Unionssalen
Byggnad i Klomelliens största stad Mercana. Här sammanträder representanter för Klomelliska Unionen.
Utdrag ur Vidina Ingaldirons klomelliska krönika:
Mitt i Unionssalen står det berömda unionsbordet omgivet av elva stolar. Det runda unionsbordet pryds av en fantastisk mosaik föreställande Klomellien, med konstfulla avbildningar av de olika stadsstaternas stoltheter, såsom Hisskovs arena och Yolevs bibliotek, och andra typiska nationalsymboler, däribland förstås klomuller och Maures alla vindlingar. Mosaiken är ingjuten i kristall, men det har inte hindrat ambassadörer och kungar från att ge kraft åt sina argument genom att hamra på bordet med nävar, bägare och yxor. Triskas ambassadör lyckades för några år sedan hacka sönder avbildningen av Hamur med en gruvhacka som han smugglat med sig in. Hamurs ambassadör var vid tillfället alltför drucken för att göra motstånd, och sorgligt nog kan det inte ens sägas att händelsen försämrade relationen städerna emellan. Mercanas ambassadör visade helt nyligen prov på större sofistikation när han skymfade Addiaska genom att först snyta sig ljudligt och därefter helt nonchalant pressa ner sin näsduk på Addiaska på bordet. Diplomatiskt nog har bordet nu täckts över med en tung vit duk med en broderad klomull. Vid bordet möts städernas ledare årligen, eller oftare om så behövs. Ambassadörerna träffas minst varje månad. Vid dessa möten måste Mercana skicka en ambassadör till sin egen stad, för det anses rubba balansen om de andra ambassadörerna måste förhandla direkt med en stadsmästare. Stolarna, eller man kanske borde kalla dem tronerna, som omger bordet, har blivit statussymboler och givit upphov till vad som kallas ”Stolarnas Krig”, en mycket kostsam men föga våldsam konflikt där de olika städerna tävlat i att visa upp den praktfullaste stolen för de andra. Då det kan roa mina läsare skall jag beskriva dem för er.
Addiaskas ambassadör sitter i en mycket vacker silvertron med inläggningar av ädla stenar och pärlor, och på ett säte av lila sammet. Tronen kröns av en fanborg med Zorakins, Kardiens, Addiaskas, Ekeborgs, Den Lysande Vägens och Kungahusets fanor, liksom Drakjägarordens, Tronväktarordens och andra framträdande riddarordnars fanor, alla utförda i kostsammast tänkbara broderier. Addiaskas tron ser med andra ord ut som en påfågelsstjärt.
Till vänster om Addiaskas tron står Melorghs mer blygsamma, om än lika högresta, stol. Melorghierna tänkte först göra en tron med avbildningar av alla sina gudar, för att ge maximal tur och gudomligt skydd åt sina ambassadörer. Efter att ha hållit på och arbetat i sex månader kom de dock fram till att tronen skulle bli större än rådssalen när den var färdig. Ett försök att välja ut de viktigaste gudarna avbröts efter det att över hundra stenhuggare, smeder och präster blivit dödade eller svårt skadade. Humfris sluge överstepräst förslog att bara gudar som hade med handel, diplomati och krigföring skulle avbildas, men det förslaget stupade på att man inte kunde komma överens om vilka gudar som skulle sitta högst upp. Den nuvarande stolen är täckt med svart glanslöst kläde, vilket passar bra ihop med melorghiernas svarta kåpor, och dess höga armstöd ger den ett fladdermusliknande utseende. Stolen kröns av tre grova och spöklika statyetter i gråsten, Melorghs Makter. När en melorghier inte vet vilken gud han skall vända sig till kan han åberopa Makterna, avbildade som en man, en kvinna och ett djur. Alla har mycket otydliga drag, på det att alla gudar skall kunna se sitt eget anlete, och ingen skall känna sig utelämnad.
Härnäst kommer Mercanas tron, dubbelt så stor som alla andra och inför vilken jag saknar ord. Handelsrådet bestämde sig för att tronen skulle stå för alla de stora handelshusen i staden. Sedan ville hantverkargillena vara med på ett hörn, och handelshusen kände sig tvungna att göra sina bidrag mer påkostade. Historikerna ville ha historiska triumfer avbildade, och någon kom på den lysande iden att alla material som gjort staden rik skulle var med på stolen. Om det ändå hade slutat där kunde stolen fortfarande haft mänskliga proportioner, men sedan bestämde sig den dåvarande stadsmästaren för att han skulle vara med på tronen, och alla andra betydande personer, från den dagen och fram till idag, krävde samma sak. För att ge er en uppfattning om denna löjeväckande överdrift, där det knappt finns plats att sitta, skall jag beskriva ett av de många benen. En gyllene klomull med en rubin i munnen och ringar på alla sina fingrar (ja, den har fingrar) griper om avbilder av rådhuset och Olems tempel i silver. På klomullen rider Klomul själv, klädd i en sidentalar och med en smeds hammare i ena handen. Över Klomul höjer sig en trästaty av en ovanligt glad Olem som håller sina händer i beskydd över honom. Olem har på sig en liten långrock i fin ull, riktig ull, behängd med minst trettio vapensköldar från olika hus. Högre upp på stolsbenet finns en symbol för det blodiga och meningslösa Stymparkriget mellan Mercana och Magilre. Kungen av Munzga krälar ömkligt ihop och ber om nåd. Den dåvarande stadsmästaren, Hektram Nusemang, står över honom storskrattande. Hans statyett är utförd i pärlemor, för att symbolisera Mercanas anspråk på den handeln, men kroppen ser ut att bestå av korvar och skinkor, slaktarna till ära. Hektram urinerar på den fallne kungen, med en gyllene manslem värdig en förväxt elefant. Från dess spets sträcker sig urinet i en båge av gul kristall. På Hektrams arm klänger en naken dam, en representant för Mercanas många prostituerade, och på hennes rygg finns namnen på alla ledande ämbetsmän med ansvar för flodfarten, döda och levande flodmästare, inristade med mycket små bokstäver. Så där håller det på. Smaklösheten tävlar med överdådet och konstfärdigheten, och hela stolen är ett enda stort heraldiskt och symboliskt virrvarr.
Bredvid Mercanas styggelse står Brikhos stol, vilket är klokt, då Mercana tolererar svartfolk bättre än de flesta andra städerna. Stolen är en klok kompromiss mellan fredlig diplomati och krigiskt självförhärligande. Armstöden är jättelika betar från något besegrat urtidsdjur, stolsbenen är hippogriffklor och stolsryggen är klädd med äkta drakskinn, för att nämna några detaljer. I det förgångna hade en orcherhövding säkert prytt sin tron med krigsbyte och mänskliga dödskallar, men på det här sättet kan Brikho väcka avund, särskilt från Hisskov och Addiaska, utan att väcka anstöt.
Härnäst borde Sanzas stol komma, men då Sanzas och Brikho delar en orolig gräns har man valt att istället placera Hisskovs tronstol i rent guld bredvid Brikho. Hisskoviterna är kanske inte är lika toleranta som mercanierna, men med sitt goda lynne och avsaknad av udda böjelser är de de mest accepterade av alla klomellier, och de är mycket aktiva som gästarbetare, äventyrare och som skeppare på Maure. På frågan om inte några diamanter skulle kunna pryda tronen svarade Hisskovs ambassadör skrattande att han hade många guldmedaljer men aldrig hört talas om någon diamantmedalj.
Sanzas stol är den enda runt bordet som ser riktigt bekväm ut, då den är rejält stoppad, har extra kuddar och ser ordentligt insutten ut. Det enda som skiljer den från en vanlig stol, förutom det mindre formatet, är att den har hållare för både pipa och stop.
Yolevs stol är en ämbetsstol hämtad från stadens eget rådhus. Yolev, som inte kan skryta med vare sig pengar eller vapen, skryter i tysthet med sin ålder och vishet, och det åldrade trät har inristningar med skrivtecken som inte används längre. Mercana och Addiaska ser bara förfall i de nötta och patinerade metallbeslagen, men andra ser vishet och varaktighet.
Triskas stol överträffar Brikhos i krigisk hets. Den består helt av vapen. En sköld att sitta på, spjut som ryggstöd och ett dussin svärd som armstöd. Alla förgyllda och med insatta juveler, eller på andra sätt förskönade, och alla, vad värre är, med inskriptioner som förtäljer av vem, i vilket slag, mot vilken fienden och med vilken effekt det ärofyllda vapnet brukats. Triska bryr sig inte om att man provocerar sina grannar, då man hela tiden är i konflikt med antingen Sanzas, Hisskov eller Hamur.
Triskas ilska innesluts på ena sidan av Yolevs saktmod och på den andra av den stol som tillhör min egen stad, det neutrala Bozsa. Först syns den knappt, en liten stol av glas, men betraktad ur en annan vinkel ser den ut som en väldig svart tron, som höjer sig upp OVANFÖR takbjälkarna och injagar skräck i betraktaren. Utan varning skiftar tronen sedan gestalt till en regnbågsskimrande liten sockerbakelse, vacker men harmlös. Som ni säkert förstår tillverkades stolen, om det alls finns någon stol, av illusionisterna. Jag kunde inte motstå frestelsen att prova den, och upptäckte att jag bars upp i luften av varma och sköna vindar. Åtminstone kändes det så, Vodelheim sade att jag bara satt stilla med ett fånigt flin på mina läppar! Jag hade svårt att ta honom på allvar just då, ty tronen låter alla som sitter på den titta ner på sin omgivning från en hög höjd, och omvandlar de omgivandes röster, i alla fall i hans eller hennes öron, till löjliga pipande små stämmor, medan den egna rösten låter djup och myndig. Åtminstone det sista verkar också på de omkringvarande, ty Vodelheim sade att jag talade med en mansstämma. Utan tvekan hade illusionisterna mycket roligt när de gjorde den här stolen, och utan tvekan är den full med andra besvärjelser för att hjälpa och underhålla Bozsas ambassadörer. Jag kan bara anta att de andra städerna har förhindrat besvärjelsen Sannhörsel från att läggas in i stolen, eller så bär de alla antimagiska skydd vid mötena.
Nästa stols ambassadör bär nästan helt säkert inte något sådant, men å andra sidan är arnierna inte heller kända för att ljuga. Nya Arnos stol är snidad i vit sten från Caddo, och dess sidor och armstöd liknar böljande vågor och simmande fiskar.
Cirkeln av stolar sluts med Hamur, vars mörka bjässe till stentron glimmar dunkelt av oslipade ädelstenar. Om den en gång var ett stycke, eller om den satts ihop med för mig okända konster, det kan nog bara en dvärg svara på. Den är grov, så grov att den inte kan vara skön att sitta i, och tung, så tung att jag inte tror att den skulle gå att rubba från sin plats.[