Drakonia

Tredje största stad i Cereval. Känd för sitt Bibliotek där studier inom drakkunskap står i centrum.

När man passerat genom skärgården full av fiskarbyar utanför Drakonia ser man staden med sina murar och torn i rödmelerad nordisk granit. Murarna är breda och tornen ovanligt höga med skiffertäckta flata tak. På taken står smidda ballistor som kan roteras med vevar och kugghjulskonstruktioner. Det sägs att alla projektilerna har spetsar av månsilver. Att försvaret är värt sådan dyrbar metall är alla överens om då det är drakar det skall skydda emot. När ni närmar er hamninloppet mellan två lite lägre kraftiga torn hör ni hur rep och taljor i tornen ger ifrån sig ångestfyllda ljud när de kämpar med det tunga nät av kedjor som vaktar hamninloppet mot havstroll. De sänks inte heller helt och ni kan höra kedjorna skrapa och slå mot kölen när ni passerar över dem.

Staden innanför murarna är inte lika mörkgrå som dess murar. Här trängs vit och gul sandsten från höglandsbrotten, vit marmor från bergen, grön marmor från Kalmurri och i de fattigare områdena ljusare toner av graniten. Husen har trädetaljer mest som utsmyckning och för vissa arkitektoniska detaljer, men nästan allt annat i staden är byggt i sten. De ljusa stenfasaderna är dock vackert utsirade med vackra mönster och figurer från Cerevals många fabler och sagor, naturligtvis en hel del drakar.

Hustaken är brant spetsiga och täckta av skifferplattor. De tak som är något mindre branta har ballistor monterade och bland skifferplattorna sticker vassa järnspikar upp. Allt för att någon drake inte skall få för sig att landa. Det är inte ovanligt att skifferplattorna är färglagda och lagda i mönster, speciellt som stora stirrande ögon.

Gator och gränder är smala och därför utrustade med gatlyktor som underhålls och efterhålls av ljusmästarna. Ljusen tillverkas av vax som odlas fram i särskilda torn nere i hamnen och ges lång livslängd med mald bark från den nidländska ibisbusken. Torgen är runda och med undantag för Rådhustorget är de aldrig bredare än tio meter i diameter, ofta med en brunn i mitten. Rådhuset är en rund byggnad, inte olikt ett korpulent torn, i mitten av Rådhustorget. Rådhuset delar källare och därmed bibliotek med Drakonias Universitet, Cerevals främsta källa av lärdom. En gång Mandelordens mest avlägsna lycéum där Erebs främsta samlingar av drakkunskap finns och Cerevals originella skrift utvecklades. Staden har få religiösa byggnader men här finns måntempel av både cerevalisk och kalmurrisk stil, liksom förfäderstempel för de olika borgarfamiljerna. Där måntemplens salar domineras av blå mosaik mot vit marmor domineras förfädershusen av rödlackat trä mot vit sandsten. Gonggongar, brölhorn, fingercymbaler, klockspel, spegelljusstakar och rökelsekar är av månsilver och ofta av avsevärd ålder.

Förutom stadens alla detaljer för drakförsvar, vilka den delar med de flesta andra städer i Cereval, är det bortbytinge-trollen som förvånar besökare mest. De är inte många, men de står ut värre än stadens få ankor, halvlängdsmän och dvärgar. De är mer än huvudet längre än resten av befolkningen och kraftiga över skuldrorna som en ekport. De flesta bär sitt svarta hår axellångt och kammar det bakåt med parfymerade oljor. Dessa troll har vant sig att tvaga sig men kan endast mildra sitt folks naturligt potenta dunster. De flesta sysslar med något lärt yrke och klär sig i klara enfärgade bredärmade kaftaner i furgiskt siden som räcker nästan till marken för att dölja svansar och stora fötter. De som studerat till trollkarlar markerar ofta detta med konformade hattar med stjärnor av silver på, inte olika de som de cerevaliska månprästerna bär fast de då har nymånar istället för stjärnor på sina. Förr lär även krigartroll ha ingått i stadens stridsstyrkor, men sedan något decennier har de alla slutat eller körts bort. Även de lärda trollen har det inte lätt men har skydd av sina mänskliga familjers förmögenhet och stöds av universitetet och de flesta i rådet. I gryning och skymning kan man se dem skyndsamt gå genom gränderna mellan hem och arbete. Det är ovanligt men ibland kan man se dem även på dagen i skydd av stora parasoller av mörklackerad kamsunsk papir.

Drakonia försörjs liksom de andra städerna av fiske och nöthjordsfösare (Måntraj-visent; finns på Erebs östliga slätter i Barbia, Cereval, Grynnerpasset och norra Nidland). Drakonia är dock den stad som har störst fiskeflotta. För att undvika att ha denna livsviktiga tillgång i brännbart trä liggandes i hamnen (som ändå är trång nog för alla handelsskepp) så är fiskeflottan spridd bland kustens och skärgårdens fiskebyar. På liknande sätt är varven småföretag i flera olika byar längs kusten, men där byggs både fiskebåtarna, guzzu, och de större, buss. Nu är det dock så att för skeppsvirke måste man importera från Mastika Agga och norra Akrogal. (Man är också i stort behov av metaller vilka importeras dels från Trimbusbergen och dels från dvärgarna i norra Kard.) Även i Cereval är djurhuvuden i fören populärt, men ingenstans finner man snidade drakhuvuden som är så lika levande djur. Tillsammans med stenhantverken från Drakonia är dessa sniderier populära även utanför landet. Även det livsviktiga fisket och nötfösandet går på export främst till Kalmurri och ibland via Nidland till Furgia. Framförallt handlar dock Drakonia dagligen med de andra stadsstaterna och i Cereval är internhandeln väsentligt mycket större än exporten.

Drakonia styrs av ett råd där rika köpmannafamiljer, fiske och herdeklaner, hantverkarskrån, universitetsrepresentanter och det mycket gamla trollet Gradamunq sitter. Stadens nuvarande borgmästare är Dird Ligamesters barnbarn Leina Ligadotr Dirda, en intelligent kvinna som fortsatt stärka Drakonias position i Cereval men tyvärr saknar sin morfars barmhärtiga hjärta.

Drakonia är den populäraste hamnen att anlända till för dem som tänker söka lyckan i Tarrassusravinen. Detta har gjort läget spänt även mellan Drakonia och befolkningen i Cerevals inland, men om det inte vore för Drakonia hade Jehenninrådet splittrats för flera år sedan.