Jorpagna

Landsfakta

Invånarantal: 1 600 000
Befolkning: 85% människor, 7% halvlängdsmän, 8% svartfolk
Huvudstad: Argald (ca. 30 000)
Statsöverhuvud: -
Styrelseform: Splittrat i ett otal självständiga små furstendömen
Exportvaror: Vapen (argaldiskt stål), fisk, metaller
Importvaror: Spannmål, lyxvaror, slavar
Välstånd: Fattigt
Armé: Riddarkavalleri, legosoldater
Religion: Lysande Vägen (dalkiska grenen 45%, aidniska grenen 55%), Unga Gudarna, Oktagonen
Övrigt: Resterna av kärnlandet i det gamla Kejsardömet Jorpagna

Historia

Kronologi

136 e.O.

Den joriska kejsarkronan som varit förlorad sedan Tredje Konfluxen återfinns av munkar tillhörande Lysande Vägen. Exark Carsanius I ger korfurstarna i uppgift att hitta en ny kejsare.

174 e.O.

Korfurstarna lyckas för första gången enas om en kejsarkandidat. Kejsardömet Jorpagna återuppstår formellt. [1]

275-278 e.O.

Det Andra Soltåget går mot Efaro. Många jorpagniska solfarare deltar.

279 e.O.

Aldorik utses till ny kejsare mitt under den Stora Schismen. Han tvingar igenom att korfurstarna måste följa den dalkiska grenen av Lysande Vägen och detta skrivs in i Arvslagarna.

293 e.O.

Aldorik dödas av magikern Elmostros som vill få ett slut på de magikerutrensningar kejsaren har påbörjat.

373 e.O.

Imperatoriemunkarna utser Dominitas till kejsare, utan stöd från korfurstarna.

375 e.O.

Kejsar Dominitas avsätts och korfurstarna utser Augostin till ny kejsare.

463 e.O.

Aderin utses som ny kejsare, huvudsakligen genom den mäktiga korfursten av Telotanines stöd.

467 e.O.

Emsulin efterträder sin far Aderin som kejsare.

480-talet e.O.

Kejsardansen utspelar sig, en period då otaliga kejsare sitter på Purpurtronen.

484 e.O.

Jorgundiska Handelsförbundet etablerar sig i Trasimo. Där den gamla Nargurervallen slutar vid Trasimosjön byggs ett samhälle upp som får namnet Nahrag.

503-507 e.O.

Andra Rödalfskriget.

532 e.O.

Furst Ferbrik ab Yrdel sätter sig själv på Purpurtronen, men har inte stöd av alla korfurstarna.

Geografi

Jorpagnas geografi

"Västgränsen"

I väster ligger det farliga, smittade och allmänt oattraktiva området Nostratiet. [I väster fungerar floden som gräns för/mot svartfolken, medan Nostratiet är gräns för utvidgning av furstarna.]

[...en vall, palissad och bitvis mur skyddar mot de svartfolksklaner som drar runt i Nostratiet och skogen, ett Jorpagniskt Danevirke. "Jorevirke?"]

["Västervirke" längs gränsfloden i väster]

"Östgränsen"

Innan Kejsardömet Jorpagna uppstod sträckte sig Landoris skogar längre västerut, till det som idag är Jorpagnas gräns mot öst. När så jorerna började expandera sitt territorium, så gick de in i detta alvernas västra skogsområde och annekterade det samtidigt som de började anlägga vägen över Tolan. Alverna protesterade, men kunde inget göra mot jorernas makt. De var tvungna att avsäga sig landområdet och tillåta vägbygget. [Måste anpassas till historien om Tiberions fredsavtal och stenstoderna Zenobia senare reste.]

Efter kejsardömets fall 599 f.O., när jorernas makt var bruten, var det ingen skog kvar för alverna att flytta tillbaka till och Landoris gräns gick där vi hittar den idag (längs det landoriska höglandet – ett högland utan skarpa klippkanter, men en stigning i terrängen som skogsranden följer). Slutligen blev området ännu en fallen del av Kejsardömet Jorpagna, likt så många andra i södra Ereb. Inget styre fanns och ingen ordning, utan Mörkertiden rådde. När så dagens Jorpagna började samla sig, började alvernas forna gräns respekteras igen. Denna "respekt" var inte orsakad av vördnad för alverna, utan ett sätt for en mängd olika intressen att upprätthålla ett maktstillestånd i området. I detta gränsområde mynnar karavanleder från Erebs inre, Mefamirs brädder och dvärgarna i Nidabergen; med andra ord ett mycket viktigt område för handel, och således politik. Den berendiska handelsstaden Atrema ligger mycket nära, och erebosierna har en stor fiskeflotta i havet utanför, makter inga jorpagniska furstar eller handelshus vill stöta sig med. Så att försöka återannektera landet enligt något i kejsartiden berättigat krav, är det bäst att låta bli.

[...ett förbund/avtal mellan Jorpagna och Berendien att lämna landet fritt för dess folk att utnyttja och vägarna fria? Gammalt, heligt, måste följas...]

[Två av de starkaste handelshusen i Berendien och Jorpagna som ingått det formella avtalet: Jorgundiska Handelsförbundet och Norderebiska Kompagniet?]

Karta

Ny karta

Karta över Jorpagna

Tidigare karta

Karta över Jorpagna

Adragoors karta

Regioner

Lupenien och Zatrabia

Vilda trakter i nordväst. Här talas en säregen dialekt av nyjori som vissa påstått har påverkats av de narguriska kungariken som förr fanns öster om Lai Alba. Spridda små befästa städer med stora omgivande utmarker. Furstar som härskar över fåtaliga bönder i ensamma borgar på klippor i ödemarken. Ju längre upp mot bergen eller mot Nostratiet man kommer, desto vildare.

Lupenien (av joriskans "lupuz" – varg) i Jorpagnas nordvästra hörn är ett glesbefolkat och vilt land. Furstarna i detta otillgängliga område tvingas ständigt försvara sig mot inträngande svartfolk från Mörkrets berg samt ta hänsyn till de vargmän som lever i de vilda skogarna.

Transcelion

Området väster om Celionfloden är ett utpräglat nybyggarland där lupenska fursteätter först på senare tid har befäst sin makt. Tanken har varit att lägga fler delar av Nostratiet under sig och flera yngre lupenska furstesöner har försökt grunda kolonier längs Via Aidne, men hittills har de misslyckats.

Floden som till viss del är Jorpagnas västgräns kallas Celion. Området precis väster om floden annekterades under 500-talet av lupenska (se nedan) furstar, och kallas numera "Transcelion".

Sogoterra

Det lilla hörnet längst i sydväst var det område där man först lyckades samla sig efter konfluxen. Det kallas för Sogoterra (av jorins "sokiuz" – sammanhörande och "terra" – land). Namnet kommer av att landområdet under tidig mörkertid var det område som klarat sig bäst efter den tredje konfluxen. "Sokioterra" utropades till ett rike redan under tidig mörkertid och stod i flera hundra år som en bastion mot oredan och barbariet i resten av Jorpagna. Fortfarande finns en prins av Sogoterra (Prinkhep's Sokioterrae på kejserlig jori) med säte i Orexia. De andra furstarna är formellt vasaller till prinsen och bär hertigtitel (duk's, pl. dukez). Under ett par hundra år var detta ett litet självständigt kungadöme, och befolkningen i de sogoterriska staterna känner fortfarande stor sammanhållning. De flesta sogoterriska stater är medlemmar av den jorgundiska "hansan".

Valsábula

Ezlaflodens bördiga dalgång. Det valsábulska vinet är berömt.

Valsábula, nordost om Sogoterra är en bred flack dal som på många ställen är mycket bördig. Dalen är delad i två hertigdömen: östra och västra Sábula. Östsábulas hertigar har genom arv erhållit land som sträcker sig en bit upp i Lupenien.

Camarda

De furstendömen som ingår i det camardiska unionen.

Camarda kallas slättlandet mellan Valsábula och den stora floden mitt i Jorpagna. (Inte att förväxla med stadsstaten Camarda, varifrån den camardiska unionsrepubliken styrs. Denna ligger i västra delen av Camardas slättland.)

Basilonien

Bördig jordbruksbygd.

Cardinien

Bördig jordbruksbygd.

Barpagusa

Regionen öster om Lai Alba (Vitesjö) och väster om Annonien. Här fanns tidigare flera mindre narguriska områden med befolkning både från narguriska legosoldater under kejserlig tid och från senare invasioner under Mörkertiden. Området är nu huvudsakligen joriskt men kallas Barpagusa ("barbarernas land").

Nargurerättlingar i hela området. [Kanske fanns här två eller tre olika narguriska riken under mörkertiden?]

Annonien

Stor region i nordöst.

[2]

Negumbra

[3]

Platser

Tenebriska skogen

[4]

Salmoke

Under imperiets glansdagar var Salmoke i södra Jorpagna en metropol. Sädesskepp från imperiets alla hörn gick upp för Sale-floden, och dockade vid Salmokes stora hamn. Nu är staden sedan länge överväxt, men man kan fortfarande beundra de väldiga pelarna och friserna från en förgången storhetstid. Den nutida byn Salmoke ligger en timme norr om den gamla staden, och dessa herdebönder vallar sina svin mellan marduktemplets kolonner och runt den gamla religionens övergivna karyatider. Då och då kommer ett gäng kringstrykande lycksökare förbi, med hacka och spade. Det går nämligen rykten om oöppnade skattrum och dolda gångar under Salmoke – och mer än en gång tidigare har sådana rykten i det ruintäta Jorpagna belönat den nyfikne med guld och artefakter.

Margind

Furstendöme och stad i södra Jorpagna som regeras av Den Helige Odos Orden.

Merenda

Ett vildvuxet, mindre furstendöme i nordöst.

Den skallkrossande krigarfursten Morgiuz Fimbra a Merenda drömmer om att kontrollera handeln genom Annoniska passet så fort han bara vunnit sina bittert blodiga gränsstrider. Den blodtörstige fursten har redan ett finger med i spelet gällande smugglingen av dvärgsmidda vapen till Felicien. Genom diverse allianser försöker fursten göra verklighet av sina planer. Men han är också en hatad man, vilket hans tretton munskänkar vittnar om.

Hans 250 kg tunga dotter Alba hålls isolerad och "obefläckad" uppe i ett högt torn. Tvärtemot sanningen, så ryktas det att Alba är den vackraste ungmön i hela Jorpagna, men ingen kan bekräfta sanningshalten eftersom potentiella friare endast får kommunicera med Alba via ett långt bronsrör som ringlar sig upp i tornet. Naturligtvis vill furst Morgiuz få dottern bortgift, men problemet är ju inte bara dotterns valrossliknande utseende, utan också hennes enorma bångstyrighet. Hon vägrar att bli en god maka till någon om hon inte får en enhörning i brudgåva.

Furst Morgiuz har även en bortklemad, feminint pudrad son som är vettskrämd för den jorpagniska rötan. Hela furstendömet stinker av svavelrök och de som söker audiens hos furstesonen måste tvaga sig under en veckas tid innan de ens får tillåtelse att träffa den pestmasksbärande furstesonen.

Castel Anco

Castel Anco grundades på 200-talet f.O. av den vita ankan Ambrosiuz Gråfjäder och hans två brorsöner sedan de köpt ett landområde av en lokal furste med sinade skattkistor. Idag bebos staden till största delen av människor, även om den fortfarande styrs av anksläkten Gråfjäder. Staden är en av de mest ekonomiskt starka inom det jorgundiska handelsförbundet. Castel Anco är byggd runt en i det närmaste cirkelrund bukt med ett enda smalt inlopp, vilken även tjänar som hamn. Mitt i bukten ligger Gråfjäders vattenslott, en ankanpassad byggnad som knappast har någon motsvarighet någon annanstans i Ereb. Slottet består av tre torn, ett större och två mindre, vilka binds samman av flera broar. Runt tornen finns en cirkelrund ringmur med en fällgallerförsedd portal. Muren är försedd med ett flertal försvarstorn. Det märkligaste är att alla dessa byggnader, med undantag för huvudtornet som är byggt på en liten klippholme, är uppförda direkt på havsbottnen. Där man skulle förvänta sig en borggård finns bara vatten. Detta gör slottet i det närmaste ointagligt. Eldprojektiler är värdelösa och det är svårt att resa stegar mot murarna. Vattenförsörjningen är tryggad genom en sötvattenkälla på holmen i mitten av borgen. [5]

Omluphskogen

Nordväst om Zatrabia och söder om Mörkrets Berg ligger den vilda Omluphskogen (efter det lupenska ordet "omluph" som betyder vargman). Denna skog har i all tid undvikits av den joriska befolkningen då den bebos av flera starka vargmanstammar, vilka av bondebefolkningen ofta misstas för varulvar. Vargmännen själva är rätt nöjda med detta, men har trots detta vissa handelsförbindelser med människorna för att få tag i varor de kan behöva, bl.a. stålpilspetsar och liknande produkter. Vargmännen respekterar människorna och låter dem ta det virke de behöver så länge de inte tar sig för långt in i skogen.[6]

Städer

Jorpagnas städer

Argald

Huvudartikel:Argald

Jorgund

Huvudartikel:Jorgund

Jorpagnas viktigaste handelsstad. En magikerakademi finns i staden. (MoM s. 53)

Grivela

Huvudartikel:Grivela

Camarda

Huvudstad i furstendömet Camarda och huvudsäte för Camardiska unionen. Bild: [7]

Befolkning

Människor

Människorna i dagens Jorpagna är av blandat ursprung. Majoriteten är av joriskt blod, men alla slavar av olik och blandad härkomst utgör en stor minoritet. Rester finns också av massiver som har funnits i Jorpur ända sedan före koloniseringen från Krun under Järnets Ålder.

Om ättlingar till nargurier: [8]

Jorpagnier

Dagens jorpagnier är i stort sett de samma som ur-jorerna under det första kejsardömet.

Massiver

Människofolk som även utgör Erebos urbefolkning.

Halvlängdsmän

Halvlingarna i Jorpagna är väl integrerade i det övriga samhället och räknas oftast som jorpagnier på lika linje med de joriska människorna. De jorpagniska halvlängdsmännen är i stort sett de samma som de i Nostratiet.

Vargmän

[9]

Samhälle

Statsskick

"Det är långt till Argald."

— jorpagniskt talesätt.

Jorpagna är nu indelat i ett stort antal små furstendömen.

Adelsintriger på alla plan. Stor adel med minifurstar och några storfurstar, och allt däremellan. En massa län helt enkelt. Adelsintriger och allianser på alla plan från småmaktspelare till storspelarna. Ensamma riddare kan vara suverän härskare över sin borg, kvarn och by. Detta är de minsta enheterna, de minsta furstendömena. Officiellt finns en Kejsare långt bort man skall vara lojal mot, och nog finns det en mäktig furste i närheten man allierat sig med/fruktar för att behålla sin makt, men här är det riddar Bengrum som är lagen. (Det finns en Riksstadga(?), men den ignoreras så ofta den inte passar och få furstar har implementerat den.) I vissa delar, främst Jorpagnas yttergränser men också i vissa delar av inlandet, är det vildmark med isolerade byar och län där rövarbaroner och rovriddare kramar sekinerna ur dem som vistas på deras marker. Ensamma resande kan snabbt lämnas nakna eller som korpföda, så inget sällskap är stort nog för färder genom Jorpagnas oroligare delar. Faran skall dock inte överdrivas och i de mer välbefolkade delarna kan även mindre grupper av bönder eller pilgrimer färdas någorlunda tryggt. Trots allt har mer än 600 år av grannarnas feodalism påverkat furstarna och riket som helhet. Tanken om centralstyre, lojalitet mot högre herrar finns, men fungerar inte alltid och respekteras bara när man måste. Jorpagna är för splittrat och krökt av inbördes strider och intriger för att vara en spelare i omvärldens storpolitik.

Titlarna på de hundratals furstar som finns i Jorpagna varierar så att det knappt går att ha koll på alla. Samlingsnamnet för adeln som har mark är dock furstar (omfattar alla lokalpotentater med mark). Statusen i namnet har ingen praktisk betydelse längre, det är makt i form av pengar och svärd som räknas. Många talar högtidligt om sina ärofulla rötter, som adel överallt, men få kan dra sina långa släktträd så långt som jorpagnierna där antika patricierfamiljer och även legendariska hynska hjältar och krunska prinsar kan ingå. Men som sagt, någon praktisk betydelse har titeln inte.

Ingen furstes (d.v.s. lokalpotentats) makt når längre än denne kan skicka sin lilla riddarhär. Lag och ordning beror på direkt våldsmakt. Samtidigt har flera folk dragit förbi eller till Jorpagna, och kulturella skillnader kan vara mycket stora. Småfurstarna utnyttjar alla möjligheter att berika sig, främst genom tull på olika handels- och reseföljen. Följden av den osäkra situationen är att varje bosättning är högst isolerad – samtidigt som dess långa historia (de kan ofta räkna sin härkomst tillbaka till en närliggande ruinstad) ger bosättningarna både stolthet och särprägel. Adelshärskarna kännetecknas av rampant självintresse, blodsfejder och en högst pragmatisk inställning till ingångna avtal, etc. Även om varje furste ser sig själv som en högst legitim företrädare av en högst legitim ätt (oavsett om så är fallet eller ej) beter sig de flesta som bångstyriga banditer. Vid kusten kan dock handelsvägar över vattnet skapa handel, välstånd och säkerhet.

Mäktiga politiska fraktioner

Camardiska unionen

I västra delarna av Jorpagna har ett förbund av statsstater, Camardiska unionen, bildats och blivit en potentiell maktfaktor. Camardiska unionen styrs som en slags republik, även om de enskilda furstendömena fortfarande har en hel del självstyre. Just nu är läget i hela Jorpagna spänt till bristningsgränsen. Både Camardiska unionen och ett tiotal kejsarpretendenter rustar intensivt för den kalabalik som alla är överens kommer att bryta ut när som helst...

Kanske kan man tänka sig att alla korfurstar faktiskt tillhör den dalkiska grenen. Det är detta som furstarna som bildat den Camardiska unionen är emot. Alla kejsare hittills ser de som caddister och därmed kätterska. Unionens mål är att med krig omvända resten av Jorpagna till den enda rätta tron, den aidniska, och utropa en republik som skulle få slut på de eviga krigen utan att inskränka furstendömenas frihet och handelsrättigheter, och kanske skapa rättvisare tullar furstendömena emellan, vilket alla skulle tjäna på. Det hela bäddar för ett större "religionskrig" relativt snart...

---

I västra delarna av Jorpagna har en sammanslutning av furstendömen, Camardiska unionen, bildats och blivit en maktfaktor. De förenas i sitt syn på kejsaren som en marionett i korfurstarnas händer. Alla kejsare hittills ser de som caddister och därmed kätterska. Förbundets mål är att med krig omvända resten av Jorpagna till den enda rätta tron, den aidniska, och utropa en republik som skulle få slut på de eviga krigen utan att inskränka furstendömenas frihet och deras handelsrättigheter och kanske skapa rättvisare tullar furstendömena emellan, vilket alla skulle tjäna på. Camardiska unionen styrs som en slags republik, även om de enskilda furstendömena fortfarande styr sig själva i interna frågor. Just nu är läget i hela Jorpagna spänt till bristningsgränsen. Både Camardiska unionen och ett tiotal kejsarpretendenter rustar intensivt för den kalabalik som alla är överens kommer att bryta ut när som helst.

Den Helige Odos Orden

Huvudartikel:Den Helige Odos Orden

...under arbete...

Riddarna i Den Helige Odos Orden har som sitt mål att skydda kejsaren av Jorpagna. Detta är en plikt de givit sig själva och tar på största allvar. Orden tillhör den aidniska grenen av Lysande Vägen och under tider kejsaren har kommit ur de dalkisktrognas led, vilket ofta varit fallet, har denna tydliga grund för konflikt varit tvungen att lösas. Svaga kejsare har gärna låtit sig styras av sina väktare, medan de lite klokare har valt att poängtera den urgamla sedvanan som säger att "kejsaren talar inte om gudar, kejsaren talar med". På så vis har de kunnat undgå att direkt välja sida i konflikter, vilket ofta förlängt deras liv, men förringat deras makt. Oavsett så har Den Helige Odos Orden bevakat sin position som kejsarens närmaste, då makten denna ställning ger anses viktigare än tron, även om detta aldrig skulle uttalas.

Jorgundiska handelsförbundet

Ett av de starkaste handelshusen i Berendien och Jorpagna.

Kejsaren

[Konsensus:] En "maktlös" kejsare med ett stort antal legitimeringssätt att tillsättas på.

[Det finns en kejsare (eller borde i alla fall finnas). Oftast har han varit ytterst svag, men han hjälper till att definiera vad som är Jorpagna. Några enstaka gånger har kejsaren varit stark, men sedan har denne dött, och allt fallit sönder i krig igen. Några enstaka gånger har det funnits fler än en kejsare. Kejsarens påbud är för det mesta något som följs lika hårt som medeltidens påvars bullor om förbud mot armborst eller dagens förbud mot preventivmedel. Men alla måste låtsas att de vördar kejsaren, annars tappar man mycket i trovärdighet (om nu inte kejsaren är fel och man har hittat en bättre vill säga och kämpar ädelt för att föra honom till makten).]

• Kejsaren besitter alltid Purpurtronen i huvudstaden

• Smörjes av Imperatorieordens munkar, en kvarleva av envis stockkonservatism från imperietiden. Tillber kejsaren som helig och är mycket tjuriga när de skall övertalas att smörja en ny kejsare. Har dock en förmåga att till slut böja sig för hot om våld och mutor. Skinntorra rakade surgubbar i togor.

...otaliga varianter på hur kejsaren kan hävda sin tron. På det sättet finns det alltid fog för missnöjda röster och gnäll. Det är mer eller mindre omöjligt att utse en fullt tillfredställande kejsare.

– Enligt det kejserliga regalietestamentet skall smörjningen ske i Kröningstemplet, men de visa är oeniga om vilken av forntidens alla praktfulla ruiner det rör sig om.

– Vissa anser att det krävs godkännande av samtliga korfurstar (vissa korfursteätter är utdöda), andra anser att gudarna medelst 7 järtecken skall välsigna det hela, o.s.v.

– Enligt de spröda luntor man hittat av epistessorn och riksskalden Habural Diktorus volymösa samlingar bär kejsaren alltid ett heligt spjut av elfenben, samt en ämbetsbrosch. Båda dessa har varit försvunna sedan länge...(?)

Kejsaren har rätten att under sin livstid "adoptera" en tronarvinge (som inte nödvändigtvis är hans son), vilken sedan tränas och förbereds för sin uppgift – vilket också var sed under vissa delar av romarriket. På så vis finns anledning för unga furstar att smöra för kejsaren, och giftmörda den stackars yngling som kejsaren nyligen tagit under sina vingar.

Imperatoriemunkarna sitter på sin kulle och väntar på att någon skall komma med en kejsarkandidat. De har ingen makt alls utöver att vara nödvändiga vid den traditionella smörjningen. När en kandidat förs fram så inspekterar de äkthet, anor, järtecken och gamla luntor. Även inom orden finns olika falanger som hävdar olika traditioner, alla lika övertygade om att just deras pergamentbit sitter på den uråldriga sanningen. Själva ceremonin varierar därför från gång till gång.

Det blir ingen riktig ceremoni om det inte finns pompa och ståt, korfurstar, prinsar, friherrar och borgriddare måste närvara att hylla den nye kejsaren, annars blir det inte riktigt. (Kejsar Dominitas som kröntes 373 fick uppleva det då han kröntes i smyg endast bevittnat av imperatoriemunkarna och sina väpnare. Ingen tog honom någonsin på allvar och år 375 jagades han iväg och förklarades illegitim av en enad här korfurstar, som sedan insatte kejsar Augostin under stor pompa och ståt. Augostin blev sedan en ovanligt stark kejsare och lyckades faktiskt driva in skatt från över en tredjedel av riket, innan han tragiskt giftmördades på sitt 54-årskalas).

Imperatoriemunkarna för inte fram egna arvingar. De är helt passiva tills det är dags att smörja och kröna en ny kejsare, helt enligt uråldriga traditioner. (Det är denna passivitet som gör att de har klarat sig genom århundradena.)

Alla kejsare tar sig ett namn på kejserlig jori för att understryka sin upphöjdhet.

[Ett försök till sammanställning av konsensus avseende kejsare och hur dessa tillsätts. Kan man tänka sig 5-10, men bara 2 (dina 2) har regerat över hela stor Jorpagna? Det är säkert flera av ovanstående skribenter som skulle tycka det var roligt att bidra med en kejsare och hur den fick sin legitimitet.

Antalet kejsare är jag öppen för men inte alltför många. Dock även de starkaste kejsarna har varit beroende av de starkare furstarna att hålla ordning i riket och decentraliseringen har alltid var stark. Kejsarna har vanligtvis haft utspridda domäner och ingen stark maktbas därav hovet och huvudstaden har flyttat med kejsaren. ]

Ett ambulerande hov, även om flera furstar säkert helst hade sett att kejsaren höll sig borta. "Huvudstad" är dock Argald, men inte som central ort för centrala verk o.s.v. då detta saknas i Jorpagna. Här finns dock tronen som många furstar och lärde anser viktig för kejsartiteln.

Korfurstarna

Huvudartikel:Korfurstarna

Korfurstelösningen är istället en grupp hyfsat mäktiga furstar som tillsätter en marionettsymbol de kan utnyttja för sina syften och som i utbyte får större rikedomar och tjusigare titel än han, den svage fursten (eller kanske en arvlös lillebror till någon annan furste), hade innan. Furstarnas rätt motiveras inte endast av deras styrka, utan också av lång tradition, vilket hjälper under svagare perioder, båda vilka har sitt ursprung i Mörkertidens slut och vad man då visste om Antikens Jorpagna.

...någon gång innan Stora Schismen (alltså när Arno och Caddo var centralort for HELA den Lysande Vägen) kom över Jorpagnas kejsarinsignier och skänkte dessa till en grupp furstar i resterna av det forna imperiet med avseendet att dessa skulle återskapa kejsarämbetet? Dessa så kallade korfurstar är numera av tradition och politisk nödvändighet lojala mot den dalkiska grenen av Lysande Vägen. Bidragande till detta är att Den Helige Odos Orden som självrådigt utsåg sig till väktare av den nya kejsaren är trogna den aidniska exarken och för att inte förlora sitt inflytande så stöttade korfurstarna den dalkiska exarken. Definitionerna innan några skilda riktningar i Läran fanns var nämligen inte så precisa och då mycket av den politiska striden i Jorpagna har en avsevärt starkare politisk sida än religiös, så kan dessa konstigheter fortleva, att en av dalkisktrogna korfurstar utsedd kejsare vaktas av aidnisktrogna ordensriddare.

Ett krux kan också vara att kejsarinsignierna har vissa egenskaper som skänker bäraren (kejsaren) vissa förmågor, men magiker lojala den aidniska grenen tillåter inga präster tillhörande den dalkiska grenen att undersöka och magikerna tillåts inte undersöka av prästerna. Det råder alltså en ovisshet som båda sidorna upprätthåller av fruktan för att "de andra" har rätt.

...endast ett "fåtal" anser att det krävs godkännande av korfurstarna för att kejsaren skall ses som legitim.

Cabu

Ö utanför östkusten av Jorpagna.

[10]

[11]

Militärmakt

–Legoknektar från Erebs alla hörn – kardiska riddare, dalkiska bågskyttar, trakoriska kondottiärer, berendiska spjutbärare, krunska infanterister, hynsolgiska "husarer" o.s.v.

–Pergonitergardet rekryteras från Jorpagna.

–Dalkiska legosoldater kämpar huvudsakligen i egna förband av bågskyttar. Då dessa skriver kontrakt med uppdragsgivare ingår alltid en klausul där de lovar att inte på något vis missionera för sin tro. Detta går väl ihop med dalkernas Väg som inte alls är så aktivt missionerande som fastlandsvägen samt att denna garanti, som de är noga med att hålla, också bidrar till deras rykte som pålitliga legosoldater. De många dalkiska legosoldaterna i sold hos de jorpagniska korfurstarna är således inget problem religionsmässigt, men det ger samtidigt många möjligheter för caddiska handelsintressen att dölja sina kunskapare bland bågskyttarna...

–Krunska legosoldater som slåss för de dalkisktrogna furstarna. Krun har börjat intressera sig mer för områdena väster om landet. De har goda kontakter med Caddo. Krun har gott om folk/manskap, och dalkerna gott om pengar, så med dalkiskt guld och med den krunska kejsarens tillstånd kan "den ansvarige i Stabul" (har ingen titel på denne ännu) sätta upp krunska legosoldatförband för att understödja furstar i Jorpagna med "rätt" inställning. Genom detta samarbete ökar Krun och Caddo sitt inflytande i Jorpagna...

Handel

Fraxinus skrev... [12]

Det handlas fortfarande friskt med slavar i Jorpagna, vilket ger en marknad för dessa söderut. Slavtraden går sannolikt längst Blästrarstråket. Feliciska köpmän kommer sedan till Jorpagna för att handla med slavar.

Utöver det så är salt norrifrån, t.ex. från Klomellien, en mycket viktig handelsvara i Zorakin och Jorpagna.

Det ger dessutom ytterligare en tvist i det konfliktfyllda Jorpagna. I Jorpagna finns konkurrerande aidniska, dalkiska OCH feliciska falanger med såväl ekonomiska som religiösa motiv. Utöver Jorpagniernas egna sårade stolthet av att inte längre vara den mest framstående makten i Kopparhavet.

Religion

Gamla/Joriska/Golwyndiska Gudarna

Huvudartikel:Gamla Gudarna

Lysande Vägen

Huvudartikel:Lysande Vägen

Lysande Vägen är den största religionen i Jorpagna, men den har inte samma dominerande ställning som i Kardien, Zorakin och Caddo. Den Stora Schismen som splittrade Lysande Vägen 281 e.O. fick i Jorpagna stora konsekvenser, då många furstar som valt att följa olika grenar kom att gå i krig mot varandra för att sprida den rätta tolkningen av Läran.

Aidniska grenen

Huvudartikel:Aidniska grenen av Lysande Vägen

Kerisgass av Jorpagna med säte i Jorgund är Oriumnus Krems från staden Nommem Klëv.

Dalkiska grenen

Huvudartikel:Dalkiska grenen av Lysande Vägen

Den dalkiska grenen av Lysande Vägen har i Jorpagna ett av sina starkaste fästen utanför Caddo. Av tradition brukar de åtta Korfurstarna följa den dalkiska grenen, men detta efterlevs inte alltid.

Oktagonen

Huvudartikel:Oktagonen

Unga Gudarna

Huvudartikel:Unga Gudarna

Dyrkas främst i Jorpagnas östra delar nära Berendien.

Wegil

Huvudartikel:Wegil

Kultur

Jorisk röta

Lärde Bonfermik Blånagel om Den Jurpagniske rötan

---

Det första tecknet på att du har fått den Jurpagniske rötan är att din hud plötsligt blir mycket känslig. Vid minsta blessyr fala delar av den bort och lämna vattniga sår efter sig. Dessa sår läka sedan aldrig utan sprida sig över din stackars lekamen. Snart omvandlas såren till varande bölder. Efter en fortdag når så sjukdomen sin första vändpunkt. Mången sjuk man och kvinna visa härefter tydliga tecken på tillfrisknande och få ej värre men av sjukdomen än missprydande ärr och kanske en släng av galenskap. För de flesta sjuka innebär dock vändpunkten en försämring. De varande bölderna börja kollapsa och falla sönder i en ruttnande gegga, inte helt olikt ett bortglömt äpple i en källare om våren. Odören är dock betydligt värre och mången drabbad drivs till vansinnets rand av stanken och dödsskräcken. Efter ytterligare en fortdags sjukdom når sjukdomen ånyo en kritisk punkt. Lemmar börja falla av. För mången drabbad inträffar nu döden, en plågsam och utdragen död som du inte önskar din värste ovän. I andra fall inträffar ett mirakulöst tillfrisknade. De delar av lekamen som ruttnat bort gå för alltid förlorade, men i övrigt sker en långsam förbättring. Den som överlever en långt gången Jurpagnisk röta är dock för evigt vanställd, många så illa att ej ens en mor längre kan älska dem. Dessutom bli många förvridna till sinnet, ondsinta och elaka eller förvandlas till lallande idioter.

Den Jurpagniske rötan är allestädes närvarande i Jorpagna. Vanligtvis inträffar det bara enstaka fall och det är endast i städernas slum som man kan vara säker på att alltid finna smittade. Men så, omkring en gång per generation och av orsaker som endast gudarna känner till, byter smittan karaktär och plötsligt så sprider den sig över nejderna. Från by till by vandrar den och lämnar överallt döda, vanställda och vansinniga efter sig. Ett vanligt utbrott varar i omkring ett år och når under denna tid Jorpagnas alla hörn. Vid några tillfällen har smittan i försvagad form spillt över till Jorpagnas grannar. En tumregel tycks vara att omkring en av tio smittas av rötan och av dessa överlever en av tre. Under vissa utbrott har dock så många som var tredje person drabbats. Det tycks även som att rötan sätter sig på sinnet. Många av dem som överlever korrumperas till anden och blir tungsinta och sadistiska, eller helt enkelt vansinniga. Det tycks även som att det föds betydligt fler deformerade barn efter det att ett utbrott passerat förbi och här tycks det som att det inte spelar någon roll ifall modern har smittats eller ej. Många menar även att det föds fler barn med fallenhet för magi, även om detta faktum är omtvistat bland Erebs lärde.

Rötan är omgiven av mycken vidskepelse. Det finns otaliga huskurer som sägs hjälpa, och än fler råd om hur smittan skall undvikas, men likväl tycks den var gång ostoppbar i sin framfart. Rykten säger att det en gång utvecklats en mödosam magisk ritual som kan betvinga sjukdomen hos en drabbad, men den kunskapen tycks ha gått förlorad. Andra rykten förknippar den Jurpagniske rötan med Oktagonen och demonfursten Maal, även om sjukdomens främste expert, mandelmunken Bonfermik Blånagel, menar att sjukdomen uppstår ur de ångor av dålig luft som är allestädes närvarande i Grivelas slum.

Heraldik

[13]