Avbrutna Kortspjutets Hämnande Klan

Gruppering av svartalfer i stadsstaten Melorgh som anser sig mer mäktiga än vad de är.

Desto framgångsrikare har den svartalfiska Det Avbrutna Kortspjutets Hämnande Klan varit. Klanen utmärkte sig i Brikho för feghet i strid kombinerat med meningslösa självmordsdåd mot övermäktiga fiender, för sina enfaldiga och uppblåsta ledare, samt för en nästan komisk skräck för allt magiskt och okänt. Utan tvekan hade den utplånats om inte alla hade tyckt att det var så roligt att trakassera dem. Under något oklara omständigheter utvandrade klanen för mindre än hundra år sedan till Melorgh, där de sedan dess bitit sig fast vid bergets rötter och i de oräkneliga krypgångar och grottor som genomborrar stadsplatån. Klanen och dess ledare, den sjukligt paranoide storhövdingen Grushack (numera efterträdd av Grushack III), tillägnade sig snabbt stadens seder och bruk. Melorghiernas tal om oräkneliga gudar och hotfulla makter som måste blidkas bekräftade svartalfernas egen syn på världen. Detta räddade dem förmodligen från utplåning, för även om melorghierna betraktade dem som ondskefull ohyra så vågade de inte angripa exempelvis en svartalf som ivrigt dunkade huvudet i gatan och bad Puki om nåd för sin ynklighet. Svartalferna lade sig till med det lokala modet med heltäckande kåpor, och de många gudarnas krav på rituella bad fick dem till och med att sluta lukta. Särskilt hängiven är klanen de förbjudna kulterna, som de dock fruktar lika starkt, så deras lojalitet är inte att lita på, även det ett mycket melorghiskt drag de lagt sig till med. De visar stark iver i sin tillbedjan av Dunderugglan, och i skymningen kan man skåda svartalfer som inrullade i vita fjädrar kastar sig ut från stadsplatån glidande på hemmagjorda vingar, skrikande ”Jag är Dunderugglans lilla duniga unge!”

Inför en sådan uppenbar integration har melorghierna haft svårt för att helhjärtat gå in för att utplåna dem. Svartalferna har också visat sig mycket skickliga på att gömma sig när sådana stämningar råder. Visserligen kallar Ogims överstepräst dem för ”svarta, otursbringande, slemmiga, små demoner, som måste krossas om vår stad inte skall gå under”, men han sade å andra sidan nästan exakt samma sak om Pukis tillbedjare. Under dessa goda omständigheter har en liten rännil av andra svartalfer och svartnissar börjat söka sig till Melorgh.

Utdrag ur Vidina Ingaldirons Klomelliska krönika.

[1]