Munkväsendet

Huvudartikel:Lysande Vägen

Bakgrund

Munkväsendet på Caddo har mycket gamla anor. Redan innan Odos födelse fanns det på Caddo män och kvinnor som avskärmade sig från andra för att ägna sig åt andliga övningar. Dessa shamaner är på ett sett urtypen av de munkar som idag finns på Caddo. Själva munkrörelsen började på 100-talet då flera andliga individer ansåg att den Lysande Vägens ideal snabbt hade förvärldsligats och kompromissats efter Odos bortgång. Dessa män och kvinnor sökte sig till avlägsna platser för att be och meditera.

En av dessa var káso Dericõ (S:t Dericus) som var en framgångsrik handelsman, men som efter en fruktansvärd storm till havs omvände sig till Etin. Han sålde allt han ägde och bosatte sig, endast iklädd en sliten tunika, på en obebodd klippö söder om Caddo. Efter att ha bott där i fjorton år återvände han till fastlandet med en tjock samling texter som han skrivit under sin tid i ensamhet. Dessa skrifter blev grunden till det som idag är S:t Dericusregeln, den levnadsregel som de flesta av Caddos solmunkar och soljungfrur lyder under.

Dalkiska grenen av Lysande Vägen

Caddo har inte munkordnar på samma sätt som fastlandet (med ett undantag, se nedan), utan munkarna är istället del av själva kyrkan. De är underställda bontisâlerna och respekterar prästerskapet. Det dalkiska ordet för solmunk är tadocímmio. Ordet är egentligen väldigt svåröversatt. Tados betyder "sol" medan ordet címmio syftar till en person som är målmedveten, skärpt och fokuserad. Man kan säga att det finns fyra typer av solmunkar (och även tadornei, "soljungfrur") på Caddo: vanliga solmunkar, solvandrare, eremiter och Odosmunkar.

• Vanliga solmunkar

De vanliga solmunkarna bor i kommuniteter bundna till en apidiol. De lyder under S:t Dericusregeln som kräver fasta bönestunder, strikt disciplin och tider av tystnad, fasta och ensamhet. Regeln uppmuntrar däremot att man sammansluter sig i en klostergemenskap då káso Dericõ av egen erfarenhet visste hur svår ensamhet kunde vara. Han menade att man behövde bröders och systrars stöd i bön och kontemplation. Vanliga solmunkar håller sig till sin apidiol, men är inte förbjudna att resa under kortare tider. Det krävs endast att man får sin dédos eller ámas ("fader" eller "moder", apidiolens överhuvud) välsignelse. Vanliga solmunkar tränas ofta i en speciell stavkampskonst som kallas tanno-tekniken. Det är en del av S:t Dericusregeln, som menar att andlig övning utan kroppslig övning är farlig och osund. Solmunkar klär sig (precis som solvandrare) i en enkel mörkblå fotsid klädnad med huva. Man har ett flärdfritt repbälte och en solamulett i trä (för att skilja sig från riarkerna, som bär en solamulett i guld eller silver). Många solmunkar bär också alltid med sig sin tannostav (se nedan).

• Solvandrare

Solvandrare är munkar och jungfrur som fått sin dédos eller ámas välsignelse att lämna apidiolen och återvända till världen. De kan vara ensamma missionärer som reser land och rike runt, eller så bosätter de sig i någon by och hjälper den lokale riarken i dennes verk. Ibland bosätter sig en solvandrare i en by som inte har någon ociott för att ge folket andlig vägledning och praktisk hjälp.

• Eremiter

Eremiter är enstöringar som helt lämnat världens bekymmer bakom sig för att helt fokusera på bön och självrannsakan. Caddo har ovanligt många eremiter, och trots sin mycket märkliga framtoning är eremiterna mycket respekterade av dalkerna. Eremiterna är mystiker som genom meditation och sträng askes fått insikt i saker som vanliga dödliga sällan kan förnimma. Därför är det inte ovanligt att man vallfärdar till dessa eremiter för att (om man lyckas finna dem) rådfråga dem och be om vägledning. Den mest extrema varianten av eremiter är de s.k. klipphelgonen som då och då dyker upp i Appobergen. Dessa munkar (och i sällsynta fall, jungfrur) finner en hög och svårtillgänglig klippa där de tar sin boning. Nakna och till synes utan mat och dryck lever de sina liv under mycket stränga förhållanden. Nästan alla dessa eremiter har gudomligförklarats, vilket är anledningen till att de redan i detta livet kallas "klipphelgon".

• Odosmunkar

Den fjärde kategorin munkar är de så kallade Odosmunkarna. Odosmunkarna tillhör "2:a Orden till Odos minne" vilket från början var menat att vara ett missionsinitiativ, men då munkarna inte lyckades åstadkomma de resultat man väntat sig tog man istället på sig samma roll som Mandelorden på fastlandet, det vill säga man lade sin energi på forskning och undervisning istället för mission och man kallade sig "Orden till Odos minne". Skillnaden från Mandelorden är att man behöll klosterlöftena för att kunna fortsätta hedra och ära den gudomlige Odo. Trots att exarken i Arno flera gånger förbjöd munkarna tog dessa kontakt med Mandelorden på fastlandet, och man lärde sig mycket av varandra. Exarken kunde inte längre välsigna munkarna utan drog år 199 e.O. sin hand från dem. Munkarna organiserade sig då som en ny orden (med förebilder från fastlandet) och kallade sig "2:a Orden till Odos minne". De blev helt självständiga och lever idag utanför den dalkiska kyrkans gemenskap. Däremot håller man fortfarande hårt på sina klosterlöften om fattigdom, lydnad och celibat.

Det är solmunkarna och soljungfrurna som är den dalkiska kyrkans missionärer. Riarkerna är endast församlingsföreståndare och helare för sin hjord, och därför finns inte begreppet missionärsriark som det gör på fastlandet. Nästan alla dalkiska missioner börjar med att ett grupp munkar reser ut och bygger en apidiol. Runt apidiolen växer sedan en infrastruktur upp och utvecklas ofta till små samhällen. I Efaro finns hela städer som vuxit upp kring apidioler. När dessa apidiolkommuniteter blivit etablerade kommer ofta en bontisâl resande och utkorar riarker och tempeltjänare från den nyomvända lokalbefolkningen. Den dalkiska grenen av den Lysande Vägen är helt främmande för att använda våld för att tvinga folk till omvändelse. Det anses strida mot Etins fjärde bud: "Begå icke grymma handlingar!".

Både solmunkar och soljungfrur lever i celibat.

Tanno-tekniken

I många apidioler tillhörande S:t Dericusregeln på Caddo praktiseras táhos tanus (rörelseregeln), det som i folkmun kommit att kallas för tanno. ”Tanno-tekniken” är en enkel men enormt effektiv stavkampkonst som inte lärs ut till andra än munkar tillhörande den caddiska grenen av den Lysande Vägen. Tanno anses nämligen inte som en stridskonst som existerar i sin egen rätt, utan som en del av den monastiska disciplinen som utövas av Caddos munkar.

Tanno-tekniken kännetecknas av vida svep med staven och snabba oväntade anfall. Som regel använder man motståndarens styrka mot denne istället för att förlita sig på sin egen styrka. Tanno betraktas framför allt som en försvarsteknik och det anses förkastligt att attackera en motståndare först. Däremot kan munkar dräpa sin motståndare i självförsvar. Detta anses som en smärre synd, vilken måste bekännas inför munkens dédo och sedan botgöras för. Botgörelsen för att dräpa någon genom tanno i självförsvar är i regel enkel, ett par dagars fasta och bön är som sed tillräckligt.

Tannostaven är av tradition gjord av olivträ eller caddo-ek. Den används även som vandringsstav av munkarna och har därför en tunn bronsbeklädnad i båda ändarna vilket både skyddar staven från slitage under långa pilgrimsfärder och ger lite extra kraft i striden. Staven är vanligtvis ungefär lika lång som munken och det är också gammal sedvänja att karva in citat från den Gyllene Boken och från Odos heliga följeslagare i staven. Staven anses helig och ges till munken under en lång ceremoni då denne genomgått hela tannoträningen som ny munk. Det är inte ovanligt för solmunkar som är djupt andliga att binda en tadokanei, solande, till sin tannostav.

Aidniska grenen av Lysande Vägen

Samlade munk- och nunneordnar: [1]