Erebs historia

När de historiekunniga inom Mandelorden försökt sammanfatt Ereb Altors Historia har den i huvudsak framställts så här, åtminstone kring år 610 e.O. (Under Ljusa Handens kritiska ögon.)

Förhistorien (10000 – 9000 f.O.)

Tiden efter den första konfluxen

Skaparna hade tröttnat på de skapelser de satt att befolka Altor. De allehanda mäktiga varelser som fanns i urtiden såg sig så mäktiga att de utmanade Skaparna och trodde sig kunna ersätta dem. Skaparna kunde inte tillåta detta och straffade Altors väsen. Straffet har senare kommit att kallas Konfluxen. En mängd katastrofer inträffade som har satt spår på Altors yta för all framtid t.ex. kratrar, förstenade skogar och uttorkade havsbottnar är fenomen som finns kvar från denna tid. Fokalerslätten i Trakorien är ett sådant exempel och uppstod då stormguden Marduk slungade ett eldklot mot det hedniska Woddam för att sätta stopp för wodamiternas demondyrkan. Inga lämningar efter civilisationer från denna tid har någonsin påträffats varför Erebs historiker antar att det inte fanns några. Endast drakarna skonades mot eder på att inget förtälja. Då drakarna är av skaparnas sång är de del av det urgamla höga språket och dess riktiga namn. Det finns myter och vittnesmål om att några få andra unika väsen undkom konfluxens enorma kraft.

Efter katastroferna uppstod en ny värld. Den enda sanna guden Etin, som var den store skaparen, tog det som sitt ansvar att börja om på nytt. Han skapade änglarna till sin avbild. Dessa första väsen var Honom för lika och deras uppenbarelse för ljus och vacker för den värld som fanns kvar efter Konfluxen. Han tog dem därför istället till sig i sin himmel. För att uppfylla världen gjorde Han uti sin godhet människorna att förvalta Altor och sprida Hans ljus över världen. Ängeln Hemaquiel, den svarte demonen, den behornade, frestaren och Lysande Vägens svurna fiende, var äregirig och stal därför en del av Etins skaparkraft för att själv skapa sig avbilder. Etin upptäckte sveket, men inte förrän Hemaquiel avhänt stöldgodset till lägre andar och demoner. Etin försköt Hemaquiel från sin himmel och Etins härförare bland änglar Maichaquiel kastade ner skändaren i Infernos underjord. Sedan dess har Hemaquiel ägnat sig åt att förleda och fresta mänskligheten att bryta Etins sex budord. De demoner och andra lägre väsen som fått stulen skaparkraft från Hemaquiel satte lägre varelser på jorden. De var dock okunniga och besatt inte tillräcklig kraft eller kunskap för att nå upp till Etins. Den skapande kraften är Etins och endast Han kan bruka den. De lägre väsen som försökte kunde endast modifiera och förändra den kraft Etin skapat. De flesta av deras skapelser var anskrämliga och vände sig bort från Etins ljus i skam. Etin har dock i sin barmhärtighet och visdom låtit det bli känt att de av Altors intelligenta varelser som väljer att följa Hans sollära skall vara välkommen till Honom för evig ro efter deras tid i världen är till ända.

Stenars ålder (9000 – 3500 f.O.)

De nya intelligenta varelserna hade blott rudimentär kunskap om jordbruk och levde företrädesvis som jägare och samlare. Alver och dvärgar blev de främsta hantverkarna i sten och trä, denna tidsålders råvaror. De gav tidsåldern namnet Stenars ålder. Samhällsstrukturer fanns endast på lokal nivå. Människorna dyrkade den ende sanna guden Etin, men kontakterna med de andra varelserna fick många att glömma ljuset och visdomen som Hans budskap innebar.

Skogsanden Tevatenu skapade alverna som hon lät stiga fram på olika natursköna platser runt Altor. Senare skapade hon också övriga älvfolk. Till en början levde de i harmonisk samklang med sin omgivning och Etin såg med överseende på dessa tvålfagra varelser. Tevatenu frodades och även grupper av människor började dyrka henne. Andra andar och demoner saknade hennes tålamod och skapade mindre fulländade varelser med högre fortplantningsförmåga. De nya folken lämnade inte Tevatenus barn eller männsikorna i fred utan trängde på med våld och krig som följd. Många av Moder Jords folk lämnade pga konflikterna med de nya folken skogarna för att söka efter orörda nejder där de kunde leva. Etin hade dock rustat människorna bättre och de lät sig inte så lätt skrämmas av ondskans skapelser.

Dvärgarna skapades av bergsanden Terra ca 9000 fO och deras urhem ter sig vara i de naturliga grottsystemen i Grynnerbergen (bergskedjan som markerar gränsen mellan Hynsolge och Nidland). När dvärgarna väl blev självförsörjande, bland annat genom att lära sig odla klipptryffel, kom de att utveckla sina passioner för gruvdriften, hantverk och så småningom smideskonsten.

Kopparhavets mäktigaste magiker, Ganzlin, residerade på Sanritra där han forskade i livets hemligheter. I syndigt högmod skapade han minotaurerna. Befolkningen betraktade honom som tjurguden Otahurs son. Somliga säger att minotaurerna mördade sin skapare och rymde. Minotaurerna spred sig i vilket fall över Altor.

Enligt sägnen vann för 4000 år sedan den vise och tappre hjälten Palofar en kapplöpning mot en stäppantilop och avgjorde därmed en vadslagning mellan de hedniska gudarna till vattenguden Enkis favör. Med hjälp av sin list fick Palofar som belöning ax som bar tredubbelt korn. Han planterade axen runt Golwyndas sötvattenshav och därefter gav åkrarna runt havet tredubbel skörd. De stora skördarna medförde en snabb och kraftig befolkningsökning i området och runt havet växte det så småningingom fram en framstående jordbruks- och handelskultur.

Bronsets ålder (3500 – 1534 f.O.)

Dvärgarna lärde sig gjuta brons ca 3500. Dvärgarna sporrades att vidare vara överlägsna andra kulturer inom metallurgin eftersom det gav dem ett starkt övertag i både krigsföring som i handelsrelationer. Dock stals kunskaperna om bronset av vättarna, som lyckats infiltrera samhället, och de sålde kunskapen vidare till människorna vid Golwyndahavet. Därefter spreds kunskapen över Ereb. Bronsets ålder hade anlänt. Dvärgarna glömde inte detta brott som vättarna begått, det är orsaken till varför det finns en sådan stark konflikt mellan dvärgar och vättar än idag.

Tack vare den mystiska metallen månsilver blomstrade under denna ålder alvernas kultur i Cereval, och till och med dvärgarna drevs iväg till Grynnerbergen med hjälp av månsilvret. Om månsilvret hade behållit sina krafter utanför Cereval kunde Månalverna mycket väl ha blivit Erebs herrar. Månalverna rike förstördes av drakar och troll och nuförtiden lever det endast kvar i legender och sägner.

Under denna tid växte dock tre högkulturer fram bland människorna på Altors västra halva, Golwyndakulturen, Melukhakulturen och Yndarkulturen. Endast Golwyndakulturen hade något utbyte med andra kultursfärer nämligen den efaritiska och sydakrogalska. Dessa kontakter drev utvecklingen framåt. Den naturliga politiska enheten var en stad och dess kringliggande landsbygd.

Golwynda

Runt Golwyndas sötvattenshav fanns en rik jordbrukskultur i de länder som idag benäms Krun, Sombatze och Furgia. Golwyndakulturens invånare lärde sig också tidigt att gjuta i koppar och brons, genom att köpa denna kunskap av vättar som stulit kunskapen av Grynnerbergens dvärgar. De bördiga åkrarna och bronsjutarkonsten gav området en fördel gentemot grannarna. Då området omges av solunska barbarstammar var man tvungen att hålla sig redo för strid. Magiskolorna elementarmagi, mentalism och symbolism grundades här. Golwyndakulturen ägnade sig också åt en hel del spekulativ filosofi. Man började snart erövra de kringliggande trakterna för att skydda kärnområdet och för att få kontroll över viktiga råvarukällor och handelsvägar.

Melukha

Kulturen var av det harmoniska slaget, stor tonvikt lades på konst av olika slag. Kulturen har ingen egen gruvdriftskonst och styrs som ett matriarkat. Animismen grundades som magiskola på Melukha. Melukha betyder ”den blomstrande lustgården”.

Yndar

Ön invaderades av margylerfolket från sydöstra Akrogal. Margylerna startade en högkultur på ön. Matematik och det första skriftspråket härstammar från Yndar. Magiskolorna nekromanti och spiritism sägs också härstamma från Yndar. Denna mörka kunskap spreds med tiden via Golwyndakulturen till Ereb.

Barbarerna

I nordligaste Nargur och södra Barbiaområdet växte barbarernas kultur fram. Denna barbarkultur var ingen högkultur, men kulturen härdades av stridigheter mellan människor och svartfolk. Bland dessa folk fick dess shamaner, volverna, kontakt med en mäktig ande som förespråkade samhörighet och fred mellan de två folken. Trevande pakter slöts där klanerna samlar sig i mer permanenta lägerbyar. Svartfolkens totala dominans i norr kunde stoppas och anden sågs snart av barbarerna som en gudinna, A Nhari guhr.

Barbarfolken i norr enas genom eder som skulle hålla i 2000 år. Under de följande århundradena utvandrade flera stammar i Altors alla väderstreck. I ultima thule finner vi isbarbararena eller tjugerna. Åt öster vandrade hyner och cerer till Masevabuktens stränder. Åt söder vandrade ovaterna för att bosätta sig mellan Nidabergen och Landori. De som stannade fick namnet barbier.

Det fanns naturligtvis människor runt om i övriga Ereb, men de flesta lämnade inget bestående arv och Etins lära förvreds eller föll i glömska.