Erebs skogar och träd
- Författare: Jerome Monardes
- Ämnen: Botanik
- Språk: Jori (zorakiska)
- Orginal: (beskrivning av bokens utseende, utförande och vart den befinner sig)
- Avskrifter: Många. Finns vid de flesta bibliotek, akademier och tempelskolor.
- Innehåll: Detta är det mest kända av författarens verk och prisad av lärda botaniker Ereb över.
Nedan återfinns passager ur denna gigant bland böcker:
Gyllenlönn (Acer aurelia)
" Det träd som torde vara en av den kända världens allra vackraste trädarter är den legendariska Gyllenlönnen (Acer aurelia).
Trädet är tämligen högrest och kan uppnå en höjd av 60-72 Zorakiska fot. Stammens bark är något skrofvlig men glänser som voro den gjord av borstad silver. Stammen delar ofta upp sig i ett tämmeligen intrikat grenverk med flertalet grova uppåt och utåtgående grenar vilka kan liknas vid ett bjälklag som bär upp den karakteristiska kupolformade kronan.
Trädets ved är ganska ljus i sin färg. Virket är högt skattat av träsnidare då det ska vara lättsnidat, hållbart och sägs skimra som voro det ådror av guld insprängt i veden. Den Jorpagniska kejserliga tronen lär delvis ha varit utsnidad ur gyllenlönnträ. Virket finns dock knappast på marknaden av orsaker som jag snart ska förtälja
Bladen är liksom hos den vanliga skogslönnen femflikig. Bladens färg skiljer sig dock helt från alla andra lönnar och utgör det mest karaktäristiska kännetecknet för arten.
Färgen på bladen glänser som renaste guld. Det sägs rent av att trädet endast växer där det guld finnes i berget. Den skulle därigenom var ett oomtvisteligt tecken för guldgrävare. Det finns dock inget bevis att detta är med sanning överensstämmande. Däremot är detta sannolikt skälet till att det idag finnes så få av dessa vackra träd kvar i våran del av världen, för hur många av dessa träd har väl inte huggits ner av ivrigt sökande guldgrävare som försökt följa rötternas väg till skatten.
Detta träd återfinnes därför idag endast på ett mycket fåtal lokaler i Ereb. Större bestånd finnes knappast alls. Gemensamt för dem alla är att lönnen tycks växa i lätt kuperad och kullig terräng, gärna med mindre bergsidor framskymtande och med något rinnnande vattendrag i närheten.
I västra Zorakin lär det finnas en lund med en handfull Gyllenlönnar. I alvernas Goiana och Landori ska några av de få kvarvarande skogarna finnas gömda. Dessa lär alverna vakta svartsjukt då trädet sägs vara heligt i den alviska religonen. En Gyllenlönn finnes i Berendiens kunglig slottspark. Detta träd skänktes av alverna i Landori till Berendien som ett vänskapsbevis. I norra Nostratiet sägs det finnas en större lund med Gyllenlönn. Slutligen finns det legender om en vidsträckt skog av gyllenlönnar gömd i en dal någonstans i vidderna norr om Torshem.
Hur som helst finnes det näppeligen någon syn , ja, knappt någon upplevelse som kan vara sällsammare än att en vacker dag vandra under en gyllenlönnskog med solen lysande genom de välvad kronornas gyllene blad. På hösten skiftar bladen till en brinnande orangeröd färg som skimmrar i ett så sällsamt sken i höstsolen att den vackraste rubin skulle ha blygts att vistas i dessa träds närhet. Jag vågar påstå att det icke finnes en Etins basilika vars inredning är lika strålande som dessa träds kupoler. Jag vill rent av påstå att dessa träd, dessa få kvaravarande skogar av gyllenlönn är de sanna templen åt Etins ära, ljus skine över mig.
I gyllenlönnskogarna sägs man för övrigt kunna hitta mattvis av de mycket sällsynta men outsägligt vackra blommorna silverklocka och vidunderviol. Vidare sägs den vackra Salenerosen också trivas ypperligt ihop med gyllenlönn och klättra 30 fot upp i träden och sprida sin bedövande doft i skogarna........"
Utdrag ur Jerome Monardes bok "Erebs skogar och träd"
Senos-cypress (tsugar fatilis) och Farin-cypress (tsugar succheria)
Senos-cypressen (Odherträd på Narguriska tungomålen) Detta träd hava i historien gjort mången avtryck. Dock ej som nyttigt träd som levererar gott skeppsvirke som den vanliga rödtallen (Pinus silvestris) eller som leverantör av socker, nötter och kryddor som Sirapslönnen (Acer succheroensis), Kastanjetten (Castanietta sativa), Krilloanskt barkträd (Canelia officinalis) eller som Senos-cypressens nära släkting Farin-cypressen (Tsugar succheria) vars kåda torka till en stenhård kaka som när den pulveriseras är en utmärkt sockerkälla med en delikat, kryddig och något kådig smak.
Det är därför ett ödets ironi eller, om man så vill se det, en skapelsens nycker att Farin-cypressen, som är det träd som levererar en av växtvärldens smakligaste kådor, är nära släkt med trädet vars saft är den svartaste och bittraste av brygder. Ty att smaka av Senos-cypressens kåda är att smaka döden. Få andra växter i naturen hava ett så potent gift.
Den ha gjort avtryck i historien skrev jag. Jag menade då alla de som dött för Senos-cypressens gift. Både namnkunniga och mindre bemedlade. Den mest namnkunniga offret för detta gift var troligen filosofen Senos som lär ha mördats för sin Narguriska älskarinnas hand. Sannolikt hade giftet smugits ned i filosofens vinbägare som, då den var fylld med retsinavin, effektivt dolde eventuell kådsmak och bitterhet. Idag kallas just det tillredda giftet från Senoscypress för Senos-socker.
Enligt obekräftade uppgifter (ty vem vilja bekräfta något sådant) ska smaken dessutom vara lika söt som Farincypressens kåda, dock med en något bitter bismak.
För den oinvigde kan Farin-cypressen och Senos-cypressen synes ganska lika på avstånd. Men ser man noga efter så går det inte att missta sig (om man inte är en klåpare). Farincypressens bark är rödaktig med trådig och något litet flagnande med tumtjocka barkåsar som löpa lodrätt längst stammen. Senos-cypressens bark ser ut som om voro stammen klädd med ett fjällpansar av brun bark.
Senoscypressen hålla sig runt en höjd om 50 fot. Senocypressen ha dessutom en klädnad som äro ytterst passande. Den hava långa lätt hängande huvudgrenar med de mindre barrklädda grenarna hänga rakt ner som ett sorgedraperi, ofta ända ner till marken, vilket gifva trädet ett säreget, melankoliskt och sorgset intryck. Barren är helt korta och sitta en och en. Barrens färg är tämmeligen dunkelt gröna. Farin-cypressen blifva högre och nå höjder om 80 fot. Farincypressens grenar är rakt utåtstående och sitta tämmeligen högt upp på stammen. De barrklädda smågrenarna är förvisso hängande men inte tillnärmelsevis så långt ned som Senoscypressen utan ge mera intryck av en kort tunika än ett draperi. Barren sitta en och en men är ljust gröna som av vårens glada färg.
Blommorna är likartade, små och röda men här komma ock så en viktig skillnad. Senoscypressens blommor hänga nedåt mot jorden liksom kottarna som äro tre tum långa och en och en halv tum breda, långsmala och spetsiga. Farincypressens blommor och kottar äro uppåt riktade och kottarna blivfa endast två tum långa och en och en halv tum bred samt mer runda i formen.
Etin vare lov och prisad så växa de båda trädena i huvudsak på olika ståndorter. Senoscypressen växa främst i djupa dunkla granskogar i djupaste Nargur och Barbia där solens strålar knappt hittar igenom. Farin-cypressen i gläntor i sumpmark eller vid källor och finnes även i översvämningsdrabbade flodskogar i norra och centrala delarna av Erebaltor. Man har dock funnit enstaka Senos-cypresser i de sumpmarker där normalt endast Farinscypress växa.
Bortsett för ovan nämnda nyttigheter och…skall vi säga onyttigheter? så används gärna farincypressen liksom de flesta öfvriga cypresser som takvirke eller virke för gärsgårdar och tältpålar då dess ved är ytterst rötbeständigt och hålla sig frisk under långa tider. Ingen vågar dock använda Senoscypressen till något annat än dödligt värv. Rykten säger dock vissa Narguriska stammar nyttjar den i magiska värv och för att nå trans. Hur detta görs är dock för författaren höjt i dunkel.
Utdrag ur Jerome Monardes bok "Erebs skogar och träd"
Nargurs skogar
...Längst åt nordöst i de vildaste och pristinaste delarne av Nargurs stora urskogar kan man se de mest fantastiska skogar dominerade av skogslindar och silverlindar vars blad när de rörs av vinden fladdrar till och sveps med i vågor av dunkeltgrönt och silver svepa, bergslönnar och sumplönnar som i skymning och gryning spraka i en omöjligt brinnande röd färg som får själva elden att verka blek och färglös, stora ulmar, där den silverhövdade fiskörnen har sitt näste, höga ädelgranar med elegant pyramidial krona, blanka mörkgröna barr och silveraktig bark, aspar som med sin darrande oranga blad tävla med lönnarna om färgsprakande festspel om hösten.
Och där, uppåt, som en jättelik, sluttande och fårad vägg, sträcka sig plötsligen det barbiska höglandet. Längst sluttningar tränges stora tjok av narguriska lärkskogar och nordbokskogar om vartannat. Narguriska lärkar vars förvridna, uråldriga stammar och vars gula barr om hösten bereda mattor och väggar som lysa upp av kvällssolen och få själva luften att anta en ton av guld så att man tror att man gå i en sällsam trollskog.
Vidare uppåt, uppåt tränges klängande berglönnar, lärkar och dunkla silvergranar som nu visa sina silvriga undersida för beskådaren. Ett vidunderligt vattenfall med flera trappor ackompanjerar det hela.
Etin ler i sin himmel och låter en solstråle slå ner genom molntäcket där i fjärran för att belysa en klippavsats med en ensam, vacker rubinfärgad lönn invid en terass där det stegvis nedåtstörtande vattenfallet slår ner för sedan omedelbart fortsätta sin obevekliga bana nedåt i djupet . En regnbåge träder fram. Högt över alltet seglar Kejsarörnen. Man blir stum och ens inre fylls av vördnad inför Etins skapelse....
Utdrag ur Jerome Monardes bok "Erebs skogar och träd"
"Om Barbiens brandskogar
Uti de östra delarna av Nargur och i de södra delarna Barbia växa två högst säregna träd. Brandtallen (Pinus ignitia) och Flampoppeln (Populus infernatus).
Brandtallen är mycket reslig och kan nå 120 fot. Den hafver en mycket grov och tjock bark till en höjd 60 fot. Barkens färg är svart som sot. Längre upp blir barken slät och orangeröd som eld. Detta är en mycket passande färgsättning ty trädet har en synnerligen eldfängd natur om wilket jag strax ska förtälja om.
Vidare har trädet en mycket högt uppsittande krona vid pass 90 fot. Allt detta för att förhindra att trädet fattar eld. Ty brinner, det gör det ofta där detta träd växa. Kottarna är medelstora, nästan qvadratiska och väldigt kådiga.
Fröna ganska sotswarta. Curiöst nog öppna sig inte kottarna förrän det bliva mycket hett. Då smälta långsamt kådan som låser kottens fjäll och närelden passerat bort är kotten helt öppen och fröet kan segla ner.
Blomman är liten och röd men mycket vacker. Den liknar en liten låga. Blomman doftar starkt av harts. Ja, den utsöndra så mycket harts att hålla man en eldsticka alldeles nära börjar den att spruta eld. Detta är ett experiment jag ej skulle råda någon att göra i hela trädets närhet.
Barren är grågröna och sitta i klungor om fem. De lukta starkt av harts. Barren fälls vartannat år vilket är ovanligt ofta för en tall och samlas i drivor under tallarna. Barren är starkt eldfägda av alla hartser. Det krävs ytterst lite för att dessa högar ska antändas."
Utdrag ur Jerome Monardes bok "Erebs skogar och träd"