Klomelliska dialoger: Skillnad mellan sidversioner
Ingen redigeringssammanfattning |
Ingen redigeringssammanfattning |
||
Rad 175: | Rad 175: | ||
[[Gust Gombastur]], Handelshuset Gombasturs handelsstation i Melorgh.|}} | [[Gust Gombastur]], Handelshuset Gombasturs handelsstation i Melorgh.|}} | ||
==Dialog från möte i Mercansa Handelsråd== | |||
[http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=26997#p26997] | |||
{{citat|"Varje registrerat handelshus har en röst". Jamen, vårt är ju så stort, säger herr Nusemang, så vi borde ha femton röster. Faktum är att det ÄR femton olika handelshus. OK, ett drivs av min måg, och det där av min skuldslav, och ett tredje av min dotter, men det är olika handelshus. Jag lovar. | |||
Herr Gombastur är mycket förolämpad av att trettio orchiska handelshus, baserade i Mercanas kåkstad, inte har godkänts. Handelsrådets krav på att husen faktiskt skall bedriva HANDEL tycker han är kinkigt - han har minsann aldrig sett någon officiell dokumentation över Handelshuskompaniets handel, men om sådan gjordes offentlig kan vi ju börja diskutera... | |||
Herr Cusmar föreslår att man skall få röster utifrån hur mycket skatt man betalar, men alla andra röstar ner honom, och ser förslaget som ett skamlöst sätt att slå mynt av att han blivit tungt beskattad. Att smita undan skatten är en nationalsport i Mercana, och Cusmar borde inte låtsas att han betalar för stadens bästa. | |||
Buacka vill att ankhandelshusen Mogger och Hudsa skall ha rösträtt. De kan inte bli diskriminerade bara för att huvudkontoren ligger utomlands.|}} |
Versionen från 16 mars 2022 kl. 20.48
En samling texter rörande Klomellien utförda i form av samtal mellan olika personer. Huruvida det rör sig om en eller flera författare är okänt, likaså vem som sammanställd textsamlingen. Graden av verklighet i innehållet är blandad men läses ändå oftast med stort nöje.
Dialog från Mercanas rådhus
Nibs, rådhusskrivare: ”Punkt 17, en skrivelse från medborgaren Baldyr Brummare. Han föreslår att stadsledningen skall börja ta Remuntra på allvar.”
Otte Cusmar, stadsmästare: ”Ta dem på allvar? Men de är ju så skrattretande?”
Haliban Nusemang, också stadsmästare: ”Aldrig hört talas om karln! Nästa ärende!”
Nibs: ”Han menar att Remuntra är ett hot mot staden, och…”
Otte: ”Oahaha! Ha! Ha! Ha!”
Haliban: ”Skall du inte rensa bland ärendena, din lata odåga?”
Nibs: ”Han skriver på uppdrag av rådsmedlemmen herr Gust Gombastur, vars systerson har anslutit sig till Remuntra.”
Otte: ”oahahaha…Vad tusan! Då måste vi ta saken på allvar. Vilken systerson skulle det vara fråga om?”
Nibs: ”Unge herr Turgel.”
Otte: ”Turgel, Turgel, det var han som pratade både svartiska och kardiska. En förlust, en förlust i sanning. Smart pojk…”
Haliban: ”Men inte en av VÅRA pojkar. Slapp uppfostran är vad det är, säger jag. Gust kan inte uppfostra sina barn…”
Otte: ”Sina?”
Haliban: ”Eller sin systers! Vad vill han att vi skall göra? Jag vägrar att ta av stadens pengar för att bekosta en massa dumma svavelkurer och sju dagars andeutdrivningar. Sånt får familjerna stå för själva.”
Nibs: ”Han tycker att Remuntra får för mycket uppmärksamhet, och borde förpassas från Olems Tempel.”
Otte: ”Omöjligt! De är en turistattraktion! Olems överstepräst Bop skulle aldrig gå med på det!”
Haliban: ”Vänta lite. Bop gör som vi säger åt honom. Det stämmer faktiskt att trakorierna inte går i närheten av templet eftersom de är så rädda för fånarna…”
Otte: ”Vad gör det för skillnad? Det är ju inget inträde vid templet!”
Haliban: ”Nej, just det. Vet du vad min krögare sade? Han sade att han brukar gå och titta på muntrisarna varje dag, och att det gör honom på bättre humör än en offentlig avrättning.”
Otte: ”Men vi kan inte ta inträde vid templet. Olem skulle låta himlen falla ner över våra huvuden.”
Haliban: ”Vi kan flytta på muntrisarna. Då får Gust som han vill, och vi kan ta inträde.”
Otte: ”Det låter riskabelt. Bop skulle bli sur, och om det skulle bli något trassel, och de där typerna faktiskt skulle vara farliga på något sätt skulle folk kunna börja skylla på oss.”
Haliban: ”Äh, Bop kan få låna dem några dar i veckan. Det blir en större attraktion om de inte är där hela tiden. Den som klär av sig snabbt får inga guldmynt, som min gamla mamma brukade säga. Och vem har sagt att VI skall stå för det?”
Otte: ”En stadsentreprenad! Perfekt! Jag vet precis vem som förtjänar att hålla i sörjan!”
Haliban: ”Om du tänker på den oplockade gåsen Buacka, som bara vill ha mer och mer…”
Otte: ”Nej, nej. Han är för smart för att gå på det. Men det där slemmiga krypet Alastor Nunk har krälat omkring här i rådhuset och tiggt om att få en ny chans…”
Haliban: ”Efter att ha försökt blåsa oss alla på pengar? Hellre dricker jag Marcias piss!”
Otte: ”Så varför inte pracka på honom det här riskprojektet? Jag tror jag vet hur vi skall göra. Nunk kan hyra några svartisar i fattigkvarteren, de har aldrig drabbats. De talar inte jori, muntrisarna talar inte svartiska. Bra vakter. Han kan gräva en grop utanför östra porten…”
Haliban: ”…där din taverna ligger…”
Otte: ”…och ta inträde från de som inte kan få nog av apkonsterna. Vet du, eftersom jag har tänkt ut alltsammans är det inte mer än rätt att Alastor Nunk betalar procent till mig.”
Haliban: ”Oss.”
Otte: ”Oss. Låt säga tio procent till mig, tio procent till dig och tio procent till staden.”
Nibs: ”Ursäkta, men är inte stadsentreprenader förbundna med fasta avgifter till stadens kassa?”
Haliban: ”Det ena utesluter väl inte det andra? Nästa ärende, bläckslickare!”
Otte: ”Och se till att påminna Bop om att spika upp några Olemöron och Olemögon på pålar ovanför gropen, så bli Olem nöjd. Höga pelare, så de inte får något träck kastat på sig.”
Haliban: ”Och vill Bop ha en staty till, så kan du be honom att dra dit coffan växer…”
Otte: ”…så kan du be honom att fråga Alastor Nunk!”
Haliban: ”He! He!”
Otte: ”Höhöhöhö!”
Nibs: ”Punkt 18. Herr Buacka ansöker om rätt att fortsätta bedriva handel med renat salt på Hisskov.”
Haliban: ”Fräcka fjäderfä! Det är mitt monopol! När började han…?”
Otte: ”Lugn, lugn!”
Dialog mellan svartfolk
Tugg Tugg: Korkade Grushack, har din husse Hurduck dödat draken än?
Grushack: Det har han, du fete!
Tugg Tugg: Så var är drakdödaren, din loppa?
Grushack: Jag stack Hurduck i ryggen med min stridsgaffel, så nu är JAG en drakdödare! Drakdödaren Grushack!
Tugg Tugg: Kom hit så att jag får äta upp dig...
Ta över andras trofeer, vad är det för sätt...
En mullig mö OCH ett hydrahuvud. Bäst att hålla Nusemang hemma. Tyvärr hålls ju mötena i Mercana...
Dialog mellan stadsmästare
Bäste kusin!
Då ni var frånvarande från det senaste gillet i Unionssalen tänkte jag att det kunde gläjda er att ta del av det timade. Hoppas att förhandlingarna med orcherna gick bra, och att vi slipper fler förseningar i leveranserna.
Som ni vet har salen putsats från golv till tak, och de gamla flaggorna har rengjorts och lagats. Det här gav gamle Bop ett tillfälle att glänsa. När Melorghs flagga vecklades ut så skaldade han: ”Dagblinda dårpippin dråsar drumligt…”osv
Uttrycket ”Dagblinda dårpippin” uppskattades och upprepades flera gånger vid bordet. Vi får se vad melorghierna tycker när de får höra vad vi kallar deras fina Dunderuggla, vissa av våra kolleger har ju aldrig vett att hålla käften när de borde, men desto mer affärer för oss, inte sant?
När Triskas flagga visades för första gången så grymtades och morrades det över maten. Maken till stöddighet! En kimera! Alla hatar de där bestarna, så det är väl passande att de där vandalerna gjort den till sin. Bop drog ner ett rejält gapskratt när han kallade Triskas kimera för ”monstret med tre huvuden och två ryggar”.
Bozsas fana fick Bop att resa sig och gå runt och imitera en blind magiker. Han krockade med väggar och talade med nasal stämma till salens statyer, till allmän munterhet.
Bop tystnade när alla fick se Brikhos vapen. Inte ens han kan skämta om dess röda färg, som bara får en att tänka på spillt människoblod. Tvi vale för svartfolken! Era affärspartners givetvis undantagna, käre kusin!
Sanzas gulliga lilla blomma drog ner så mycket fnissanden att Bop inte kunde göra sig hörd. De är ju för söta, de små gynnarna! Kan du se en halvmansplutt svinga en yxa? Tur att vi inte hade bjudit in några av dem. Buacka skrattade dock högljutt med. Säga vad man vill om ankorna, de är inga dysterprickar precis.
Hamurs vapen passerade obemärkt tills Bop frågade vad vi gav för hackan. Först förstod vi inte vad han menade, men när han påpekade vilka fina yxor som fanns i hans butik såg vi hur lik Hamurs vapensköld är en vanlig handelsbods, så nu heter Hamurs fana ”Förrådsflaggan”.
Hisskovs fana fick mig att vråla ”Båten brinner, båten brinner” och kasta mitt vin mot den fåniga eldspippin. Alla skrattade uppskattande åt mitt skämt, till och med Bop, fast jag tog över hans roll.
När vår egen praktfulla fana kom till synes svällde alla hjärtan av stolthet. Som bonad, som sköld eller som fana, den söker sin like i landet eller i hela världen. Visste ni förresten att ni kallas ”bithunden” efter hunden på vapenskölden? Ni biter fast och släpper inte taget! Hela församlingen hyllade er i er frånvaro med ett högljutt skällande och gläfsande!
Kvällens höjdpunkt var nog ändå när Bop stämde upp ”Björnen sover” utan att stroppen Haliban märkte nåt. Haliban var alldeles uppslukade av sin tallrik och sin bägare, och reagerade inte förrän vi kom till ”men man kan dock honom aldrig tro”. Då han förstod att vi gjorde narr av honom reste han sig med ett ilsket rytande! Det var obetalbart! Jag önskar att ni hade sett det!
Dialog från ett klomellisk häroldshus
Klanledare Greldan skvätter blod på skölden för att inviga den.
Pukis överstepräst Vorgal Voosch begrundar färgen vitt. Den står för saltgudinnan, men hon är ganska obetydlig, och för Ögat, som dessutom använder sig av pyramider. Hm, det här kommer att bli problem i framtiden, tänker han, men inte kan de väl använda sig av en så enkel symbol i sina besvärjelser. Men kanske om den bärs av tusenden? Nej, jag får aldrig folket att gå med på en ny symbol. Triangeln förblir där den är, tills någon annan kommer på att den står för Ögat. Jag väljer mina strider, och efteråt kan kanske Pukis stolta emblem pryda vår stads vapen. Ingenting är enkelt i Melorgh.
Bozsa kanske skulle klaga på att det saknas en del detaljer, men vill chefsheraldikern bespara dem skammen i deras gamla hafsverk utan att de behöver medge något offentligt, så inte skall de klaga.
Yolevs ceremonimästare vill se stadens timglas.
Yolevs ceremonimästare nickar gillande.
Bozsas ledare ger den pratsamme Andarov Kalamir strafftjänstgöring för att han uppmärksammade chefsheraldikern på den där pinsamma röda ormen. Andarov skriker i protest att de åtminstone slapp den grammatiskt felaktiga texten runt ormen, och blir nerslängd i Gimdis.
Dialog mellan melorghier och trisker
Klippans utvalda hälsar de nobla krigarna av Cudda, Wodurs helgade förkämpar!
I hägn av gudarna håller vi fast vid våra fäders och förfäders vägar, och låter oss ej styras av sådana nycker som i det gudlösa Mercana kallas för ”mode”. Den goda triskiska ullen kan aldrig formas till ett skamlöst åtsittande plagg, ej heller frestas dess bärare till syndig fåfänga. Låt det vara allom känt att ingen melorghier lider av sin sköna kåpa, ty vi behandlar sedan länge klanen Cuddas hantverk med växtsafter för att skänka dem mjukhet. Den melorghier som önskar göra bot för sina synder med en renande strävhet i sitt plagg bär istället melorghiskt linne, det tyg som klippan själv skänkte oss, ett välsignat material som innan vi fann Garrika förhindrade oss från att övermannas av sömn även under det hårdaste arbete. Kåpan, som vi bär som ett ytterplagg, skyddar oss väl mot regn och kyla. När jag skriver detta sitter jag i min underjordiska kammare under Pukis Tempel, prisad vare Puki, och jag kan se vattnet droppa från stenväggarna. Min enda värmekälla är det vaxljus i vars ljus jag skriver, men tack vare min kåpa är jag varm. Vår stads pengar slösas därmed inte heller på onödigt bränsle, som vi skulle vara tvungna att importera.
Måtte gudarna skydda er, särskilt mot mercanska handelsränker!
Dialog mellan handlare
Grivel, din skuldsatta träl!
Skicka hit resten av tyglagret innan det hunnit gå ner för floden! Det trakoriska restpartiet säljer som flinta vid en stening. Jag visste att vi kunde sälja tyget för ett bra pris någon annanstans när fläsktunnan Haliban tog över skrädderiet och sänkte priserna. Jag tänker inte vänta ett år innan vi har ett eget fungerande skrädderi igen, jag vill gå med vinst nu. Glöm Hisskov, det kanske ger lite bättre med pengar vid själva försäljningen, men det uppväger inte transporten och risken för triskiska sjöpirater. Här syr det fina folket kåpor av det lila tyget och underkläder av allt det andra, tro det eller ej. Skicka över tjugo tunnor kol när du ändå utrustar expeditionen, här är svinkallt uppe på platån. Jag kommer inte att ha svårt att sälja det jag får över, det kan jag lova dig. Och se till att ha böckerna i ordning när jag kommer hem den här gången, din lata horunge.
Gust Gombastur, Handelshuset Gombasturs handelsstation i Melorgh.
Dialog från möte i Mercansa Handelsråd
"Varje registrerat handelshus har en röst". Jamen, vårt är ju så stort, säger herr Nusemang, så vi borde ha femton röster. Faktum är att det ÄR femton olika handelshus. OK, ett drivs av min måg, och det där av min skuldslav, och ett tredje av min dotter, men det är olika handelshus. Jag lovar.
Herr Gombastur är mycket förolämpad av att trettio orchiska handelshus, baserade i Mercanas kåkstad, inte har godkänts. Handelsrådets krav på att husen faktiskt skall bedriva HANDEL tycker han är kinkigt - han har minsann aldrig sett någon officiell dokumentation över Handelshuskompaniets handel, men om sådan gjordes offentlig kan vi ju börja diskutera...
Herr Cusmar föreslår att man skall få röster utifrån hur mycket skatt man betalar, men alla andra röstar ner honom, och ser förslaget som ett skamlöst sätt att slå mynt av att han blivit tungt beskattad. Att smita undan skatten är en nationalsport i Mercana, och Cusmar borde inte låtsas att han betalar för stadens bästa.
Buacka vill att ankhandelshusen Mogger och Hudsa skall ha rösträtt. De kan inte bli diskriminerade bara för att huvudkontoren ligger utomlands.