Thelgul

Thelgul
Invånarantal	-
Befolkning	-
Huvudstad	Theon
Styrelseform	teokrati
Exportvaror	-
Importvaror	-
Armé	-
Religion	-
Övrigt	-

Historia

Tideräkning

Enligt thelgulerna själva kan världens historia delas in i cykler, yâlann, om 10620 år, rûn, efter i vilken av de himmelska zonerna, ala-kha en-nanoth, solen befinner sig i på årets kortaste dag. Dessa cykler delas vidare in i 36 åldrar, ann, om 295 år. När man i Thelgul anger årtal, anger man först vilken ålder det rör sig om och sedan årtalet. 610 e.O. uttrycks exempelvis en-halimann rûn 21. Månaderna börjar vid varje fullmåne när mångudinnan Mûna visar sitt ansikte och är i Thelgul precis som annorstädes tolv till antalet. Deras namn är i tur och ordning: Ahûn, Gûh, Phahav, Ahakh, Anêbir, Izanaz, Labûn, Phazath, Nogod, Noub, Anan och Yiaz. Deras namn kommer av de tolv stjärnorna i stjärnbilden Aphôlan Halay, vilken i Ereb går under namnet Charcheloch. Året börjar vid vintersolståndet. Från början handlar det om mitten av torrperioden. Det var inte förrän en-yiâmann rûn 152 (151 e.O.) som den berömde astrologen Sahi En-âvas med hjälp av komplicerade beräkningar lyckades komma fram till exakt vilken som var årets kortaste dag. Nära Altors ekvator är det nämligen knappt någon skillnad på längden på dagen mellan sommar och vinter. Man var då tvungna att flytta fram nyårsfirandet 3 dagar, till kalendermakarnas stora förtret. Astrologerna hävdar att när en ålder tar slut eller går mot sitt slut sker stora omvälvningar eller en viktig händelse någonstans i världen. Dessa viktiga händelser verkar dock oftast beröra Thelguls egen historia och av den anledningen ignoreras oftast den thelgulska astrologin av utländska astrologer. Den enda större händelse som anges som belägg för den thelgulska astrologins betydelse för omvärlden är att slutet av åldern Shûkhann 1 f.O. verkar förebåda Odos födelse. Att världsomspännande kaos utbryter när en cykel övergår i en annan verkar dock stämma. I Thelgul daterar man början av den första konfluxen till 9734 f.O., något som mycket väl kan stämma, och vissa astrologer som gjort sig bekanta med det thelgulska systemet bävar inför året 884 e.O. som i värsta fall skulle kunna innebära att världen går under.

De thelgulska åldrarna

Nanêghann 9734-9439 f.O.
Hôphann 9439-9144 f.O
De två första åldrarna kallas också för uppvaknandets tid, eftersom de intelligenta varelserna vaknade upp då.

Sivathann 9144-8849 f.O.
Ronunann 8849-8554 f.O.
Sathadann 8554-8259 f.O.
Danomann 8259-7964 f.O.
Thaluzann 7964-7669 f.O.
Hôzazann 7669-7374 f.O.
Rôgôphann 7374-7079 f.O.
Êmighann 7079-6784 f.O.
Samayann 6784-6489 f.O.
Yêhêphann 6489-6194 f.O.
De tio följande åldrarna kallas för vandringens tid. Under denna period vandrade thelgulerna runt i världen innan de slutligen bosatte sig i djungeln i västra Soluna.

Thôyann 6194-5899 f.O.
Zoldilann 5899-5604 f.O.
Arayann 5604-5319 f.O.
Ayêzann 5309-5014 f.O.
Doushann 5014-4719 f.O.
Bahathann 4719-4424 f.O.
Boghurann 4424-4129 f.O.
Hôphahann 4129-3834 f.O.
Holann 3834-3539 f.O.
Nusihann 3539-3244 f.O.
Thaluzann 3244-2949 f.O.
Zoldilann 2949-2654 f.O.
Dessa tolv åldrar kallas för gudarikets tid emedan Thelgul under denna period påstås ha regerats av gudar, en i varje ålder. Det finns inga belägg för att detta är sant även om det långt inne i djungeln finns ett område med märkliga stenformationer som av thelgulerna påstås vara resterna av Kharazêl, gudarnas glömda stad.

Uzazann 2654-2359 f.O.
Razann 2359-2064 f.O.
Zozann 2064-1769 f.O.
Khazann 1769-1474 f.O.
Bêrann 1474-1179 f.O.
Vûthann 1179-884 f.O.
Gharann 884-589 f.O.
Rashann 589-294 f.O.
Dessa åtta åldrar kallas för slaveriets tid eftersom Thelgulerna under denna tid sägs ha blivit förslavade av främmande folk.

Shûkhann 294-1 f.O.
Yiâmann 1 f.O.- 294 e.O.
Konungatiden. Under denna period styrdes Thelgul av enväldiga konungar.

Thanann 294-589 e.O.
Halimann 589-884 e.O.
Stjärnornas tidsålder. Sedan 294 e.O. har Thelgul styrts av Zahin Yahal-präster.

Geografi

Thelguls Geografi

Städer

Thelguls Städer

Samhälle

Folkslag

Namnet mumbiter anses av vissa ha kommit från det fornthelgulska uttrycket mhûn-es-bît och referera till en forntida sedvänja bland de gamla thelgulerna att jaga och rituellt äta upp mumbiterna, vilka vid den tiden fortfarande var så barbariska att de sov direkt på marken och inte kände till varken eld eller kläder. Andra påstår att orden inte alls har med varandra att göra och att det hela är ren hatpropaganda som spritts ut av mumbiterna själva, eller möjligen bara är en skröna. Idag refererar uttrycket mun-es-bît till en rejäl blodig djungelbjörnfilè.
Mumbiterna är kortare än vad som är vanligt bland människor. Deras medellängd ligger någonstans runt 160 cm för män och 150 cm för kvinnor. Vidare har de ofta korta ben, långa armar, stora spetsiga hakor och näsor och till skillnad från de flesta andra folk i omgivningen något ljusare hudfärg och blåa eller gröna ögon. Både thelgulerna, sombatzinerna och efarerna anser i allmänhet att mumbiterna är fruktansvärt fula och stammar från en forntida förening med något icke-mänskligt folkslag. Denna uppfattning delas naturligtvis inte av mumbiterna själva, som anser sitt utseende vara mycket fördelaktigt om inte mer praktiskt än andra folkslags. Med sina långa kraftiga armar är de i allmänhet skickliga klättrare och med sina stora näsor kan de känna lukter betydligt bättre än de flesta.
Mumbiternas kultur ter sig ofta för den utomstående betraktaren som annorlunda. De bor inte som andra människor i hus, utan föredrar trädkronor och gamla ihåliga träd. Vidare har de ingen religion och fnyser föraktfullt åt andra folks orealistiska vanföreställningar om gudar. De flesta mumbiter är således väldigt realistiska och tror på det de ser men inte så mycket annat. Detta är den främsta anledningen till att de vägrar att låta sig styras av det thelgulska prästerskapet med sina idiotiska idéer om att solen och månen är gudar.
Eftersom de inte har någon religion inte heller någon respekt för sina döda, som de anser vara föga mer än döda köttbitar. Istället för kremeringar eller begravningar som ju är vanligt bland de flesta andra folk slänger de ner de döda i grottor eller på särskilda platser i skogen utan några särskilda ritualer. Detta anses av utlänningar vara ytterst barbariskt.
Mumbiterna har heller ingen valuta utan idkar tidvis byteshandel i den mån de överhuvudtaget är intresserade av så mycket annat än skogen och bergen kan ge. Detta förhållande kan tyckas märkligt med tanke på att tullar tas ut av förbipasserande karavaner. Mumbiternas egen inställning är att inkräktare minsann får betala för att passera genom deras land. De utländska mynten och varorna som de utkräver har de dock mycket sällan någon större användning för utan lagrar istället pengar och föremål i stora stenbyggnader i den enda ”staden” som mumbiterna har byggt. Denna stad, Achand, bebos inte av särskilt många även om mumbiterna gärna får det att verka så. Achands enda syfte är i själva verket att fungera som tullstation, vilket har fått många utlänningar att förbryllat klia sig i bakhuvudet. De äventyrliga tjuvar som försökt sig på att besöka Achand för att utföra sitt värv har mycket sällan återvänt och har de gjort det är de nästan alltid tomhänta. Vad detta beror på är det förmodligen bara mumbiterna själva som vet, men det viskas om märkliga skyddsbesvärjelser, uråldriga förbannelser och andra hemskheter.

Religion

Skapelseberättelse

I begynnelsen fanns bara lera. Ayus (solen) som också kallas Lûgaz en-Idav (dagens härskare), skapade jorden genom att bränna den med sin eld. Senare utgjöt Marmûna, mångudinnornas moder, sina tårar över den livlösa jorden och haven och sjöarna skapades. Tårarna gav också näring åt frön från vilka alla växter och djur växte upp. Mûna, en av Ayus och Marmûnas 9 döttrar önskade sig fler varelser att leka med och skapade varelser av trä att bebo skogarna och varelser av sten att bebo bergen. Hon glömde dock att ge dem en själ. En natt anlände Shahokha, den mörka gudinnan från bortom stjärnorna. Shahokha spridde sitt mörka ljus över jorden och förargade Marmûna. Det blev ett krig i himlen mellan Marmûna och Shahokha. Shahokha dödade Marmûna som störtade ner på jorden, men blev bortjagad av de 7 andra mångudinnorna, Vihash, Lôrdazia, Ghasa, Ghisha, Kheva, Dulhûgia och Zêya. Men den nionde, Akhâni, vredgades så mycket av moderns död att hon blev rödfärgad och flydde bort i det yttre mörkret. Hon bär därefter namnet Rûyoh (den rasande) och återkommer fortfarande till jorden med jämna mellanrum då hon genom sin odödliga ilska skapar kaos, katastrofer och kataklysmer. Genom att Marmûna störtade till jorden skapades de intelligenta varelserna av trävarelserna och stenvarelserna genom att hon sådde själsgnistor i dem. Trämänniskorna blev alver, människor och svartfolk beroende av vilket träslag de var tillverkade av. Stenvarelserna som levde djupt nere i underjorden blev till dvärgar.