medelst en kraftfull skakning av den massiva svansen. Omedelbart därefter kastar den sig över sitt byte med bett och klor samtidigt som svansen slår fram mot offret som en skorpions. Både projektilerna och svansudden är täckta av ett potent gift och många byten är redan döda när mantikoran kastar sig över det.

Fortplantning

Mantikororna lever vanligtvis som solitärer. Endast mantikoror med manliga ansiktsdrag har observerats, varför frågan om kön debatterats livligt bland de lärde. Vissa menar att honorna är skyggare och därför inte ännu upptäckts. Andra menar på att de är tvekönade. Man tror i båda fallen vanligtvis att de under en period av sin levnad söker upp en partner som de lever samman med under några år och då även reproducerar sig. Vit dissektioner av döda exemplar har inga delar som kunnat identfierats som genitalier hittats. Detta måste dock inte betyda att de helt saknar dem.

Andra teorier är exempelvis att de befruktar sig själva. En teori presenterad av Eberhart är att mantikoran och sfinxen är samma art. och att de vart femtionde år avlar en avkomma som, baserat på stjärnornas positioner, utfaller som endera sfinx eller mantikora. Inga säkra observationer finns nedtecknade gällande mantikoraungar så uppgifter gällande storlek och tillväxttakt är i bästa fall gissningar.

Vidare kan nämnas en teori som den lärde Mattihas Bakakakor i Erbulasbergen hävdade under sin tid i Pendon. Nämligen att gudarna satte ett definitivt antal mantikoror på Altor och att nya mantikoror inte föds. En stor utrotning skedde under Imperiets tid. Nu gällde förvisso Mattihas teori gäller fler sällsynta legendariska varelser och svarar ju praktiskt nog på borde fortplantningsfrågan och varför de just är så sällsynta. Sålunda hade hans teorier en ganska stor framgång. Tills frågan om vilken gud som skapat dem och varför kom upp. Den dagen minns fortfarande de lärde med fasa. Datumet är nedtecknat som "Torgslagets dag" i Pendons historia.

Livscykel

Symbolik

Egenheter

Mantikorornas röst är väldigt säregen och kan beskrivas som påminnande lätet från ett blåsinstrument. Normalt tal låter ungefär som de lägre registrena av en träflöjt medans dess rytande låter som utblandat med en trumpet.

Projektilerna återbildas så sakteliga i en ungefärlig takt om en av dagen. Dessa piggar är väldigt vassa och hårda, varför de utgör utmärkta pilspetsar.

Flera delar från mantikorans kropp sägs ha magiska egenskaper och används som komponenter i alkemiska elixir och dekokter. Spikar från svansen, blod, tänder och bränt hår från manen är några. Som så många andra magiska och legendariska djur eftertraktas mantikoror av alkemister över hela Ereb och rykten om levande eller döda exemplar lockar osvikligt alkemistlärlingar och bestjägare

Det finns även bevingade exemplar. Det är osäkert om det är en ovanlig naturlig företeelse eller om det rör sig om en egen underart.

Illustrationer

[1] [2] [3] [4]