Terro Oros
[Denna artikel beskriver en Vit fläck som officiellt inte är en del av EA-projektets tolkning av Ereb Altor. Materialet är valfritt att använda för den enskilde SL.]
Översikt
Terra Oros/Brandika, den glest befolkade halvön mellan Zorakin och Jorpagna. Halvön har haft många namn, först som en del av Imperiets Provincia Nostra senare omnämnd som Jorpur Inferior. Under Imperiets sista århundraden och Mörkertiden kom halvön av en del att kallas Terro Oros och kring Odos födelse blir halvön känd som Brandika, senare kungadömet Brandika. Sedan halvön drabbats av en rad katastrofer och blivit den glesbefolkade vildmark det är idag är landet känt som Halvland, Lilland, Kullarna och Ottargh. [1]
Historia
- 757 f.O. / 308 PV
- Terro Oros. Det råder fred med nordens barbarer. Senaten bjuder detta år in folken från norr om Imperiet att gå i tjänst som legosoldater i Imperiets armé. I utbyte erbjuds de som tar värvning sold i guld vid tjänstgöringens slut, eller joriskt medborgarskap och mark inom Imperiet. Under århundradenas lopp tar tusentals barbarer värvning och ett hundratal av dem bosätter sig i Imperiet. Med bevarande av narguri traditioner bosätter sig många av dem som väljer att stanna tillsammans. Halvön mellan Jorpagna och Aidne, del av provinsen Jorpagna, får namnet Terro Oros, ”landet av guld”, i minne av den guldsold som krigarna valt bort. Med tiden blandas bosättarna upp med den övriga befolkningen, men många traditioner lever kvar i århundraden.
- 286 e.O.
- Terra Oros. Caddo och den joriska Helige Odos orden försöker förmå halvlängdsmännen på halvön Terra Oros, det nyss avlidna riket Brandika, att erkänna just deras version av Etins lära. När Caddo besätter södra hälften av halvön, gör Jorpagnerna det samma i norr. Halvlängdsmännen som inte vill ha några storvuxna herrar, eggar de båda sidorna till strid. När Helige Odos orden efter stora förluster besegrar dalkerna, anfaller halvlängdsmännen riddarna. De tillfångatar ordens ledare och säger sig godta Aidniska vägen av Etins lära mot ett fredsavtal på 500 år. Orden accepterar villkoren, och halvlängdsmännen får i Hodryda se Exarken av Ekeborg underteckna den 500 åriga fredsgarantin. Halvlängdsmännens ledare Tango ”Tunnan” Vinfat utropas till Gammeldrotz över "federationen Terra Oros". För Caddo sved naturligtvis nederlaget, men insikten om att zoraker och jorpagner nu skulle komma småfolket till stöd, avblåser alla hämndaktioner, och dalkerna vänder blickarna mot Morëlvidyn sitället. Halvlängdsmännens land kallas bland storfolken för Halvland eller Lilleland. Själv kallar de landet för Kullarna och sig själva för Kullarnas folk.
Geografi
Halvöns kust är till 90% höga vita klippor [tänk Dover] och har därför aldrig haft mycket fiskande befolkning. På östkusten ligger en hamnstad som en gång var kungariket Brandikas huvudstad. Nu nyttjas staden för att sälja halvöns fåtaliga exportprodukter: vin, fruktsprit, borsttextilier, mattor, rökblad. Inlandet är inte mycket för spannmålsproduktion och domineras av vildmark. Grönsaker, frukt, vin, olika gräs, humle och vildkveit (ger grovt mjöl) är vad som föder halvöns invånare. Skogar som en gång avverkats under Imperiets, och senare riket Brandikas, dagar har växt igen och gömt bortglömda städer och vallfärdsorter. Där bosättningarna finns idag har dock områden av rullande kullar svedjeredats och betats fram av de strävhåriga gigantmarsvinen (något större än den kalkländska wombatsen). Kullarna är goda för marsvinsuppfödning, frukt och vinodlingar, samt några av Erebs största och bästa rökgräsodlingar (kallat "gräs" av användarna vilket ger en lugnande och milt hallucinerande effekt). Landet har några mindre vattendrag som avvattnar halvön, vilket blir till vackra höga vattenfall när vattnet kastar sig ut i havet från de vita klipporna. Det finns dock ingen fisk i vattendragen och nästan inga vattenväxter. Fågellivet på halvön är också i hög grad unikt. Längs kusten finns Smalbukad lunnefågel, Gulvit albatross, Stormfågel, Fröfink och andra fåglar som även syns i grannländerna. Inåt land är fågellivet sparsamt och begränsas till flera olika svalor, pipare, vävare och myrätare unika för halvön. Den inhemska befolkningen har lärt sig undvika fåglarna som födokälla då de smakar vidrigt och ofta ger magsjuka. En klan bland kullens folk har dock lärt sig att förädla de olika myrätarna och piparna till ätbara, om än inte delikata, rätter.
Samhälle
Den enda civiliserade och organiserade strukturen som finns år 610 är en halvlängdsmanna..."federation" kallad Kullens folk ledda av Gammeldrotzen. Samarbetet/den lösa federationen hos halvlängdsmännen existerar som försvar mot rövarbanden och de återkommande svartfolksräderna. I övrigt är halvön glest befolkad och det finns ett begränsat antal befästa och muromgärdade små byar av människor. Ingen litar på någon utanför den egna byn. Detta med rätta då stora områden av vildmarken domineras av rövare, några rovriddare och flera svartfolksklaner. Några jorpagniska furstar från de största västliga länen och den aidniska exarken hävdar officiell överhöghet över området, men i realiteten är halvöns befolkning självstyrande. I huvudsak undviker dock främlingar halvön då den sägs vara förbannad, hemsökt och många besökare av dess inland tycks få med sig någon form av dödlig sjukdom.
(Området norr om halvön, Nostratiet, är på många sätt ännu vildare och hårdare drabbat av svartfolk samt återkommande sjukdomsepidemier; jfr. Jorpagna och Nostratiet trådarna.)