Klomellien

Klomellien
Karta
Invånarantal	-
Befolkning	-
Huvudstad	Mercana (ca -)
Styrelseform	-
Exportvaror	-
Importvaror	-
Armé	-
Religion	-
Övrigt	-

Under arbete, saxat ur forumet

(Detta är tänkt att försvinna allterfetrsom Klomellien framskrider)

• Jag tänker mig mkt långa, djupa, släta sandstränder. Långgrunt. Starkt tidvatten. Sköldpaddorna lägger sina ägg här. Människorna skyddar dom.

• Lite mera tankar om sköldpaddorna (som jag tyckte var det tuffaste som fanns när det begav sig (och det sitter väl lite i ännu...))

Kusten har också väldiga vassvidder, förrädiska sandbankar som flyttar på sig, längre in slamslätter och vattensjuka flodängar, konstanta översvämningar mm. En klomul är helt enkelt oöverträffbar som transport här. På handelsplatserna (i skuggiga och välbevakade algsidentält) säljer de finaste köpmännen verkliga skatter; sköldpaddsägg i slemfyllda kalkstenskar. Bredvid står fläktarslavar och äggmödrar som ser till att den optimala temperaturen hålls konstant.

• De lokala furstarna håller sig med specialutbildade dykare, sk skalborrare, vars uppgift är att ta sig fram till fiendeklomuler, borra hål i skalet och fylla det med salt. Detta får de sävliga och lugna djuren att löpa amok, med stor förödelse som följd.

• Kanke lite sydenglands kust. Små öar en bit ut med borgar på som bara går att nå under ebb, och tidvattnet kommer fort.....

• Själv ser jag Klomellien lite som Trakorien, alltså en väldigt dynamisk men liten region som trots mäktiga inrikesmakter inte påverkat omvärlden nämnvärt.

• Regionen är en löst sammanhållen statt som styrs av den Klomelliska Unionen. Det är handelsstadens Mercanas handelsråd som står i spetesen för unionen. Unionen styrs i övrigt av 11 rådsmedlemmar som alla representerar en region, ett folk eller annan makt som ev en eller annan orsak är av betydelse för Klomellien. Mest uppseendeväckande i omvärldens ögon är att orchhövdingen Gaaurk förlänats en plats i rådet. De 11 rådesmedlemmarna och deras respektive regioner ligger ofta i krig med varandra och intrigerna tycks vara den viktigtigaste ingridiensen vid rådsmötena.

• Klomellien grundades av joriska oliktänkare som flydde Jorpagna under 800-talet fO. Redan då var klomellien befolkat av främst svartfolk, men även flera starka vargmannastammar. Klomellien drabbades nästan inte alls av 3:e konfluxen och en säregen blandkultur frodades därför i Melashbergens skugga. Under en tid var Klomellien något av en vallfärdsort för nekromatiker och det finns en mängd förfallna akademier från den tiden.

• Klomellien ligger väl skyddat bakom en väldig bergskedja och det är sannolikt anledningen till att riket aldrig spelat någon roll i historien eller alls märkts av. Det och inre stridigheter. Klomellien genomskärs av floden Maure. Floden mynnar ut i Gryppas vik vid staden Mervcana som klyvs av den. Stadens norra bank erövrades av piraten Gryppa Gultand och såldes till Magilre.

• Landet har ingen enhetlig religion utan en mängd gudar tillbeds, som exempelvis Olem den late, som tros vara djupt uttråkad av sina skapelser varför dess tillbedjare gör allt de kan för att roa Olem. Avarter av såväl Lysande vägen och Aesirsyrkan återfinns inom rikets gränser.

• Lite idéer till "de 101" magiakademiernas stad (ej mina citationstecken)

1) Stadens furstesläkt har länge varit mecenater till flyende magiker från hela Ereb. Särskilt Nya Arno har varit en flyktväg från Caddo för magiker. I anslutning till furstepalatset ligger därför ett komplex av universitetsbyggnader och magiteoretiska instiutioner. Det är ingen som riktigt har ordning på hur många fakultet som finns där, och man brukar tala om "de 101" akademierna, trots att det varierar högst markant hur många magiker som bor där. Citationstecknen kommer sig av att ingen vet hur många fakultet där finns. Egentligen bor där nog inte mer än runt hundra magiker. (Fortf. hög siffra)

2) Staden styrs av adelssläkter, vissa uråldriga, med en förkärlek för mystik, ockultism och magi. Det går inte att ha inflytande i staden utan att vara med i ett av de "etthundra och en" mystiska sällskap och magikerordnar som finns i staden. Citationstecknen beror på att vissa av dessa mystiska ordnar bara är hedersordnar utan innehåll, medan andra sysslar med politiskt ränkspel, och bara en handfull lär faktiskt ut magiska skolor.

3) Staden styrs magokratiskt, från något hundratal ("etthundra och en") torn som är uppsamlingspunkter för stadens magikeradel. Ett dussin släkter, där alla underhåller åtminstone ett par magiker, styr staden från något dussin torn vardera. Kampen om kontroll över staden och över de strategiska tornen är en evig prestige- och maktkamp mellan släkterna. Tornen är även provosoriska laboratrium och studiekammare för de aktade magikerna, som ständigt försöker komma på nya sätt att använda sin konst för släktens fromma.

• Vad jag gärna ser är att man tonar ner alla "miniriken". Ett minijorduashur, ett minijorpagna, ett minisvartfolksland, ett minicaddo, ett minihalvlängdsrike m.m. Inte så spännande. Om man istället utgår från ovan nämnda idé om att det snarare än furstar (som i ett medeltida Italien) som styr olika regioner och ständigt krigar kan man istället låta kulturen vara ganska homogen men ändå behålla stora skillnader i styre och liknande.

• I EA nämns silver som en naturtillgång. Tycker det känns som en vettig tillgång för Klomellien.

• Ser gärna svartfolket i Birkho som en rejäl böld i arslet på de övriga "staterna", och som tvingar fram svettpärlor i pannan på varje klomellisk ämbetsman när de förs på tal. Klomellerna skulle ge vad som helst för att få bort dem, de är en skam för hela regionen och tillför absolut inget (mer än oxflugor och elände) men staden är utomordentligt väl befäst och svartfolken många till antalet. Därtill ännu inre oenigheter och intriger de övriga emellan som Didra skriver, och svartfolken sitter där de sitter. (Skamen ökas ännu av att de övriga klomellerna ibland tvingas förhandla och jämka med packet)

• Tänker mig att kust och flodområdena var "obebodda" innan landet koloniserades. Ingen vågade sig nära de äggsjuka sköldpaddorna. Dvärgar,svartfolk och vargmän var inte heller naturliga kustfolk. Nybyggarna tämjde dem och blev mästare av kusterna och floden. Inlandet, bergen och skogarna styrs fortfarande av vargmän, orcher och dvärgar. Sköldpaddorna sköter också handeln på floden, där båtar inte kan passera pga svåra terrängförhållanden som sköldpaddorna klarar utmärkt. Dvärgarna m.m är alltså beroende av kustfolket för att transportera ut sina varor och dessa gnuggar sina händer över de fina inkomster de gör med handeln.

• Framträder en bild av ett land där de riktiga klomellierna(människor och till viss del halvisar) styr genom att sitta inne med nycklarna, handeln och kontrollen över kusten(kontakten med omvärlden) och floden(landets pulsåder) men egentligen har den militära makten att styra alla regioner förutom de egna. Alla vet detta och i de möten("rådsmöten"?) man har några ggr/år är det ett politiskt ränksmideri utan dess like, men man håller sig oftast lugn då man annars blir bojkottad.

• Orcherna är fortf. ett olöst problem. Gillade fortf. tanken att de är relativt accepterade. Men då behöver de något som gör att de accepteras. Silvergruvor är för åtråvärda tycker jag, varför inte kalla på ett korståg och utrota svartisarna. Eller kanske inte.

• Fick en ide, Boris. Kanske det kryllar av svartfolk på andra sidan bergen. På "insidan", just vid brikho har de en tungt befäst bastion. Dock är orcherna här av en ovanligt vettig stam. De tar avstånd från barbarorcherna på andra sidan bergen och skyddar klommellien mot dessa. Detta innebär också att de har ensamrätt på handeln västerut genom brikhopasset. På så sätt är de bomben i kalla kriget. Gå på orcherna och klomellien riskerar bli invaderat av svartfolk.

• Dvärgarna finns i bergen i söder och står för en hel del metall och hantverk som exporteras via sköldpaddorna på floden. Vargmännen finns i skogarna.

• Yes! perfekt. Orcherna är klomellernas skydd mot orcher. Givetvis intogs Brikho av orcherna under blodiga stridigheter, men klomellerna förhandlade strax läget till att passa dem (eller nästan iaf) Orcherstamen är säkert också billigare i drift än legosoldater.

Historia

800-talet fO Joriska bosättare och fiskare i Mirel vägrar godta en skattehöjning och flyttar därför till områden på Drylohalvön ännu inte erövrade av Imperiet. I vad vi idag kallar Klomellien grundar de kuststaden Yolev.

800-620 fO Viss mänsklig invandring söderifrån. En del kom från nordkust i dagens Kardien andra över bergen från Zorakin. De tog dock vanligtvis vägen över Gryppas vik till Magilre varifrån de först kring 620 fO vågade ta sig in i Klomellien.

621-620 fO Drylo och Kolonisering av Klomellien. Kejsaren är nu mogen för att prova sina legioner. I Norr tar man terräng som tappades i samband med kejsar Domions död och i söder låter han legionerna härja fritt och föra ett besinningslöst krig mot Efaros upprorsmakare. Motståndet kuvas. Klomellien utforskas och joriska kolonister vågar sig genom de svartfolksrika bergen kring Klomellien i Drylo och grundar några små kolonier där. De mindre bosättningar av jorer som fanns kring staden Yolev är sedan länge assimilerade med barbarerna i området (dylerna?), men en del hundraårig arkitektur stod kvar i staden.

599 fO Konfluxen drabbade inte Klomellien lika hårt som andra delar av det forna imperiet. Klomelliens joriska kolonier blev snabbt självständiga.

Mörkertiden Jourdashurs sjöburna rövare, som klarat sig väldigt lindrigt undan konfluxen härjade fritt i framförallt Klomellien och Magillre. Jourdashur upplevde en oerhört rik period under mörkertiden och kolonier grundades i Klomellien och söder om Gryppas vik. Klomellien var ett splittrat område fyllt av inre stridigheter.

380 Av misstag råkade klavykerna i bråk med en dvärgklan på Klomelliens kust när man förföljde ransarderna under andra ransarderkriget. Dvärgarna återfördes till Palamux för att arbeta som slavar i kopparbergen men gjorde sig snart fria och grundade ett rike som finns än idag.

380-610 Visst intresse för erövring tycks ha funnits, men inga andra än landets egna grupper tycks ha agerat. Klavykernas strandhugg avbryts och återupptas endast långt senare av trakorierna? Nordmän från Ransard och Jorduashur fortsätter plundra till dags datum när de ser möjligheten och under 400-talet återknyter Harald Krokig kontakterna med de jorduashurska kolonierna. Dylerna har, förmodligen sedan Mörkertiden, drivits upp i bergen i norra Klomellien, men aldrig aldrig gett upp hoppet och tanken på hämnd!

Geografi

Klomellien Geografi

Städer

Klomellien Städer

Mercana

Huvudartikel:Mercana

Samhälle

Folkslag

Vargmän

Klomellien domineras (ur ett vargmannaperspektiv) av 4 större stammar. Stamsammanhållningen är stark i Klommellien eftersom individtätheten är så stor. Flockarna inom stamen är helt självständiga, men det existerar en stark inbygd förståelse, liktänkande och respekt mellan flockar av samma stam.

Vargmännen har sina vinterläger på nordsidan av Melasherbergen dit också älg och bergssvin sökt sig i stora mängder i lä för översvämningar och frostdränkta stormar nere på lågländerna. På vårarna tar de sig genom passen i Karkazra och Pinhake Klyft ner till Klomellien. Många flockar söker sig till Baxardeltat där de frossar på klomulägg, en oerhört näringsrik föda. En enda ägg-gömma kan hålla en hel flock mättad under sommaren.

Till de största stammarna hör den inflytelserika och oskygga svartsnöstruparnas stam. Svartsnöstruparna utför under vintern snabba och skickliga räder mot handelskaravaner på vägarna kring staden O, och somrarna tillbringar de i sina revir långt inne i landet där de fiskar djupmal och vattenorm, och handlar med de klomelliska bosättningarna längs flodstränderna.

Förhållandet mellan klomellerna och svartsnöstruparnas stam är väldigt bra och från klomellisk sida ser man det som en allians. Vargmännen känner inte till dylika begrepp och det som ytterligare försvårar det hela är att det inte finns något överhuvud för vargmännen utan varje flock är sin egen och agerar enligt sitt eget bästa. Alla försök av klomellerna att rikta in sina understöd och förhandlingar mot en viss drott har resulterat i oroligheter och rubbad balans inom stammen, och andra stammar (som tex de stort hatade och äggfrossande vargmännen från den vältade paddans stam) har blivit starkare. Det goda förhållandet har dock gjort att klomellerna lever i relativ trygghet från andra vargmän och därtill fungerar svartsnöstruparna och andra likasinnade stammar som effektiva gränsbevakare och buffertar mot fiender och farligheter bakom Melasherbergen.

För att befästa denna "allians" med svartsnöstruparna har klomellerna instiftat en ambassadörspost för vargmännen. Den innehas av Grimvite, en gammal drott från Kushu-flocken, troligtvis infångad i tiderna, men numera helt insatt och engagerad i Klomelliens och vargmännens politik. Han sitter i rådet i Melorgh tillsammans med handelsmagnater, småfurstar och träsktribuner, iklädd björnpäls och grottsvinsbetar. I Klomellien går han under titeln ”Stordrott och generalissimus öfver de djuriska halvfolken uti Klomelliens land”. I svartsnöstruparnas stam är han en kuriositet och kallas Hezzrah-Assalak ( = Någon som är lite virrig och sitter på rumpan så att svansen blir krokig) Vargmän från andra stammar vet knappt vem han är, och inte ens i sin egen flock har han någon makt då de sedan länge utsett en ny drott. Han respekteras dock ännu i sin flock och de håller alltid ett rovpack på en handfull krigare i Melorgh som hans hird.

Framtiden för förhållandet mellan klomeller och vargmän är dock ovisst då svartsnöstruparnas stam kraftigt reducerats den senaste tiden. Det är oklart varför, endel talar om motattacker från uppretade maktfraktioner i staden O, andra om skabbpest eller ökat inflytande från svartfolk i Nålhålspasset i Melasherbergen. Trots att Baxarslättens flanker numera bevakas av klomelliska fyrtorn blir vargmännen från den välta paddans stam allt fräckare i sina räder mot de dyrbara äggmarkerna. Därtill börjar Grimvite bli allvarligt gammal och sjuk, och trots att hans makt endast är symbolisk på sin höjd, är det få klomeller som vet det, och hans kunskap och insikt är ovärderlig för de klomelliska diplomaterna.

Det klomelliska legoförbandet Randrim är vida känt för sina insatser i klomellerkrigen. De anses ha intagit tre städer på egen hand för Mercanas räkning. Ledarhanen Tukkutok den Vanställde nedgjorde ensam 8 dalkiska riddare utanför Addiaskas portar och åt deras hjärtan oberörd av pilregnet från bågskyttarna på stadsmuren. När staden väl var intagen och de resterande dalkiska riddarna kapitulerade blev han så besviken över detta vekliga beteende att han skar upp sin buk för att slänga bort den värdelösa måltiden. Mirakulöst nog så överlende Tukkutok och leder fortfarande Randrim, fast deras nuvarande uppdragsgivare är okänd.

Religion

Olem

I Mercanas hjärta, det vill säga inte bland de rikas väldiga villor, utan nära handelshusen och de larmande tavernorna, höjer sig Olem Den Lates gyllene kupol och tempel. Jag hade långt innan jag första gången satte min fot i Mercana hört mina föräldrar berätta om den märkliga tro som mercanierna bekänner sig till, men som de aldrig lyckats sprida ens i mitt älskade Klomellien.

Enligt deras lära skapades världen en gång av den uttråkade guden Olem, för att skänka honom en smula förströelse och muntration i hans eviga gudalivs många tröstlösa dagar. Men då han skapat världen fann han den bullrig, grå och enformig. Människorna slogs med varandra så att han fick ont i öronen, kvinnorna klädde sig i bylsiga kläder och dolde sina former från honom (Olems präster finner ingen motsättning i att deras gud är både allseende och hatar kvinnor i för många lager kläder), allvarsamma präster läste långa entoniga böner och överallt sågs buttra och missnöjda ansikten. Och Olem såg att det var trist. Olem sträckte ut sin hand för att krossa världen, så att han kunde få lite lugn och ro och kunde ta sig en stilla eftermiddagslur (återigen, olemiterna finner det inte konstigt att deras gud, som enligt dem själva har skapat Alltet, då och då tar sig en stärkande tupplur). Då fick han se en liten narr som hoppade runt på marken. Narren spelade en munter liten melodi på sin luta, han gjorde kullerbyttor och räckte ut tungan åt de fisförnäma adelsmännen. Och Olem, förvånad och road, drog tillbaka sin hand, lutade sig tillbaka mot sin gudomliga kudde, grep en näve tunnskurna och räfflade potatisar, och sade: ”Jag låter världen leva – en liten stund till.” Men Olem tröttnade snart på den lille narren, men se, då fanns något annat som fångade hans blick. Och så länge det finns någonting roligt, någonting förvånande, någonting vackert, någonting nytt och någonting upphetsande i världen, så länge skall världen bestå. Och därför bör vi alla roa oss själva och varandra, på det att Olem inte må tröttna på oss. Så lär Olems skrockande prästerskap.

Mercanas inbyggare tar denna plikt på dödligt allvar. Det är förstås svårt att skilja på när de försöker roa sin gud, och när de försöker roa sig själva, men de gör inte heller själva denna åtskillnad, ty Olem älskar ljudet av andras skratt. Olems tempel är runt till sin skapnad, och höjer sig från mitten av en amfiteater som grävts ut och stenlagts mitt i ett stort torg. Denna amfiteater är sedan med hjälp av avskiljande väggar uppdelad i fem lika stora sektioner, inte helt olikt en uppskuren tårta. Framför varje sektion sitter eller ligger en stor staty av Olem på en avsats en bit upp på tempelväggen. Till sin gestalt är Olem tydligen en man av obestämd ålder med en begynnande kulmage, en överlägsen och blaserad uppsyn och en slapp kroppshållning. Han verkade vara klädd (fast marmorn gör det svårt att säga säkert) i den symbol för slapphet som de dekadenta magillriska adelsmännen kallar ”morgonrock”. Jag hörde någon säga att den inte var helt olik en magikers kåpa, och jag var inte sen att ge denne skymfare svar på tal, något som först verkade väcka munterhet hos de förbipasserande, som tydligen fann det komiskt att se mig skälla ut denne slusk som inte kunde se skillnad på en ämbetsdräkt och ett tygstycke från ett samkarniskt harem. Men plötsligt verkade stämningen skifta och flera mercanier hyssjade åt mig och bad mig vara tyst, stående som jag var inför Olems anlete (ty mercanierna tror att Olem kan se och höra genom sina statyer). En köpman utstyrd i en gul- och grönrandig rock sade rent ut: ”En offentlig utskällning piggar upp, men ingen vill höra en offentlig föreläsning.” Tillrättavisad mindes jag nöden av att smälta in i de miljöer jag beskriver, och återgick till att studera den ”tillbedjan” som pågick framför templet.

Vid foten av Olems olika statyer, och framför de drönare som satt sig på amfiteaterns olika avsatser, utspelade sig uppträden av det mest skiftande slag. En bard framförde balladen om Brand och Draken, men på ett sätt som jag aldrig tror den framförts i Ekeborg. Ty sångens ackompanjerades av fler och gladare toner än i dess hemland (efter vad sades mig av min bänkgranne, en kardisk ädling som faktiskt hoppades hitta en drake att dräpa i Brikhos berg. Jag hade ej hjärta att säga honom vad han skulle finna i Brikho). I nästa sektion visade akrobater och jonglörer upp sina konster, och i den bredvid stod en ensam man i en enkel dräkt och berättade vad jag inte kan kalla annat än lustiga historier. Ni betvivlar väl vad jag skriver, för det låter ju som att ställa en piga och plocka en höna på en scen, och förvänta sig jubel då varje fjäder faller, men en underlig stämning härskade vid detta tempel. Det var som om vårt blotta antal skänkte värdighet åt det plumpa och elegans åt det enkla. Mannen drog sig inte för att narras med sina åskådare, och jag kan än idag ej förstå det, både riddare från Addiaska och magiker från Bosza, jag själv inräknad, skrattade med och gladdes åt att man gjorde gyckel av oss. Tvenne timmar förflöt på detta angenäma sätt.

När jag till slut reste mig för att hiva mig över nästa avsats fick jag strax på den andra sidan se en gräslig svartfolksgestalt i en svart kåpa som satt och rensade sin tandade kniv från köttrester. Jag hade svårt att se det roliga hos en sådan grotesk, men publiken verkade spänd och förväntansfull. Plötsligt gjorde sig två överförfriskade dvärgar i full stridsmundering väg nerför trappstegen, högljutt skrålande på sitt säregna språk och svingande sina bredbladiga yxor. Jag förstod då att gladiatorspel, huru mot läran det än kan låta, hörde till Olems nöjen. Jag finner inget nöje i andras lidande och valde att studera hur solens sista strålar återkastades i kupolens guld. Folkets osmakliga jubel, och ljudet av stål mot kött, kunde jag dock inte utestänga. Jag förstod att lemmar åtskildes från kroppar, att striden var tillfredsställande lång och att dvärgarna tydligen bara hade dykt upp från en närliggande taverna, och, tro mig eller ej, att detta var fullständigt naturligt. Värst av allt var att trollet, eller kanske var det en rese, eller en sammanblandning av de båda, efter att ha besegrat sina bägge angripare, välljudande deklamerade en improviserad vers till sin egen ära och massans gapskratt:

”Dvärgablod i sanden skvätter På hans skägg jag rumpan sätter Dvärgaskallar är så små Spräcker dem jag gör ändå”

Mer av samma slag följde. Dvärgarna släpades ut, och jag tror och hoppas att deras liv räddades av en helare, anställd av Olems präster, ty som en av dem senare sade mig: ”Att se någon få skallen inslagen är kul, men begravningar och diplomatiskt trassel är tråkigt. Och dåligt för affärerna.” För ett ögonblick hade jag glömt vilken gud som alla mercanier sätter främst, och han vilar inte mot en bädd av marmor utan är rund, nött, och klingar i min egen ficka. Utan tvekan var dvärgarna antingen diplomater eller hantverkare, och utan dessa bägge yrkeskårer skulle mitt land snart stanna helt, vad köpmän, krigare och magiker än må säga.

I den sista avbalkningen satt några trashankar under en skyddande baldakin. Mitt blod isades i ådrorna när jag hörde dem oskyldigt tralla och såg deras vanställda frisyrer. Jag skäms inte att säga att jag rusade in i templets innanmäte hellre än att stanna ett ögonblick i dessa livsfarliga dårars närhet. Om ni känner till Remuntra så vet ni varför jag på detta sätt gav upp min värdighet, om ni inte känner till det gör ni klokt i att förbli i detta lyckliga tillstånd. Långt senare skulle min gamle mäster förklara för mig att Remuntras vansinne är en smitta som sprids genom tanken. Mercanierna, vars tankar antingen är jordbundna eller lättsinniga, verkar vara immuna och kan därför skratta gott åt de krumsprång och det filosofiska nonsens som kommer ur strupar som kanske en gång sjöng de sanna gudarnas ära i templen, styrde nationers öden eller studerade magins hemligheter, detta nonsens som om det hade fått fäste i mitt huvud hade gjort mig till en dem, en lallande fåne glömsk av min konst och mitt kall.

Inne under templets välvda och smyckade tak möttes jag av en ofantligt fet man, som trots sin kroppshydda rörde sig mycket lätt och ledigt, ja han nästan studsade fram på sina små nätta fötter. Klädd i en bjärt röd klädnad och med väldiga svängda mustascher och en hög, spetsig, röd huvudbonad var han både vördnadsbjudande och skrattretande på samma gång. Han log brett, kramade om mig och sade:

”Hej på dig mitt barn, jag heter Bop ! Du ser lite ledsen ut. Vet du hur många dalker som behövs för att skruva på ett vagnshjul ? Inte det ? Tjugo ! En håller i hjulet och nitton snurrar på vagnen !! Ha ! Ha ! Ha! Ho ! Ho ! Ho ! Heheheh… Jaa, jag säger då det…”

Efter denna säregna presentation fick jag nöjet att bekanta mig närmare med den man som visade sig vara Olems överstepräst. Bop förklarade att värdighet var viktigt för en överstepräst, för det var alltid roligt att göra narr av de uppblåsta. När han sade det daskade han till sin egen svällande mage så att den dallrade och skälvde. Själv måste han ofta ducka under novisernas kastade tårtor, förklarade han, och om han bara skrattade istället för att bli arg skulle Skämtet Gå Förlorat, sade han med en för ögonblicket mörk stämma. Bop berättade också det mesta av det jag ovan har beskrivit för er. När en mercanier i mycket dyrbara kläder svassade förbi (hans ärende i templet skulle jag alltför snart förstå) utan att bevärdiga oss en blick, viskade Bop att hans skräddare förmodligen var dalker, ett skämt som jag inte kunde låta bli att le åt. Just då hörde jag klagorop från takvalven och frågade Bop hur det kom sig. Bop ville först inte svara, men medgav sedan att templets kupol var ägande åt självspäkning. Prästerna gisslade sig själva och bad Olem om nåd och förlåtelse för att de var så grå och dystra. Det var alltid bäst att vara på den säkra sidan och gardera sig, förklarade Bop lätt generad, och om Olem inte gillar själspäkning och kryperi kan han ju alltid titta bort, för vi gör det bara på denna enda plats. Jag bad Bop att få se kupolens insida, men han förklarade att åsynen av halvnakna präster och ljudet av allt deras gnäll inte gör någon människa glad, så det kunde han inte alls tillåta. Istället erbjöd han mig att besöka templets berömda källarvalv för blott några guldmynt. Ivrig betalade jag den begärda summan, och Bop ledde ner mig till en starkt upplyst kammare där svag musik svävade i luften och exotiska blomdofter retade näsan. Tyvärr var jag inte riktigt i stånd att uppskatta all den konstskicklighet som använts för att ställa dessa kamrar i ordning, för vart jag än vände blicken möttes jag av nakna eller halvnakna kroppar, inoljade och kråmande sig som ormar. I sanning bör den som tillbringat sin ungdom över dammiga luntor i höga torn ta sig i akt för världen utanför, vi känner inte dess vägar och frestelser. När Bop ledde fram en fager yngling endast iklädd ett mindre stycke tunt silke förmådde jag bara stamma till svar. Och när han lade armen om en ung mö, bad jag att få ursäkta mig, och rusade ut ur templet med en framhasplad ursäkt om konstens celibat på mina läppar.

Väl ute i den kyliga nattluften kunde jag bättre förstå denne remarkable prästman. Han antog att jag hade kommit till templet för att uppsöka dess bordell, ty varför skulle någon annars komma dit ? Och sedan hade han ansträngt sig för att avhjälpa min blyghet genom att tala med mig om alla möjliga ämnen som låg mig varmt om hjärtat, innan han ansåg att tiden var mogen för att glädja mig på det sätt som en mercanier gläds. Jag styrde min steg mot mitt värdshus och tänkte på vilken svår konst det är att roa andra. Han hade sett mig i porten, av mina kläder dragit slutsatsen att jag var magiker, och därefter sett till att alla hans skämt handlade om dalker, vars fruktlösa motstånd mot magi vi finner så komiskt.

När jag sedan, för att undkomma några sällsynt burdusa rumlande sällar, steg in i en liten kyrka som Den Lysande Vägen lyckats starta i vad som för dem måste vara syndens urnäste (Munzga undantaget, må Kaos sluka deras själar), så fick jag se ännu ett tecken på Olems närvaro i staden. Ovanför körens bänkar var ett öra målat på väggen. Det var, berättade en lätt irriterad klockare, Olems öra. Olem hade sina ditmålade öron och öron, och ibland sina händer, sin näsa och sin mun, både här och där i staden, där det fanns något som Olems präster trodde att deras herre skulle finna intressant eller njutbart. Av diplomatiska skäl, fnös han, hade till och med kerisgassen Ozymandias själv rått dem att låta det sitta kvar. Jag såg också att inget öra prydde väggen ovanför predikstolen, men valde att inte reta upp den sure proselyten utan tänkte istället bistra tankar om var Olems händer kunde tänkas målas. När jag tänker närmare på saken så kanske det fanns ett samband mellan de fem sinnena och de fem scenerna. Oturligt nog träffade jag inte Bop igen innan jag lämnade Mercana, så jag fick aldrig någon klarhet i den frågan. Jag återvände till mitt värdshus fast besluten att imorgon uppsöka de kvarter som i Mercana avskilts för dvärgar, halvlängdsmän, ankor och svartfolk.

Må Boszas eviga vishet vägleda mig och vilka gudar som nu än finns skydda mig. Eller, i Olems fall, låta bli att slå ner mig för min prydhets skull.

Vidina Ingaldiron

Melorghisk tro

Då den plågade fader Matteo anlände till Melorgh, fast besluten att inte ge upp innan han besökt alla Klomelliens städer, fann han att det budskap som man gäspat åt i Mercana, skrattat ut i Hisskov, och som hade renderat honom ruttna ägg i Nya Arno, mottogs med iver och glädje i Melorgh (jag påminner här mina läsare om att den Lysande Vägens främste försvarare i Klomellien, Addiaska, vid denna tidpunkt bara var några fiskehyddor vid havskusten). Matteo förvånades över att teologiska spörsmål, som han skolats länge i Ekeborg för att kunna dryfta även med den mest blodtörstige samkarniske huvudjägare, såsom varför det är avgudadyrkan att ställa ut mat till sina förfäder, mottogs utan ifrågasättande eller knot. Då de inhemska prästerna, och de var många, visade sig vid Matteos möten så märkte han tydligt av deras illvilja och hat, men de nöjde sig oftast med att notera vad han sade och bidade sin tid. Jag återger här en konversation Matteo hade med sin församling;

Matteo: ”Ty Etin väntar sig att ni ger tionde av allt ni odlat och allt ni tillverkat, så ock av alla penningar ni tjänat genom handel eller genom arbete för någon annan.”

Melorghier: ”Ers Helighet ?”

Matteo: ”Endast Etin är Helig, mitt barn. Vad vill du veta ?”

Melorghier: ”Jo, Ers Upphöjdhet, vill du inte ha mer pengar än så ?”

Matteo: ”Kyrkan är alltid tacksam för alla bidrag, och Etin minns den som försakat i jordelivet, men det är den summa som krävs för Kyrkans och hennes tjänares uppehälle.”

Melorghier: ”Men Fader, om ni väntar med att ta er tiondel tills alla de andra gudarna fått sitt så får ni ingenting. Säg att ni vill ha allt de har, så vågar de uslingarna inte vägra er mäktige Etin åtminstone en del av sitt guld.”

(Vid detta uttalande utbröt ett förstämt och ilsket mummel i församlingen.)

Melorghier: ”Tig, Bruttel. Vi måste väl äta också ?”

Matteo: ”Skall jag förstå, mina barn, att ni offrar till avgudar trots att ni tagit till er Det Heliga Ordet ?”

Melorghier: ”Fader, min brors svågers son spottade på Pukis altare och vägrade hans präst veckooffret. Han sade att Store Olem tyckte att Pukis böner var urtråkiga. Och i förra veckan trillade han ner för bergssidan och bröt benet.”

Matteo: ”Mina barn, mina barn, allting som händer är inte goda eller onda makters verk. Den här staden har mycket branta gator. Trillade inte Pukis egen överstepräst ner för en brant och knäckte pannbenet när han blundade och gick gatan fram ropande : Puki leder mina steg ! Puki leder mina steg !”

Bruttel: ”Jo, men den dåren hade ju trotsat Dunderugglan, Alla Stups Beskyddare, vars första budord lyder : Du Skall Inte Blunda När Du Går Nerför Ett Stup.”

Matteo: ”Vill ni på fullaste allvar mena att ni tror…”

Melorghier: ”Ej Heller Skall Du Gå Baklänges, På Det Att Dunderugglan Inte Må Picka Hål På Din Nacke.”

Matteo: ”TYSTNAD ! Mina barn, det finns bara en Gud, den sanna, levande Etin ! Alla dessa andra, falska gudar, ni kan inte tillbe dem alla. Thurm är fiende till underjordens jättar och ändå finns det de i er stad som tillber båda. Puki förbjuder er att äta kött, Aesirs tempel säger att riktiga män inte äter något annat. Så ni går till Pukis tempel och ber om nåd för att ni ätit kött i Aesirs tempel, mottar det rituella svavelfotbadet, betalar Pukis präst era botpengar och äter sedan upp Pukis heliga rädisor. Sedan går ni, era dårar, till Aesirs tempel, slår med era yxor på era sköldar, bugar för Wotans Öga, tar avstånd från ert omanliga grönsaksätande, utkämpar en envig med templets förkämpe, eller jag kanske borde säga, får stryk med en påk av templets råskinn, betalar Wotans präst en pung guld, och sätter er ner till Aesirs heliga festmåltid av skinka, köttfärs, helstekt oxe och lättbrynt ungsvin.”

Alla Melorghierna: ”Mmmm”

Matteo: ”Och hela tiden kastar ni en blick över axeln för att försäkra er om att Glerk, den osynlige Ryggmärgssörplaren inte har slagit sig ner på er rygg. Förstår ni inte hur dumt, nej hur omöjligt det är att dyrka alla dessa gudar samtidigt ?”

Bruttel: ”Den Lysande Vägens Kyrka kräver att vi betalar tionde, att vi piskar oss själva på Odos dödsdag och att vi bara ligger med våra hustrur, inga andra.”

Matteo: ”Jag kan förstå att buden verkar tunga, min son, men minns att…”

Bruttel: ”När du vill ! Du får ligga med din hustru när du vill ! Och du behöver bara piska dig en dag på hela året ! Nio tiondelar av mitt guld är mitt, bara mitt. Och det är därför jag bara tjänar en gud, och bara tillber Etin, era stackare !”

Matteo: ”Din, öh, gudsförtröstan gläder mig Bruttel, men nog måste det finnas andra skäl till att du tror på Etin ?”

Bruttel: ”Fader, sen du kom hit har du skaffat dig fiender bland alla kulter, du har sprungit upp och ner för bergssidan utan att ens be till Etin, du har byggt din kyrka här ute där blixten alltid slår ner, och du är fortfarande i livet. Din gud måste vara mäktigare än de andra, för du är fortfarande i livet.”

Matteo: ”Exarken kommer inte att tro på det här…”

Idag betraktas Melorgh både som omvänt till Den Lysande Vägen och som föremål för mission. Dess många kulter strider med varandra, men brukar ena sig för att stöta ut utbölingar. Den Lysande Vägens kyrka stöter bort folk genom att inte bara kräva att man tjänar en gud, ty detta krav ställer de alla, utan också på ett sällsynt nitiskt sätt kontrollera att budet efterlevs. Ozymandias vet inte vilket elände hans bud ställer till för hans missionärer.

Melorgh ligger, som alla vet, på en skarpt uppskjutande bergsplatå, sliten från urberget av någon vredgad gud i forntiden (så tror i alla fall Melorghborna själva). Stadens läge gör den mycket lätt att försvara, så även om melorghierna själva hävdar att deras förfäder bosatte sig på en helig plats så torde möjligheten att släppa ner mycket stora klippblock på anstormade barbarer ha spelat in när de valde boplats. Åtminstone var detta sant en gång i tiden, när Melorgh var mindre, och fick plats på klippans platta topp. Idag har staden svällt ut över kanten och ringlar sig ner för bergssidan och har börjar breda ut sig över den omgivande slätten. Melorgh är nu nästan omöjligt att försvara, då otaliga skydd och tunnlar har huggits ut i berget, vilka i händelse av en invasion med lätthet kan användas för att söka skydd eller till och med kan föra en dristig erövrare direkt upp i stadens hjärta. Stenar som slängs ner skulle oundvikligen krossa de egna husen, något som har hänt då stadens aristokrater sökte stoppa den senaste ransardiska invasionen och ansåg att arbetarnas hus var ett acceptabelt offer. Samtidigt är staden nästintill omöjlig att erövra. Med undantag för paradgatorna på platåns topp så finns det inga raka eller breda gator. Det är omöjligt att göra sig någon överblick över staden, det finns alltid något prång man har missat där en religiös fanatiker eller rebell kan gömma sig.

När jag kämpade på uppför de branta gatorna så blev jag vittne till hur de olika kulterna i staden söker underminera varandras auktoritet. En ung man som jag sett tillbe en mörk gud, inte helt olik den hatade Lord Engaroth, dök upp under den offentliga körsången till guden Ogims ära. Han skränade och sjöng falskt till den grad att folk började ge sig av, och när de andra sångarna började ge sig på honom med sina instrument blev de bortförda av stadsvakten. Det var för övrigt första gången jag såg dessa nedanför platån. Vid ett annat tillfälle blev jag vittne till hur några Pukidyrkare i lila kåpor sågade av de stöttor som stagade upp ett mindre tempel till guden Ogim. Jag tror att Ogim väcker anstöt då han ofta avbildas belåtet sittande på alla andra gudarnas plågade kroppar. När Ogimtemplet brakade ner och krossades mot handelshusets tak så uttryckte de förbipasserande sin förvåning över Ogims svaghet, och medan de överlevande Ogimdyrkarna försökte ta sig ut ur resterna av templet så förstod jag att de menade att Ogim borde ha skyddat sina anhängare bättre. I Mercana hade ett sådant uppträde följts av skoj och glam, inte så här bland dessa teckentydare.

Jag tror mig ha observerat två särdrag i den melorghiska tron. Alla gudar är verkliga och närvarande, och alla deras bud är giltiga. Man gör klokt i att hålla sig väl med dem eller åtminstone med deras präster. Å andra sidan kan man be en gud att skydda en från en annan. Dessa regler gäller dessutom inte de som helt vigt sina liv åt en enda gud, men de verkar vara få. För det andra tror de på gudarnas synliga och osynliga närvaro på ett sätt som saknar sin like. Man kan se orsakerna till ett skeende, erkänna dessa orsakers giltighet, och ändå tillskriva detta skeende någon obskyr gudom. Jag såg en man tappa sin fackla, tända eld på en höstack, försöka släcka elden och slutligen skylla alltsammans på Pukis vrede över hans bristfälliga offrande. Därefter offrade han den nedbrunna höstacken till Glerk Askätaren, förmodligen en släkting till Glerk Ryggmärgssörplaren, genom att skyffla den nerför bergssidan, där den landade på någons tak. Han kacklade därefter högljutt och utförde en liten dans för att påkalla Glerks uppmärksamhet, varefter han gav sig iväg till Pukis tempel. All denna vidskepelse och religiösa övertro kan lätt utnyttjas av skrupelfria människor, och i sanning har Melorgh inget bättre bevis på detta än sin nuvarande ledare: Lord Julius av huset Palnu. Men mer om honom och hans kleptokratiska styre en annan gång.

Vidina Ingaldiron