Caddo

Caddo
Karta
Invånarantal	850 000
Befolkning	Människor (mest dalker) 97%, ankor 3%
Huvudstad	Arno (ca 17 000)
Styrelseform	Rådsrepublik
Exportvaror	Fartyg, spannmål, vin, örter, hantverk, parfym
Importvaror	Timmer, metaller, kryddor
Armé	Liten armé, men potentiellt starkt folkuppbåd i händelse av konflikt. Caddo har en stark flotta, inte minst genom folkuppbådet som även täcker riksflottan.
Religion	Den konservativa dalkiska grenen av den Lysande Vägen
Övrigt	Magi är förbjudet på Caddo. Dalker är färgblinda.

Historia

Caddos Historia

Geografi

Ön Caddo ligger strategiskt belägen söder om Zorakin, nära Kopparhavets västra mynning. Caddo, ”Den heliga ön”, är av vulkaniskt ursprung vilket märks tydligt på dess geografi. Från öst till väst löper de 3000 meter höga Appobergen, vilka delar ön i en nordlig och en sydlig del. Många av bergen är rester av gamla utslocknade vulkaner, och det händer ännu att Caddo skakas av mindre jordbävningar. Appobergen fångar även upp mycket av regnet från de fuktiga havsvindarna, vilket har orsakat mycket bördiga bergssluttningar och rikliga åar och floder.

Det är på slättlandet vid Caddos nord och sydkust som den stora majoriteten av den heliga öns befolkning bor. Här, mellan bergen och havet, har jordbruket florerat, och både byar och städer vuxit upp. Främst odlas vete och oliver, men Caddo är också känt för delikatesser som vindruvor, dadlar, fikon och smakrika örter.

Den större delen av kusterna är lättillgängliga och långgrunda, men Caddos östkust består till stor del av höga klippor som ständigt piskas av Kopparhavets vågor. Delar av dessa klippor har blivit urholkade av vattnet vilket skapat många grottrum som under århundraden använts av munkar och eremiter som velat tillbringa sina liv i bön och stillhet.

Caddos nord och sydsida är tättbefolkade, och det finns inte mycket orörd mark kvar på låglandet. På nordsidan är städerna i regel mycket gamla, medan samhällena på sydsidan är yngre. När Caddo förr i tiden fruktade angrepp från Morëlvidyn byggdes sällan städer längs sydkusten, utan snarare förvarsverk. Därför är många av sydkuststäderna än idag befästa och omgärdade av höga ringmurar. Nordsidans städer har alltid varit större och livligare då de ligger längs Kopparkonvojen som går genom Solesund.

Appobergen är den enda region av Caddo som fortfarande består av till stor del orörd natur. Marken i bergskedjan är varken bördig eller lättillgänglig, och endast några små byar och enskilda torp står att finna där.

Klimat

Caddo har ett mycket behagligt klimat under den större delen av året. Det är sällan mulet, och bara i oleironoro och varnoro månad blir luften riktigt fuktig. Annars är Caddo en varm och torr ö, med ganska typiskt kopparhavsklimat. Molnen, och således också regnet, brukar hålla sig över Appobergen medan nord och sydsidan är soliga. Under pótioro och ossioro månad (se ”Tideräkning och högtider” nedan) letar sig däremot regnet även ner till kustlandet för att vattna den törstiga jorden. Ibland kan kraftiga vindar svepa in från havet, men rejäla stormar och orkaner är ovanliga på Caddo.

Städer

Caddos Städer

Arno

Huvudartikel:Arno

Kultur

Vad Palne Ingvarsson säger om Caddo:

Ack, Caddo. Odos och den lysande vägens vagga. Att andas samma luft som Odo, att med mina fötter beträda de klippor som Odos fötter beträtt före mig. Den tid jag tillbringade på solens ö äro sannolikt ett av mina käraste minnen. Kulinariskt finnes mycket av intresse i landet. De hava god tillgång på bra fisk, såsom den rödnäbbade papegojfisken, den randiga storspiggen och den ack så delikata revrockan. Den välsmakliga smörsjöborren som här går under namnet solboll plockas också i rikliga mängder.

Det främsta kött som dalkerna kunna uppbringa är det möra och välsmakande köttet från löpmusen. Dessa uppföds hordvis i stora hägn på Caddos slätter. Köttet kunna nyttjas på alla upptänkliga sätt, men det som föll mig mest på läppen var detta: Pinjenötter och hackade oliver fräses med lök och kryddor. Den urtagna löpmusen fylles med olivhacket, uppfästes på spett och helstekes över eldhärd. Under stekningen öses köttet med en blandning av olivolja och vin. Rätten avnjutes lämpligen med stora bitar vitt bröd och ett kylt vin.

En av de mer ovanliga delikatesserna är äggen från sen stora svartörnen. Dessa plockas sällan och då med risk för liv och lem, men är den ursprungliga huvudingrediensen i solpannkakan. Detta är en rätt som tillagas för festveckan i årets döende och pånyttfödande. Getmjölk, de ovan nämnda äggen om möjligt, i annat fall andra typer och mjöl vispas ihop. Till smeten tillföres ansenliga mängder honung från timjansbin, en nypa bergssalt och krossade valnötter. Smeten hälles därefter i särskilda ”solformar”, runda formar av koppar med solens ansikte pressat i metallen och gräddas. Dessa läckra bakverk serveras sedan med mer honung och en liten klick dakfruktsmarmelad.

Dakfrukten, honungen och getmjölken är också viktiga ingrediender i Caddovinet. Detta är ett surt vitt vin som kräver en viss träning för att avnjutas. Det har dock den märkvärdiga effkten att oavsett vilka mängder som bälgas i sig så lämnar den inget ont dagen efter.

En annan känd dryck är den sprit som bryggs i Terrat som kopparhavet runt kallas för den gröna juvelen. Den har en stark och frisk myntasmak, men bör drickas med försiktighet då den är mycket alkoholstark.

Vid ett tillfälle hade undertecknad nöjet och äran att få iordningställa menyn åt handelshuset Dõller. Som en hyllning till solen spenderades mycket silver åt att färga rätterna med saffran och bladguld. På en bädd av passerade langocker, färgade himmelsblå med bläck från pilgrimbläckfisken lade jag en solboll av ofantliga proportioner med solens drag av bladguld. Som strålar utifrån denna placerade jag filéer i perfekta proportioner från storspiggen bräserade i vin och färgade med saffran. Och så fortsatte det. Paradrätt efter paradrätt. Jag strålade ikapp med solen när rätterna presenterades, men mycket av den väntade reaktionen uteblev. De prisade smak och upplägg, men sade intet om mina fantastiska färgkompositioner som självaste regnbågen skulle avundats. Det var först senare som jag förstod att nästan samtliga dalker saknar färgseende. Ack, mitt arbete hade varit likt margeritas ante porcos.