Narguriska vandringar: Skillnad mellan sidversioner
Albrekt (diskussion | bidrag) mIngen redigeringssammanfattning |
|||
| Rad 3: | Rad 3: | ||
''...artikeln inte klar, ej heller redigerad...'' | ''...artikeln inte klar, ej heller redigerad...'' | ||
Genom historien har de narguriska | Genom historien har de [[narguriska folk]]en genomfört flera stora folkvandringar. | ||
=Första vandringen= | =Första vandringen= | ||
'''1837 f.O.''' | '''1837 f.O.''' | ||
Några stammar utvandrar mot Orghin och blir senare kända som [[tjuger]], isbarbarer. De hävdar att Gudinnan har lämnat sitt folk men | Några stammar utvandrar mot [[Orghin]] och blir senare kända som [[tjuger]], [[isbarbarer]]. De hävdar att [[Nahriguhr|Gudinnan]] har lämnat sitt folk, men att Hon skall återfinnas i norr. | ||
=Andra vandringen= | =Andra vandringen= | ||
Den största av de narguriska vandringarna. Den inleds '''1568 f.O.''' och | |||
Den största av de narguriska vandringarna. Den inleds '''1568 f.O.''' och går två vägar, en mot öst och en mot sydväst. | |||
==Östra vägen== | ==Östra vägen== | ||
''...öster om norra Nidabergen (Cerbergen) och ner mot Maseva och Krunska halvön...'' | ''...öster om norra [[Nidabergen]] ([[Cerbergen]]) och ner mot [[Masevabukten|Maseva]] och Krunska halvön...'' | ||
'''Förhistoria''' | '''Förhistoria''' | ||
[[Nargurier]]na har i århundraden kämpat mot [[svartfolk]]en uppe på [[Barbiska höglandet]] och nere i [[Nargur|Nargurs skogar]]. Under början av 1500-talet f.O. utvecklas detta till öppet krig och 1568 f.O. står ett förödande slag vid [[Baborska klippan]]. Svartfolken har drivit många klaner framför sig och tvungit dessa att lämna sina klanmarker och sina tamdjur bakom sig. Tusentals nargurier är ihopträngda på ljungängarna i de sydvästra höglanden och i kaoset kan inte ens Gudinnan hjälpa dem. Nargurierna lider nederlag. Många flyr djupt in i skogarna medan andra följer [[Klippväggen]] österut och flyr mot bergen. | |||
'''Vandringen''' | '''Vandringen''' | ||
Några klaner lyckas ta sig över passen i norra Cerbergen och snart följer hela stammar i en vandring mot sydöst. Bland de största är [[hyner]]na, [[loner]]na och [[cerer]]na. Nargurierna tar sig ner i det som nu är norra Cereval och fortsätter ut mot Masevabukten. Följda av svartfolk från höglandet och | Några klaner lyckas ta sig över passen i norra Cerbergen och snart följer hela stammar i en vandring mot sydöst. Bland de största är [[hyner]]na, [[loner]]na och [[cerer]]na. Nargurierna tar sig ner i det som nu är norra [[Cereval]] och fortsätter ut mot Masevabukten. Följda av svartfolk från höglandet, och även av dem som redan finns talrika i det nya landet, vandrar klaner och stammar längs kusten av [[Dûnslätten]] och ut på Trollfjärdsnäset. Här håller de under några år stånd, men snart tar de sig över fjärden till [[Lîrslätten]]. Här är svartfolken färre och nargurierna stannar upp och kan samla sig. [[Dvärgar]] finns dock i området ner mot [[Grynnerbergen]] och dessa är mycket misstänksamma mot de nyanlända människorna. Konflikter uppstår snart och flera försök att erövra en dvärgbosättning görs. Bud från ett annat människofolk söderut anländer så bland nargurierna. Det är ett meddelande från [[Krunska riket|riket Krun]] som lovar fruktbart land som belöning i utbyte mot hjälp i deras redan pågående krig mot dvärgarna. En allians ingås med hynerna, en av de största stammarna, och dessa fortsätter vandringen genom [[Grynnerpasset]] och in i det som skall bli [[Hynsolge]] – hynernas jord. | ||
'''Efterspel''' | '''Efterspel''' | ||
-Cererna bosätter sakta först Lîrslätten och senare Dûnslätten | -Cererna bosätter sakta först Lîrslätten och senare Dûnslätten. Gradvis tar de sig in över hedlanden och ca. 950 f.O. är hela dagens Cereval bosatt. Skogen och bergen i inlandet undviks dock. | ||
-Kontakter med kalmurriska folk i Cereval kommer att påverka alla de östnarguriska språken, något som syns i de prangiska runorna som annars lånat mycket från | -Kontakter med [[kalmurrier|kalmurriska folk]] i Cereval kommer att påverka alla de [[östnarguri|östnarguriska språken]], något som syns i de [[Prangi#Skrivtecknen|prangiska runorna]] som annars lånat mycket från [[krunier]]nas tecken. | ||
-Tron på narguriernas gudinna Nahriguhr kommer att till stor del övertas av Ihenni – Mångudinnan. Senare lärde i Drakonia har spekulerat i om | -Tron på narguriernas gudinna Nahriguhr kommer bland cererna att till stor del övertas av [[Ihenni]] – Mångudinnan. Senare lärde i [[Drakonia]] har spekulerat i om denna gudinna i någon form redan funnits hos nargurierna, eller om hon enbart dyrkas som en följd av de [[östnargurier|östnarguriska folkens]] kontakter med måndyrkare i [[Akrogal]]. | ||
-Mycket tack vare stödet från hynerna segrar Krun 1534 | -Mycket tack vare stödet från hynerna segrar Krun 1534 f.O. i [[Järnkriget]] mot dvärgarna och utvecklas till en stormakt. Konsten att utvinna och smida [[järn]] sprider sig bland människorna över [[Altor]]. | ||
-Hynerna bosätter sig i sitt utlovade land och tar del av den krunska kulturen. De behåller dock kontakten med sitt ursprung och med cererna uppe i nordöst. | -Hynerna bosätter sig i sitt utlovade land och tar del av den krunska kulturen. De behåller dock kontakten med sitt ursprung och speciellt med cererna uppe i nordöst. | ||
-[[Loner]]na | -[[Loner]]na bosätter sig i de norra delarna av vad som historikerna känner som provinsen [[Lasutyp]], men numera kallas [[Lhassu]] eller [[Nidland]]. | ||
==Sydvästra vägen== | ==Sydvästra vägen== | ||
| Rad 42: | Rad 44: | ||
'''Förhistoria''' | '''Förhistoria''' | ||
Nargurierna har i århundraden kämpat mot svartfolken uppe på det barbiska höglandet och nere i Nargurs skogar. Under början av 1500-talet | Nargurierna har i århundraden kämpat mot svartfolken uppe på det barbiska höglandet och nere i Nargurs skogar. Under början av 1500-talet f.O. utvecklas öppet krig och år 1568 f.O. står ett förödande slag vid Baborska Klippan. Svartfolken driver många klaner framför sig och tvingar dessa att lämna sina klanmarker och sina tamdjur bakom sig. Tusentals nargurier är ihopträngda på ljungängarna i de sydvästra höglanden och i kaoset kan inte ens Gudinnan hjälpa dem. Nargurierna lider nederlag. Många flyr djupt in i skogarna medan andra följer Klippväggen österut och flyr mot bergen. | ||
'''Vandringen''' | '''Vandringen''' | ||
| Rad 54: | Rad 56: | ||
'''Bakgrund''' | '''Bakgrund''' | ||
Efter det långa kriget mot krunierna ([[Krunska kriget]] 1080-1065 f.O.) | Efter det långa kriget mot krunierna ([[Krunska kriget]] 1080-1065 f.O.) befinner sig många nargurier i länderna söder om Nidabergen och [[Mörkerbergen]]. Under hynernas ledare Awhralin ([[Aurelion]]) vinner de en stor seger vid [[Grivela]] men förutom hans egna krigare vill få stanna i det nya riket som bildas. De flesta återvänder norrut mot Nargurs skogar och det barbiska höglandet för att återförenas med sina klaner och glömma det långa kriget. Många nargurier har dock inget att återvända till. Många var redan klanlösa som just därför sett möjligheter i söderns länder, andra tillhör krigsföljen som nu är trötta och vill hitta egna marker att kalla sina. | ||
'''Vandringen''' | '''Vandringen''' | ||
Mellan Aidnebergen och Melashebergen. | Mellan [[Aidnebergen]] och [[Melashebergen]]. | ||
'''Efterspel''' | '''Efterspel''' | ||
| Rad 66: | Rad 67: | ||
=Fjärde vandringen= | =Fjärde vandringen= | ||
''Måste redigeras...'' | ''Måste redigeras...'' | ||
| Rad 72: | Rad 74: | ||
'''Förhistoria''' | '''Förhistoria''' | ||
Då | Då [[mirelier]]na samlar sig for en invasion av [[Kejsardömet Jorpagna|Jorpagna]] 944 f.O. ber de [[nargurer]]na gå med i en allians. Många nargurer känner sig lockade och krigsflockar bildas, även hela klaner ansluter sig. Nargurerna följer mirelierna genom bergspassen mot kejsardömets hjärtland och själva Grivela. Invasionen är till en början lyckosam, men då joriska legionärer från det fjärran [[Kejsardömet Jorpagna#Aidna|Aidna]] faller barbarerna i ryggen, drivs de tillbaka och vid [[Trasimosjön]] lider de nederlag. Mirelierna drar sig tillbaka västerut och nargurerna, som ser sin väg mot Nargur spärrad, är tvungna att följa med. I nio år kämpar de i [[Kejsardömet Jorpagna#Mirelia|Mirelia]], men när Jorpagna 935 f.O. slutligen har underkuvat allt land hela vägen till havet, har nargurerna ingenstans att fly. | ||
'''Vandringen''' | '''Vandringen''' | ||
Nargurerna går mot nordväst, över slättlanden och mot bergen i Kard. De känner sig svikna av sina | Nargurerna går mot nordväst, över slättlanden och mot bergen i [[Kard]]. De känner sig svikna av sina tidigare bundsförvantar mirelierna och även av sina fränder i Nargur som trots vädjanden om hjälp inte har kommit till undsättning. Den långa perioden utan direkt kontakt med andarna i [[Trädet|Träden]] har också fjärmat de stridande klanerna från sitt folk. Många tror att Gudinnan har övergivit dem då hon skall ha setts precis innan nederlaget vid Trasimosjön, men ändå inte givit nargurerna segern. | ||
De många krigsflockarna som | |||
Framme vid bergen | De många krigsflockarna som en gång drog ut har krossats, gått ihop, ombildats och blandat sig med de hela klaner som gick i krig, och som även de har ändrats. Många har starka band till den en gång så mäktiga [[trasimer]]stammen, men det är kriget, exilen och sveken, som nu i huvudsak binder ihop de utvandrande nargurerna. | ||
Framme vid bergen väljer några att stanna, men huvuddelen går över bergspassen och in i okända land. De fem största grupperingarna är [[sarder]]na, [[belgother]]na, [[narimer]]na och [[jorder]]na. De sprider ut sig i bergen, i skogen och längs kusten, några drar även efterhand ut på havet. | |||
'''Efterspel''' | '''Efterspel''' | ||
-Nästan tre århundraden senare, 657 | -Nästan tre århundraden senare, 657 f.O., letar sig en liten grupp krigare upp till [[västnargurier]]nas länder. De är härdade efter att ha tjänstgjort i Kejsardömets legioner och för med sig den, efter lång tids förfining, överlägsna joriska stridstekniken. De blir hållna högt i ära och efter sin död blir de alla upphöjda till gudar, [[aesir]]er. Grunden för [[Æsír]]tron har lagts. | ||
| Rad 88: | Rad 92: | ||
'''Noter''' | '''Noter''' | ||
''Det som utlöste den första konflikten mellan östnargurierna och dvärgarna var något så enkelt som stölden av några kraftiga arbalester dvärgarna flyttade över jord mellan två utsatta gruvhål (vilket | ''Det som utlöste den första konflikten mellan östnargurierna och dvärgarna var något så enkelt som stölden av några kraftiga arbalester dvärgarna flyttade över jord mellan två utsatta gruvhål (vilket faktiskt det ena än i dag syns någon mil norr om [[Sabarun]] i Hynsolge). De [[cerevalier|cerevalliska]] stadsstaternas nutida artilleriskydd mot akrogaliska [[hippogriff]]ryttare kan sägas vara en fruktsam följd av denna incident.'' | ||
Versionen från 13 juli 2021 kl. 12.48
...artikeln inte klar, ej heller redigerad...
Genom historien har de narguriska folken genomfört flera stora folkvandringar.
Första vandringen
1837 f.O. Några stammar utvandrar mot Orghin och blir senare kända som tjuger, isbarbarer. De hävdar att Gudinnan har lämnat sitt folk, men att Hon skall återfinnas i norr.
Andra vandringen
Den största av de narguriska vandringarna. Den inleds 1568 f.O. och går två vägar, en mot öst och en mot sydväst.
Östra vägen
...öster om norra Nidabergen (Cerbergen) och ner mot Maseva och Krunska halvön...
Förhistoria
Nargurierna har i århundraden kämpat mot svartfolken uppe på Barbiska höglandet och nere i Nargurs skogar. Under början av 1500-talet f.O. utvecklas detta till öppet krig och 1568 f.O. står ett förödande slag vid Baborska klippan. Svartfolken har drivit många klaner framför sig och tvungit dessa att lämna sina klanmarker och sina tamdjur bakom sig. Tusentals nargurier är ihopträngda på ljungängarna i de sydvästra höglanden och i kaoset kan inte ens Gudinnan hjälpa dem. Nargurierna lider nederlag. Många flyr djupt in i skogarna medan andra följer Klippväggen österut och flyr mot bergen.
Vandringen
Några klaner lyckas ta sig över passen i norra Cerbergen och snart följer hela stammar i en vandring mot sydöst. Bland de största är hynerna, lonerna och cererna. Nargurierna tar sig ner i det som nu är norra Cereval och fortsätter ut mot Masevabukten. Följda av svartfolk från höglandet, och även av dem som redan finns talrika i det nya landet, vandrar klaner och stammar längs kusten av Dûnslätten och ut på Trollfjärdsnäset. Här håller de under några år stånd, men snart tar de sig över fjärden till Lîrslätten. Här är svartfolken färre och nargurierna stannar upp och kan samla sig. Dvärgar finns dock i området ner mot Grynnerbergen och dessa är mycket misstänksamma mot de nyanlända människorna. Konflikter uppstår snart och flera försök att erövra en dvärgbosättning görs. Bud från ett annat människofolk söderut anländer så bland nargurierna. Det är ett meddelande från riket Krun som lovar fruktbart land som belöning i utbyte mot hjälp i deras redan pågående krig mot dvärgarna. En allians ingås med hynerna, en av de största stammarna, och dessa fortsätter vandringen genom Grynnerpasset och in i det som skall bli Hynsolge – hynernas jord.
Efterspel
-Cererna bosätter sakta först Lîrslätten och senare Dûnslätten. Gradvis tar de sig in över hedlanden och ca. 950 f.O. är hela dagens Cereval bosatt. Skogen och bergen i inlandet undviks dock.
-Kontakter med kalmurriska folk i Cereval kommer att påverka alla de östnarguriska språken, något som syns i de prangiska runorna som annars lånat mycket från kruniernas tecken.
-Tron på narguriernas gudinna Nahriguhr kommer bland cererna att till stor del övertas av Ihenni – Mångudinnan. Senare lärde i Drakonia har spekulerat i om denna gudinna i någon form redan funnits hos nargurierna, eller om hon enbart dyrkas som en följd av de östnarguriska folkens kontakter med måndyrkare i Akrogal.
-Mycket tack vare stödet från hynerna segrar Krun 1534 f.O. i Järnkriget mot dvärgarna och utvecklas till en stormakt. Konsten att utvinna och smida järn sprider sig bland människorna över Altor.
-Hynerna bosätter sig i sitt utlovade land och tar del av den krunska kulturen. De behåller dock kontakten med sitt ursprung och speciellt med cererna uppe i nordöst.
-Lonerna bosätter sig i de norra delarna av vad som historikerna känner som provinsen Lasutyp, men numera kallas Lhassu eller Nidland.
Sydvästra vägen
...väster om Norra Nidabergen och ner i Nargur...
Förhistoria
Nargurierna har i århundraden kämpat mot svartfolken uppe på det barbiska höglandet och nere i Nargurs skogar. Under början av 1500-talet f.O. utvecklas öppet krig och år 1568 f.O. står ett förödande slag vid Baborska Klippan. Svartfolken driver många klaner framför sig och tvingar dessa att lämna sina klanmarker och sina tamdjur bakom sig. Tusentals nargurier är ihopträngda på ljungängarna i de sydvästra höglanden och i kaoset kan inte ens Gudinnan hjälpa dem. Nargurierna lider nederlag. Många flyr djupt in i skogarna medan andra följer Klippväggen österut och flyr mot bergen.
Vandringen
Efterspel
Tredje vandringen
Inleds 1065 f.O. ...
Bakgrund
Efter det långa kriget mot krunierna (Krunska kriget 1080-1065 f.O.) befinner sig många nargurier i länderna söder om Nidabergen och Mörkerbergen. Under hynernas ledare Awhralin (Aurelion) vinner de en stor seger vid Grivela men förutom hans egna krigare vill få stanna i det nya riket som bildas. De flesta återvänder norrut mot Nargurs skogar och det barbiska höglandet för att återförenas med sina klaner och glömma det långa kriget. Många nargurier har dock inget att återvända till. Många var redan klanlösa som just därför sett möjligheter i söderns länder, andra tillhör krigsföljen som nu är trötta och vill hitta egna marker att kalla sina.
Vandringen
Mellan Aidnebergen och Melashebergen.
Efterspel
Fjärde vandringen
Måste redigeras...
Inleds 944 f.O. ...
Förhistoria
Då mirelierna samlar sig for en invasion av Jorpagna 944 f.O. ber de nargurerna gå med i en allians. Många nargurer känner sig lockade och krigsflockar bildas, även hela klaner ansluter sig. Nargurerna följer mirelierna genom bergspassen mot kejsardömets hjärtland och själva Grivela. Invasionen är till en början lyckosam, men då joriska legionärer från det fjärran Aidna faller barbarerna i ryggen, drivs de tillbaka och vid Trasimosjön lider de nederlag. Mirelierna drar sig tillbaka västerut och nargurerna, som ser sin väg mot Nargur spärrad, är tvungna att följa med. I nio år kämpar de i Mirelia, men när Jorpagna 935 f.O. slutligen har underkuvat allt land hela vägen till havet, har nargurerna ingenstans att fly.
Vandringen
Nargurerna går mot nordväst, över slättlanden och mot bergen i Kard. De känner sig svikna av sina tidigare bundsförvantar mirelierna och även av sina fränder i Nargur som trots vädjanden om hjälp inte har kommit till undsättning. Den långa perioden utan direkt kontakt med andarna i Träden har också fjärmat de stridande klanerna från sitt folk. Många tror att Gudinnan har övergivit dem då hon skall ha setts precis innan nederlaget vid Trasimosjön, men ändå inte givit nargurerna segern.
De många krigsflockarna som en gång drog ut har krossats, gått ihop, ombildats och blandat sig med de hela klaner som gick i krig, och som även de har ändrats. Många har starka band till den en gång så mäktiga trasimerstammen, men det är kriget, exilen och sveken, som nu i huvudsak binder ihop de utvandrande nargurerna.
Framme vid bergen väljer några att stanna, men huvuddelen går över bergspassen och in i okända land. De fem största grupperingarna är sarderna, belgotherna, narimerna och jorderna. De sprider ut sig i bergen, i skogen och längs kusten, några drar även efterhand ut på havet.
Efterspel
-Nästan tre århundraden senare, 657 f.O., letar sig en liten grupp krigare upp till västnarguriernas länder. De är härdade efter att ha tjänstgjort i Kejsardömets legioner och för med sig den, efter lång tids förfining, överlägsna joriska stridstekniken. De blir hållna högt i ära och efter sin död blir de alla upphöjda till gudar, aesirer. Grunden för Æsírtron har lagts.
Noter
Det som utlöste den första konflikten mellan östnargurierna och dvärgarna var något så enkelt som stölden av några kraftiga arbalester dvärgarna flyttade över jord mellan två utsatta gruvhål (vilket faktiskt det ena än i dag syns någon mil norr om Sabarun i Hynsolge). De cerevalliska stadsstaternas nutida artilleriskydd mot akrogaliska hippogriffryttare kan sägas vara en fruktsam följd av denna incident.