Aidnes historia

Före konfluxen

För länge länge sedan levde alver, dvärgar, jättar och halvlängdsmän i samförstånd och fred på Aidnehalvön. Folkslagen levde relativt åtskillt med alver i skogarna, halvlängdsmän på de kuperade slätterna, jättarna i bergen och dvärgarna under dem. De träffades dock då och då, idkade handel, utvecklade sina kulturer och utbytte filosofiska idéer. Runt 2000 f.O. drog dock mänskliga barbarer närmre från vidderna i nordost och de uråldriga folkslagen anade oråd. De beslutade sig för att dra sig tillbaka innan människans krig och elände skulle drabba även dem. Alverna drog sig längre in i skogarna, framförallt i Goianaskogen. Halvlängdsmännen gömde sig dels i Glada Skogen men även på steppen nordväst om skogen. De byggde små undangömda samhällen i kullar och under träd dit människan inte skulle hitta. Jättarna drog sig högre upp i Aidnebergen medan dvärgarna grävde sig längre ner i dem. Dvärgriken bildades runt om i Aidnebergen, men även ett i bergsområderna mitt på Faltraxnäs.

Människan kom allt närmre och råkade i konflikt med de andra raserna då möte uppstod. Nomadstammar bildade små samhällen som Faltrax, Kastellien, Pendon och Greveryd utan något större samröre sinsemellan. Människan kunde inte dvärgarnas konst att smida järn, som dvärgarna för övrigt hade lärt vidare till alver, halvlängdsmän och jättar. Det skulle dröja ända till 750-talet f.O. då Jorpagna erövrade större delarna av Aidne innan järnsmideskonsten blev allmänt känd hos Aidnes människor.

Runt 1000 – 960 f.O. drog sig Jorpagnas härar allt närmre och stam efter stam av de barbarfolk som befolkade Aidne underkuvades kejsaren. Endast penterna på den yttersta spetsen på Faltraxnäs klarade sig undan erövring, fast de enligt Jorpagna officiellt tillhörde kejsardömet. De splittrades och flyttade dels längre ut på Aidnes västra udde och dels till alverna i Glada Skogen. Efter det nöjde de sig gott med att officiellt tillhöra Jorpagna, då det ändå inte förändrade deras vardag nämvärt. Stora ekskogar på Faltraxnäs började avverkas för att tillgodose kejsardömets fartygsproduktion med virke. Längst ut på Faltraxnäs grundades ett flertal fiskeläger, bland annat Sterborg. Penterna i Glada Skogen är de enda människor skogsalverna tar kontakt med under en längre tid.

Övriga delar av Aidne befolkades av olika jorifolkslag som penner, raxorer och legerdier på Grindanu och i Inadar. Losdriver, faltrakier och nordmakare finns på Faltraxnäs, Inmark och Antivins udde. Alla med undantag för nordmakarna är korta, har ljusbrun hy, mörkt hår och mörka ögon.

Konfluxen

Vid midsommar år 599 f.O. invaderas kejsardömet söderifrån av ett moln av miljardtals köttätande insekter från Samkarnas inre träskmarker. På endast ett par veckor ödelade köttbitarna, en armslång köttätande gräshoppa, stora områden av Ereb. Befolkningen halverades och fyra femtedelar av alla husdjur åts upp innan köttbitarna drog vidare norrut med okänt öde. Aidne drabbades också men inte i så stor grad som övriga Ereb. Halva befolkning på Grindanu och öster därom dog och all form av organisation raserades. Faltraxnäs och Antivins udde kom lindrigare undan på grund av sin mer avlägsna placering och penternas nomad och fiskesamhällen klarade sig i princip oskadda. Jorpagnas käjsardöme rasade som ett korthus för att aldrig mer återuppstå. Stabiliseringen

Överlevande från olika regioner i Aidne, framförallt Faltraxnäs, Grindanu och Indar började sporadiskt samlas i mindre primitiva samhällen. En del av dem befolkade städer som Pendon och Faltrax fast med avsevärd mindre befolkningmängd jämfört med innan konfluxen. Andra grupper bosatte sig i små isolerade byar på landsbygden som Bry, Gruderborg och Filtofia där de bättre kunde skydda sig mot angrepp av svartfolk och andra vildar. Ett fyraårigt krig utbryter böand folken på Faltraxnäs och Divrakullarna. Främst står general Jegher och den unga advokaten Dirivin på var sin sida. Kriget omfattar endast en liten yta, men i stort sett hela befolkningen i imrådet påverkas. 595 f.O. lyckas Valentin Echte avbryta konflikten genom att lura dem till ett hemligt möte. Båda gick i fällan, fängslades varpå de deporterades till en enslig ö i Västerhavet, där de lämnades åt sitt öde. Utan befälhavare avstannade stridigheterna spontant, då de krigströtta soldaterna återvände hemåt. Valentin Echte dog i lunginflammation bara fem år senare, och de anhängare som samlats omkring honom flyttade till Divras udde, där de konsekvent avstod från att beblanda sig med annat folk. De började odla den bördiga marken och grundade bland annat staden Ekeborg (namnet härstammar från Echters borg). Så småningom blev echerna goda jordbrukare, hantverkare och fiskare.

Efter konfluxen samlas legerdierna på Indar kollektiva jordbruk för att hjälpa varandra på fötter efter katastrofen. På 450-talet f.O. började de kollektiva jordbruken att upplösas och enskilda gårdar bildas. Inte långt från staden Luksil på östra Indar, som legat i ruiner sedan konfluxen, grundades år 401 Mandelorden av munken Haakon Mandel som fann ett litet ruinlagt bibliotek. Ordens anhängare hängiver sig främst åt historieforskning och teologi och är en av få fungerande organisationer i området. Efter hand överges dyrkandet av Ingeril, visdomens gudinna, och övergår mer åt att sprida ljus i en mörk tid.

I staden Pendon grundar Mandelorden 367 f.O. lyceet i Pendon av Leon Inergryd som för tillfället är ordens stormästare. Lyceet är ordens universitet och finns vid fler platser i landet. Att studera vid dem är i stort sett kostnadsfritt och folk från hela Kopparhavet åker till lyceerna i Zoorakin. Mellan åren 340 och 180 f.O. sker ständiga gränsfejder mellan grupper på Divras udde och Grindanu. Främst är det området runt floden Stirpaz, som är ovanligt fiskrik och med omkringliggande bördig mark. Länge upp mot bergen har det även funnits guldfyndigheter. En grundläggande misstro uppstår mellan folken på ömse sidor om floden. Fejden avslutas år 178 f.O. i och med de trettio tappras slag. Echterna till väst och pennerna till öst skickar sina trettio tapprase krigare för att göra slut på stridigheterna och avgöra äganderätten en gång för alla. Det hela slutar med att alla sextio dör på ett fält utanför fiskelägret Filtofia där Stirpaz mynnar Kopparhavet. Echterna och pennerna kommer överens om att området inte ska tillhöra någon, men att alla får tillgång till det.

År 290 f.O. upptäcks guld på södra Grindanu av några munkar från Mandelorden. Under tvåhundra år grävs enorma rikedomar fram från området. Stormästaren Aquahom besutar att skatterna ska förvaras i lyceet i Pendon tills vidare för att undvika inflation, plundring och instabilitet i området. Från bergen i norra delarna av Grindanu vandrar märkliga varelser ner mot slättlandskapet runt år 200 f.O. Det var lindskiarnar, ett besynnerligt folk som är stora och starka till växten. De har tjock och seg hud, i princip utan kroppsbehåring, som skyddar väl mot väder och vind. Benen är tjocka och stabila, påminner något om elefantben, men det till trots är lindskiarnar oerhört smidiga. De talar jori utomordentligt väl och är vänligt sinnade, så människorna i området har inget speciellt emot att de grundar ett litet samhälle i form av staden Pharynx. De är oerhört väldiciplinerade och hårt arbetande. Ringmuren runt Pharynx byggs på endast tre veckor!

Mitt i indars inland grundas staden Indarsol år 154 f.O. efter krav från Caddo. Vid tillfället är Caddo den enskilt största handelspartnern med indars jordbrukare, som är oorganiserade och spridda över ett stort område. För att dalkiska handelsmän ska slippa åka runt till många olika områden ocg öpa små mängder spannmål vill de istället ha en handelsplats att åka till. De blir mäkta förvånade och irriterade när de får klart för sig att Indarsol placerats i inlandet istället för vid kusten. Det kan tyckas vara ett mycket besynnerligt beslut av legerdierna, men det hela var resultatet av en kompromiss mellan de utspridda jordbrukarna. Dalkerna vänder sig istället till luksilerna som bor längre öster ut på Indar, och de kan gemensamt återuppbygga ruinstaden Luksilo.

Under 100-talet f.O. bygger echterna upp ett väl fungerande men slutet samhälle ute på Divras udde. Ekeborg blir den centrala staden och byn Artuna bildas. Organisationen liknar en liten stat, och bygger till stor del på slavar från främst Morëlvidyn.

Lindskiarnerkrigen

Samtidigt börjar grupper av lindskiarnar anfalla människosamhällen runt staden Pharynx. De är väldigt skickliga krigare och kan till synes komunicera sinsemellan utan att använda ord. Bondebefolkningen i byarna runtomkring bjuder inte upp till något direkt motstånd. Lindskiarnarna blir mer och mer djärva och massakrerar de oorganiserade människostammarna en efter en. Mellan år 69 och 66 f.O. tågar lindskiarnarna förstärkta av resar på erövringsresa söder och öster ut. År 68 f.O. faller Drällinge på Grindanus östkust och år 67 f.O. belägras Indarsol och Luksilo på Indar. Indarsol erövras och plundras då försvarande Caddiska och Erebosiska legostyrkor inte kan samsas. Fred sluts år 66 f.O. och lindskiarnarna tillkännages Grindanu, Inberg och nästan hela Indar. Valien Valiensson som år 67 f.O. blvit hövding över pennerna i södra Grindanu söker hjälp hos Caddiska köpmän och skickar ideliga sändebud till echterna på Divras udde. Inte förrän år 63 f.O. då tolv penner lyckas ta sig in i Pharynx och förgifta lindskiarnarnas mest framgångsrika general B’Della sker något drastiskt i konflikten. De tolv fångas och avrättas, men ses som martyrer och föregångsbilder bland Pennerna. Pennerna rustar och hyr in Caddiska legosoldater. Valiensson lovar att Pharyx ska bli Caddisk koloni om de hjälper pennerna till seger mot lindskiarnarna. Sent samma år avtågar en stor armé från Pendon och återerövrar Drällinge. Linskiarnarna blir överraskade av den organiserade och välutrustade armén, samtidigt som de är något försvagade av det kalla vinterklimatet. Under sommaren 62 f.O. börjar motatacker från lindskiarnarna och under de kommande åren sluts ett flertal vapenvilor som städigt bryts.

Efter fem år, sommaren 57 f.O. inleder pennerna under Valienssons ledning en stor offensiv mot norr. De gör planerade anfall mot flera punkter i bland annat Indarrike, Slättbo och Likermark. Lindskiarnarna bjuder på hårt motstånd och offensiven slås tilbaka med stora förluster på båda sidor. Lindskiarnarna tar in utvilade reserver och läget blir mer och mer hopplöst för Valienssons penner. Men oväntat kommer besked om att echterna under ledning av Vidar Odise har marscherat genom Slättebo från Divras udde i riktning mot Pharynx. Pennerna gör ett sista desperat anfall och lyckas slå igenom de tvekande lindskiarnarnas linje och efter ytterligare några månaders hårda stridigheter faller Pharyx och lindskiarnarna har besegrats. Ordningen börjar återvända till Grindanu och Indar och befolkningen som i och med kriget har blivit än mer enade känner sig mer och mer tillhöra ett och samma rike. Med början år 56 f.O. sker organiserad jakt på lindskiarnar som fortgår i mer än 20 år. Till slut tar de sista lindskiarnarna flykten upp i bergen för att aldrig mer synas till. Ett förbund sluts mellan pennerna och echterna och staden Filtofia delas till en echtisk del, Fil, och en pennersk del, Tofia. Valiensson blir oerhört faschinerad av lindskiarnarnas oerhört vackra utsmyckningar av Pharynx, och vägrar låta den bli Caddisk koloni vilket retar de forna allierade oerhört mycket.

Konungatiden

Konugariket Zorakin utropas vid midsommar år 55 f.O. och omfattar Grindanu, Inberg och Indar. Valien Valiensson kröns till kung Valien I. Stora Tinget hålls och kungen utser framförallt penner som var famgångsrika under linsdkiarnerkrigen till vasaller. Pendon blir rikets huvudstad och landet delas upp i tio hertigdömen, förutom ett litet område runt Pendon som faller under kungens omedelbara makt. Luksilerna som befolkade Indars östra kust, och som inte var direkt involverade i lindskiarnerkrigen blev mäkta förvånade när kungens vasaller och hertigen av Gredelmark anlände och gjorde anspråk på marken. Spänningen mellan folket och de styrande ökade, och kung Valien I var precis i stånd med att skicka en här till Luksilo då oväntad hjälp kom från annat håll. Caddo hade gjort en grov felberäkning av läget och ströp all handel med luksilerna, i tron om att de var lojala Zorakin. Dalkerna hoppades på att komma åt Vidar och påverka Zorakins ekonomi negativt genom avbruten handel. Det som istället hände var att luksilerna fann sig tvugna att underkuva sig under kungen och hans utsända hertig. Luksilerna fick dock större friheter än övriga folkslag i Zorakin. Hösten 55 f.O. anfaller morëlvidynska svarta piratankor med understöd från caddiska flottan Pendon och Pharynx, i hopp om att det nya krigströtta riket ska ge vika. Det är ett gruvligt misstag och fyllda av ett oerhört självförtroende slår zorakierna tillbaka, men i reträtten lyckas angriparna bränna ner stora delar av Pendon. Av de mer nämvärda byggnader som bränns är det gamla lyceet, Mandelordens universitet. Året efter började man bygga det kungliga slottet på klosterudden, där lyceet låg året innan, och samtidigt ändrades namnet till kastelludden. Caddo inleder en massiv handelsblokad mot Zorakin, men de klarar sig genom handel med echterna och barbarstammarn norr om Aidnerbergen i Snoarskogarna.

År 50 f.O skänker kung Valien I ett litet landområde i hertigdömerna Pharynx och Inberg till pamperna, en hästuppfödande urbefolkningen. De är formellt underställda hertigarna av Pharynx och Inberg, men betalar väldigt låg skatt nämligen att kungen varje år får en av deras legendariska hästar. De gånger pirater eller svartfolk invaderar området kommer kungens trupper till undsättning.

Under byggandet av slottet i Pendon upptäcks år 46 f.O. den stora guldreserv som Mandelorden gömt i lyceet. Zorakin betalar Pharynx Lösen till Caddo, vilket innebär tre båtlaster med guld. Tvisterna om staden Pharynx löses och länderna etablerar så sakterliga diplomatiska kontakter och handel mellan länderna återuppstår. En grupp fanatiska lindskiarnarjägare tar sig år 35 f.O. in i den fortfarande glest befolkade staden Pharnyx och bränner ner och skövlar det sista av lindskiarnarnas konstskatter som fortfarande finns där. Lindskiarnarna och dess kultur ses sen detta inte till mer och antas vara utrotade. De har dock flytt upp i bergen där två stammar har slgit sig ner. De skyddar sina boplatser med osvikande disciplin, och alla människor som av misstag kommer i närheten eller får vetskap om deras existens infångas och likvideras. År 27 f.O. föds Odo i staden Arno, Caddos huvudstad. Han är en enkel krukmakarson men som vid 27 års ålder får en uppenbarelse och börjar predika Etins ord. Den Lysande Vägen grundas av Odo och hans följeslagare. Echterna ser stora likheter mellan Odo och Valentin Echtes läror. En del uppfattar till och med Odo som en reinkarnation av Echte. I Zorakin får Den Lysande vägen starkt fäste, framförallt hos pennerna. År 34 e.O. förbjuder den Lysande Vägen slaveri och en del echter ser rörelsen och Odo som sinnrika skojare. Dessa flyttar dock från Divras udde och utvandrar till framförallt Erebos och Trakorien. Den Lysande Vägen får ett mycket starkt fäste bland de kvarvarande echterna och den sprids allt mer hos invånarna i faltraxnäs. I Zorakin inför kung Valentin I den lysande Vägen som statsreligion och den sprids bland alla invånare utom hos pamperna som inte låter sig övertygas.

I staden Faltrax utropar sig, år 60, den faltrakiska stormannen Ovar som kung Ovar I av Kardien och gör med vapenmakt anspråk på Faltraxnäs, Inmark, Goiana och Nordmark. Echterna på Divras udde påverkas inte, och bryr sig därför inte speciellt om sin nya granne men stödjer honom passivt. Ett kungligt slott och en stadsmur börjar uppföras i Faltrax. Muren står klar fyra år senare medan bygget av slottet drar ut på tiden då kung Ovar I:s kassa sinar. Kardien är fattigt, skördarna är dåliga på grund av den dåliga jorden, svartfolk från Aidnebergen terroriserar invånarna och de båda urbefolkningarna penter i väst och ker-bosh i norr låter sig inte underkuvas. Kungen sneglar på det rika echterfolket i söder med deras inkomstbringande handel med Zorakin och deras bördiga jorder runt Ekeborg. Sen 70-tal börjar kung Ovar I planera en attack mot echterna, men den avstannas helt då kungen plötsligt dör under mystiska omständigheter i Faktrax år 80. Det bestäms att Ovars son ska ta över tronen och sedan dess motiveras kungatitelns arvsrätt genom sedvanlighet. Echterna börjar så smått handla med Kardiens nya kung och läget stabiliseras betydligt. Av lysande vägens kyrka i Arno på Caddo utses en kerisgass att bilda ett kerisât i Kardien och Divras udde med säte i Ekeborg. Mellan åren 60 – 130 attackeras Zorakins kuster ideligen av svarta piratankor från Morëlwidyn. De bränner och plundrar både kuster och handelsfartyg. Endast välbeväpnade Caddiska och Erebosiska handelsfartyg är säkra i Zorakins farvatten.

Vid sekelskiftet år 100 börjar Zorakins förläningar bli allt mer ärftliga. Detta ger pennerna, som utgör den största delen av vasallerna, en starkare och mer beståndig makt i det Zorakiska samhället. Enhälliga Zorakiska mynt börjar präglas i Pendon år 107. År 126 seglar en svartfolkshär ner mot Grindanu från bergen på Jostefloden. Kung Kruxhelm Armstake av Zorakin hinner inte samla sin armé utan endast hertig Miskrun står berädd med sin armé av ett dussintal riddare. När de första svartfolken seglar genom det kritiska Blotferpasset ner mot hertigdömet Pharynx häller Miskrun brinnande olja över svartfolken, som bränns ihjäl, drunknar eller drivs på flykt. Den brinnande oljan driver dock vidare på floden och sätter halva Grindanu i brand. Kung Kruxhelm och de övriga herigarna blir tämligen förgrymmade över Miskruns tilltag och sitter i rådslag under ett par veckor. Under tiden kan svartfolken ta sig fram tämligen obehindrat genom Pharynx där de skövlar och bränner det mesta i sin väg. De anländer så småningom till Torilskogen där de relativt enkelt kan slå sig ned. Hertik Miskrun försvinner då han i vilt raseri rusar in i skogen.

Korstågen och fredens tid

Svarta piratankor från Morëlwidyn anfaller 130 återigen Pendon, men denna gång i täckmantel som feliciska handelsmän och legosoldater. Över 300 pirater lyckas ta sig in i staden där de plundrar och festar under tre dagar då de till slut blir så druckna att befolkningen själva kan ta hand om dem. De flesta blir rånade på allt de bär och slängda i hamnen. Två år senare börjar ringmuren runt Pendon byggas som försvar mot framtida piratangrepp. Den står färdig år 134.

Efter en underlig spådom lägger år 137 trakoriska krigsfartyg till vid Kardiens allra nordligaste udde, och anlägger staden Torilia. Kung Kleodrik I av Kardien och hertig Ekker av Nordmark försöker resultatlöst fördriva dem från kardiens fastland, men de har kommit för att stanna. Kung Kleodrik I tillträdde tronen tre år tidigare och var då endast en nyckfull, barnslig och relativt korkad pojke. Belägringen av Nordmarks norra udde blev hans första stora händelse som regent, ett problem han inte mäktade med. Han utvecklade dock både sina diplomatiska och militärt strategiska färdigheter. Under 150-talet utökade han samarbetet med echterna på Divras udde, och en union sluts mellan Kardien och echterna. Resultatet blir i princip att Divras udde tillhör Kardien, men echterna betalar avsevärt lägre skatt än andra invånare. Deras handel med Kardierna i norr ökar dock markant och båda grupper är nöjda med resultatet. Kleodrik kom även att kommas ihåg som en riktig tyrann på tronen i flera generationer efter sin död år 162. År 168 inleder Kardiens nya kung och Kleodriks äldsta son, Ovar II, ett massivt fälttåg mot Torilia, och belägrar staden i sju år. Efterom man inte effektivt lyckas hindra de snabba trakoriska fartygen att anlända staden från vattnen norrifrån misslyckas belägringen. Kungen drar sig tillbaka och låter landbiten tillhöra Trakorien. Dock får hertigen av Nordmark speciellt i uppgift att övervaka så trakorerna inte godtyckligt ökar sin landareal.

I Zorakin driver kung Karolu XI igenom att Zorakin ska vara ett arvrike från år 156. Han kör över Rådet och adeln som i fortsättningen inte har något att säga till om när ny kung ska tillsättas. År 174 avseglar den första zorakiska expeditionen från Kra ut på Kopparhavet. Man grundar kolonier på ett stort antal bebodda öar sydväst om Felicien. Öarna visade sig vara goda källor till färskvatten och utgjorde baser för fortsatta expeditioner och handel med länder längre från fastlandets Zorakin. Ön Hakkai blir huvudbas för kolonierna och en av kungen utsedd riksmarshalk sätts som ansvarig för koloniväldet. 196 avseglar de första korsfararna från staden Skapen i Kardien. Det är kerisgassen i Ekeborg som drivit på korstågen för att sprida Lysande Vägens lära, med vapenmakt om så behövs. En annan anledning, om än i det fördolda, är att stilla solriddarnas äventyrslusta och inbringa rikedomar till kyrkan. Exarken på Caddo motsätter sig korstågen, och menar att den Lysande Vägens lära inte ska spridas med vapenmakt, men kerisgassen i Ekeborg lyssnar inte på det örat. Under sommaren 199 når man Kwoske på Efaros nordkust och intar staden efter sju månaders belägring. Vid år 212 ligger hela norra Efaro under korsfararnas kontroll och den Lysande Vägen sprids till alla urinnevånare och kyrkor och munkkloster anläggs. Caddo och Felicien passar på att inleda handel med området, bland annat med Sombatze. Under första halvan av 200-talet bygger Caddo up mycket av sitt handelsimperium, mycket är Zorakins förtjänst.

År 219 brandhärjas kungliga slottet i Faltrax av draken Tallerin, som seglat ner från Aidnebergen för att splittra det Kardiska riket som hon ser som ett hot mot hennes befästning i bergen. Kronprinsen och de två andra möjliga tronarvingarna dör. En stor jakt på draken inleds och stora hjältar från när och fjärran lockas till Kardien och den enorma belöning som den gamle kung Kleodrik II utlovat den som dräper Tallerin. Draken fortsätter sin ursinniga framfart och sprider död och skräck på Faltraxnäs. Hertig Brand av Darensslätt jagar ikapp henne i Glada Skogen och lyckas dräpa henne år 221. Han får konungens välsignelse och en enormt stor belöning. Trollkarlar, alkemister och lärda män så långt som från Kandra i Berendien beger sig till Kardien för att studera den dräpta besten. Året efter dör kung Kleodrik II, och hjälten Brand utses av en enig adel och befolkning till ny kung av Kardien. Den brandiska dynastin börjar. Ett andra samlat kardiskt och zorakiskt korståg avseglar från Pendon och Ekeborg år 275. Målet är att återta de områden från första korståget som återfallit i efarisk kontroll, men utan någon egentlig framgång. En del menar att magi bör användas för att bryta dödläget, medan andra är starkt emot. En inbördes strid i frågan blossar upp vilket bäddar för den Stora Schismen.

Den Stora Schismen

Brytningen mellan den Lysande Vägens kyrka på Caddo och fastlandet börjar ta fart på allvar. Läget har varit infekterat sedan det första korståget och vid ett kyrkomöte i Arno år 278 uppstår en irreparibel meninsgsskiljaktighet vad det gäller magin. Dalkerna menar att all magi är förbjuden medan de troende från fastlandet hävdar att den mesta magin inte alls förvränger Etins skapelse. År 281 utropar sig kerisgassen i Ekeborg till Exark av Ekeborg och splittringen är ett faktum. Denna splittring kommer att kallas den Stora Schismen. Lysande Vägens makt och position i världen är dömd att förbli blott en skugga av den potential den hade haft enad.

Kardien inleder ett tredje korståg år 287, denna gång mot Morëlwidyn. Man plundrar kusten några månader men drivs sedan på flykt av svarta piratankor. De dalkiska korsfararna är ytterst passiva och skulle kunna hjälpa kardierna att bli av med piratankorna en gång för alla, men låter bli. Kung Brand Korsfararen och hans trupper stupar då de försvarar en karavan från anfallande morëlwidyner, och några kilometer bort står de dalkiska trupperna och ser på.

Som hämnd förklarar den nya kungen, Brand IV, Caddo krig på sin myndighetsdag. Efter ett par mindre sjöslag skickar Caddo en armada mot Kardien. Kardierna lyckas med magikers hjälp framkalla en fruktansvärd storm som sänkte många av dalkernas skepp och skingrar resten över stora delar av Kopparhavet. Brand IV skickar efter detta sin flotta till Caddo där de lyckas inta både Sinto och Casso. Många dalker flyr till Zorakin och dalkerna måste betala ett stort krigsskadestånd till Kardien varefter fred sluts mellan länderna. Relationerna är dock fortfarande mycket spända.

På Caddo börjar katedraler byggas i Odos ära på 310-talet och fastlandet följer snabbt på. En tävling uppstår om vem som kan bygga de mest praktfulla byggnaderna. Katedralen i Ekebrog börjar byggas 318 och står färdig efter sex år. År 321 börjar även katedralen i Pendon byggas.

Den ljusa handen grundas år 314 av exarken Zegedorn III i Ekeborg.

På 320-talet Breder både losdriverna och pennerna i Zorakin ut sig mer åt norr och landet hävdar sina gränser ganska långt upp i Aidnebergen, utan att egentligen ha någon direkt kontroll över området. Kardiens fjärde och sista korståget startar år 353 och går mot Morëlwidyn för att återta de förlorade områderna från det tredje korståget. Det hela slutar i fiasko och de troende i Lysande Vägen jagades på flykt av morëlwidyner, många flyr till Krilloan men rykten sprids att några även flytt söderut. År 369 förlorar Kardien sina sista besättningar i Efaro och har efter det inte längre några trupper söder om Kopparhavet. Året därpå, 370, går Zorakin med i Berendiens krig mot Felicien. Detta visar sig vara ett stort misstag då kriget är väldigt kostsamt och att Felicierna effektivt blockerar Zorakins hamnar. Den minskade handeln blir väldigt kännbar för zorakerna och en långvarig uppgång för landets ekonomi får sitt slut. Vid sjöslaget år 392 utanför Grindanus östkust krossas den zorakiska flottan av felicierna och landets kuster ligger öppet för pirater och fienden, som ivrigt börjar plundra landskapet. År 394 sluts fred mellan Felicien och alliansen mellan Zorakin och Berendien. Zorakin tvingas avstå ögruppen Hakkai till Felicierna. På 380-talet börjar Illusister anlända till Aidne från Trakorien. De börjar sprida sitt budskap om att världen endast är en illusion och inget är på riktigt.

Svarta tornet och Goiana

År 403 anländer ett stort antal svartfolk av olika slag till västra Aidnebergen. Hertigarna av Salamora och Inberg av Zorakin samt Inmark av Kardien håller dem med vissa svårigheter borta från låglandet. Svarta tornet nämns för första gången. Under perioden från år 405 till 415 härjar svartfolk från området runt Svarta Tornet den kardiska provinsen Goiana. Den kardiska kungen skickar trupper, framför allt kavalleri, till området som inte har någon speciellt stor chans mot svartfolken som gömt sig i den täta skogen. Skogens befolkning drivs på flykt och kungen förlorar i princip herraväldet över området. De skogsalver som bebor området kallar sina fränder. Stora mängder skogsalver och satyrer flyttar till skogen från när och fjärran. De lyckas tillslut med gemensamma krafter driva svartfolken ur skogen. Krigets mest berömda slag är slaget om Blodsgläntan år 412. Kardiska spioner upptäcker att svartfolken inte agerar på egen hand utan att en mäktig person boende i svarta tornet styr svartfolksstyrkorna. Personen blir känd som Häxmästaren i Svarta Tornet.

Älvfolket i Goiana bildar år 424 sitt eget rike i Goiana samtidigt som kung Beronrik av Kardien avsätts för att inte kunna beskydda Goiana och hålla ihop riket. Befolkningen vänder sig till de välorganiserade echterna söder om Kardien. Efter en del förhandlingar tar echterna över tronen och utser sin ledare till kung Vidar II och Divras udde blir officiellt en del av Kardien. Huvudstaden flyttas från Faltrax till Ekeborg och echterna utgör numer adeln. Penterna ställer sig bakom echterna som nya ledare för landet under förutsättning att de får en viss frihet. De blir inte underställda någon hertig, men tvingas betala en låg skatt direkt till kungen samt svär ett trohetslöfte. På så vis får de kungens beskydd. Den lysande vägen införs som officiell religion även i norra landet och illusionism förbjuds av exarken Pergon IV.

Vid en stor cermoni år 429 i staden Golena vid Goianas norra kust sluts ett förbund mellan älvfolken och skogsanden Enlil Talannen. Skogsalven Elidina blir första autark över skogsriket Goiana.

Den lugna tiden

Tiden mellan ungefär 430 och 500 kallas den lugna tiden. Förutom en kort konflikt mellan Zorakin och Morëlwidyn är tiden lugn och harmonisk för Aidnes befolkning. Svartfolken runt svarta tornet märks inte av och de civiliserade folkslagen på de låglänta delarna i Kardien och Zorakin lever ett harmoniskt liv. Tystnaden störs då och då av piratangrepp från Morëlwidyn. En dansakademi som kommer bli vida känd grundas i Goiana år 457 och gråalver bosätter sig på ögruppen Achene i Faltraxbukten. År 466 förklarar Zorakin Morëlwidyn krig, och kungen skickar en armada mot andra sidan Kopparhavet. Anfallet blir snabbt nedslaget på Morëlwidyns kust, mycket tack vare magikern Lodekhiz’.

Vid en attack av svarta piratankor mot kardiens kust år 498 lyckas de ta sig ända till Arntuna. Kung Vidar III anländer strax efter till staden och piraterna flyr hals över huvud. Deras ledare Illerest utmanar Vidar III på en envig på liv och död, och precis när Vidar slår svärdet ur handen på Illerest skjuts han i ryggen av en gömd piratanka med ett armborst. Vidar faller död till marken och Illerest tar av skam för sina hederslösa undersåtar hans svärd och tar sitt eget liv.

År 511 grundar förrymda zorakiska livegna och brottslingar Fristaden, som blir stort centrum för handeln mellan Caddo och dvärgarna i Aidnebergen.

Goianas autark Elidina avgår till förmån för satyren Kispi år 529. Han hinner inneha befattningen i sju år då stora mängder svartfolk drar ner från Aidnebergen runt svarta tornet. Befolkningsökningen i bergen rättfärdigar invasionen enligt svartfolkens mening. Kardiska soldater understödde till viss del älvfolken under kriget. Efter fem års sporadiska stridigheter drar sig svartfolken tillbaka då de kommit fram att inte bara skogens invånare utan även skogen själv står på motståndarnas sida. År 539 stupar Kispi i ett slag mot ylkorcher. Han eftertädes av skogsalven Silon. Svartfolken vid svarta tornet byter strategi och anfaller år 546 Zorakin, som får understöd av Kardiska riddare. Kriget varar till 555 då svartfolken ger upp och drar sig tillbaka upp i bergen. Fred uppstår på Aidne igen och den består i över 50 år.

På våren år 591 anfaller och erövrar Zorakin under ledning av hertigen Wilfred av Salamora fristaden. Målet var att ta över kontrollen över handeln mellan dvärgarna och Caddo, men handeln avbryts istället.