Efaro

Efaro är ett splittrat land, ett land som i sina inre delar bebos av högtstående men världsfrämmande kulturer, mystiker och filosofer som sedan efarierna blandade sig med Golwyndakulturens sombatzier, har bevarat, och även förfinat, mycket av denna tids kunskap. Ute vid kusten bor de som avspeglar det vilda och krigiska i efariernas kynne, de som i sina stålklädda kanoter plundrar och dödar både varandra och erebiska solfarare i en evig förödelse. Detta är Efaros förbannelse, att de individer som kunnat leda de åtta stammarna tillbaka till sin forna storhet lämnar det värdsliga livet och beger sig till mysticisternas gudastäder i landets inre, medan deras systrar och bröder vid kusten ägnar sig åt krigets konst och handel med eget blod.

Landsfakta

Invånarantal:
Befolkning:
Huvudstad:
Statsöverhuvud:
Styrelseform: Inget centralstyre
Exportvaror: Ädelstenar
Importvaror:
Välstånd:
Armé:
Religion: Naturtro, Efthek-dyrkan
Övrigt:

Historia

1080-1065 f.O.

Efariska hövdingar kämpar på hynernas sida i deras kamp mot Krun.

1020-1012 f.O.

Första efariska kriget. Krig mot Kejsardömet Jorpagna. Jorerna segrar.

736-734 f.O.

Andra efariska kriget. Efaro ockuperas av Kejsardömet Jorpagna.

622 f.O. / 500 PV (Från Kejsardömet Jorpagnas historia)

En uppsjö av nya legioner sätts samman av nyrekryterade soldater och skickas norrut för att stärka gränserna. Erfarna legioner sänds i stridsfartyg till Efaro.

618 f.O. / 504 PV (Från Kejsardömet Jorpagnas historia)

Måste redigeras

Efaro. Kejsaren har drivit Imperiet nästan i konkurs, och under ett misslyckat fälttåg i det upproriska Efaro slår Severios (Caracalla II) egna livvakter ihjäl honom. Myteriets ledare Trakion utropas till kejsare… i fem veckor innan även han slås ihjäl. Som efterträdare väljs till kejsare i Grivela Xerxer d.y., son till gamle kejsaren Xerxer. Xerxer är åldrig och tillsätter sin sonson Palerik som medkejsare. Efaro blir i praktiken självständigt.

601 f.O. / 521 PV(Från Kejsardömet Jorpagnas historia)

Måste redigeras

Efaro. I ett försök att återerövra Efaro tillfångatas kejsaren och fängslas i Rassalambad. Resten av sitt ynkliga liv används Xerxer som fotpall åt olika efariska hövdingar. Inga försök att lösa ut honom görs från Imperiets sida, där en Befriarkardinal slagit klorna i Palerik.

599-598 f.O.

Tredje konfluxen. Kejsardömet Jorpagna kollapsar. Vad händer i Efaro?

...

196 e.O.

Första soltåget anländer Efaro vid Abn Haza på nordvästkusten.

198 e.O.

Den heliga staden Bylos erövras av solfarare.

199 e.O.

Första slaget om Kwoske. Solfararna erövrar staden.

204 e.O.

Malströmmen Vägen Bort uppstår plötsligt utanför nordvästkusten av Efaro. En stor efarisk flottstyrka som samlat sig för att motstå solfararna sjunker i havet.

212 e.O.

Efarierna besegras i Slaget vid Hittin. Solstaten grundas.

223 e.O.

Efter ett efariskt uppror i Bylos skickar kung Kleriomon II av Felicien legosoldater till Solstatens hjälp och dessa intar staden.

270-talet e.O.

Efarierna har lyckats återerövra flera befästningar från solfararna.

275-278 e.O.

Andra soltåget.

278 e.O.

Andra slaget om Kwoske. Efarierna erövrar staden från solfararna.

307 e.O.

Bylos återerövras av dermaner.

309 e.O.

Krun erövrar Lopenta och fördriver Den Helige Odos Orden från ön.

310-343 e.O.

Dermanisk-feliciska kriget. Den mäktiga dermanerstammen enas under krigsherren As-Sarhadon och går i krig mot Felicien.

310 e.O.

Pärlkolonierna erövras av dermanerna.

311 e.O.

Från staden An-nahar (Caraidon) seglar en invasionsflotta mot Felicien. Den feliciska flottan besegras och Felicien ockuperas av dermanerna. Kung Kiomolon III av Felicien tillfångatas och förs till An-nahar.

331 e.O.

Staden Derk grundas i Felicien. Många efariska krigsveteraner bosätter sig i staden.

333 e.O.

Kiomolon III dör i fångenskap. As-Sarhadon låter sig utropas till ny kung av Felicien vilket utlöser ett uppror bland felicierna.

335 e.O.

Dermanerna skickar en undsättningsflotta till Felicien, men de dermanska stålkanoterna krossas i ett stort sjöslag i Koalints mynning. Koalints vatten sägs flyta rött i tre dagar.

336 e.O.

Dermanerna drivs ut av Felicien. Pärlkolonierna återerövras av Felicien.

337 e.O.

Bylos belägras av Felicien och återtas.

341 e.O.

Abn Haza faller och dess befolkning tas som slavar. Feliciska trupper tränger djupare in i Dermanien som begär fred.

342-343 e.O.

Fredsförhandlingar drivs under erebosisk neutral ledning. Felicierna gör sitt bästa för att förhala dessa då det ger dem mer tid att plundra. Under krigets lopp förs tiotusentals slavar norr till Felicien.

343 e.O.

Fred sluts mellan Felicien och Dermanien som tvingas erkänna Feliciens självständighet, bekräfta felicisk överhöghet över Pärlkolonierna och Bylos samt avträda den stad som sedan dess kallas Caraidon.

353 e.O.

Fjärde soltåget når Efaro.

368 e.O.

En undsättningsstyrka från Kardien drabbas av en storm utanför Harkarion. Deras ledare jarl Kovian Långe av Echterike och de flesta solfararna drunknar.

369 e.O.

Solstaten faller.

451 e.O.

Slaget vid Lopenta. Kruns expansion längs Efaros kopparhavskust hejdas.

499 e.O.

Sombatziska kriget bryter ut.

...

604-606 e.O.

Felicien anfaller Tigranes som besegras och tvingas avträda flera öar till felicierna. Övriga länder kring Kopparhavet oroas och fruktar det expansiva Felicien.

607 e.O.

Kwoske erövras av den efariske emiren av Molowekhìz. Emirens främste härförare är Deyen av Ash’ethrake.

Geografi

Bergen

Farbanderna

Bergskedjan i nordväst

Gizurbergen

Bergen i sydöst

Karta

Karta över Efaro

Spelarkarta över Efaro (ritad av Möller [1])

Flora & Fauna

Förslag: [2]

Platser

Lengynerna

Huvudartikel:Lengynerna

Ögrupp utanför nordvästra Efaro. De flesta öarna kontrolleras av Felicien som en del av Pärlkolonierna. Ön Tabris längs i väster kontrolleras av de etinstrogna riddarna i S:t Willems Orden.

Städer

Kwoske

Huvudartikel:Kwoske

Efaros största stad och viktigaste handelscentrum. Här har Lysande Vägen sitt säte i Efaro.

Bylos

Huvudartikel:Bylos

En urgammal efarisk stad helig för alla landets åtta stammar. Fortfarande efter nästan femtonhundra år finns i Bylos spår av den magnifika arkitektur Efaro en gång var känt för. Solfarare från västra Kopparhavet intog staden 198 e.O. och den blev en del av Solstaten, dock med en stor efarisk befolkning. Feliciska legosoldater utskickade av sin kung Kleriomon II till hjälp för solfararna etablerade en stark närvaro i staden och efter ett efarisk uppror 223 e.O. tog de över Bylos och deklarerade staden som felicisk koloni. Trots protester från ledningen i Solstaten och Lysande Vägens prästerskap började felicierna handla med slavar från östra Efaro. 307 e.O. återtogs staden av den efariska dermanerstammen som ville ena hela Efaro och fördriva alla erebier vare sig det var aidniska solfarare, dalkiska handlare eller feliciska slavjägare. Även efarier från andra stammar kastades ut, trots att Bylos inte traditionellt ansågs tillhöra någon av de åtta storstammarna. När sedan dermanerna tvingades återvända till Efaro efter sin ockupation av Felicien på andra sidan havet gavs Bylos som koloni till felicierna i fredsfördraget som följde. Staden blev återigen en utgångspunkt för slavhandel i Efaro och övriga Soluna men framförallt blev den en viktig militärbas som kunde hålla de efariska piraternas stålklädda kanoter under kontroll. Under 400-talet e.O. försökte Krun vid flera tillfällen erövra Bylos men efter sitt nederlag vid Lopenta 451 e.O. gav de upp sina kolonisationsförsök i Kopparhavet. (Denna text återges också under Felicien)

Caraidon

Huvudartikel:Caraidon

Ursprungligen ett mindre efariskt kustsamhälle som under Kejsardömet Jorpagna gjordes till kolonihuvudstad i Efaro Tigranica. Blev senare en viktig stad i det dermanska stamförbundet och härifrån utgick invasionen av Felicien 311 e.O. Den tillfångatagna kung Kiomolon III hölls som gisslan i Caraidon till sin död. När sedan felicierna gjorde uppror och frigjorde sig från dermanerna lyckades de i fredsfördraget få kontroll över denna stad som sedan är deras viktigaste koloni i västra Efaro. Paridontemplet som restes till minne av Kiolomon är det största farsegels det feliciska kärnlandet. Staden ligger vid mynningen av den mäktiga Ytalizfloden och nerför den skeppas varje år otaliga slavar från Efaros inre. (Denna text återges också under Felicien)

Abn Haza

Huvudartikel:Abn Haza

Övriga städer

• An Nassyriha

• Ashbathonê

• At Taif

• Be’er Shiva

• Eygafo

• Harkarion

• Hittin

• Rassalambad

• Saltmine (ruin?)

• Udal

• Yeralâ

Samhälle

Stamland

Efaro är uppdelat i åtta självständiga stamland som geografiskt täcker hela nordvästra Soluna.

Aderrahaman

Huvudartikel:Aderrahaman

Bebos av aderrikerna i Aderrastammen

Al-radi

Huvudartikel:Al-radi

Bebos av raditerna i Raditstammen.

Ayh-Sarah

Huvudartikel:Ayh-Sarah

Bebos av asaruterna i Ayhastammen.

Dermanien

Huvudartikel:Dermanien

Bebos av dermanerna i Dermanerstammen.

Eah-Sarah

Huvudartikel:Eah-Sarah

Bebos av esaruterna i Eahastammen.

Och-Sarah

Huvudartikel:Och-Sarah

Salah

Huvudartikel:Salah

Bebos av salakerna i Salahstammen.

Tigranes

Huvudartikel:Tigranes

Bebos av tigranikerna i Tigranastammen.

Från Felicien-Demografi:

I Tigranes skogar i Efaro har felicierna allierat sig med några kattmänsstammar. Kattmännen används som spejare i räder mot efarerna som tidigare förtryckte dessa kattfolk. Feliciernas vördnad för och uppskattning av kattfolken grundas i deras tro att dessa stammar från de kîmzonska gudarna Shahadon och Shaladon. Kattfolken låter gärna felicierna hållas i den tron då det tjänar deras egna syften.

Från Felicien-Platser:

Tigranska öarna

• Meninx

Denna ö ligger utanför Tigranes nordvästra spets och är helt täckt av fruktträdslundar. I mitten av ön skall enligt legenden en fallande stjärna ha slagit ner och denna skall fortfarande sprida den hetta som gör att felicierna i centrum av ön kan odla balsambusken vars kåda är mycket väldoftande. Resten av ön är nästan helt täckt av olivträds- och dadelpalmslundar. Meninx avträddes av Tigranes till Felicien som där nu bygger en kolonist- och garnisonshamnstad som kallas Ibusos.

• Pallanx

Pallanx är en mindre ö väster om Meninx. På ön odlas framförallt zibibbovindruvan från vilken de feliciska kolonisterna tillverkar det söta russinvinet Passos. Längs öns vita stränder lägger sköldpaddor ägg och sköldpaddsfångst är också en viktig syssla för kolonisterna. Ön avträddes av Tigranes till Felicien samtidigt som Meninx, och även där byggs nu en hamnstad för nya kolonister och fler soldater. Staden på Pallanx kallas Scauron.

• Barakat

Barakat är en mycket liten ö väster om Pallanx. Ön domineras av en liten men starkt befäst felicisk bosättning, Karbarakos, som varit i felicisk ägo sedan 200-talet e.O. I vattnen kring Barakat dyker felicier efter en röd korall som slipas till sigill och små dekorativa smycken i form av blommor, kaméer och figuriner.

Från Felicien-Politik:

Den efariska falangen

Denna utrikespolitiska falang menar att Felicien borde expandera ytterligare i Efaro och bl.a. helt inlemma Tigranes i Felicien samt besätta Abn Haza. Falangen var tidigare dominant, men är nu akterseglad av Handelsfalangen.

Från Felicien-Historia:

604-606 e.O.

Felicien anfaller det efariska hövdingadömet Tigranes från tre riktningar. En armé tågar in från Bylos under Asdrilon, en från Caraidon under Magon och marinkåren landstiger på den norra kusten under ledning av Kuthegil själv. Efter ett kort krig tvingas Tigranes avträda ön Girba samt betala en årlig tribut till Felicien. Tigranes tvingas vidare tillåta Felicien att som enda främmande makt få bedriva fiske längs landets kust samt tullfrihet i dess hamnar. Fredsfördraget gäller i 27 år. Detta anfall är helt opportunt: Tigranes hade en svag barnkung och var diplomatiskt isolerat. Felicierna åberopar att Tigranes och Felicien inte formellt slutit fred efter det första Felicisk-Dermanska kriget. Det snabba underkuvandet av Tigranes skrämmer Berendien, Caddo och Erebos som nu fäster blicken än mer mot Felicien.

Befolkning

Efarier

Efarierna tillhör alla en av åtta huvudstammar.

• Aderriker i Aderrastammen som bebor Aderrahaman.

• Raditer i Raditstammen som bebor Al-radi

• Asaruter i Ayhastammen som bebor Ayh-Sarah.

• Dermaner i Dermanerstammen som bebor Dermanien

• Esaruter i Eahstammen som bebor Eah-Sarah.

• Osaruter i Ochastammen som bebor Och-Sarah.

• Salaker i Salahstammen som bebor Salah.

• Tigraniker i Tigranastammen som bebor Tigranes.

Ankor

Huvudartikel:Ankor

Felicien under kung Kleriomon II (198-227 e.O.) stöter på bruna ankor i västra/östra Efaro och dessa bjuder hårt militärt motstånd. (EA-SL s.38)

Kattmän

Huvudartikel:Kattmän

Kattmän lever i Tigranes skogar.

Politik

Diverse: Ayahstammen har länge varit mäktig genom handel i Ormsjön fast konflikter med Thelgul gör att asaruterna har sin blick mot sydväst och inte involverar sig mer i övriga Efaro utöver vad deras handelsintressen kräver. Ochastammen besitter av tradition stor tyngd i stamråden men är splittrad och lider av det. Aderrastammen däremot följer en stigande stjärnkonstellation och efter deyen av Ash’ethrakes erövring av staden Kwoske 607 e.O. har de fått mycket makt i norra Efaro.

Militärmakt

Om förslag till utrustning: [3], [4]

Om eventuella efariska bärsärkar: [5]

Efarisk spjutdans

(stridsteknik)

Efarisk spjutdans kombinerar ett spjuts skarpa blad och skönhet i en dödlig krigisk tradition. Med smidighet och fart rör sig spjutdansaren genom fiendens led och utför snabba dödliga anfall innan denne snabbt dansar undan fiendens mothugg.

Det tar lång tid att bli en riktigt bra spjutdansare eftersom träningen både ställer stora fysiska krav och är svår att bemästra. Både män och kvinnor kan träna till spjutdansare och många av de bästa spjutdansarna är kvinnor. En spjutdansare lägger vikten i all träning till smidighet och snabbhet snarare än muskler, därför är spjutdansare alltid slanka och lättviktiga. Spjutdans räknas i Efaro lika mycket som en konstart som en stridskonst, därför uppträder ibland spjutdansare på större festligheter eller högtider. I dessa fall sker spjutdansen mer stilistiskt och i långsammare tempo och de enskilda rörelserna är mer markerade. Ofta dansar flera spjutdansare tillsammans i inövade komplicerade fingerade strider.

Spjutdans är spridd över hela Efaro, men är vanligast förekommande i de norra delarna. Hos Dermaner, Tigraniker, Aderriker och Salaker förekommer det dessutom som en naturlig del av höga efarajers skolning i konsten att strida och föra krig. En del efarajer lägger dagligen ner timmar på att öva sig i konsten, men de flesta har varken tid eller ork att lägga ned så mycket tid på det att de bemästrar konsten.

I krig är spjutdansare ofta parternas förkämpar i enviger före och under ett fältslag. Men de kan även användas som stöttrupp för att slå hål i en försvarares linjer. De är särskilt sårbara för avståndsvapen, men skyddas ofta av andras sköldar då de ofta inte används som separata förband utan inblandade med andra.

En spjutdansare använder ett efariskt långspjut som kallas Nah-Meke och som har spetsar i båda ändar. Den ena änden har en relativt lång bredbladig spets medan den andra har en kortare konformad spets. Spjuten är balanserade för att passa stridskonsten och upplevs obalanserade för den som inte är van att hantera dem.[6]

Spjutdansare bär sällan rustning eftersom det hindrar dem i dansen. Om de bär rustning så handlar det maximalt om en läderrustning och då bara i form av ett harnesk, så att armar och ben förblir rörliga. Många manliga spjutdansare föredrar att strida i ett enkelt höftskynke. Kvinnliga spjutdansare har förutom höftskynket även ett tygstycke som brösthållare som är hårt fastsatt och virat både bakom rygg och nacke för att hålla saker på plats.

Religion

Angusiakulten

Huvudartikel:Angusia

Lysande Vägen

I Efaro finns en variant av Lysande Vägen där solguden Etin tillbes under namnet Efthek (Se Etins uppenbarelser före Odo).

En efarisk bontisâl med en traditionell stav föreställande krigaren khes-Mekeh

När den Lysande Vägens sändebud först nådde Efaro, redan under det första och andra århundradet efter Odo, träffade de på en tro i Sonnekestammen som var förbluffande lik Odos egen lära. Snabbt slöt man sig till att Mekehs uppenbarelse från Efthek sannolikt rörde sig om en uppenbarelse från Etin. Även de Efthektroende efarierna såg likheterna, och beslöt sig för att denne Odo (eller Wohdo, som efarierna kallar honom) predikade sanningen och fullheten om deras egen Efthek.

Odos egen följeslagare och sändebud Tyr den ljushjärtade (dalkiska Teiro, efariska Therr) var den första att sätta fot i Efaro för att sprida Odos lära och Etins ljus. Han ses därför, vid sidan av Mekeh, som det stösta av helgonen. På efariska kallas Tyr för khes-Therr (titeln khes kommer av dalksikans káso – ”gudomlig”). När Tyr avled och begravdes utanför det som idag kallas Kwoske hade en liten men växande skara troende etablerats, även utanför Sonnekestammen, och redan under slutet av 100-talet fanns det efariska bontisâler och riarker som arbetade tillsammans med erebiska solmunkar. Snart började dock de nyupplysta efarierna att lida förföljelse från stammar som fortfarande följde de gamla gudarna. Dessa andra stammar såg ”Efthekföljarnas” allians med nordmännen som ett hot, och började plundra, bränna och förgöra de byar och samhällen som välkomnade munkar och riarker från Ereb. När det första soltåget begynte år 196 e.O. välkomnade de upplysta efarierna solfararna med öppna armar som ett svar på deras böner.

Ända fram till den Stora Schismen år 278 e.O. hade de troende i Efaro bett och arbetat sida vid sida med både dalkiska och aidniska solmunkar. När Schismen väl kom ställde sig efarierna utanför hela konflikten, och vägrade välja sida. De efariska bontisâlerna såg sig som oberoende både Arno och Ekeborg, och efter gammalt efariskt manér samlade de visaste av dessa i ett eget råd som kom att vägleda den efariska kyrkan. Ännu idag står Efaro utanför både det aidniska och dalkiska exarkuret, och man välkomnar missionärer och pilgrimer både från Caddo och från det erebiska fastlandet. Många försök har gjorts för att få de upplysta efarierna att ansluta sig till antingen Arno eller Ekeborg, men än så länge utan någon framgång.

Ibland talar man om kyrkan i Efaro som ”den Lysande Vägens tredje gren”, och man kallar ofta de troende i Efaro för efariter. Den Lysande Vägen i Efaro har många särdrag som gör den annorlunda än både den dalkiska och aidniska grenen. Först och främst har man som tidigare nämnts ingen exark, utan kyrkan leds av ett råd av äldste (mekoher), vilka alla är särskilt ansedda efariska bontisâler. Man lägger stor vikt vid solandar och ljusandar, och det är inte ovanligt att se statyer av någon av de tio solseraferna. Dessa andeväsen vördas högt, och man offrar ofta både mat och dryck till dessa. Eld anses heligt bland efariterna (en kvarleva från den ursprungliga Efthek-tron), och är ett ständigt inslag i efariternas ritualer och ceremonier. Efter Odo är det S:t Tyr (khes-Therr) och Mekeh (khes-Mekeh) som är de främst vördade bland människor. Även S:t Minatius (khes-Memmets), en av de tidiga missionärsmunkarna till Efaro, är högt älskad.

Mysteriekulterna

Se EA-Kampanj

Oktagonen

Huvudartikel:Oktagonen

Kultur

Dörrportaler

[7]