Cereval

Cereval
Karta
Invånarantal	-
Befolkning	-
Huvudstad	Cerevalis (ca -)
Styrelseform	-
Exportvaror	-
Importvaror	-
Armé	-
Religion	-
Övrigt	-

Att ankomma.

Ni har alla hört talas om Cereval, landet från fabler och sagor. Ni har kanske hört andra namn som Serland, Drakoni, Fattigkusten eller Silverbergen, men det är alla sagor om samma land. Hjältesagorna om den urstarka Suckman och fablerna om den trebenta vargen och lättlurade grottbjörnen, om mosstroll och Baba-Jagas jättehöns. Landet där drakarna föds och städerna byggs av silver. Ni trodde aldrig att Ni skulle segla mot detta mytiska land. Skeppet, en Buss, är från någon av stadsstaterna och ser ut som ett avlångt långskepp med rundör och akter som en kogg. Likt många andra av nordens skepp har den ett drakhuvud i fören, men aldrig har ni sett sådant detaljrikt och levande snideri. Styrmannen Domovoi som ni befrändade i Mastika Agga ser ut som skeppare gör mest i dessa nordliga hav, och som de flesta av sjömännen ombord. Fodrade läderhuvor med sträv svart päls på och mantlar i billig blå saltmättad filt. Men pälsfodring och krage är av en kvalité sörlänningarna från Kopparhavet endast drömmer om, päls från Nargurs djup. Kläderna är lätta ljusa skinnkläder och kring halsen bär flera av dem enkla talismaner föreställande en måne. Håret är långt men i tofs utan fläta liksom det vildvuxna skägget. Några i besättningen skiljer sig dock åt med sina rakade skallar förutom en tofs med hår högst upp och långa slokmustascher. De bär röda ockrafärgade kläder med broderade västar i ljusa eller blå färger. Ovanpå bär de ärmförsedda mantlar med inflätade stora fjädrar som skimrar i grönt. De är från stäppen har ni blivit sagda. Män som förvisats då de förskjutits av sin klan eller undkommit något värre straff. De har inte talat med er, men deras blickar när ni frågade dem om troll och drakar viskade om möten som märker en karl för livet. De sjömän som är beväpnade bär långa lätt svängda sablar och knivar. Domovois bullriga röst över regnet väcker er ur era funderingar. Domovoi försäkrar er att vädret säkert blir bättre när ni lämnat Cerevali kustvatten och närmar er Drakonias skärgård. Om Havskungen och Fjärdtrollen vill kan ni om några månsteg få dofta akrogaliska kryddor, smeka nidländska kamelskinn och kanske finna er väg hem med de berendiska karavanerna. För just idag lockar tanken på varmt glödgat vin från Lindaros mer än allt silver i Cereval.

Historia

1568-1500 f.O. Den Andra Vandringen - Ankomsten

Efter det förödande nederlaget nargurierna lider mot svartbloden vid Baborska klippan lämnar många klaner höglandet och skogen. Några lyckas ta sig över passen i norra Cerbergen och snart följer hela stammar i en vandring mot sydöst. Cererna och hynerna är talrikast och tar under vandringen upp i sig flera mindre klaner och flockar.

1500-950 f.O. Bosättningen

Cererna följer kusten och slår sig först ner de sydöstra delarna av dagens Cereval vid Masevabuktens stränder efter att ha korsat fjärden som delar landet. De är fåtaliga sedan deras fränder hynerna (och lonerna?) har fortsatt vandringen söderut. Nomadlivet fortsätts dock snart och sakta börjar de sprida sig utöver Lîrslätten och senare via Trollfjärdsneset till Dûnslätten. Alverna uppe i bergen undviks men ses på med vördnad då den gamla vänskapen mellan nargurier och alver finns kvar i minnet. Mot svartbloden kämpas en evig kamp. Många barbier färdas genom landet under Krunska Kriget 1080 fO-1065 f.O. men cererna deltar inte i konflikten. Månen börjar dyrkas som en syster till deras gamla gudinna Nahriguhr och kallas Ihenni.

950-600 f.O. Konsolideringen

Cererna bebor nu hela dagens Cereval. Skogen och bergen bakom undviks dock fortfarande pga svartbloden som behärskar inlanden. Klanerna har gott om utrymme att skapa egna marker och ett relativt lugn härskar. Många väljer eftervart att göra sina vinterläger vid kusten till permanenta bosättningar. Vid några tillfällen försöker andra narguriska folk att få cererna att delta i kampen mot Jorpagna men utan att lyckas i någon större omfattning. Cererna börjar följa lagar deras nya gudinnas förespråkar och krig ses på som onödig blodspillan. Klanstridigheter idkas dock friskt men handlar mest om boskapstölder och gränstvister. Efter ca 750 f.O. dyker hippogriffburna akrogalier upp och härjar kustbosättningarna men cererna lyckas trots svårigheter att hålla dem stångna. Den yttre fienden bidrar starkt till samholdet i landet. Drakar börjar ses uppe över bergen men de närmar sig aldrig människorna. En småskalig handel över Masevabukten tar sin början och en viss akrogalisk kulturpåverkan sprider sig bland cererna.

599-598 f.O. Den Tredje Konfluxen

Den Tredje Konfluxen drabbar även cererna. Köttbitarna verkar dock undvika skogen och bergen och forsvinner ganska snabbt vidare norrut. En fjärdedel av befolkningen äts upp men nästan alla tamdjur går åt på den öppna heden. Det relativa välståndet ersätts av en åter hård kamp för tillvaron. De flesta kustbosättningarna överges.

598-101 f.O. Plundringstiden

Barbierna uppe i norr verkar ha sluppit lindrigare undan köttbitarnas härjningar och strömmar söderut over Cerfloden. De plundrar kusten och heden på sina räder till det fallna Jorpagna och cererna lider svårt. Endast de klaner som trots alt stannat kvar i sina små bosättningar och befäst dessa kan motstå de härjande krigshorderna, till stor del tack vare kontakter på andra sidan Masevabukten. Svartbloden strömmar även de återigen fritt över landet. Nomaderna ute på heden blir nästan utrotade. Eftervart lyckas till slut cererna samla sig och efter en allians mellan nomaderna och stadsbosättningarna 101 f.O. kan både barbier och svartblod fördrivas. Det sista slaget står innerst i Trollfjärden där landet är som smalast mellan skogen och havet.

101 f.O.-287 e.O. Den lugna Oredan

Cereval återhämtar sig relativt snabbt då landet nu under lång tid lämnas i fred från utomstående makter och svartbloden i skogarna. Stadsbosättningarna börjar växa och bygger eftervart vallar i sten och torv befästa med ballistor och arbalest för att kunna skydda sig mot akrogaliska flyganfall. Intärna stridigheter splittrar dock cererna och försök på att ena landet mislyckas gång på gång. Sakta sprider sig ändå en enighet baserad på de lagar som gudinnan Ihenni förespråkar och till sist vid tinget i Drakonia 287 e.O. svär de sista klanerna att repektera lagen.

287-456 e.O. Stadsbildningarna

De större städerna Lîrvella, Drakonia och Cerevallis bygger upp kraftiga stenmurar med höga stentorn. Handeln med omvärlden blomstrar och de tre städerna utvecklas till självständiga statsbildningar. På heden samsas nomader och bönder i relativ frid och bevakar noggrant sin självständighet gentemot stadsstaterna.

Drakherrarna

Drakherarnas Historia

I Urtiden, den tidsålder som föregick Gudarnas Vrede, levde ett folk som hade att patrullera himlarna på ryggen av drakar. De vaktade himmelssfärens stjärnor, vallade dess vandrarklot, och höll uppsikt åt Gudarna över vad som skedde i världen nedom. Men de blev stolta och högfärdiga och försummade sin uppgift vilket orsakade att en blå fixstjärna föll i ett av Urtidens stora hav. Ur det hål den lämnade efter kunde mörkrets och kaos krafter ta sig in och börja riva bitar ur Gudarnas skapelse. Detta var det sista strået som knäckte dromedarens rygg och fick Gudarnas Vrede att drabba världen. I det Altor som därefter skapades läts drakarna överleva och de mest rättrådiga av det försumliga folket kastades till marken. Folket löstes från Förgänglighetens lag, och bands att skydda och samla in fixstjärnans hjärta tills den åter kan fästas på himlavalvet. Om fixstjärnans hjärta förstörs eller går förlorad kommer Gudarna inte att kunna hålla emot kaoskrafterna och Altor försänkas i evig ondskas mörker. Under lång tid sökte folket efter fixstjärnan i det nya Altor de inte kände. Under Gudarnas Vrede hade havsbotten där stjärnan sjönk lyfts upp och bildat det vi idag känner som Cereval.

Stenars ålder I Cerbergen lever både alver, dvärgar och svartfolk i mindre grupper. Medan svartfolken endast kan hantera sten och dvärgarna sent omsider lär sig bruka koppar och brons, finner alverna delar av den fallna stjärnan i fickor i berget. Metallen är som blåskimrande silver som lyser extra starkt i månsken.

Bronsets ålder Ceralverna eller Månalverna som de kommit att kallas efter som de fullt ut lyckades bemästra Månsilvret. Månalvernas kultur, makt och rikedom samlades i vackra städer i bergen och bergens övriga invånare fördrevs med månsilvrets hjälp. Det är i denna ålder som trollen säger sig först ha sett vad de på sitt språk kallar ”det Förtappade Folket”

1700-1100 fO

Alverna lyckas dock inte fördriva Trollen som även de utvecklat en högkultur långt bortom andra svartfolks. Trollen tycks även de ha funnit sätt att utnyttja månsilvrets kraft. Sökandet efter månsilver och girighet drev de två folken till oundviklig konfrontation. Långa svåra strider drev genom berg och skog i Cereval. Dessutom hade antalet drakar i Cerbergen ökat kraftigt i tiden kring år 1600 fO. Några få av drakarna tycktes styrda av ett mystiskt folk, Drakherrarna. Månalverna ansattes under de kommande århundradena av drakarna om dagen och trollen om natten tills den sista av månalvernas städer föll ca år 1050 f.O. och månalvernas era var över och de blev blott en forntida legend. Drakherrarna höll sig utanför kriget och månalverna var för stolta för att be om hjälp.

950-600 f.O

Drakar och troll fortsatte strida, men nu mot varandra, i ytterligare några hundra år. Cerevalierna som bodde på slätterna och vid kusten utsattes också för ständigt återkommande härjningar av drakar och troll. Det var en svår tid för befolkningen som även utsattes av plundring från sina kusiner i norr, hippogriffryttare från Akrogal och soldater från Joriska imperiet i söder. Drakherrarna tog under denna tid kontroll över Cerbergens högsta toppar och med tiden över majoriteten av bergens drakar. Runt de högsta topparna syntes ett blått sken som sägs synas än i dag. Drakherrarna stävjade drakarnas och med tiden trollens plundringar vilket gjorde livet lättare för människorna i Cereval som äntligen kunde växa och uppnå visst välstånd. När så även människorna fann månsilvret och lyckades smida metallen kontaktades de av drakherrarna. Man besökte de nya samhällena och lovade människorna beskydd och fred i utbyte mot att den sk Månlagen, även kallad Draklagen, följdes. De som tvekade fick erfara vilka faror som kunde drabba dem och tillslut hade alla accepterat eller tvingats in under lagen vars främsta syfte är att säkerställa att månsilvret inte lämnar landet. Lagen ålade också alla att betala en viss mängd månsilver i skatt till drakherrarna, dvs hjälpa dem att samla ihop stjärnans spillror. Drakherrarna höll dock också sitt löfte och antalet vilda drakars härjningar sjönk till ett minimum, Trollen återgick till ett mer fredligt leverne och plundringstågen från norr, öster och söder möttes av organiserade drakattacker som snabbt fick dem att vända hem svedda och utan plundringsbyte.

600 fO -250 eO

Tredje konfluxen tycks ha drabbat Drakherrar och drakar, liksom övriga folk i Cereval hårt. Människornas samhällen föll samman och plundrande barbarer från norr och öster drabbar åter Cereval vars folk bittert undrar var deras beskyddare tagit vägen. Svartfolken ökar i antal och drakarna förvildas åter snabbt. Trollen lyckas dock bygga vidare och expanderar upp på bergens sluttningar. Trollen driver bort dvärgarna som kommit för att söka månsilvret och drakarna undviker trollens boningar för lättar byten på slätterna och i det sönderfallna imperiet söder om Cereval. Med hjälp av bruksföremål och vapen i månsilver lyckas människorna åter samla sig kring år 100 fO och slå tillbaks barbarer och svartfolk. Man insåg att Drakherrarna var borta och att människorna fick skydda sig själva. Efter en rad stora segrar inrikes anföll man grannfolken i norr och framförallt i söder. Även om man med månsilvervapnen satt sig i respekt genom att driva plundrarna på flykt och hade vissa framgångar inledningsvis i anfallen på grannarna så upptäckte man också snart månsilvrets svaghet. Anfallsexpeditionerna slutade i katastrof när vapnen bleknade eller föll i bitar. Man vände sig då mot trollen och ett nytt långt krig inleddes. Drakherrarna var nu blott en legend bland människorna som glömmer så lätt. Perioden är känd som den Stora Oredan. Under slutet av kriget märkte dock båda sidor hur drakarna återkommit och började lägga sig i striderna. Efter ett tag insåg man att drakarnas attacker var organiserade och skedde lika mot bägge sidor i kriget som försvagades mer och mer. Drakherrarna var tillbaks. Åter drevs månlagen igen, fast denna gång med större motstånd från människorna. Först år 287 eO accepterar den sista gruppen människor lagen. Även svartfolken tvingas erkänna lagen men deras laglydighet förblir begränsad. Månlagen innehåller denna gång även en klausul om skiljedomsinstitut för de fall Cerevals befolkning inte själva kan lösa sina tvister. Beskattningen av folken ökas också.

250-450 eO

Statsstaterna växer fram mycket tack vare den handel som växer fram i Drakherrarnas fred. Detta är en ljus tid för Cereval där Mörkertidens oreda städas ut och ny rikedom skapas även utan månsilvrets inflytande. De tre stora stadsstaterna Cerevalis, Drakonia och Lirvella tävlar dock om handeln och rikedomarna vilket leder till nya stridigheter längs kusten och på havet. Under ett krig mellan Cerevalis och Lirvella blir Trollfjärdens troll oskyldiga offer och drakherrarna låter sin och trollens vrede drabba städerna. Krigsskadestånden tömmer de två städerna på månsilver och Trollfjärden blir fredad sjö mot människorna som förbjuds segla över dess vatten. Drakherrarnas krav på månsilverskatt blir allt mer betungande och metallen blir allt mer svårfunnet. I anledning av detta tar Drakonia initiativ till att förstärka den forntida traditionen av Jehennin med målet att Drakherrarna skulle få färre slavar och böter i månsilver på Måntingen. Drakherrarna reagerar med att minska sina besök utanför bergen och drakarnas beskydd går inte längre att förlita sig på.

450-610 eO

En ny period av oro inleds, men Cerevals folk är nu bättre rustade. Svartfolk och barbier från grannlandet i norr härjar landet något våldsamt, men besegras tillslut av de förenade statsstaternas styrkor. Plundrat månsilver som tagits från nomader, bönder och troll hamnar i Statsstaternas händer. Drakherrarna som hållit sig utanför kriget ingriper, efter vädjanden vid måntingen, mot statsstaterna som tvingas dela med sig av sitt månsilver. Efter detta är Cerevals folk mer splittrade igen, men drakherrarna håller sig mest till sina bergstoppar och ses endast vid måntingen. Drakeherrarna för en undanskymd existens och livet i Cereval går vidare oberoende av dem, men Månlagen ses ännu som gällande och följs av de flesta. Misstankar finns att drakherrarna lät drakarna hindra nyetablering av alver från Landori även om det huvudsakliga motståndet kom från Lir-slättens nomader. En expedition med lärde män från Drakonia tillåts år 608 besöka drakherrarnas bergstoppar och för med sig ny kunskap hem, men varnas att aldrig försöka återvända. Månsilver blir allt ovanligare och skatterna svårare att betala. När man finner ny stora fyndigheter i Tarassusravinen drabbas landet av en månsilverrush som fortfarande pågår. Bristen på månsilver har också återupplivat ryktena om Månalvernas glömda städer och månsilverfynd i Trollfjärdens stränder och djup.

Drakherrarna

Bland Cerbergens högsta toppar bor ett odödligt folk med ursprung i Cerevals Stora Legend. På grund av deras makt över bergens drakar och att de vid sina besök utanför bergen alltid färdas på drakryggar har de givits namnet Drakherrarna. De är instiftare av Månlagen och Måntingen och tar årligen ut skatt i månsilver av Cerevals folk.

Legenden förtäljer att Drakherrarna är odödliga och att deras antal alltid är konstant. Ändå finns det ett fåtal vittnesmål om drakherrar som dödats i strid, men då av upproriska urgamla drakar. Enligt drakoniaexpeditionens rapport skall drakherrarna ha bekräftat att drakherrar har dött, men att de vid de tillfällena låter fyra mästare skapa en ny kropp ur sina egna för den fria själen att återvända till. Enligt legenden får deras själar inte återförenas med evigheten förrän de sonat sin försummelse.

När drakherrarna inte patrullerar Cerevals luftrum på sina drakar eller kräver in skatt vid måntingen mediterar de och fjärrskådar i en stor spegel av månsilver, enligt drakoniaexpeditionen. Drakherrarna kommunicerar med tanken, men talar ytterst sparsamt. De besvarar frågor med gåtor vilket inte alltid gör det så lätt att förstå dem. Sover gör de sällan, enligt legenden endast en gång vart hundrade år, men när de sover gör de det utomhus och sömnen kan vara i ett eller flera år.

När det gäller drakherrarnas utseende tycks den väldigt varierande. Vittnesmålen talar om horn, flera armar, gripsvans, ödleögon, simhud, drakklor osv. Drakoniaexpeditionen talar om svart sidenpäls över hela kroppen. Även drakoniaexpeditionens deltagare har dock olika uppfattning, och vissa rapporterar istället långt blont hår och skägg kombinerat med midjehår. Ögonen är ljusblå glober utan pupiller. Det enda alla tycks eniga om är att de är storväxta humanoider med päls.

Drakherrarnas boningar är bland Cerbergens högsta bergstoppar högt över snögränsen. Topparna tycks evigt täckta av en blåskimrande dimma som endast skingras vid fullmåne och topparna avger då ett blått sken som troll och bergsherdar har berättat om. Luften kring topparna skall dock vara mild och stilla. Drakoniaexpeditionen berättar om stenboningar i enkla geometriska former och om vita träd som i hundratal, kanske tusental, växte rätt ur de hårda kalla klipporna. Träden vänder alltid sina blad mot månskenet och vid fullmåne slår blåvioletta blommor ut. Efter blommorna kommer vita genomskinliga frukter som enligt expeditionen skall vara giftiga för alla utom drakherrarna.

I Lirvella har man dragit andra slutsatser av drakoniaexpeditionens besök än övriga lärde i Cereval. Lirvellas Böckernas Mästare och hans lärde anför teorin att drakherrarna är bedragare. De finner motsägelser i drakoniaexpeditionens rapport, folks vittnesmål och drakherrarnas passivitet under senaste invasionen m.m. Man menar att oavsett om legenden är sann eller falsk så vet man att drakar och dess herrar drabbades av katastrofen för 1200 år sedan. På 800 år hörde ingen av drakherrarna och i Lirvella finns historier om hur drakherrarnas ok kastades av när de försvagats av köttbitarna och de sista äkta drakherrarna togs av daga av cerevals folk. De som sedan kallat sig drakherrar så många århundraden senare är enligt de lärde en grupp drakmagiker giriga för månsilvret. Dessa bedragare förtjänar inte någon vördnad och deras förtryck borde kastas över ända. Det var länge sedan drakherrarna stod högt i kurs i Lirvella.

SL: information avs träden, brottslingar, m.m.

Geografi

Resa från Drakonia till Cerbergens fot.

Ni lämnar Drakonias sydport på den välunderhållna landsvägen av krossade snäckskal som leder från Cerevallis i norr till Leggalliss vid Trollfjärden i söder. Vägen markeras med jämna mellanrum av stenar med fossil, oftast sjö- eller ormstjärnor från landets urtid. Ni har ljusa sandstränder och Masevabuktens vågor på er vänstersida i någon kilometer innan en avtagsväg leder österut in över hedlandet. Ju längre in ni kommer mot höglandet vid horisonten, desto mindre uppenbart blir det att det lätt kuperade, buskbeklädda hedlandskapet är gräsbevuxna sanddyner. I sanden har små murmeldjur och jordekorrar byggt bon de rusar ut och i när ni närmar er. Ni ser inga större träd utan endast enstaka dungar med krokiga enar, kustgran och fetbladig strandvide. En del snår av taggiga bärbuskar och andra låga rotrika buskarter finns också. I närheten av utslängda byar ni passerar ser ni också områden med odlad mark noga omgärdade av sten- eller trägärdsgårdar. Innanför murarna odlas rotfrukter och strandråg. De enda öppna odlade fälten är bomullsgräs som växer vilt i större fält och som tydligen smakar så illa att nötboskapen undviker dem. Det är tydligt att det inte faller några stora mängder regn över hedarna, men kvällsbrisen brukar dra in skurar några dagar i veckan och på vårarna drar dimma in från varmare vatten i söder. Helt dominerande är dock gräshedarna och de hjordar av Måntajio-visent som vaktas av bönder och inhyrda krigare till häst. [img]http://www.texasbeyondhistory.net/bonfire/images/hal_bison_plains-lg.jpg[/img]

Landet stiger allt brantare tills leden börjar ringla sig upp för den brant som höglandet skapar mot kustlandet. I den sandiga branten trivs mängder av olika fåglar som bygger sina bon ingrävda i branten. En del av dessa tycks infångas av bönder i stora finmaskiga nät. Märkligt kan tyckas då ingen av fåglarna är mycket större än backsvalor, men enligt bönderna själva är smörbröstgrävare en fantastisk delikatess. Kanske någon som provade i Drakonia?

Väl uppe på höglandet befinner ni er femhundra meter över havet och kan bakåt se ända till havet och solen som blänker i Drakonias torntak. Åt andra hållet sträcker sig en vidsträckt platt och torr slätt ut. Även om Dûnslätten är väsentligt grönare än Lîrslätten (speciellt södra Lîrslättens stenöknar) är det ändå ett av de torraste områdena ni sett. Marken består av rödorange jord eller mörkgul sand. Jordmånen är mycket mager, terrängen något kuperad och sträva gräs dominerar helt växtligheten. Ett snabbväxande gräs som nomaderna sår vid första snösmältningen, och som mognar innan sommaren, är tica-gräs som används till pasta och gröträtter. En annan födoväxt på slätten är den blåblommiga strutsärtan (på Lîrslätten finns ökenstrutsärtan med röda blommor) som blommar efter skyfall de få tillfällen sådana inträffar fram på höstkanten. Dess ärtskidor ger feta gröna ärtor som används till en fantastiskt mättande gröt, en portion om dagen räcker för de flesta. Kring oaserna växer kålpalmen vars palmblad smakar och doftar som kål och kan varieras stort av skickliga nomadmödrar. Det är annars mycket sparsamt med träd på slätten, men där växer spridda exemplar av ökenek, fjäderek, coolabah, spökgummiträd, acacia och vid vattendragen honek (ekarterna har inte mycket gemensamt med ek ni är vana vid). När man närmar sig Cerskogen och bergen finner man ensamt stående boabträd. Dessa blir aldrig så stora som de trollboabträd som växer i Cerskogen, men deras omfång är ändå imponerande.

Det är som framgår vattenbrist på Dûnslätten, men det finns källor till vatten. Det mesta regn som faller i Cerbergen rinner ner mot Cerskogen (Dûnslätten sluttar också åt det hållet), eller på bergens västra sida för att fortsätta in i Nargur eller följa bergen åt norr eller söder. Det finns dock ett flodsystem, Amu Dûnya, som korsar slätten och dit det rinner vattendrag även från slätten. Under höstens fåtaliga skyfall, men främst på våren när snösmältningen kommit igång, för mindre åar även vatten till vattenhål på slätten. Dessa vattendrag är annars torra resten utav året. Dessutom finns underjordiska vattendrag som ibland skapar oaser genom naturliga källor. Om man vet var vattnet finns, vilket nomaderna gör, så går det att överleva på slätten.

Till sin hjälp att finna vatten har nomaderna skovelhundar (namnet pga nosens form), en framavlad mindre vildhund med nos för vatten. I övrigt har varje klan ca 50-100 cer-antiloper, av nomaderna kallad ”tatarica”.

[img]http://chestofbooks.com/reference/American-Cyclopaedia-V1/images/Siberian-Antelope-Saiga-Tartarica.jpg[/img]

Antiloperna ger mjölk, en slags ull och kött. Nomadernas mest kära husdjur är dock deras tama elefantfåglar som används som riddjur, men som också ger dun och ägg.

På slätten finns få leder, men den ni avser färdas på är sedan några år ordentligt markerad och välvandrad. Ni färdas nu leden mot Tarassusravinen. Den var tidigare en sparsamt använd led för en del handlare med gnagarpäls och timmer från Cerbergens skogar. Sedan månsilverrushen har den dock dragits om något och markeras med milstenar och andra markeringar. Det är aldrig mer än två dagar mellan vattenhålen, så leden går inte raka vägen mot ravinen, men utan vatten här ute överlever endast nomaderna. Leden har inga värdshus då nomadklanerna vars marker den korsar inte tillåter något sådant. Det finns dock lägerplatser och olika typer av skydd mot drakar på rastplatserna. Leden patrulleras också av nomaderna, men det sker inte som främlingar kan tro för de resandes skydd utan nomaderna vaktar noga på att inte deras mark missbrukas eller resande lämnar leden allt för mycket. Skulle man avvika från leden och nomaderna finna en bör man ha tungan rätt i mun och recitera Måneden om man inte vill göda den magra jorden med sitt blod.

Farorna på resan över slätten är annars flockar av vildhundar, giftiga klippödlor, safannjaguarer, sanddemoner (ormart) och rovtranor. Man bör också ha ögonen på himlen och horisonten efter vilda drakar som börjat lockas till leden och ravinen pga av den ökande mängden föda. I övrigt drar ibland svartfolkgrupper plundrande över slätten och på tarassusleden blir det allt vanligare med rövare. I norr korsar ibland barbiska stammar för plundring och örnjakt

När ni korsat vadstället över Amu Dûnya blir slätten något grönare och ni anar att ni närmar er bergen och den väldiga skogen. När ni så når ravinen som skär brant ner i slätten, kan ni bortom den skymta trollens skog. Mot väster anar ni genom diset Cerbergens massiv. Här växer eukalyptusskogar med spridda trollboabträd och en del barr- och kotträd vilka ju närmare skogen och bergen man kommer tas över av mer lummig barr och lövskog. Då den södra änden av ravinen är den mest svårforcerade vägen in (ogenomträngliga gifiga taggväxter med seg stam är ett evighetsgöra att ta sig igenom) väljer ni att fortsätta följa leden. (Bäcken lämnar ravinen och fortsätter söderut in en mycket torr del av slätten som är lik Lîrslättens stenöknar.) Under den fortsatta färden till ledens slut vid bergens sluttningar och ravinens västliga ände, passerar ni ett antal silverletarbosättningar. Det är mest tal om enkla hus av trä och inköpta nomadtält. De är förlagda där ravinen är mindre brant och djup och man lyckats hugga sig stigar ner till bäcken. Även om det inte är det vanligaste så förekommer det en del vaskning i bäcken. Ljuden och stanken från dessa små ansamlingarna av silversökare är inte långt efter trollstank i arom. Ju längre mot nordväst ni färdas ökar risken för att stöta på ilskna troll, mordiska svartfolk eller vilda drakar. Där leden slutar (den fortsätter omarkerad lite till upp i bergsskogen till det område där man förr avverkade timmer) ligger ett stort värdshus som påminner om nomadernas tält till sin form, men är tre våningar högt. Hit vågar sig endast de modiga eller dåraktiga, och de bär alla rustning och vapen, eller betalar andra att göra det kring dem. Härifrån kan man lättare ta sig ner i ravinen på jakt efter rikedom och det finns en hel del enkla träkåkar och nomadtält kring ravinen. Värdshuset har samtidigt allt som kan erbjudas för att befria upphittaren från silvret igen.

Städer

Cerevalis

Huvudartikel:Cerevalis

Drakonia

Huvudartikel:Drakonia

Lirvella

Huvudartikel:Lirvella