Klomellien

Klomellien
Karta
Invånarantal	-
Befolkning	-
Huvudstad	Mercana (ca -)
Styrelseform	-
Exportvaror	-
Importvaror	-
Armé	-
Religion	-
Övrigt	-

Under arbete, saxat ur forumet

(Detta är tänkt att försvinna allterfetrsom Klomellien framskrider)

• Jag tänker mig mkt långa, djupa, släta sandstränder. Långgrunt. Starkt tidvatten. Sköldpaddorna lägger sina ägg här. Människorna skyddar dom.

• Lite mera tankar om sköldpaddorna (som jag tyckte var det tuffaste som fanns när det begav sig (och det sitter väl lite i ännu...))

Kusten har också väldiga vassvidder, förrädiska sandbankar som flyttar på sig, längre in slamslätter och vattensjuka flodängar, konstanta översvämningar mm. En klomul är helt enkelt oöverträffbar som transport här. På handelsplatserna (i skuggiga och välbevakade algsidentält) säljer de finaste köpmännen verkliga skatter; sköldpaddsägg i slemfyllda kalkstenskar. Bredvid står fläktarslavar och äggmödrar som ser till att den optimala temperaturen hålls konstant.

• De lokala furstarna håller sig med specialutbildade dykare, sk skalborrare, vars uppgift är att ta sig fram till fiendeklomuler, borra hål i skalet och fylla det med salt. Detta får de sävliga och lugna djuren att löpa amok, med stor förödelse som följd.

• Kanke lite sydenglands kust. Små öar en bit ut med borgar på som bara går att nå under ebb, och tidvattnet kommer fort.....

• Själv ser jag Klomellien lite som Trakorien, alltså en väldigt dynamisk men liten region som trots mäktiga inrikesmakter inte påverkat omvärlden nämnvärt.

• Regionen är en löst sammanhållen statt som styrs av den Klomelliska Unionen. Det är handelsstadens Mercanas handelsråd som står i spetesen för unionen. Unionen styrs i övrigt av 11 rådsmedlemmar som alla representerar en region, ett folk eller annan makt som ev en eller annan orsak är av betydelse för Klomellien. Mest uppseendeväckande i omvärldens ögon är att orchhövdingen Gaaurk förlänats en plats i rådet. De 11 rådesmedlemmarna och deras respektive regioner ligger ofta i krig med varandra och intrigerna tycks vara den viktigtigaste ingridiensen vid rådsmötena.

• Klomellien grundades av joriska oliktänkare som flydde Jorpagna under 800-talet fO. Redan då var klomellien befolkat av främst svartfolk, men även flera starka vargmannastammar. Klomellien drabbades nästan inte alls av 3:e konfluxen och en säregen blandkultur frodades därför i Melashbergens skugga. Under en tid var Klomellien något av en vallfärdsort för nekromatiker och det finns en mängd förfallna akademier från den tiden.

• Klomellien ligger väl skyddat bakom en väldig bergskedja och det är sannolikt anledningen till att riket aldrig spelat någon roll i historien eller alls märkts av. Det och inre stridigheter. Klomellien genomskärs av floden Maure. Floden mynnar ut i Gryppas vik vid staden Mervcana som klyvs av den. Stadens norra bank erövrades av piraten Gryppa Gultand och såldes till Magilre.

• Landet har ingen enhetlig religion utan en mängd gudar tillbeds, som exempelvis Olem den late, som tros vara djupt uttråkad av sina skapelser varför dess tillbedjare gör allt de kan för att roa Olem. Avarter av såväl Lysande vägen och Aesirsyrkan återfinns inom rikets gränser.

• Lite idéer till "de 101" magiakademiernas stad (ej mina citationstecken)

1) Stadens furstesläkt har länge varit mecenater till flyende magiker från hela Ereb. Särskilt Nya Arno har varit en flyktväg från Caddo för magiker. I anslutning till furstepalatset ligger därför ett komplex av universitetsbyggnader och magiteoretiska instiutioner. Det är ingen som riktigt har ordning på hur många fakultet som finns där, och man brukar tala om "de 101" akademierna, trots att det varierar högst markant hur många magiker som bor där. Citationstecknen kommer sig av att ingen vet hur många fakultet där finns. Egentligen bor där nog inte mer än runt hundra magiker. (Fortf. hög siffra)

2) Staden styrs av adelssläkter, vissa uråldriga, med en förkärlek för mystik, ockultism och magi. Det går inte att ha inflytande i staden utan att vara med i ett av de "etthundra och en" mystiska sällskap och magikerordnar som finns i staden. Citationstecknen beror på att vissa av dessa mystiska ordnar bara är hedersordnar utan innehåll, medan andra sysslar med politiskt ränkspel, och bara en handfull lär faktiskt ut magiska skolor.

3) Staden styrs magokratiskt, från något hundratal ("etthundra och en") torn som är uppsamlingspunkter för stadens magikeradel. Ett dussin släkter, där alla underhåller åtminstone ett par magiker, styr staden från något dussin torn vardera. Kampen om kontroll över staden och över de strategiska tornen är en evig prestige- och maktkamp mellan släkterna. Tornen är även provosoriska laboratrium och studiekammare för de aktade magikerna, som ständigt försöker komma på nya sätt att använda sin konst för släktens fromma.

• Vad jag gärna ser är att man tonar ner alla "miniriken". Ett minijorduashur, ett minijorpagna, ett minisvartfolksland, ett minicaddo, ett minihalvlängdsrike m.m. Inte så spännande. Om man istället utgår från ovan nämnda idé om att det snarare än furstar (som i ett medeltida Italien) som styr olika regioner och ständigt krigar kan man istället låta kulturen vara ganska homogen men ändå behålla stora skillnader i styre och liknande.

• I EA nämns silver som en naturtillgång. Tycker det känns som en vettig tillgång för Klomellien.

• Ser gärna svartfolket i Birkho som en rejäl böld i arslet på de övriga "staterna", och som tvingar fram svettpärlor i pannan på varje klomellisk ämbetsman när de förs på tal. Klomellerna skulle ge vad som helst för att få bort dem, de är en skam för hela regionen och tillför absolut inget (mer än oxflugor och elände) men staden är utomordentligt väl befäst och svartfolken många till antalet. Därtill ännu inre oenigheter och intriger de övriga emellan som Didra skriver, och svartfolken sitter där de sitter. (Skamen ökas ännu av att de övriga klomellerna ibland tvingas förhandla och jämka med packet)

• Tänker mig att kust och flodområdena var "obebodda" innan landet koloniserades. Ingen vågade sig nära de äggsjuka sköldpaddorna. Dvärgar,svartfolk och vargmän var inte heller naturliga kustfolk. Nybyggarna tämjde dem och blev mästare av kusterna och floden. Inlandet, bergen och skogarna styrs fortfarande av vargmän, orcher och dvärgar. Sköldpaddorna sköter också handeln på floden, där båtar inte kan passera pga svåra terrängförhållanden som sköldpaddorna klarar utmärkt. Dvärgarna m.m är alltså beroende av kustfolket för att transportera ut sina varor och dessa gnuggar sina händer över de fina inkomster de gör med handeln.

• Framträder en bild av ett land där de riktiga klomellierna(människor och till viss del halvisar) styr genom att sitta inne med nycklarna, handeln och kontrollen över kusten(kontakten med omvärlden) och floden(landets pulsåder) men egentligen har den militära makten att styra alla regioner förutom de egna. Alla vet detta och i de möten("rådsmöten"?) man har några ggr/år är det ett politiskt ränksmideri utan dess like, men man håller sig oftast lugn då man annars blir bojkottad.

• Orcherna är fortf. ett olöst problem. Gillade fortf. tanken att de är relativt accepterade. Men då behöver de något som gör att de accepteras. Silvergruvor är för åtråvärda tycker jag, varför inte kalla på ett korståg och utrota svartisarna. Eller kanske inte.

• Fick en ide, Boris. Kanske det kryllar av svartfolk på andra sidan bergen. På "insidan", just vid brikho har de en tungt befäst bastion. Dock är orcherna här av en ovanligt vettig stam. De tar avstånd från barbarorcherna på andra sidan bergen och skyddar klommellien mot dessa. Detta innebär också att de har ensamrätt på handeln västerut genom brikhopasset. På så sätt är de bomben i kalla kriget. Gå på orcherna och klomellien riskerar bli invaderat av svartfolk.

• Dvärgarna finns i bergen i söder och står för en hel del metall och hantverk som exporteras via sköldpaddorna på floden. Vargmännen finns i skogarna.

• Yes! perfekt. Orcherna är klomellernas skydd mot orcher. Givetvis intogs Brikho av orcherna under blodiga stridigheter, men klomellerna förhandlade strax läget till att passa dem (eller nästan iaf) Orcherstamen är säkert också billigare i drift än legosoldater.

Historia

800-talet fO Joriska bosättare och fiskare i Mirel vägrar godta en skattehöjning och flyttar därför till områden på Drylohalvön ännu inte erövrade av Imperiet. I vad vi idag kallar Klomellien grundar de kuststaden Yolev.

800-620 fO Viss mänsklig invandring söderifrån. En del kom från nordkust i dagens Kardien andra över bergen från Zorakin. De tog dock vanligtvis vägen över Gryppas vik till Magilre varifrån de först kring 620 fO vågade ta sig in i Klomellien.

621-620 fO Drylo och Kolonisering av Klomellien. Kejsaren är nu mogen för att prova sina legioner. I Norr tar man terräng som tappades i samband med kejsar Domions död och i söder låter han legionerna härja fritt och föra ett besinningslöst krig mot Efaros upprorsmakare. Motståndet kuvas. Klomellien utforskas och joriska kolonister vågar sig genom de svartfolksrika bergen kring Klomellien i Drylo och grundar några små kolonier där. De mindre bosättningar av jorer som fanns kring staden Yolev är sedan länge assimilerade med barbarerna i området (dylerna?), men en del hundraårig arkitektur stod kvar i staden.

599 fO Konfluxen drabbade inte Klomellien lika hårt som andra delar av det forna imperiet. Klomelliens joriska kolonier blev snabbt självständiga.

Mörkertiden Jourdashurs sjöburna rövare, som klarat sig väldigt lindrigt undan konfluxen härjade fritt i framförallt Klomellien och Magillre. Jourdashur upplevde en oerhört rik period under mörkertiden och kolonier grundades i Klomellien och söder om Gryppas vik. Klomellien var ett splittrat område fyllt av inre stridigheter.

380 Av misstag råkade klavykerna i bråk med en dvärgklan på Klomelliens kust när man förföljde ransarderna under andra ransarderkriget. Dvärgarna återfördes till Palamux för att arbeta som slavar i kopparbergen men gjorde sig snart fria och grundade ett rike som finns än idag.

380-610 Visst intresse för erövring tycks ha funnits, men inga andra än landets egna grupper tycks ha agerat. Klavykernas strandhugg avbryts och återupptas endast långt senare av trakorierna? Nordmän från Ransard och Jorduashur fortsätter plundra till dags datum när de ser möjligheten och under 400-talet återknyter Harald Krokig kontakterna med de jorduashurska kolonierna. Dylerna har, förmodligen sedan Mörkertiden, drivits upp i bergen i norra Klomellien, men aldrig aldrig gett upp hoppet och tanken på hämnd!

Geografi

Klomellien Geografi

Ishna

Ishna är ett dött, uttorkat slättområde. En gång var det kustlandskap och den mycket höga salthalten i marken gör slätten hjärtskärande vacker men fullständigt obrukbar. Däremot är det ett perfekt ställe att bryta salt - och det ligger bra till för att Mercana och Melorgh (som utan saltproduktionen inte har något alls att leva av förutom jordbruk.) Här slavar egendomslösa och trälar - människor, dvärgar, halvlängdsmän och svartfolk sida vid sida, för att förse Mercanas hungriga hamnar med det oersättliga saltet.

Stadsstater

Mercana

Huvudartikel:Mercana

Addiaska

Huvudartikel:Addiaska

Melorgh

Huvudartikel:Melorgh

Hamur

_Till området söder om gränsen kom de som skulle bli sydnargurierna in under den Fjärde Vandringen 1065-1050 fO. Här fanns under en tid ett större stamrike innan det av någon anledning splittrades och en större del fortsatte ner i de södra Snoarskogarna och blev kahwasherna (kaser i dagens Kasenu) medans en mindre del, egentligen bara en stor hord, korsade gränsen/höglandet (i nordöst en flod) och vandrade upp i Melashebergen som kholan Amuguhr (och senare blev hamurer (och trisker) i dagens Hamur).

• Någon som har tankar kring vad som döljer sig söder om Klomellien och vad som utgör själva gränsen?

-en utvidgat Snoarskog med långskäggiga kasenubarbarer lurande i skogsbrynet...

-något svårtillgänglit högland med branta stup ner mot Klomellien...

-dvärgbefäst handelsled som utgör den faktiska gränsen...

• Det enda jag i mitt huvud spikat är att det måste vara krångligt att ta sig över. Annars hade invandringen uppenbarligen varit mycket större söderifrån.

• Kasenubarbarernas "revir" och Snoarskogen sträcker sig även en bit öster om Linns flod, i öster ev. kallad Kasenuskogen. Från Fristadsområdet och vad jag antar är Anjaområdet kommer leder för handel (enl. Svartfolk) som dock är mycket farlig pga Brända Jordens Klan.

• Klomelliens södra gräns ser ut att vara naturligt höglänt och rent av bergigt (utlöpa från södra Melashebergen; ligger inte en farlig Dimmig dal där också?). Bergen har vildsinta barbarer, svartfolk OCH dvärgar, vilket gör dem rätt farliga att korsa. På andra sidan väntar säkert räder från fler svartklaner både från Melashebergen och Aidnebergen (nämnda brännande klan tex), samt förmodligen en del rövande barbarstammar likaså. Kusten på landremsan ser klippig ut och är kanske svår att ankra vid (men jag vill INTE ha fler höga farliga kuster som ursäkt i Ereb ).

• I Svartfolk-modulen trot jag det nämns ett dvärgrike som jag "dvärgifierade" till Mirin Kôhn, något att lägga in i dessa berg? Tror det sägs att det föll för svartfolken men ingenting hindrar oss i att återbefolka det...

Kusten får väldigt gärna inte vara klippig och hög kust. Vad med fina långgrunna sandstränder dit många sydklomuler kryper upp för äggläggning, med mycket rikt fågelliv och jagande reptilmän? Även några ker-boshiter möjligtvis?

• Jag kan tänka mig att Hamur har en del nybbyggare i området? Där borde finnas handelsplatser för kontakter med Kasenu? Kanske finns Aesir-heliga platser? Vargmänklaner? Kanske har området en sänka där Basilisker häckar vilket gör områdena inom flera mil livsfarliga? Vildvittror/harpyor? Tunnelmask-härjad slätt?

• Hamurerna handlar förmodligen med kaserna även om jag ser de förra lite mer civilicerade än de senara (vilket dock inte hindrar handel). Heliga platser absolut, jag var tidigare inne på mossiga stenstoder med urgammla symboler från Gudinnans tid men det kan kanske kopplas till aesir; möjligtvis de små vaenirerna som omtalats i Ransard-tråden? Kanske både och?

Ser gärna milsvida områden härjade av... två basilisker?

Någon skrev någonstans någotom handel mellan Zorakin och länder bortom Gryppas Vik som gick via Snoarskogarna fast minns inte detaljerna..

_Hamur blev kanske först knuten till den moderna klomelliska unionen när malmförekomsterna upptäcktes av utsändingar från Mercana? Tidigare hade hamurerna bedrivit en ringa malmhandel men den hade gått österut mot Staden O och Mirel. Detta lyckades mercanerna ändra på men hamurierna har lyckats behålla en stark kontoll över handeln eftersom det ända sättet att frakta malm västerut är att tippa malmvagnarna över den såkallade Malmstupan - en lodrätt klippa som stupar ner i en grund bergsflod som sedan slingrar sig ut på låglandet. Hamurerna tippar sina vagnar på natten och mercanerna skyfflar upp den på klomuldragna pråmar nedanför på dagen. Uppfyller inte mercanerna sin del av handelsavtalen kommer ingen malm och hamurerna ser sig nöjda med att äta bergsget och dricka källvatten tills låglänningarna skickar upp några mulåsnor med caddisk finvin och musselpärlor av bästa sort att blidgöra bergsfolket igen, utöver de sedvanliga bytesvarorna.

_Det är en utmärkt idé. Problemet är att om vi skall ta det som står i EA-boxen som givet bildades inte Hamur förrän "för några hundra år sedan" när man byggde ett fort runt de nyfunna malmgruvorna. (EA-SLB, s70) Den senare biten är jag klart med på i vilket fall, dock, mest för att det är en tuff sinnesbild.

_Bildandet för några hundra år sedan skulle kunna betyda det tillfälle Hamur upptogs som en självständig stat i Klomelliska Unionen? Hamurerna som nargurisk folk har dock funnits uppe i bergen sedan långt tidigare, ca 1050 f.O.

_Ja, att barbarfolket funnits där sedan länge är jag helt med på. Jag hade bara inte tänkt på dem som "hamurer" eftersom jag kopplat namnet till själva staden och inte ett folkslag. Staden är ju tydligen bildad av både dvärgar och barbarer (och huserar nu även 10% vargmän.) EA-SLB säger förvisso att de är ättlingar till barbarer som drivits söderut, snarare än de som kommit från söder, men så nitiska behöver vi kanske inte vara. Det vore onekligen intressant om Hamur-barbarerna inte är av alls samma folk som de i Triska och Hisskov - det vill säga jordukaerlar uppblandade med dyler och i viss mån sydnargurer.

_Det som dock står är att hamuriskan är ett sydnargurisk språk påverkat av det västnarguriska jordiska språket. Skulle en lösning vara att det är triskerna (som vad jag minns inte omtalas särskilt mycket) är av blandat sydnargurisk-jordisk-dylersk härstamning? Jag har alltid tänkt mig det som om några drakbesättningar från Jorduashur följde en klomellisk flod uppströms och på så vis kom i kontakt med sina avlägsna fränder av sydnargurisk härstamning uppe i bergen. När utspelade den jordiska påverkningen sig exakt? Benämningen "hamurer" tänkte jag kunne vara en utveckling av det namn den narguriska horden tog när de korsade gränsen in i Klomellien; kholan Amuguhr, men det hela kan modifieras för att passa "ditt" Klomellien.

_Jag har alltid tänkt mig det som om några drakbesättningar från Jorduashur följde en klomellisk flod uppströms och på så vis kom i kontakt med sina avlägsna fränder av sydnargurisk härstamning uppe i bergen. När utspelade den jordiska påverkningen sig exakt?

_Antingen det eller så har det funnits viss acklimatisering mellan de olika folken i södra Klomellien, vilket inte heller låter särskilt ologiskt, även om bergsfolken varit klart mer isolerade än de nere på slätten. Skulle man kunna tänka sig handel? Ett bergslevande folk är sannolikt i behov av ganska mycket, men vad kan de erbjuda i utbyte om de inte hade några gruvor tidigare?

Jordukaerlarnas räder har pågått från tidig Mörkertid till nutid. Just kolonierna torde ha kommit ganska tidigt, men en drakbåt skulle ju kunna tagit sig uppför floden och råkat på bergsfolk i princip när som helst.

En annan sak att fundera på är att det finns starka vargmansstammar i samma berg. Hur har hamurerna (jag är med på det nu ) förhållt sig till dessa? Har de stridit eller rentav samarbetat?

_Handel har säkerligen pågått innan låglänningarna började handla med malm, kanske huvudsakligen österut men även nerför fjällstigarna ut på slätten. Frågan är vad, men nämns inga andra handelsvaror i EA boxen? Tror det står någonstans att det jordiska arvet är mycket litet numera men detta kan vi ju tolka lite hur vi vill och låta det gälla för trisker, hamurer eller bådeoch kanske? Gissar på att det var jorderna som förde med sig aesirdyrkan (men det kanske fanns små vaenirer i strandvassen redan?).

Triska

-Skulle en lösning vara att det är triskerna (som vad jag minns inte omtalas särskilt mycket) är av blandat sydnargurisk-jordisk-dylersk härstamning?

-Triskerna verkar passa utmärkt till en explosiv blandning av allehanda kombinerade barbarkulturer. Hisskov kanske är till en större utsträckning dyler-ättlingar, även om dessa också är uppblandade. (Så har dylerna fått ännu ett särskiljande drag - de gillar spel och dobbel.)

Samhälle

Utrikespolitik

Magilre

Låt mig innan jag inleder denna bedrövliga men nödvändiga del av min krönika påpeka att jag vet att Magilre inte har några grevar. Det har dock kommit till min kännedom att vissa baroner som tycker sig vara stora, och som på olika sätt försatt sina gelikar i ett beroendeförhållande, har börjat kalla sig grevar efter zorakiskt snitt.

Många och försåtliga är de sätt på vilka Klomelliens inbyggare och Magilres ädlingar bekämpar varandra. Stundom öppet, stundom fördolt, med handelsblockader, med lönnmord, med värvade legohärar, med spioner, med diplomatins alla piruetter och med demagogins alla låga knep. Det är allmänt känt att det finns höga ädlingar i Cvyrdo som för snöd vinnings skull har trätt i Mercanas tjänst och förser stadsmästarna med information om Cvyrdos drag. Skam till sägandes finns det även klomellier som trätt i Magilres tjänst; för bara några dagar sedan såg jag en av dem hänga från Segermonumentet med genitalierna bortslitna. Dock så rör de flesta av dessa konflikter bara Mercanas folk, de handelsmän som ger sig ut på öppet vatten och de addiaskabor som drabbas av strandhugg. Men det finns ett fenomen som håller hatet mot Magilre levande i nästan hela Klomellien; de magillerska jakterna.

Baronessan av Cvyrdo har en stående inbjudan till landets alla ädlingar och riddare att komma till hennes stad, och som hon säger ”fröjdas åt Klomelliens förnedring”. Många av de rikare adelsmännen har egna torn och palats i Cvyrdo, och inte mindre än tre hertigar ses där regelbundet. Många av de lata ädlingarna saknar dock tålamod för hennes komplicerade ränker, fälttåg och handelskomplotter, och hungrar efter en av de få saker de inte kan få bland Magilres knäckta andar: kött som gör motstånd. En magillersk jakt går till så att ett antal ädlingar och deras bästa riddare och krigare först gaddar ihop sig och eggar upp varandra. Till min upprördhet har jag också hört att åtminstone en kvinna brukar följa med i varje sällskap, och, då damen i fråga är adlig, inte alls för det uppenbara syftet. Jägarnas antal varierar. Färre än tio ger sig inte av, de flesta jakter består av tjugo till trettio magiller, men ibland har jakter på uppåt hundrafemtio ryttare gett sig av. Dessa är dock sällsynta och inträffar högst vartannat år eller så. Ibland har de sina fördömda hovmagiker med sig, jag spottar på deras fåniga hattar, och de har nästan alltid med sig ett eller annat tillfälligt förtrollat föremål för att hjälpa dem i deras skamliga avsikter. De färdas upp längs Maure i skydd av natten. Dock finns det ett klomelliskt ordspråk som säger att ”lyser det i natten är det en magiller”, ty inte ens i fält gör de avkall på sitt så kallade sinne för mode. När de kommit till en plats som inte är bevakad fäller de ut de konstfärdigt tillverkade träbroar som de köpt av baronessan. Dessa fälls ut i etapper och de leder sedan över sina hästar. Deras svenner väntar dolda på andra sidan stranden med träbron. Rusiga spränger de sedan i gryningsljuset fram över Klomelliens slättland, mördande och brännande allt i sin väg. Mercana är nu ganska väl försvarat, även om murarna lämnar mycket övrigt att önska, och på dess gator kan man alltid finna nyanlända legoknektar, såväl utlänningar som klomellier. Alla utom de dristigaste magiller undviker också Brikhos gränser, och många nöjer sig med att ödelägga en bondgård eller två på Mercanas landsbygd. Mercana är dock ganska glest bebyggt, och därför rider många andra i sporrsträck (de är ju till skillnad från Addiaskas riddare inte nertyngda av helrustningar) direkt till Sanzas, Melorgh eller Addiaska, eller till och med ännu längre in i landet. År 507 utbröt en oväntat fred mellan Triska och Hisskov sedan två dussin magiller hade förirrat sig in på deras territorium. En melorghiers stridsvansinne söker sin like, men från hästryggen kan magillerna med lätthet utmanövrera dem under spott och spe. På samma sätt undviks Addiaskas tunga rytteri. Även om magillerna plundrar, särskilt i Melorgh, vars dyrbarheter de annars har mycket svårt att köpa, så är de främst ute för att roa sig. Baronen är trött på att sparka på hukande trälar eller att utkämpa rituella envigar med sina likar, och på slagfältet liknar han mest en hamurit omringad av orcher, med fradgan flygande från munnen och skrattet gurglande i strupen. Hans söner är unga och kättjefulla, och bondflickor som skriker och gör motstånd får deras blod att koka. Hans dotter vill öva sina nya färdigheter med knivar och nålar. Alla tar de tid på sig. Särskilt motbjudande är vanan att ta trofeer av det gräsligaste slag, som sedan ställs ut i hemliga kamrar i deras höga torn, och visas upp för roade och imponerade gäster. Jag försökte fråga ut en halvorch som tjänstgjort som gränsvakt i Sanzas, och som anlänt strax efter att en magillersk jakt lämnat en mindre gränsby, men han vägrade blankt att tala med mig och bad värdshusvärden om några för mig obekanta rötter att tugga.

En magillersk jakt kan vara över på ett dygn eller dra ut på veckor. En magillersk ädling som slutat sina dagar på en högaffel kan varken räkna med en anständig begravning , ty alla Klomelliens kyrkor och kulter vägrar att befatta sig med honom, ej heller med att bli hemförd av sina hjärtlösa likar. I vanliga fall ser jag med oblida ögon på nekromantikernas värv, men deras beslut att göra baneman av en magillersk greveson möter mitt fulla gillande. När en magiller långsamt vaknar ur blodsruset och inser att hans grupp är mycket mindre än när han gav sig av hemifrån, att hans häst är döende av utmattning och att hans kartor inte stämmer överens med terrängen utom på en punkt; han är mycket långt från Cvyrdos mjuka kuddar, då visar sig hans lömskare sidor. Han gömmer sina nersölade sidenkläder och sina trofeer och styr ut sig som en bonde eller köpman, och på grund av sin djävulska förmåga att förställa sig och slå blå dunster i enklare folks ögon klarar de ofta att ta sig hem igen, där de möts av jubel och gillande. Misslyckas allting annat vädjar de till sina tillfångatagares eller upptäckares girighet. En bonde som hittar en hertigs jagade son i sin lada kan välja mellan att göra det rätta eller att i Munzga mottaga en belöning som gör att han aldrig behöver lyfta en plog igen. Dessa belöningar betalas av uppenbara skäl också ut mycket samvetsgrant.

Alla Mercanas grannstater kritiserade nyligen herr Nusemang för att gränserna inte är bättre bevakade, och för att Mercana inte hämnas dessa jakter med omedelbart krig mot Cvyrdo. Herr Nusemang svarade att i så fall skulle eldarna aldrig slockna i endera staden, tyst antydande att det var just en sådan utveckling exempelvis Addiaska gärna skulle se. Till Mercanas försvar skall sägas att många återvändande jakter mötts av mercaniska legosoldater med armborst, och att de sedan slunkit över floden starkt decimerade eller inte alls. I sitt svarta hjärta har säkert baronessan Marcia lagt planer för detta och utnyttjat det för att stärka sin redan starka ställning i Magilre; det var ingen slump att hennes rival om posten som fjärde ceremoniuttolkare vid hovet möttes av en försvunnen träbro vid sin återkomst till Maure, för att sedan skjutas ner av ilskna halvlängdsmän. Just denna plan kom ju dock ut i det öppna, och baronessan fick avstå posten till den svagsinte femte sonen till en av hertigarna.

Djupt i mitt hjärta kan jag kanske förstå ransardernas hunger efter byte och stridsära, men magillernas jakter leds av de som redan har mer än nog av allting och vars uppfattning om stridsära är att hugga försvarslösa barn i ryggen. Trefaldigt förbannat vare Magilre !

Nu är det nerskrivet. Låt inte mitt hat mot Cvyrdo fläcka mina andra arbeten, utan må Boszas självbehärskning råda i mitt sinne. Min vän Kristallvindmäster Vodelheim säger att det blott är de värsta av Magilres adel som deltar i jakterna. Han hävdar att sann ridderlighet finns även bland magiller, och att det är för att undgå kritik från sina likar som de lever ut sina värsta drifter i Klomellien. De kan ju knappast bränna ner sina egna bondgårdar, sade han. Vodelheim följer vattnets, vindens och isens vägar, jag är försvuren åt elden. Han kan tänka sådana tankar, det kan inte jag.

Vidina Ingaldiron.

Vidinas hjärta brinner för de utsatta, och det länder henne till heders. Hon har varit vänlig nog att låta mig göra ett litet tillägg till hennes krönika. Medan inget det Vidina säger är osanning, så ber jag alla att minnas att det formellt sätt aldrig har slutits fred mellan exempelvis Addiaska och Magilre, och att även addiaskiska riddare ibland rider in i Magilre. Det trofesamlande Vidina nämner tar sig inte alltid heller så groteska uttryck. En av de mest eftertraktade trofeerna, som inte hängs ut i hemliga kamrar, utan på tornens mest framträdande väggar, är addiaskiska vapensköldar. Magiller flyr inte alltid undan riddarna från Addiaska utan konfronterar dem lika ofta i regelrätta torneringar, där bägge sidor uppträder ganska sportsligt, även om de av politiska skäl inte kan ta kontakt med varandra för att planera sammanstötningarna i förväg. Återvinnandet av dessa vapensköldar har gett upphov till en del ganska vilda och komiska planer från riddarnas sida. Det har även hänt att de anlitat utlänningar i Mercana för att göra jobbet åt dem. Jakter har vidare inte sällan fullt förståeliga militära motiv, då man skaffar sig färsk information om fiendens styrkor. Slutligen finns det trofesamlare av de mest avvikande slag. Jag påminner er om Baron Giddel som hade för vana att överfalla vanliga resande och tvinga dem att lämna över sina kläder. Sedan red han hem och visade upp det hiskliga klomelliska modet för den chockerade magillerska adeln. Han överträffas möjligtvis av högvälborna Asinas konstintresse, då hon i full rustning red ner ända till Yolev för att där hugga av och hemföra stadens snidade husgavlar och takskägg.

Med hopp om fred och förståelse mellan alla folk.

Vodelheim, Mercanas trogne tjänare.

Folkslag

Vargmän

Klomellien domineras (ur ett vargmannaperspektiv) av 4 större stammar. Stamsammanhållningen är stark i Klommellien eftersom individtätheten är så stor. Flockarna inom stamen är helt självständiga, men det existerar en stark inbygd förståelse, liktänkande och respekt mellan flockar av samma stam.

Vargmännen har sina vinterläger på nordsidan av Melasherbergen dit också älg och bergssvin sökt sig i stora mängder i lä för översvämningar och frostdränkta stormar nere på lågländerna. På vårarna tar de sig genom passen i Karkazra och Pinhake Klyft ner till Klomellien. Många flockar söker sig till Baxardeltat där de frossar på klomulägg, en oerhört näringsrik föda. En enda ägg-gömma kan hålla en hel flock mättad under sommaren.

Till de största stammarna hör den inflytelserika och oskygga svartsnöstruparnas stam. Svartsnöstruparna utför under vintern snabba och skickliga räder mot handelskaravaner på vägarna kring staden O, och somrarna tillbringar de i sina revir långt inne i landet där de fiskar djupmal och vattenorm, och handlar med de klomelliska bosättningarna längs flodstränderna.

Förhållandet mellan klomellerna och svartsnöstruparnas stam är väldigt bra och från klomellisk sida ser man det som en allians. Vargmännen känner inte till dylika begrepp och det som ytterligare försvårar det hela är att det inte finns något överhuvud för vargmännen utan varje flock är sin egen och agerar enligt sitt eget bästa. Alla försök av klomellerna att rikta in sina understöd och förhandlingar mot en viss drott har resulterat i oroligheter och rubbad balans inom stammen, och andra stammar (som tex de stort hatade och äggfrossande vargmännen från den vältade paddans stam) har blivit starkare. Det goda förhållandet har dock gjort att klomellerna lever i relativ trygghet från andra vargmän och därtill fungerar svartsnöstruparna och andra likasinnade stammar som effektiva gränsbevakare och buffertar mot fiender och farligheter bakom Melasherbergen.

För att befästa denna "allians" med svartsnöstruparna har klomellerna instiftat en ambassadörspost för vargmännen. Den innehas av Grimvite, en gammal drott från Kushu-flocken, troligtvis infångad i tiderna, men numera helt insatt och engagerad i Klomelliens och vargmännens politik. Han sitter i rådet i Melorgh tillsammans med handelsmagnater, småfurstar och träsktribuner, iklädd björnpäls och grottsvinsbetar. I Klomellien går han under titeln ”Stordrott och generalissimus öfver de djuriska halvfolken uti Klomelliens land”. I svartsnöstruparnas stam är han en kuriositet och kallas Hezzrah-Assalak ( = Någon som är lite virrig och sitter på rumpan så att svansen blir krokig) Vargmän från andra stammar vet knappt vem han är, och inte ens i sin egen flock har han någon makt då de sedan länge utsett en ny drott. Han respekteras dock ännu i sin flock och de håller alltid ett rovpack på en handfull krigare i Melorgh som hans hird.

Framtiden för förhållandet mellan klomeller och vargmän är dock ovisst då svartsnöstruparnas stam kraftigt reducerats den senaste tiden. Det är oklart varför, endel talar om motattacker från uppretade maktfraktioner i staden O, andra om skabbpest eller ökat inflytande från svartfolk i Nålhålspasset i Melasherbergen. Trots att Baxarslättens flanker numera bevakas av klomelliska fyrtorn blir vargmännen från den välta paddans stam allt fräckare i sina räder mot de dyrbara äggmarkerna. Därtill börjar Grimvite bli allvarligt gammal och sjuk, och trots att hans makt endast är symbolisk på sin höjd, är det få klomeller som vet det, och hans kunskap och insikt är ovärderlig för de klomelliska diplomaterna.

Det klomelliska legoförbandet Randrim är vida känt för sina insatser i klomellerkrigen. De anses ha intagit tre städer på egen hand för Mercanas räkning. Ledarhanen Tukkutok den Vanställde nedgjorde ensam 8 dalkiska riddare utanför Addiaskas portar och åt deras hjärtan oberörd av pilregnet från bågskyttarna på stadsmuren. När staden väl var intagen och de resterande dalkiska riddarna kapitulerade blev han så besviken över detta vekliga beteende att han skar upp sin buk för att slänga bort den värdelösa måltiden. Mirakulöst nog så överlende Tukkutok och leder fortfarande Randrim, fast deras nuvarande uppdragsgivare är okänd.

Religion

Olem

I Mercanas hjärta, det vill säga inte bland de rikas väldiga villor, utan nära handelshusen och de larmande tavernorna, höjer sig Olem Den Lates gyllene kupol och tempel. Jag hade långt innan jag första gången satte min fot i Mercana hört mina föräldrar berätta om den märkliga tro som mercanierna bekänner sig till, men som de aldrig lyckats sprida ens i mitt älskade Klomellien.

Enligt deras lära skapades världen en gång av den uttråkade guden Olem, för att skänka honom en smula förströelse och muntration i hans eviga gudalivs många tröstlösa dagar. Men då han skapat världen fann han den bullrig, grå och enformig. Människorna slogs med varandra så att han fick ont i öronen, kvinnorna klädde sig i bylsiga kläder och dolde sina former från honom (Olems präster finner ingen motsättning i att deras gud är både allseende och hatar kvinnor i för många lager kläder), allvarsamma präster läste långa entoniga böner och överallt sågs buttra och missnöjda ansikten. Och Olem såg att det var trist. Olem sträckte ut sin hand för att krossa världen, så att han kunde få lite lugn och ro och kunde ta sig en stilla eftermiddagslur (återigen, olemiterna finner det inte konstigt att deras gud, som enligt dem själva har skapat Alltet, då och då tar sig en stärkande tupplur). Då fick han se en liten narr som hoppade runt på marken. Narren spelade en munter liten melodi på sin luta, han gjorde kullerbyttor och räckte ut tungan åt de fisförnäma adelsmännen. Och Olem, förvånad och road, drog tillbaka sin hand, lutade sig tillbaka mot sin gudomliga kudde, grep en näve tunnskurna och räfflade potatisar, och sade: ”Jag låter världen leva – en liten stund till.” Men Olem tröttnade snart på den lille narren, men se, då fanns något annat som fångade hans blick. Och så länge det finns någonting roligt, någonting förvånande, någonting vackert, någonting nytt och någonting upphetsande i världen, så länge skall världen bestå. Och därför bör vi alla roa oss själva och varandra, på det att Olem inte må tröttna på oss. Så lär Olems skrockande prästerskap.

Mercanas inbyggare tar denna plikt på dödligt allvar. Det är förstås svårt att skilja på när de försöker roa sin gud, och när de försöker roa sig själva, men de gör inte heller själva denna åtskillnad, ty Olem älskar ljudet av andras skratt. Olems tempel är runt till sin skapnad, och höjer sig från mitten av en amfiteater som grävts ut och stenlagts mitt i ett stort torg. Denna amfiteater är sedan med hjälp av avskiljande väggar uppdelad i fem lika stora sektioner, inte helt olikt en uppskuren tårta. Framför varje sektion sitter eller ligger en stor staty av Olem på en avsats en bit upp på tempelväggen. Till sin gestalt är Olem tydligen en man av obestämd ålder med en begynnande kulmage, en överlägsen och blaserad uppsyn och en slapp kroppshållning. Han verkade vara klädd (fast marmorn gör det svårt att säga säkert) i den symbol för slapphet som de dekadenta magillriska adelsmännen kallar ”morgonrock”. Jag hörde någon säga att den inte var helt olik en magikers kåpa, och jag var inte sen att ge denne skymfare svar på tal, något som först verkade väcka munterhet hos de förbipasserande, som tydligen fann det komiskt att se mig skälla ut denne slusk som inte kunde se skillnad på en ämbetsdräkt och ett tygstycke från ett samkarniskt harem. Men plötsligt verkade stämningen skifta och flera mercanier hyssjade åt mig och bad mig vara tyst, stående som jag var inför Olems anlete (ty mercanierna tror att Olem kan se och höra genom sina statyer). En köpman utstyrd i en gul- och grönrandig rock sade rent ut: ”En offentlig utskällning piggar upp, men ingen vill höra en offentlig föreläsning.” Tillrättavisad mindes jag nöden av att smälta in i de miljöer jag beskriver, och återgick till att studera den ”tillbedjan” som pågick framför templet.

Vid foten av Olems olika statyer, och framför de drönare som satt sig på amfiteaterns olika avsatser, utspelade sig uppträden av det mest skiftande slag. En bard framförde balladen om Brand och Draken, men på ett sätt som jag aldrig tror den framförts i Ekeborg. Ty sångens ackompanjerades av fler och gladare toner än i dess hemland (efter vad sades mig av min bänkgranne, en kardisk ädling som faktiskt hoppades hitta en drake att dräpa i Brikhos berg. Jag hade ej hjärta att säga honom vad han skulle finna i Brikho). I nästa sektion visade akrobater och jonglörer upp sina konster, och i den bredvid stod en ensam man i en enkel dräkt och berättade vad jag inte kan kalla annat än lustiga historier. Ni betvivlar väl vad jag skriver, för det låter ju som att ställa en piga och plocka en höna på en scen, och förvänta sig jubel då varje fjäder faller, men en underlig stämning härskade vid detta tempel. Det var som om vårt blotta antal skänkte värdighet åt det plumpa och elegans åt det enkla. Mannen drog sig inte för att narras med sina åskådare, och jag kan än idag ej förstå det, både riddare från Addiaska och magiker från Bosza, jag själv inräknad, skrattade med och gladdes åt att man gjorde gyckel av oss. Tvenne timmar förflöt på detta angenäma sätt.

När jag till slut reste mig för att hiva mig över nästa avsats fick jag strax på den andra sidan se en gräslig svartfolksgestalt i en svart kåpa som satt och rensade sin tandade kniv från köttrester. Jag hade svårt att se det roliga hos en sådan grotesk, men publiken verkade spänd och förväntansfull. Plötsligt gjorde sig två överförfriskade dvärgar i full stridsmundering väg nerför trappstegen, högljutt skrålande på sitt säregna språk och svingande sina bredbladiga yxor. Jag förstod då att gladiatorspel, huru mot läran det än kan låta, hörde till Olems nöjen. Jag finner inget nöje i andras lidande och valde att studera hur solens sista strålar återkastades i kupolens guld. Folkets osmakliga jubel, och ljudet av stål mot kött, kunde jag dock inte utestänga. Jag förstod att lemmar åtskildes från kroppar, att striden var tillfredsställande lång och att dvärgarna tydligen bara hade dykt upp från en närliggande taverna, och, tro mig eller ej, att detta var fullständigt naturligt. Värst av allt var att trollet, eller kanske var det en rese, eller en sammanblandning av de båda, efter att ha besegrat sina bägge angripare, välljudande deklamerade en improviserad vers till sin egen ära och massans gapskratt:

”Dvärgablod i sanden skvätter På hans skägg jag rumpan sätter Dvärgaskallar är så små Spräcker dem jag gör ändå”

Mer av samma slag följde. Dvärgarna släpades ut, och jag tror och hoppas att deras liv räddades av en helare, anställd av Olems präster, ty som en av dem senare sade mig: ”Att se någon få skallen inslagen är kul, men begravningar och diplomatiskt trassel är tråkigt. Och dåligt för affärerna.” För ett ögonblick hade jag glömt vilken gud som alla mercanier sätter främst, och han vilar inte mot en bädd av marmor utan är rund, nött, och klingar i min egen ficka. Utan tvekan var dvärgarna antingen diplomater eller hantverkare, och utan dessa bägge yrkeskårer skulle mitt land snart stanna helt, vad köpmän, krigare och magiker än må säga.

I den sista avbalkningen satt några trashankar under en skyddande baldakin. Mitt blod isades i ådrorna när jag hörde dem oskyldigt tralla och såg deras vanställda frisyrer. Jag skäms inte att säga att jag rusade in i templets innanmäte hellre än att stanna ett ögonblick i dessa livsfarliga dårars närhet. Om ni känner till Remuntra så vet ni varför jag på detta sätt gav upp min värdighet, om ni inte känner till det gör ni klokt i att förbli i detta lyckliga tillstånd. Långt senare skulle min gamle mäster förklara för mig att Remuntras vansinne är en smitta som sprids genom tanken. Mercanierna, vars tankar antingen är jordbundna eller lättsinniga, verkar vara immuna och kan därför skratta gott åt de krumsprång och det filosofiska nonsens som kommer ur strupar som kanske en gång sjöng de sanna gudarnas ära i templen, styrde nationers öden eller studerade magins hemligheter, detta nonsens som om det hade fått fäste i mitt huvud hade gjort mig till en dem, en lallande fåne glömsk av min konst och mitt kall.

Inne under templets välvda och smyckade tak möttes jag av en ofantligt fet man, som trots sin kroppshydda rörde sig mycket lätt och ledigt, ja han nästan studsade fram på sina små nätta fötter. Klädd i en bjärt röd klädnad och med väldiga svängda mustascher och en hög, spetsig, röd huvudbonad var han både vördnadsbjudande och skrattretande på samma gång. Han log brett, kramade om mig och sade:

”Hej på dig mitt barn, jag heter Bop ! Du ser lite ledsen ut. Vet du hur många dalker som behövs för att skruva på ett vagnshjul ? Inte det ? Tjugo ! En håller i hjulet och nitton snurrar på vagnen !! Ha ! Ha ! Ha! Ho ! Ho ! Ho ! Heheheh… Jaa, jag säger då det…”

Efter denna säregna presentation fick jag nöjet att bekanta mig närmare med den man som visade sig vara Olems överstepräst. Bop förklarade att värdighet var viktigt för en överstepräst, för det var alltid roligt att göra narr av de uppblåsta. När han sade det daskade han till sin egen svällande mage så att den dallrade och skälvde. Själv måste han ofta ducka under novisernas kastade tårtor, förklarade han, och om han bara skrattade istället för att bli arg skulle Skämtet Gå Förlorat, sade han med en för ögonblicket mörk stämma. Bop berättade också det mesta av det jag ovan har beskrivit för er. När en mercanier i mycket dyrbara kläder svassade förbi (hans ärende i templet skulle jag alltför snart förstå) utan att bevärdiga oss en blick, viskade Bop att hans skräddare förmodligen var dalker, ett skämt som jag inte kunde låta bli att le åt. Just då hörde jag klagorop från takvalven och frågade Bop hur det kom sig. Bop ville först inte svara, men medgav sedan att templets kupol var ägande åt självspäkning. Prästerna gisslade sig själva och bad Olem om nåd och förlåtelse för att de var så grå och dystra. Det var alltid bäst att vara på den säkra sidan och gardera sig, förklarade Bop lätt generad, och om Olem inte gillar själspäkning och kryperi kan han ju alltid titta bort, för vi gör det bara på denna enda plats. Jag bad Bop att få se kupolens insida, men han förklarade att åsynen av halvnakna präster och ljudet av allt deras gnäll inte gör någon människa glad, så det kunde han inte alls tillåta. Istället erbjöd han mig att besöka templets berömda källarvalv för blott några guldmynt. Ivrig betalade jag den begärda summan, och Bop ledde ner mig till en starkt upplyst kammare där svag musik svävade i luften och exotiska blomdofter retade näsan. Tyvärr var jag inte riktigt i stånd att uppskatta all den konstskicklighet som använts för att ställa dessa kamrar i ordning, för vart jag än vände blicken möttes jag av nakna eller halvnakna kroppar, inoljade och kråmande sig som ormar. I sanning bör den som tillbringat sin ungdom över dammiga luntor i höga torn ta sig i akt för världen utanför, vi känner inte dess vägar och frestelser. När Bop ledde fram en fager yngling endast iklädd ett mindre stycke tunt silke förmådde jag bara stamma till svar. Och när han lade armen om en ung mö, bad jag att få ursäkta mig, och rusade ut ur templet med en framhasplad ursäkt om konstens celibat på mina läppar.

Väl ute i den kyliga nattluften kunde jag bättre förstå denne remarkable prästman. Han antog att jag hade kommit till templet för att uppsöka dess bordell, ty varför skulle någon annars komma dit ? Och sedan hade han ansträngt sig för att avhjälpa min blyghet genom att tala med mig om alla möjliga ämnen som låg mig varmt om hjärtat, innan han ansåg att tiden var mogen för att glädja mig på det sätt som en mercanier gläds. Jag styrde min steg mot mitt värdshus och tänkte på vilken svår konst det är att roa andra. Han hade sett mig i porten, av mina kläder dragit slutsatsen att jag var magiker, och därefter sett till att alla hans skämt handlade om dalker, vars fruktlösa motstånd mot magi vi finner så komiskt.

När jag sedan, för att undkomma några sällsynt burdusa rumlande sällar, steg in i en liten kyrka som Den Lysande Vägen lyckats starta i vad som för dem måste vara syndens urnäste (Munzga undantaget, må Kaos sluka deras själar), så fick jag se ännu ett tecken på Olems närvaro i staden. Ovanför körens bänkar var ett öra målat på väggen. Det var, berättade en lätt irriterad klockare, Olems öra. Olem hade sina ditmålade öron och öron, och ibland sina händer, sin näsa och sin mun, både här och där i staden, där det fanns något som Olems präster trodde att deras herre skulle finna intressant eller njutbart. Av diplomatiska skäl, fnös han, hade till och med kerisgassen Ozymandias själv rått dem att låta det sitta kvar. Jag såg också att inget öra prydde väggen ovanför predikstolen, men valde att inte reta upp den sure proselyten utan tänkte istället bistra tankar om var Olems händer kunde tänkas målas. När jag tänker närmare på saken så kanske det fanns ett samband mellan de fem sinnena och de fem scenerna. Oturligt nog träffade jag inte Bop igen innan jag lämnade Mercana, så jag fick aldrig någon klarhet i den frågan. Jag återvände till mitt värdshus fast besluten att imorgon uppsöka de kvarter som i Mercana avskilts för dvärgar, halvlängdsmän, ankor och svartfolk.

Må Boszas eviga vishet vägleda mig och vilka gudar som nu än finns skydda mig. Eller, i Olems fall, låta bli att slå ner mig för min prydhets skull.

Vidina Ingaldiron