Nordmarkare

Aspubransk beskrivning: Nordmarkare

Nordmarkarna bebor Antivins udde längst upp i nordvästra hörnet av Kardien. Udden är karg, höglänt och otillgänglig och har alltid varit Kardiens mest bortglömda hörn. Här har nordmarkarna genom alla tider fått sköta sig relativt självständigt.

Historia

Nordmarkarnas tidiga historia är höljd i dunkel, och de finns inga skriftliga källor som omnämner folket på Antivins udde såsom just nordmarkare förrän i Ovar Förstkungs annaler. Klart är att de varit en del av den joriska kultursfären under Kejsardömet Jorpagnas dagar och talar jori. Efter Tredje konfluxen så blir Antivins udde liksom övriga Kardien vilt och laglöst, men man hämtar sig nog så fort som omkringliggande områden. Under 400-talet f.O. drabbas man hårt av jordukaerlarnas plundringar och så småningom etablerar dessa kolonier på Antivins udde. Kolonierna växer sig starka och Klippeborg med över 1 000 invånare utgör under några århundraden Kardiens största stad. Det som började med plundringar utvecklas under Jorduashurs storhetstid (200-100 f.O.) till ett övervägande fredligt handelsutbyte. Nordmarkarna tar till sig skeppsbyggnadsteknik och inlemmar Aesirdyrkan med dyrkan av de Golwyndiska gudarna enligt devisen: ”ju fler desto bättre”. Kontakterna minskar allteftersom jordernas plundringståg möter på större motstånd och dessas besittningarna runt om Västerhavet går förlorade. När Ovar Förstekung så kommer och gör anspråk på överhöghet över Nordmark finns det ingen som protesterar och nordmakarna böjer huvud för kungen och fortsätter sedan sitt liv som förut. Särskilt många ogdar kom aldrig att etablera sig här, nordmarkarna fick sköta sitt så länge som man betalade sina blygsamma skatter och bidrog med skepp till flottan i krigstider.

När echterna tog över styret över Kardien beslutade man att alla joriska folkslag skulle tillbe Etin. Sålunda tvingade man samtliga Nordmarkare att en gång för alla överge sina gamla gudar och träda in i Etins ljus. Etin var vid det här laget ingen ny företeelse för nordmarkarna, dessa hade länge blivit utsatta för ivriga missionärer och många nordmarkare hade redan konverterat. Omvändelsen har gått relativt väl, men det vore lögn att säga att nordmarkarna är varmt troende eller att de har övergivit alla hedniska sedvänjor. Echterna tillsatte ett antal baroner, grevar och en hertig att styra över Nordmark. Då landskapet är fattigt och nordmarkarna av ett självständigt sinnelag har echterna aldrig fått något riktigt grepp om området. Skatterna är låga och betalas alla i natura och man har aldrig lyckats lägga livegenskapen ok över nordmarkarnas skuldror. Många adelsmän nöjer sig med att insätta en fogde som sköter länet och låter vad överskott som står att få överföras till sätesgården på Divras udde.

Utseende

Nordmarkarna skiljer sig från övriga joriska folk på Aidne. Detta genom att de är ljusare i hyn och att blondt hår och blå ögon och till och med rödhårighet förekommer. Vanligast är dock kastanjebrunt hår och brunögdhet. De utmärker sig även genom att de flesta män är skägglösa och att man har smala näsor.

Samhälle

Nordmarkarna livnär sig främst på fiske. Man håller även en del djur i skogsgläntorna och har små jordlotter som verkar sjukligt snåla i sin bristande avkastning. Utöver det så skaffar man sig extrainkomster genom pälsförsäljning och skogsavverkning. En annan inkomstkälla är handel. Nordmarkarna far ofta norrut med sina havsgående långskepp, ibland så långt norrut som Sanitshid. Trots sitt relativa fåtal så är de inte en ovanlig syn runt om i erebs hamnar. Som boningshus bygger man timrade långhus där ett flertal familjer bor tillsammans.

Språk

Nordmarkarna talar liksom övriga joriska folkslag på Aidne västjori. I Kardien kallas dialekterna gemensamt för kardiska. Nordmarkarnas dialekt skiljer rätt så mycket från de övriga och man kan spåra tydliga influenser från trakoriska dialekter. Trakorierna i Torilia har alltid utgjort Nordmarkarnas främsta handelspartner.

Strid

I strid beväpnar sig nordmarkarna med sina arbetsredskap: harpuner och tvåhandsfattade timmermansyxor. Då det bor svartfolk uppe i bergen tvingas man ständigt vara på sin vakt och alla män är tränade i strid. Detta gör också att adeln har svårare att kontrollera nordmarkarna då man är väl medveten om att en samlad här av nordmarkare skulle bli en svår match för landskapets fåtaliga riddare.