Cereval

Cereval
Karta
Invånarantal	-
Befolkning	-
Huvudstad	Cerevalis (ca -)
Styrelseform	-
Exportvaror	-
Importvaror	-
Armé	-
Religion	-
Övrigt	-

Historia

1568-1500 f.O. Den Andra Vandringen - Ankomsten

Efter det förödande nederlaget nargurierna lider mot svartbloden vid Baborska klippan lämnar många klaner höglandet och skogen. Några lyckas ta sig över passen i norra Cerbergen och snart följer hela stammar i en vandring mot sydöst. Cererna och hynerna är talrikast och tar under vandringen upp i sig flera mindre klaner och flockar.

1500-950 f.O. Bosättningen

Cererna följer kusten och slår sig först ner de sydöstra delarna av dagens Cereval vid Masevabuktens stränder efter att ha korsat fjärden som delar landet. De är fåtaliga sedan deras fränder hynerna (och lonerna?) har fortsatt vandringen söderut. Nomadlivet fortsätts dock snart och sakta börjar de sprida sig utöver Lîrslätten och senare via Trollfjärdsneset till Dûnslätten. Alverna uppe i bergen undviks men ses på med vördnad då den gamla vänskapen mellan nargurier och alver finns kvar i minnet. Mot svartbloden kämpas en evig kamp. Många barbier färdas genom landet under Krunska Kriget 1080 fO-1065 f.O. men cererna deltar inte i konflikten. Månen börjar dyrkas som en syster till deras gamla gudinna Nahriguhr och kallas Ihenni.

950-600 f.O. Konsolideringen

Cererna bebor nu hela dagens Cereval. Skogen och bergen bakom undviks dock fortfarande pga svartbloden som behärskar inlanden. Klanerna har gott om utrymme att skapa egna marker och ett relativt lugn härskar. Många väljer eftervart att göra sina vinterläger vid kusten till permanenta bosättningar. Vid några tillfällen försöker andra narguriska folk att få cererna att delta i kampen mot Jorpagna men utan att lyckas i någon större omfattning. Cererna börjar följa lagar deras nya gudinnas förespråkar och krig ses på som onödig blodspillan. Klanstridigheter idkas dock friskt men handlar mest om boskapstölder och gränstvister. Efter ca 750 f.O. dyker hippogriffburna akrogalier upp och härjar kustbosättningarna men cererna lyckas trots svårigheter att hålla dem stångna. Den yttre fienden bidrar starkt till samholdet i landet. Drakar börjar ses uppe över bergen men de närmar sig aldrig människorna. En småskalig handel över Masevabukten tar sin början och en viss akrogalisk kulturpåverkan sprider sig bland cererna.

599-598 f.O. Den Tredje Konfluxen

Den Tredje Konfluxen drabbar även cererna. Köttbitarna verkar dock undvika skogen och bergen och forsvinner ganska snabbt vidare norrut. En fjärdedel av befolkningen äts upp men nästan alla tamdjur går åt på den öppna heden. Det relativa välståndet ersätts av en åter hård kamp för tillvaron. De flesta kustbosättningarna överges.

598-101 f.O. Plundringstiden

Barbierna uppe i norr verkar ha sluppit lindrigare undan köttbitarnas härjningar och strömmar söderut over Cerfloden. De plundrar kusten och heden på sina räder till det fallna Jorpagna och cererna lider svårt. Endast de klaner som trots alt stannat kvar i sina små bosättningar och befäst dessa kan motstå de härjande krigshorderna, till stor del tack vare kontakter på andra sidan Masevabukten. Svartbloden strömmar även de återigen fritt över landet. Nomaderna ute på heden blir nästan utrotade. Eftervart lyckas till slut cererna samla sig och efter en allians mellan nomaderna och stadsbosättningarna 101 f.O. kan både barbier och svartblod fördrivas. Det sista slaget står innerst i Trollfjärden där landet är som smalast mellan skogen och havet.

101 f.O.-287 e.O. Den lugna Oredan

Cereval återhämtar sig relativt snabbt då landet nu under lång tid lämnas i fred från utomstående makter och svartbloden i skogarna. Stadsbosättningarna börjar växa och bygger eftervart vallar i sten och torv befästa med ballistor och arbalest för att kunna skydda sig mot akrogaliska flyganfall. Intärna stridigheter splittrar dock cererna och försök på att ena landet mislyckas gång på gång. Sakta sprider sig ändå en enighet baserad på de lagar som gudinnan Ihenni förespråkar och till sist vid tinget i Drakonia 287 e.O. svär de sista klanerna att repektera lagen.

287-456 e.O. Stadsbildningarna

De större städerna Lîrvella, Drakonia och Cerevallis bygger upp kraftiga stenmurar med höga stentorn. Handeln med omvärlden blomstrar och de tre städerna utvecklas till självständiga statsbildningar. På heden samsas nomader och bönder i relativ frid och bevakar noggrant sin självständighet gentemot stadsstaterna.

Geografi

Resa från Drakonia till Cerbergens fot.

Ni lämnar Drakonias sydport på den välunderhållna landsvägen av krossade snäckskal som leder från Cerevallis i norr till Leggalliss vid Trollfjärden i söder. Vägen markeras med jämna mellanrum av stenar med fossil, oftast sjö- eller ormstjärnor från landets urtid. Ni har ljusa sandstränder och Masevabuktens vågor på er vänstersida i någon kilometer innan en avtagsväg leder österut in över hedlandet. Ju längre in ni kommer mot höglandet vid horisonten, desto mindre uppenbart blir det att det lätt kuperade, buskbeklädda hedlandskapet är gräsbevuxna sanddyner. I sanden har små murmeldjur och jordekorrar byggt bon de rusar ut och i när ni närmar er. Ni ser inga större träd utan endast enstaka dungar med krokiga enar, kustgran och fetbladig strandvide. En del snår av taggiga bärbuskar och andra låga rotrika buskarter finns också. I närheten av utslängda byar ni passerar ser ni också områden med odlad mark noga omgärdade av sten- eller trägärdsgårdar. Innanför murarna odlas rotfrukter och strandråg. De enda öppna odlade fälten är bomullsgräs som växer vilt i större fält och som tydligen smakar så illa att nötboskapen undviker dem. Det är tydligt att det inte faller några stora mängder regn över hedarna, men kvällsbrisen brukar dra in skurar några dagar i veckan och på vårarna drar dimma in från varmare vatten i söder. Helt dominerande är dock gräshedarna och de hjordar av Måntajio-visent som vaktas av bönder och inhyrda krigare till häst. [img]http://www.texasbeyondhistory.net/bonfire/images/hal_bison_plains-lg.jpg[/img]

Landet stiger allt brantare tills leden börjar ringla sig upp för den brant som höglandet skapar mot kustlandet. I den sandiga branten trivs mängder av olika fåglar som bygger sina bon ingrävda i branten. En del av dessa tycks infångas av bönder i stora finmaskiga nät. Märkligt kan tyckas då ingen av fåglarna är mycket större än backsvalor, men enligt bönderna själva är smörbröstgrävare en fantastisk delikatess. Kanske någon som provade i Drakonia?

Väl uppe på höglandet befinner ni er femhundra meter över havet och kan bakåt se ända till havet och solen som blänker i Drakonias torntak. Åt andra hållet sträcker sig en vidsträckt platt och torr slätt ut. Även om Dûnslätten är väsentligt grönare än Lîrslätten (speciellt södra Lîrslättens stenöknar) är det ändå ett av de torraste områdena ni sett. Marken består av rödorange jord eller mörkgul sand. Jordmånen är mycket mager, terrängen något kuperad och sträva gräs dominerar helt växtligheten. Ett snabbväxande gräs som nomaderna sår vid första snösmältningen, och som mognar innan sommaren, är tica-gräs som används till pasta och gröträtter. En annan födoväxt på slätten är den blåblommiga strutsärtan (på Lîrslätten finns ökenstrutsärtan med röda blommor) som blommar efter skyfall de få tillfällen sådana inträffar fram på höstkanten. Dess ärtskidor ger feta gröna ärtor som används till en fantastiskt mättande gröt, en portion om dagen räcker för de flesta. Kring oaserna växer kålpalmen vars palmblad smakar och doftar som kål och kan varieras stort av skickliga nomadmödrar. Det är annars mycket sparsamt med träd på slätten, men där växer spridda exemplar av ökenek, fjäderek, coolabah, spökgummiträd, acacia och vid vattendragen honek (ekarterna har inte mycket gemensamt med ek ni är vana vid). När man närmar sig Cerskogen och bergen finner man ensamt stående boabträd. Dessa blir aldrig så stora som de trollboabträd som växer i Cerskogen, men deras omfång är ändå imponerande.

Det är som framgår vattenbrist på Dûnslätten, men det finns källor till vatten. Det mesta regn som faller i Cerbergen rinner ner mot Cerskogen (Dûnslätten sluttar också åt det hållet), eller på bergens västra sida för att fortsätta in i Nargur eller följa bergen åt norr eller söder. Det finns dock ett flodsystem, Amu Dûnya, som korsar slätten och dit det rinner vattendrag även från slätten. Under höstens fåtaliga skyfall, men främst på våren när snösmältningen kommit igång, för mindre åar även vatten till vattenhål på slätten. Dessa vattendrag är annars torra resten utav året. Dessutom finns underjordiska vattendrag som ibland skapar oaser genom naturliga källor. Om man vet var vattnet finns, vilket nomaderna gör, så går det att överleva på slätten.

Till sin hjälp att finna vatten har nomaderna skovelhundar (namnet pga nosens form), en framavlad mindre vildhund med nos för vatten. I övrigt har varje klan ca 50-100 cer-antiloper, av nomaderna kallad ”tatarica”.

[img]http://chestofbooks.com/reference/American-Cyclopaedia-V1/images/Siberian-Antelope-Saiga-Tartarica.jpg[/img]

Antiloperna ger mjölk, en slags ull och kött. Nomadernas mest kära husdjur är dock deras tama elefantfåglar som används som riddjur, men som också ger dun och ägg.

På slätten finns få leder, men den ni avser färdas på är sedan några år ordentligt markerad och välvandrad. Ni färdas nu leden mot Tarassusravinen. Den var tidigare en sparsamt använd led för en del handlare med gnagarpäls och timmer från Cerbergens skogar. Sedan månsilverrushen har den dock dragits om något och markeras med milstenar och andra markeringar. Det är aldrig mer än två dagar mellan vattenhålen, så leden går inte raka vägen mot ravinen, men utan vatten här ute överlever endast nomaderna. Leden har inga värdshus då nomadklanerna vars marker den korsar inte tillåter något sådant. Det finns dock lägerplatser och olika typer av skydd mot drakar på rastplatserna. Leden patrulleras också av nomaderna, men det sker inte som främlingar kan tro för de resandes skydd utan nomaderna vaktar noga på att inte deras mark missbrukas eller resande lämnar leden allt för mycket. Skulle man avvika från leden och nomaderna finna en bör man ha tungan rätt i mun och recitera Måneden om man inte vill göda den magra jorden med sitt blod.

Farorna på resan över slätten är annars flockar av vildhundar, giftiga klippödlor, safannjaguarer, sanddemoner (ormart) och rovtranor. Man bör också ha ögonen på himlen och horisonten efter vilda drakar som börjat lockas till leden och ravinen pga av den ökande mängden föda. I övrigt drar ibland svartfolkgrupper plundrande över slätten och på tarassusleden blir det allt vanligare med rövare. I norr korsar ibland barbiska stammar för plundring och örnjakt

När ni korsat vadstället över Amu Dûnya blir slätten något grönare och ni anar att ni närmar er bergen och den väldiga skogen. När ni så når ravinen som skär brant ner i slätten, kan ni bortom den skymta trollens skog. Mot väster anar ni genom diset Cerbergens massiv. Här växer eukalyptusskogar med spridda trollboabträd och en del barr- och kotträd vilka ju närmare skogen och bergen man kommer tas över av mer lummig barr och lövskog. Då den södra änden av ravinen är den mest svårforcerade vägen in (ogenomträngliga gifiga taggväxter med seg stam är ett evighetsgöra att ta sig igenom) väljer ni att fortsätta följa leden. (Bäcken lämnar ravinen och fortsätter söderut in en mycket torr del av slätten som är lik Lîrslättens stenöknar.) Under den fortsatta färden till ledens slut vid bergens sluttningar och ravinens västliga ände, passerar ni ett antal silverletarbosättningar. Det är mest tal om enkla hus av trä och inköpta nomadtält. De är förlagda där ravinen är mindre brant och djup och man lyckats hugga sig stigar ner till bäcken. Även om det inte är det vanligaste så förekommer det en del vaskning i bäcken. Ljuden och stanken från dessa små ansamlingarna av silversökare är inte långt efter trollstank i arom. Ju längre mot nordväst ni färdas ökar risken för att stöta på ilskna troll, mordiska svartfolk eller vilda drakar. Där leden slutar (den fortsätter omarkerad lite till upp i bergsskogen till det område där man förr avverkade timmer) ligger ett stort värdshus som påminner om nomadernas tält till sin form, men är tre våningar högt. Hit vågar sig endast de modiga eller dåraktiga, och de bär alla rustning och vapen, eller betalar andra att göra det kring dem. Härifrån kan man lättare ta sig ner i ravinen på jakt efter rikedom och det finns en hel del enkla träkåkar och nomadtält kring ravinen. Värdshuset har samtidigt allt som kan erbjudas för att befria upphittaren från silvret igen.

Städer

Cerevalis

Huvudartikel:Cerevalis

Drakonia

Huvudartikel:Drakonia

Lirvella

Huvudartikel:Lirvella