Lysande Vägen

Historia

Upplysningen

Få religioner har växt med sådan enorm hastighet i Ereb som den Lysande Vägen. Trosläran grundades för drygt sexhundra år sedan av en dalkisk profet vid namn Odo. Han föddes som son till en fattig krukmakare i Caddos huvudstad Arno, och det sägs att dagen då Odo föddes ”ville solen inte gå ner, utan vakade över gossebarnet även på natten”. Trots att det finns många märkliga historier kring Odos barndom och ungdomsår uppfostrades han i sin faders yrke och blev en duglig hantverkare. Odos moder dog då pojken fortfarande var ung. Odo visade sig vara en mycket besynnerlig gosse som älskade att vandra i naturen, meditera i bergen och lyssna på folks tankar och filosofier. Han visade sig vara mycket vis, och redan i sina ungdomsår sägs det att han gav råd till både hövdingar och shamanpräster på Caddo.

När Odo hade fyllt 27 år kom dock den stora vändningen vilken skulle komma att förändra inte bara Odos liv utan Erebs historia. Det står skrivet i den Gyllene Boken, den Lysande Vägens heliga skrift:

”När den gudomlige Odo var tjugosju år gammal vandrade han till kusten för att betrakta havet och himlen. Då öppnade sig själva himlavalvet och Etins ljus omslöt honom. Strålar som av solen genomlyste den gudomlige Odo och fann honom värdig. Kustklipporna skakade när Etins stämma talade och sade: ’Fall ner, älskade Odo, min tjänare, och kyss marken, ty den är helgad.’ Den gudomlige Odo fruktade Etin och lydde. Etin talade och sade, ’Du skall bli mitt sändebud till Altors alla folk. Mina ord skall komma ur din mun, och du skall tala vishet till folken. Du skall vara mitt språkrör, så skriv nu ner alla de ord jag talar till dig, ty de skall giva liv åt dig och åt alla som hörsammar dem.’”

Målning av Odo i ungdomsåren, undervisandes den Lysande Vägen.

Solguden Etin uppmanade Odo att predika hans lära, ”den Lysande Vägen”, och sprida dennes ljus vida kring. Odo lydde, och inom kort hade en stor skara beslutat sig att följa honom. På Etins befallning valde Odo ut de trognaste bland sina följeslagare och gjorde dessa till sina lärjungar, och Etin benådade dem med stor kraft och märkliga egenskaper. Odo levde ett långt liv och reste under delar av sitt liv till bland annat dagens Erebos och Zorakin, men också till echterna i Kardien där han vann många trogna anhängare. Han talade till kungar och bönder, trälar och fria, rika och fattiga – och betonade ständigt alla varelser lika värde inför Etin.

När Odo sedan var 83 år gammal (och några av hans lärjungar redan avlidit) var det dags för även Odo att ge upp andan. Han kallade till sig alla sina vänner och höll ett rörande tal för dem som finns nedtecknat i den Gyllene Boken. Han slöt sedan sina ögon och dog.

”Då den gudomlige Odo sagt dessa saker lade han sig ned på sin bädd och gav upp andan. Envar av profetens lärjungar sörjde och klagade, ty de var försäkrade om att de aldrig mer skulle se sin käre mästare. De gjorde en bår av ekstavar och blått lintyg och bar sedan den insomnade profeten genom Arnos gator till Adetoberget utanför staden. Fler och fler anslöt sig till sorgetåget, och när de var redo att begrava den gudomlige Odo hade över tvåtusen män och kvinnor samlat sig. Även den gode kung Ása vad bland de sörjande. Múnedi och Verido grävde en djup grav. Laro ville kasta sig i graven och begravas med sin mästare, men hans vänner hindrade honom. Efter att den gudomlige Odo lagt sig till vila sörjde hela staden i fyra dagar och alla klädde sig i svarta klädnader.”

Efter fyra dagar gav dock Etin åter liv till Odo som återvände till sina lärjungar och berättade för dem om de makalösa uppenbarelser som Etin givit honom på andra sidan döden. Han berättar om Etins ljusrike, om ljusandar och solserafer, och om vad som väntar den som troget tjänat Etin i sitt liv – men också om rening och efterräkning för den som levt orättfärdigt. Dessa uppenbarelser är samlade i den sista delen av den Gyllene Boken som kallas "Odos löfte" eller ”Odos epifania”. Efter ett par månader sade Odo till sina trogna att det var dags att ta farväl igen, och han återvände till sin grav på Adetoberget utanför Arno, lade sig ner och gav upp andan. Odos följeslagare fick då med egna ögon bevittna hur Odos ande återförenas med Etin. Kroppen begravdes i samma grav som tidigare, och ett soltempel har byggts vid gravplatsen vilken av ”de upplysta” ses som den allra heligaste platsen på Altor.

Odos följeslagare fortsatte att förkunna den Lysande Vägen land och rike över. Inom en generation hade Odos lära blivit den klart dominerande i hela Kopparhavsområdet, Vid slutet av 100-talet e.O. fick den Lysande Vägen starkt fäste på Aidne-halvön, och snart spred den sig vidare till Erebos, Berendien och Jorpagna.

Ljuset sprids

Åren 150-250 e.O var något av en guldålder för den Lysande Vägen. Odos lärjungar och deras efterföljare proklamerar den Lysande Vägen i land efter land. Överallt etableras tempel och kloster till den store solgudens och profetens ära. I Kardien märker echterna stora likheter mellan Odos lära och Valentin Echtes förkunnelse. Vissa echter menar till och med att Odo var en reinkarnation av deras stamfader, vilket hjälper spridandet av den nya läran på Aidne. I Zorakin är det främst hos pennerna som den Lysande Vägen först får fotfäste.

Samtidigt som imponerande soltempel reses runt om Kopparhavet får också munkrörelsen liv med början på Caddo. Solmunken och sedemera helgonet S:t Dericus (d. káso Dericõ) är en av de första att etablera kloster där solmunkar bor tillsammans i bön och studier. Munkarna blir också den Lysande Vägens främsta budbärare och missionärer till fjärran hednaländer. Bland annat var det just solmunkar som först spred Etins ljus i Magilre, Berendien och Efaro.

Exarken (den Lysande Vägens andliga ledare) i Arno etablerar år 112 e.O. den så kallade Orden till Odos Minne för att påskynda och hjälpa missionen, vilket till en början får stor framgång. Munkar och lekmän reser runt hela Kopparhavet (och bortom) för att predika Odos budskap. Samtidigt som tron på Etin sprids som en eld är det många munkar och missionärer som sätter livet till och blir martyrer. Alla folk är inte lika mottagliga för den Sanna Läran som echterna och pennerna på Aidne var.

Den stora schismen

Redan i slutet av Odos livstid lades grunden till den hierarki som kommit att kallas ”den Lysande Vägens kyrka”. Odo delegerade allt mer av sina uppgifter till sina lärjungar, som i sin tur insatte andra att efterträda dem i deras ämbeten. Ordet ”kyrka” började inte användas förrän runt år 180 e.O. Ordet kommer från den kejserliga jorins khirum kali. Khirum betyder helgad, benådad, som solen lysandes (det var ursprungligen en titel för den joriske kejsaren), och kali betyder ordning eller organisation. Med tiden förkortades detta till khirkali, vilket blev till khirka, och slutligen kyrka.

Den Lysande Vägens kyrka hade alltid varit enad under exarken i Arno, men under 200-talet började dramatiska slitningar bli uppenbara. Stora språkliga, kulturella och doktrinala skillnader ledde till högljudda och skarpa möten av kyrkans ledare. Flera ämnen skilde de dalkiska bontisâlerna från sina ämbetsbröder på fastlandet. Soltågen (se nedan) och deras lämplighet hade börjat betvivlas på Caddo, medan man på fastlandet gärna ville fortsätta med territoriell vinning å kyrkans vägnar. Etins natur var en annan tvistefråga. På Caddo menade man att Etin var den oskapade världssjälen som fyllde allt levande och gav det liv. På fastlandet betonade man istället Etin som skaparen – strikt skild från sin skapelse.

Men den största stridsfrågan handlade om huruvida magin skulle vara lovlig och sanktioneras av kyrkan. Den dalkiska inställningen var att magi var onaturlig och destruktiv i sin natur. Man hänvisade till Odos brev till ereberna där han skrev: ”I skall icke vränga Etins skapelse, ty då skall den bliva ett bländverk blott.” På fastlandet menade man att magi i sig var neutral och kunde användas till både goda och onda syften. Aidniska bontisâler citerade ofta Stormästaren av Animisternas Orden i Kra som hade sagt: ”Magi blir alltid vad magikern gör den till.” Den enda form av magi som man även på fastlandet vände sig mot var nekromanti (och i viss mån demonologi och spiritism men även möjligen illusionism). Detta ansågs av dalkerna att vara en hycklande och högst inkonsekvent hållning.

Bontisâlen i Ekeborg, Pergon (sedemera ”S:t Pergon den helige” på Aidne) är den som driver frågan hårdast och får starkt stöd av de flesta av fastlandets bontisâler. Det är främst i Zorakins östra delar som det finns vissa sympatier för den dalkiska trosinriktingen bland kyrkans ämbetsmän. År 281 e.O. är schismen mellan den dalkiska och den aidniska kyrkan total, och Pergon utropar sig själv till exark och tar sitt säte i katedralen i Ekeborg. Pergons första gärning blev att utlysa det Stora Bannet mot den dalkiska exarken och de som fortsatt i trohet mot honom. Dessa förklaras vara kättare och avfällingar från den Sanna Vägen. Exarken i Arno, Carsanius II (d. Kásaniõ II), svarar genom att bannlysa Pergon och hans gelikar från den lysande kyrkans gemenskap.

Splittringen av kyrkan var således ett faktum, och fungerade från tiden för den stora schismen som två separata (och i viss mån konkurrerande) organisationer. Mycket av den glöd och framåtanda som hade utmärkt den Lysande Vägen tidigare falnade nu, och båda grenarna förlorade mycket av sin kraft. Missionen gav inte längre samma resultat. Caddo och Aidne började gå två skilda vägar – och gapet emellan dem kom att växa allt större under följande århundraden. Man talar sålunda om den Lysande Vägens två grenar: den dalkiska och den aidniska.

Soltågen

Inom den Lysande Vägens ledarskap fanns redan på 100-talet de som förespråkade alla medel för att sprida Etins ljus i världen, inklusive svärdmakt. Man drog därför ut på så kallade soltåg för att upplysa även de mest avlägsna hednafolk. Det har avgått fyra regelrätta soltåg, även om man ibland också talar om mindre religiösa militärkampanjer som soltåg.

• Första soltåget – 196-212 e.O.
• Andra soltåget – 275-278 e.O.
• Tredje soltåget – 285-292; 287-287 e.O.
• Fjärde soltåget – 353-353 e.O.

Historisk bakgrund till det Första Soltåget

Innan det första soltåget 196 e.O. var det frid i Aidne och på Caddo. Den kardiska och zorakiska riddarklassen var undersysselsatt och den Lysande Vägen stod på höjden av sin makt. Möjligheten till territoriell expansion såg sig given och Zorakin grundade år 174 e.O. sin första koloni på ögruppen Hakkai. Kardiernas självkansla hade fått sig en liten törn efter att de inte förmått kasta ut trakorierna ur sin erövring Torilia och stödde därför villigt zorakiernas planer då de gärna ville visa vad de egentligen gick för. I Zorakin beträdde 183 e.O. kung Valien II tronen och han bar inte bara den store riksbyggarens namn utan också den envetenhet som hans kraftfulla farfar Karolu XI ägde. Den åldrande Ovar II Enarme i Kardien ville också gå ut i ett riktigt krig en sista gång innan han gick till sina fäder. Bontisâlerna (den Lysande Vägens religiösa ledare, se nedan) i Kardien ställde sig snabbt på kungarnas sida och använde sitt inflytande för att egga upp folket och övertyga exarken i Arno att ett fäste i sydländerna vore mycket bra för spridandet av tron. Exarken, som egentligen inte ville annat än gott, lät sig rivas med i de krigiska planerna om en ”solfararstat” i Efaro och gav sin välsignelse. Från kyrkans håll fanns det många andliga anledningar till att bege sig på soltåg till sydländerna. Pilgrimmer och missionerande munkar led mycket under de infödda efarernas våldsamma angrepp. Att ge dem militärt beskydd vore en välgörenhet för den Sanna Tron. Dessutom var många heliga vallfärdsmål otillgängliga och under hedningarnas kontroll (martyrernas dödsplatser hade snabbt blivit platser för tempel och tillbedjan, och deras reliker bevarades noggrant). Det första soltåget tog sålunda sin början och var på många vis en strålande framgång. Bland annat öppnades handeln mot sydländerna, vilket så småningom kom att göra Caddo till ett av Kopparhavets dominerande handelsländer. Även den kardiska och zorakiska kronan fick stora intäkter genom erövringarna av sydländerna. Kloster, så kallade apidioler, etablerades i Efaro, och hela handelssamhällen växte så småningom upp.

Tro

"Etin är Ljuset som upplyser våra själar. Låt ingen skugga dröja kvar, utan låt den Högste genomlysa allt, så att ni skiner med samma ljus! Då skall ni få skåda Etin i all hans härlighet, och han skall begjuta er med kraft och frid."

- Den gudomlige Odo, ur den Gyllene Boken

Läran

Odo förkunnade att Etin, världssjälen, är den ende sanne guden och att allt är skapat av honom. Även alla intelligenta varelser skapades av Etin som gav dem en själ (d. kanat) vilken genomgår ett ständigt kretslopp av födelse, död och återfödelse. Andra så kallade gudar är inte riktiga gudar på samma sätt som Etin, och inte värda att tillbes. De ses istället som lägre andeväsen (antingen ljusandar eller demoner) eller som vanbilder av Etin.

För kanat att frigöra sig från det ständiga kretsloppet måste man i varje liv komma närmre Etin, och avkläda sig mörkrets gärningar och tankar. Detta gör man genom att följa den Lysande Vägen som profeten Odo predikade. Etin visade Odo ”Stigen”, sex levnadsregler som för kanat närmre Etins ljusrike. Endast genom att vandra på Stigen kan man leva ett liv som hyllar och ärar den barmhärtige Etin. Men Odo predikade att detta måste ske av egen fri vilja – något som ofta har glömts bort av den Lysande Vägens ivrare. Endast genom personliga beslut kan man närma sig den strålande Etin och förenas med världssjälen.

Skapelsen

I begynnelsen svävade Etin i intet och fyllde det med sin strålglans. Från början fanns också mörkret, Etins motsats, vilken har kommit att kallas Hemaquiel (d. Hemakiõ). Då Etin skapade Altor och formade världen som ett hem för alla tänkande varelser sökte han fördriva allt mörker, men det kvarstod i skuggorna. Hemaquiels mörka inflytande fanns sålunda kvar och försökte hålla alla varelsers kanat borta från Etins ljus. Det är enligt Odos lära Hemaquiel som är det mörker i våra själar som vill bryta Etins bud och driva oss i fördärvet.

Andra lägre gudaväsen (ljusandar och demongudar) inverkade i skapelsen och formade olika raser (såsom älvfolk, halvlängdsmän, svartfolk och dvärgar). Framför allt på Aidne förkunnar man dock att människan är Etins främsta skapelse, och att andra raser inte reflekterar Etins ljus på samma sätt. Dock undervisar man tydligt att allt liv kommer från Etin, och att han är alltings ursprung – även om andra krafter varit involverade i skapelsen. Endast Etin kan skapa ur intet.

Liv och död

När en person dör frigörs kanat efter tio dagar från kroppen och träder inför Etins ansikte. Där står solserafen Angarion och väger personens gärningar och tankar på en våg. Om de goda överväger de onda sänds själen tillbaka till Altor för att leva ett bättre liv och ytterligare närma sig Etins ljus. Om de onda gärningarna överväger de goda går själen först igenom en rening i eld (den så kallade "luttringen" (d. híro) och sänds sedan tillbaka till världen under svårare förhållanden för att leva dygdigare. Om det på Angarions våg knappast finns några själviska och mörka gärningar välkomnas kanat in i ljusets rike och förenas med världssjälen. Det är den ultimata upplysningen som på dalksika kallas víllornea (på fastlandet översatt till salighet, även om en direktöversättning mer skulle vara "fullkomligt ljus"). En person som nått víllornea kallas helgon. Om det å andra sidan inte finns en enda osjälvisk gärning överlämnas kanat till Hemaquiels kyliga mörker där ständig pina och själanöd råder. Denna fruktansvärda plats kallas ofta "pinoriket" eller "själahålan" (d. ciogokio).

Stigen - de sex buden

Profeten Odo blev det redskap som Etin använde för att befria alla varelser från Hemaquiels förledande och förtärande skugga. Etin uppenbarade den Lysande Vägen, den Sanna Läran som kan leda själen till ljusets rike. Lärans kärna är den så kallade ”Stigen”, vilken sammanfattas av sex bud:

1. Etin är störst!

2. Missbruka icke Läran!

3. Hedra din familj!

4. Begå icke grymma handlingar!

5. Stjäl icke!

6. Håll ditt ord!

Endast genom att forma sitt liv kring dessa levnadsregler kan man hoppas på upplysning och förening med Etin. Stigen är den Lysande Vägens lag och levnadsregel, och sträcker sig bortom de sex budorden även om dessa anses sammanfatta hela förordningen. Här följer en beskrivning av de sex buden och hur de vanligtvis tolkas inom den Lysande Vägen.

Etin är störst!

Detta bud innebär inte bara att Etin skall ses som den högste guden, utan också att ingen annan makt, världslig eller religiös, kan mäta sig med honom. Det är en tvistefråga i vilken utsträckning denna ”storhet” även tillkommer kyrkan och dess företrädare som Etins representanter i världen. Det finns de som hävdar att exarken i Ekeborg borde ha makt att tillsätta och avsätta kungar. Sådana förespråkare tenderas dock att tystna snabbt.

Det dalkiska ordet för ”störst” kan också ha innebörden ”allt”. Budet kan därför också översättas ”Etin är allt”, vilket poängteras i den dalkiska andligheten. Etin ses där nästan som en panteistisk gudom som besjälar världen. På fastlandet ser man snarare Etin som en rådande kung över skapelsen, och därför passar översättningen ”Etin är störst” bättre där.

Missbruka icke läran!

Man skall inte vanhelga utan hedra och vörda den Sanna Läran. Det anses vara ett brott mot detta bud att använda sin religion som en ursäkt för själviska och tvivelaktiga handlingar. Inte heller får man ändra på Läran efter eget bevåg, och sålunda skapa villoläror. Därför är det mycket viktigt att lyssna till och lyda kyrkans ämbetsmän, då dessa anses vara förvaltare av den Sanna Läran och ledsagare på Stigen. Just vad gäller riarker, munkar och solriddare anses de bryta mot detta bud om de utnyttjar sin position och sitt ämbetes rättigheter för att tillfredställa personliga önskningar. Dessvärre är det få som har befogenhet att rätta en felande gudsman.

Hedra din familj!

Det är mycket viktigt inom den Lysande Vägen att bringa ära till sin familj. Detta görs mest naturligt genom att föräldrar gör sitt bästa för att ge sina barn en god uppfostran, och för barn att lyda sina föräldrar. En familjs överhuvud hedrar sin familj genom att försörja för dem. En hustru hedrar sin man genom att tala väl om denne och visa ödmjukhet. I Kardien tolkar echterna även detta bud att mana till lojalitet för sitt folk och sin konung. Detta förhållande av omsorg och vördnad översätts även till förhållandet mellan församling och riark, och mellan baron och bönder.

Begå icke grymma handlingar!

Att vara hjärtlös och grym mot andra tänkande varelser är ett allvarligt budbrott. Odo manade sina efterföljare att tänka på andras bästa . Odo sade, ”Allt vad du vill slippa skall du inte heller göra mot andra”. Det vore till exempel grymhet att ignorera en hungrande tiggare, att inte hjälpa en nödställd eller vägra ett lån. Å andra sidan finns en del tolkningsskillnader av detta bud. Medan man på Caddo anser att soltågen är ett enormt brott mot detta bud ser man det inte så på fastlandet. Att ge någon en möjlighet till upplysning är en barmhärtighetshandling, säger man, även om det måste ske med viss blodspillan av Etins fiender. ”Av två onda ting väljes det minst onda: hellre upplysning betald i blod än ingen upplysning alls” sade exarken Veremar I (352-353 e.O.).

Odo själv kategoriserade slaveri som en grym handling, vilket är anledningen till att slaveri (i princip) avskaffats i alla länder där den Lysande Vägen dominerar.

Stjäl icke!

Man skall inte stjäla något som inte tillhör en själv. Det innebär bland annat att man ofta försöker betala av sina skulder och lån så fort som möjligt, och att man inte bedriver otukt med någon annans hustru. Vissa talesmän för kyrkan har menat att erövringar av andra länder bör räknas som ett budbrott, men denna åsikt har alltid motarbetats av världsliga regenter och härskare.

Håll ditt ord!

På dalkiska har detta bud den ungefära innebörden ”Var inte svekfull”, men översatt till de joriska språken blir det ”Håll ditt ord”. Budordet riktar sig naturligtvis mot löftesbryteri och svek, men man räknar ofta även lögn som ett brott mot detta bud. Bland echterna på Aidne tolkar man det lite annorlunda. Man håller det för oerhört viktigt att hålla sitt ord, och för en echt är det sjätte budet det viktigaste. Men det gäller endast då man har att göra med hedersamma personer. Gentemot personer som saknar ära kan man utan dåligt samvete bryta sitt ord om det anses vara nödvändigt. Alla echter och även penniska adelsmän är per definition personer med ära, övriga har bevisbördan på sig. Faltrakier och dalker göre sig inte besvär.

Avsteg och budbrott

Att avträda från Stigen och ge vika för Hemaquiels frestelser är allvarliga försyndelser som utgör hinder för sann upplysning. Det är därför viktigt att regelbundet föra dessa mörka dåd och tankar ”in i ljuset” genom att berätta dem för sin riark (församlingspräst) eller en solmunk. Riarken eller munken tänder då en oljelampa och vandrar runt den bekännande, och läser böner över denne. Slutligen tvättar försyndaren sitt ansikte och sina händer i ett heligt tvagningfat i hopp om att Etin skall visa barmhärtighet och överseende.

Brott mot de sex buden anses särkilt svåra försyndelser och kallas budbrott. Det finns följaktligen sex budbrott:

1. Avgudadyrkan

2. Heresi (villolära)

3. Respektlöshet

4. Grymhet

5. Stöld

6. Svek (eller lögn)

När man brutit ett bud måste man göra bot för att förtjäna Etins benådning. Botgörelsen varierar beroende på hur allvarligt budbrottet varit. Ytters sett är det upp till riarken att ge en lämplig botgöring. För mindre stöld kan boten t.ex. bestå i att lämna tillbaka det som stals och ge allmosor till de fattiga. För svår grymhet (t.ex. mord eller våldtäkt) kan botgöringen bestå i att man måste lämna allt och viga sitt liv i kloster. Även riarker skall regelbundet blotta sina försyndelser och budbrott inför sin bontisâl.

Även om inget av Odos bud direkt har att göra med sexuella brott har den aidniska grenen av den Lysande Vägen en mycket sträng sexualmoral. Detta beror främst på den traditionella echtiska dygdeläran vilken förkunnades av Valentin Echte. Enligt dennes regel är det förkastligt att ha något som helst sexuellt umgänge utanför äktenskapet. Fastlandskyrkan har därför kommat att betrakta sådan avsteg från Stigen lika allvarligt som budbrott. Många unga män som misslyckats med att behålla hosorna på har skickats på soltåg och andra militära kampanjer i fjärran länder.

På Caddo är det istället bruket av magi som betraktas lika allvarligt som ett budbrott. Skulle man som medlem av kyrkan upptäckas bruka besvärjelser får man först en sträng varning och tung botgörelse. Skulle man ännu en gång använda magi utesluts man utan omsvep från kyrkans gemenskap. Dessutom ställs man inför Caddos riksrätt och bannlyses från ön.

Väsen

Etin

Etin är guden – den ende guden. Etins symbol är solen och ljuset. han är den ende guden med sann skaparkraft, upphov till allt liv och allt existerande överhuvudtaget. Han är allsmäktig, allseende, barmhärtig och god. Alla andra ”gudar” har blott makt att förvränga delar av Etins skapelse.

Odo

Odo var den förste förkunnaren av Etins läror. Han var ursprungligen dalkisk krukmakare men fick vid 27 års ålder en uppenbarelse från Etin och började predika om Den Lysande Vägen. Han samlade runt sig ett antal lärjungar som sedermera skrev Den Lysande Skriften. Odo jämförs bäst med Islams Muhammed då han snarare var Etins profet än son.

Solandar

Solandarna är Etins sändebud på Altor. Solriddare och andra medlemmar av kyrkan försöker under ritualer vid sommarsolståndet att binda solandar till sig för att på så sätt få Etins hjälp i sina liv. Solandar varierar i makt och härlighet men alla är de i någon mån en förlängning av Etins ljus. Man kan anse att andra gudar är mäktiga solandar som av vilseledda människor dyrkas som gudar. Solandar får också representera kristendomens änglar.

Helgon

Den Lysande Vägens mest fromma och rättroende får efter döden i evigheter erfara den eviga saligheten sittandes vid Etins lysande tron. Kyrkan kanoniserar då och då hädangångna som under sin livstid agerat exemplariskt i enlighet med kyrkans bud. Alltifrån fromma munkar till hjältemodiga solriddare har kanoniserats. Helgonen ligger ofta till grund för ordnar av olika slag eller fungerar som en särskild grupps skyddshelgon.

Hemaquiel

Hemaquiel, den svarte demonen, den behornade, frestaren… Etins onda motsvarighet och Den Lysande Vägens svurna fiende. År 100 vredgades han och svor att ”Om Etins tjänare har påstått att jag är deras fiende, skall jag så ock vara.” Sedan dess har Hemaquiel ägnat sig åt att förleda och fresta mänskligheten att bryta Etins sex budord. Från och med år hundra har alltså Hemaquiel intagit en särställning bland allt det onda men ända sedan tidernas begynnelse har han ägnat sig åt ondskans hantverk, men först år hundra träder han fram och visar på allvar sitt vämjeliga ansikte för alla rättrogna följare av Den Lysande Vägen. Under Odos livstid var Hemaquiel ett näst intill okänt begrepp och man talade i vidare ordalag om mörkret eller ondskan men senare apostlar, lärjungar och profeter har bifogat hans namn till Den Lysande Skriften där hans illdåd finns väl dokumenterade. Det är inte brukligt att nämna Hemaquiel vid namn, i regel talar man istället om den bockfotade, frestaren, det eviga mörkrets prins e.t.c.

Symboler och artefakter

Solen

Solen är Den Lysande Vägens främsta symbol och kan jämföras med kristendomens krucifix. Till och med kan man säga att solen har större symbolisk betydelse för Den Lysande Vägen än korset för kristendomen eftersom solen på himmeln är Etin som skådar ner över världen. Etin är solen och solen är Etin. Solförmörkelser och till och med långvarigt mulet väder ses som tydliga tecken på Etins missnöje eller att onda krafter verkar i världen. Lärda astrologer och astronomer inom kyrkan ägnar mycket tankemöda åt att tolka eklipser och andra himlafenomen som har med solen att göra.

Svärdet

Eftersom svärdet är solriddarens främsta vapen ses det som något av en helig symbol. St: Tremel, ett av de verkligt stora helgonen hade på sin tid svärdet som vapen. Hans svärd sades dessutom i sitt hjalt ha fragment av Odos skelett. Vidare är det så att eftersom adeln på fastlandet redan tidigare ansåg svärdet vara ett statusfyllt vapen har man tagit det bruket med sig när man slagit in på Den Lysande Vägen. Endast heliga män med välsignade vapen har dock tillåtelse att införa vapen i en kyrka. Det är en del i dubbningsceremonin till solriddarskapet att få sitt svärd välsignat av en Bontisal eller motsvarande ämbetsman inom den aktuella riddarordern.

Vigd jord

För att jord skall kunna betraktas som vigt måste en Bontisal ha läst de rätta bönerna över området. Kyrkor skall ligga på vig jord liksom begravningsplatser och kloster.

Vigt vatten

En vanlig riark kan välsigna vatten. Vigt vatten används i olika kyrkliga ceremonier.

Välsignade föremål

Ett välsignat föremål hjälper bäraren att se Etins ljus och ta del av hans styrka. I samband med t.ex. fälttåg är det brukligt att riddarna samlas till bön och får sina vapen välsignade.

Helgons tillhörigheter

Ett helgons tillhörigheter säg fungera som länk till Etin. Eftersom helgonet stod nära Etin kan man ta del av helgonets helighet genom att vårda dess tillhörigheter.

Organisation

Kyrkan är hierarkiskt ordnad och verkande inom kyrkan har olika titlar. Det som står skrivet här nedanför gäller främst för fastlandskyrkan även om den dalkiska grenen är snarlik. På Caddo styrs kyrkan av ett råd, Stora Rådet, bestående av 11 personer. Caddo har också en egen exark.

Ämbeten

Riark

Riarken är den vanlige prästen och agerar i regel församlingspräst. Även solriddare är ofta riarker. Den vanlige riarken har i regel ingen makt att tala om, hans uppgift är i regel att hålla sin församling i Herrens tukt och förmaning samt att förrätta vigslar och begravningar. För att bli riark måste man vara en bildad man. Man måste ha goda teologiska kunskaper. Man måste vidare ha god karaktär och djup övertygelse. De flesta blir riarker genom att studera i en munkordern och sedan avlägga prov men man kan också avlägga prov direkt om man blir rekommenderad av någon lämplig person inom kyrkan. Provet består av ett skriftligt prov som testar de teologiska kunskaperna samt samtal med en riark för att utröna trons äkthet hos den blivande riarken.

Bontisal

Bontisalen är biskop och styr över ett bontisat, stift. Som bontisal har man en hel del att säga till om i förhållande till den mundana världen. Ingen vettig adelsman vill komma på kant med kyrkan så politiska och ekonomiska beslut fattas i regel efter att man förhört sig om kyrkans uppfattning i frågan. Man blir bontisal genom att bli befordrad till posten av kerisgassen. Kerisgassen äger också makten att förflytta eller byta ut de bontisaler han förfogar över. Dock är det något som i regel väcker en del uppståndelse i kyrkan och om misstankar riktas mot kerisgassen om att han missbrukar sin makt på något sätt kan han räkna med att en utredning tillsätts.

Kerisgass

Kerisgassen är ärkebiskop och styr över ett kerisat, land. Kerisgasserna röstas fram av bontisalerna och man måste vara bontisal för att kunna nomineras. Kerisgassen sitter på livstid om han inte blir upptagen i kyrkoregeringen och tilldelas titeln totskerisgass. Bontisalernas val måste godkännas av totskerisgasserna. Om oenighet råder kan Exarken själv gå in och fälla ett avförande. Kerisgasserna har ett omfattande politiskt inflytande och fungerar ofta som konungens rådgivare i olika politiska spörsmål.

Totskerisgass

Totskerisgasserna är sex till antalet och bildar tillsammans kyrkoregering. Varje totskerisgass har ett eget ansvarsområde, en av dem är till exempel ledare för Den Lysande Handen. Om det fattas en totskerisgass utser de kvarvarande en ny. Rent formellt är det tillåtet att befordra en bontisal till totskerisgass men det är ytterst ovanlig att det händer. Utöver den lysande handen finns en totskerisgass med ansvar för; ekonomi - handel och kyrkans tillgångar, krig d.v.s. solriddarordnarna, teologi och lärdom d.v.s. den teologiska debatten inom kyrkan och utbildning av olika slag, relationerna med utomstående mäktiga intressen t.ex. andra länder eller religioner, den fredliga missionen.

Exark

Exarken står närmast Etin och är kyrkans överhuvud. Exarken motsvarar påven. När Exarken dör röstar totskerisgasserna och kerisgasserna fram en efterföljare, rent formellt kan vem som helst riarkvigd nomineras men hittills har alltid en kerisgass eller totskerisgass utsetts.

Ulepper

Tempeltjänare

Den lysande handen

Den lysande handens uppgift är att inom kyrkan kontrollera och upprätthålla lärans renhet. Man bedriver undersökningar i syfte att finna falska profeter, kättare och misstolkare av Den Lysande Skriften. Den lysande handen har i princip helt fria händer i sitt ämbetsutövande vilket gör den till en både fruktad och respekterad organisation. Ingen vågar öppet gå emot en inkvisitor då det mycket lätt kan kasta misstankar mot en själv. Den lysande handen rekryterar företrädesvis riddare och riarker utan tidigare starka lojaliteter för att försäkra sig om att alla dess medlemmar är odelat lojala mot den lysande handen.

Heliga platser

Det finns många heliga platser till vilka man kan företa sig pilgrimsfärder av allehanda olika skäl men det finns några som är mer välkända och frekvent besökta. Dessa behandlas här.

Odos grav

På platsen för Odos grav på Adetoberget utanför Arno byggdes till en början en enkel ociott, men år 310 e.O. uppfördes en liten men vacker tados på platsen. Man kan fortfarande gå ner under tadosen och stå på den jord under vilken den store profeten vilar.

För att få beträda tadosen vid Odos grav måste man genomgå en utdragen ceremoni av rituell rening och tvagning. För att beträda den heliga jorden under tadosen skall man ha förberett sig med fem dagars fasta. Själva rummet under tadosen är upplyst av en flamma i ett eldfat som sägs vara tänd av Etin själv. Oljan brinner inte ut och dess eld slocknar aldrig.

Odos grav anses som den allra heligaste platsen i världen av den Lysande Vägen, och är det ultimata målet för vallfärder. Utanför tadosen hålls varje sommarsolstånd den vackra solandeceremonin då dalkiska riarker, munkar och solriddare åkallar Etins solandar. Det sägs att de solandar som frammanas vid Odos grav är de starkaste och kraftfulla som finns.

Att företa sig en pilgrimsfärd till Odos grav brukar dock innebära mer än att bara besöka denna plats. Pilgrimen förväntas vandra mellan de olika platser på Caddo där Odo höll stora predikningar på eller där han uträttade särskilda ting. I praktiken innebär detta en fotvandring som sträcker sig runt hela Caddo samt gör en avstickare upp i bergen där man fastar och ber i en veckas tid på en plats där Odo sägs ha fått många av sina uppenbarelser och slutligen avslutas färden vid gravplatsen och tadosen.

Katedralen i Ekeborg

I Ekeborg huserar fastlandsgrenens Exark och eftersom han står närmast Etin är det för många en religiös upplevelse av rang bara att få se honom på avstånd. Att vallfärda till Ekeborg är en odramatisk historia som de flesta troende som har råd företar sig någon gång under sin livstid.

Heliga Raals klippa

Heliga Raals klippa är en avlägsen plats i de allra östligaste delarna av kopparhavet där solriddare under soltågens tid uträttade mirakel med Etins hjälp. Det är företrädesvis ett pilgrimsmål för riddare och involverar en lång vandring mellan olika gamla solfararborgar längs med kopparhavets östliga kuster för att slutligen nå den fjärran Heliga Raals klippa. Inte sällan är det en farofylld färd eftersom landet befolkas av hedningar med bittra minnen från soltågens tid.

---