Mirel

Insvept i ständiga bankar av kallvåt dimma ligger mirelernas rike, mellan nordhavets stormar och Mefamirs grumliga abyss. Landet höjer sig i daggfuktiga åsryggar intäckta i mörk mossa och tagelhårt gräs, med karga toppar av vulkanisk svartsten. Det är ett vargarnas och dimbestarnas land, där mänskan får ta vad som blir över, och bita sig fast med yxa och envishet.

Makten i Mirel innehas av klaner med uråldriga anor, resliga ättlingar till de mytiska varbjörnar som slog ner sina bopålar i landet redan under Bronsets Tid. Än i dag finns det hamnskiftare bland klanmännen, stormän, yxkämpar och mystiker som kan inta björnskepnad, men de är få och blir allt färre.

Klanerna livnär sig på vallning av ullkritter och långhåriga myskfår, och lever ett halvnomadiskt liv enligt betestillgång och rådande omständigheter. De upprätthåller runda stenborgar med grästäckta spjuttorn, kummelvallar och pålverk av svart ceder. Mindre mäktiga klaner och ätter använder befästa storgårdar och nedgrävda jordhallar. Ur de vindpinade högåsarna utvinner de ypperlig bergsolja från vilken alkemisterna i Ninshiburs gille framställer en vida åtrådd och fruktad vildeld.

Mirellerna dyrkar sina förfäder och ättemödrar i en uråldrig björnkult. Mödrar tar björnungar som fostersyskon till sina egna barn, och ammar dem tillsammans för styrka och mod åt barnen. Vita björnar offras till klanfädernas ära och väldiga stridsbjörnar tränas till slagfälten för att där slåss sida vid sida med yxkastande ramhirdar och vildsinta eldkastare.

Tidigare styrdes Mirel av en klanutsedd konung med säte i Am-Korum, en stad som numera ligger i ruiner och i händerna på jättar och raggiga bergabestar. I och med Am-Korums fall gick också kungastyret under och klanerna ligger nu i en förödande och invecklad inbördes fejd. Det enda som ännu håller samman klanerna och därmed hela landet är Orakelrådet i Vangvattna Häll, en samling av präster och teosofer från när och fjärran som samlats för att tyda de profetior och visdomstyngda viskningar som de Tre Systrarna frambringar. De Tre Systrarna är fragila och mytiska varelser av okänt ursprung, nedsjunkna i de vita källorna där mirellernas urfäder sägs ha fått välsignelse att bosätta sig i landet. Systrarnas kryptiska viskningar och sianden, och Orakerådets politiskt färgade tolkningar håller nödtorftigt klanerna från att slita varandra i stycken.

Vid Mefamirs utlopp till havet och de algsjuka Karlockerträsken ligger staden Mirhamn, en liten och rörig håla av sjudande nybyggarliv och spirande handel. Staden har efter kungasätets fall blossat upp till rikets centrum, men här håller en ny maktfaktor på att bildas, en som står utanför klanernas direkta kontroll, uppbyggd på guld, lönnmord och kontakter.

Mirel
Karta
Invånarantal	-
Befolkning	- Främst mirelliska klanmän och joriska lågländare, också en hel del nargurer, enstaka halvlängdsmän
Styrelseform	- Konfliktartat klanstyre
Exportvaror	- Vildeld, ylle, hampa
Importvaror	- Slavar, järn, tobak, vete
Armé	- Ingen gemensam, endast klanernas egna hirdar
Religion	- Fädernekult, de golwyndiska gudarna
Övrigt	- Jättar härskar i nordväst och delar av det inre Mirel

Historia

Mirel Historia

Geografi

Den mireliska dimman

Dimman i Mirel är ett synnerligen tongivande och ständigt närvarande element. Även på den mest klara dag kan himlen i en handvändning beslöjas av dis, och strax glider dimsjok fram över åsryggarna tills man knappt ser handen framför sig. Vanligtvis är dagarna dock inte klara i Mirel, och dimbankarna ligger väntande och ruvar i dalsänkorna, nästlar in sig bland stammar och snår, sveper över åsryggarna med vinden, och sprider sitt dis och fuktiga töcken över landet. Det är oklart varför dimman är så påtaglig i Mirel, boklärda utlänningar orerar gärna om mötande luftströmmar av kall fukt från havet i norr, och varm ånga från sjön i söder, men de flesta mireller är eniga om att dimman bor i själva landskapet. Från fjärran sjöar och hav lånar den endast ensliga viskningar och fuktvåta ekon och suckar.

Mirellerna har egna benämningar för dimma av olika sort; den kalla Vättadimman rullar fram från Nordhavskusten och för med sig silande regn och våta dagar, ur de gamla kalderadalarna lyfter Goddorat, ogenomträngligt askvit, torr och illavarslande, och i sydliga vindar från Mefamirs vidder dröjer det inte länge förrän Gamla Änkan breder ut sig över landskapet, varmvåt och mörk, med gastar och lyktgubbar i sitt följe.

Dimman har en speciell och viktig plats i det mirelliska samhället. Dels anses den vara samlingsplats för de döda och därtill är den också direkt kopplad till hamnskiftandet. En hamnskiftare byter snabbt och smärtfritt skepnad i dimman, och ibland kan det rentav ske av sig själv utan att hamnskiftaren märker något. Det sägs att Mon-um-Nôn, den allra första skinnbytaren, fick sin gåva genom dimman. Mirellerna drar också gärna långa historier om hur hela arméer utplånats av dimsjok och hur hur dimman hjälpt listiga hjältar att utföra stordåd. Mirelliska schamaner och visdomsmän sägs ibland föra ut sjuka i dimman och återvända med dem friska och återställda. Många trollkunniga använder sig också av dimman, och det påstås att Altors lagar är lätta att bända i dimmans skydd, och att dörrarna till andra världar lätt glider upp.

Aoma Akurak, den enda av Mirels få magiker som gjort sig känd i omvärlden, hävdade att dimman var det åttonde elementet, och han lyckades till och med frammana dimmans elementar; Nebulan. Nebulan anses vara en synnerligen opålitlig bundsförvant, nyckfull och svår att bemästra. Akurak försvann själv som följd av sina experiment, troligen vid åkallandet av en kraftig Nebula, och hans verk om dimmans uppbyggnad blev aldrig fullbordade.

Dimbesten

En annan egenhet för den mirelliska dimman är dimbesten, ett fasansfullt vidunder och landets mest fruktade best. Dimbesten sägs kunna använda sig av dimman i sin jakt och kan försvinna spårlöst eller dyka upp där man minst av allt anar. Dens blodtörst är sägenomspunnen, och den är ett ytterst prestigefyllt byte. Antalet fällda dimbestar i Mirel torde dock gå att räkna på en hand. Den jorikse bestiologen Ulon Paramarr skrev följande i sitt verk, "Det zoologiska mångfaldet uti Imperiets vindlande domäner":

”5e legionen presenterade mig idag ett exemplar av den sägenomspunna dimbesten från det fjärran barbariska Mirel. Det torra och utmärglade lik som lades för mina fötter sades ha tagit med sig 11 män till Ereshkigals hallar, men jag tog mig friheten att bemöta det befängda påståendet med en torr kommentar om fiskehistorier. Jag blev dock synnerligen bryskt utvisad från lägret, och jag oroar mig nu för att det utlovade svinvalskadavret kommer att låta vänta på sig, tack till min oförsiktiga tunga. Men dimbesten uppvisar alltså inga direkt häpnadsväckande upptäckter vid ett standardzoonometriskt disecarum anatomii. Den är en vardaglig svart tigerbesläktad predator av typiskt nordröna fysionom, visserligen med ett säreget och kraftigt sågtandat käkparti. Därtill är ögonen sällsamma; Ögonloberna har en kraftig Cornea och är helt blekgrå och stirrigt dimmiga utan vare sig iris, pupill eller ögonlock. Allt som allt en ruskig best att åse förvisso, även som flådd och dissekerad, men knappast värd de myter som spridits kring den.”

Paramarr hade dock aldrig sett en levande dimbest. Han hade aldrig hört dess ensliga tjut över mörknande kullar, aldrig sett hur den lurar både drevhundar och jaktmän, isolerar en liten grupp jägare i dimman och dräper dem en och en i osynliga attacker. Paramarr hade aldrig sett härdade krigare gråta av lycka över att dimman lättat och jaktens mardrömmar upphört.

Viktiga platser och fraktioner

Mefamir

Den väldiga sjön anses av Enkimunkarna vara det Altoriska livets urvagga och en av portarna ner till sötvattengudens sanslösa avgrundshav, det bottenlösa Abzu. Även om det inte är många som orkar lyssna på prästernas rödkindat entusiastiska utläggningar så är det ett faktum att ytterst sällsamma fiskar ibland spolas upp på Mefamirs stränder; rangliga och bleka urmalar med hemvist i det mörkaste djup, tomma torkade romkapslar, stora som gödsvin, och glosögt stirrande djupslamsulkar med spretande gälgaddar och lysande skäggtömmar. Många av de vanliga bytesfiskarna för strändernas folk bär besynnerliga tecken på ett liv måhända ämnat för landbacken eller en amfibisk tillvaro, tex benkarpen, den taggfeniga vingan och salamandermalen. Nya vattenfän hittas sgs varje månad av sjöns Enkimunkar, och det är allmänt känt att ute i sjöns öga kan vad som helst uppenbara sig. Ibland siktas kadavret från någon väldig best flytande ute på vidderna som en bisarr ö av fjällpikar, knölhorn och ruttnande ister, omgiven av skränande stormfåglar och ashungriga havsgamar, och sjöns mitt undviks nogrant av handels- och fiksefartyg.

Vattnet i sjön är mörkt och ofta grumlat av algsjok och svarta snärjande bottenväxter, illryktade dränkarsnår som anses kunna dra ner folk i djupet och där sakta förtära sitt offer. På vissa ställen bildar undervattensväxtligheten en sådan ogenomtränglig massa av täta brunslaskiga ytblad och giftiga blomdungar i en sjuklig soppa att tom joriska timmerskepp ibland hjälplöst fastnar i det. Det näringsrika vattnet gör dock fiske och snäckodling lönsamma. Förutom de ovannämnda fiskarna odlas bleka spindelkräftor och ett tåligt algsiden som dock aldrig blir av med sin gråsjaskigt grumliga nyans och följdaktligen inte når upp till havsodlad standard.

En vanlig syn ute på sjön är Enkiprästernas flytande tempel, sammansnodda små klungor av vasstak, sävmattor och läderpontoner. Här sysselsätter sig prästerskapet med att mäta fukthalter, samla kondens, tyda fiskinälvor och odla slamväxter. De tar gärna emot besökare och härbärgerar gästvilligt resenärer, men deras pråckande entusiasm för slemmiga kallbad med alger och iglar, och diverse vass- och tångbaserade dieter håller de flesta på långt håll från sjötemplen. Många av templena har samlat till sig fiskare, pråmskeppare och snäckdraggare, och utvecklats till små flytande tempelbyar.

Ett återkommande fenomen kring Mefamirs stränder är de kraftiga översvämningarna. De kommer ofta utan förvarning och ackompanjerad av mörka moln och rykande oväder vräker sjön över sina brädder och svämmar ut över odlingar och bebyggelse i ett gyttjebrunt flöde av virvlar och forsar. Översvämningarna kan hålla i sig i flera veckor och är till stort besvär för strandfolkets algodlingar, beten och byggnader (som ofta uppförs på kraftiga pålar och stenfundament). Men Enkiprästen gläds, mäter ytnivåer, analyserar slaggrester och njuter av gudens outgrundliga visdom.

De flesta skepp på Mefamir är lätta och smäckra vassgalärer, ofta dubbelskrovade med båda förarna elegant sammanvävda i en vid båge, med luftiga sidensegel och fåtalig besättning för snabb transport över grundbankar och algsnår. Tyngre pråmskepp av höglandsceder förekommer också för större frakt. Dessa utrustas ofta med roddarslavar och kraftiga simmarsvin som kan dra skeppen genom slammiga ställen. Det kanske snabbaste sättet att färdas på sjön är dock de sk våglöparna. Denna insektliknande varelse utnyttjas främst av Enkiprästerna på sjön. Prästerksapet är också de enda som behärskar tränandet av denna flybenta best. Våglöparna har en liten hårdhudad kropp och sex mycket långa spretande ben, trådsmala och utrustade med besynnerliga fransfötter med vilka våglöparna kan utnyttja sjöns ytspänning och röra sig på vattenytan som om det vore fast mark. Våglöparna kan inte bära mycket mer än en man, men erbjuder en vindsnabb transport utan bekymmer för grund och algtrassel.

Samhälle

Folket

Mireliska klanmän

Klanmännen är Mirels ryggrad och makthavare. Klanfolket kan grovt rangordnas enligt följande:

- Stormän och Tronhövdingar: Ledare över sin klan, ofta med anor till Am-Korums tronhallar eller mytiska hamnskiftare. Titeln tronhövding tar de kaxigaste, som anser sig vara värdiga arvingar till den raserade tronen.

- Vardbane och Dimmspinnare: Vardbane (kvinnlig = Valdröga) är erfarna krigare som rider på och strider med bärsärkstränade björnar. En grupp av Vardbanar kallas för Risthird. Dimmspinnare är schamaner, ofta kringströvande. De håller ordning på den muntliga traditionen i landet, sprider legender, botar sjuka, håller reda på ätteandar och mirelernas mytiska andeväsen. De anses också kunna tyda dimman och dess dunkla budskap.

- Herdar och hirdkrigare: Till dessa kan merparten av klanfolket räknas. Vindbitna och bistra överlevare med ramspjut, bastsärk och vargskinn.

- Vindklaner: Vindklanerna är lågättade familjer utan samhörighet till en större klan. Dessa familjeklaner är oftast allierade med någon storklan.

Joriska lågländare och halvlängdsmän i byarna kring kusten

Till dessa kan man räkna all fast bostsättning i städerna och längs kusten. Ofta är det fråga om jordsuttna och långättade bybor som odlar korn och halmrova, fiskar och idkar småskalig handel över Mefamir. Till de, i klanmännens ögon, mera respekterade lågländarna hör Ninshiburs prästerskap och dess heliga eldskrigare. Alla som klart kan förknippas med Mefamirs sjö på sätt eller annat, (sjöfarare, snäckodlare, fiskare, Enkipräster mm) är dock enligt klanfolkets rangordning knappt värda mer än det bruna slam som sjön spolar upp på stranden efter höstvindarna.

Narguriska hästnomader

Dessa klassas vanligtvis som eländiga grästjuvar och jagas likt buskharar, skoningslöst och till sista man. Vissa ryttarfolk har dock fått en viss status genom avtal, nonchalans, guld och spjutmakt och betraktas av klanfolket med stilla misstänksamhet.

Jättarna i Burunloth

Svartblod och djuriska halvfolk

Om mirelernas nomadiskhet

Mirellerna kan sägas vara halvnomadiska och rör sig i ett oregelbundet system över landets vindvåta marker. Klanerna kontrollerar ett antal rundborgar, jordhallar och pålhus, och rör sig mellan dem enligt betestillgång och politisk situation. Oftast stannar man på ett ställe i ett halvår, men ibland upp till 3 till 4 år om tiderna är goda. De borgar och storgårdar som inte är i användning står tomma och kurar ensligt över det karga landskapet. Allt av värde har klanerna tagit med sig och kvar finns bara barskrapade stenvalv, ensamma brunnshål och bastanta cederstommar. Ibland lämnas s.k. vintervakter kvar, en eller två borgherdar som lever på sparlåga i något snöpiskat porttorn. Vanligt är också att endast förfädernas bistra andar, från tomborgens gravkamrar och ättekummel, håller oönskade inkräktare och illgörare borta.

När klanen sedan återvänder låser man upp stenportar, sveper bastmattor som tak över nakna balkar, hänger pälsar och vaggmattor mellan grånnade pelare, slår låga i eldstäder, rensar slam ur vattenhål, jagar bort korpugglor och småskrymt, och hugger bort sly och mossa som rotat sig mellan golvblock och trappavsatser.

Klanerna företar sina vandringar till fots, enligt urgamla seder, och nyttjar hästar endast till draghjälp. Också vagnar används rätt sällan i det oländiga landskapet, hellre packar man direkt på djuren eller släpar på vidjeslädar och bär i bastkorgar på ryggen. Förutom hästar (den palinoriska stridshästen uppskattas mycket för sin ypperliga packförmåga...) använder man som packdjur också väldiga "orommoth", en svartraggig släkting till den ullhåriga noshörningen, med ett kraftigt käkparti belamrat av knöliga tandhorn, och platta hornutväxter längs hela pannan och nosen, upp till den hårdpansrade ryggpuckeln. Denna s.k. ragghorning är en formidabel släpare, men både trög och långsam. Björnar används aldrig till transport, annat än av högt uppsatta krigare.