S:t Kefims Orden

Munkorden inom den aidniska grenen av Lysande Vägen. Hjälper de svagaste.

Ursprunglig text:

Sankt Kefim 254-296 eO var ursprungligen Solriddare men lade efter att ha slagit ner ett bondeuppror svärdet åt sidan då han tyckte det varit att begå grymma handlingar att döda män, kvinnor och barn som svalt. Använde därefter hela sin förmögenhet till att hjälpa de bönder som överlevt blodbaden och grundade ordens första kloster.

Orden ser som sin största uppgift att hjälpa de svaga och nödställda. Man gör detta genom att ställa upp soppkök, sjukstugor och härbärgen i tider av hunger, sjukdom eller annan nöd. Fromhet ses som den största dygden och budet ”du skall icke begå grymma handlingar” hålls högst och sägs vara det yttersta tecknet på människans godhet. Även om enskilda munkar kan hänge sig åt altruistiskt beteende finns det ingenting inom orden som förbjuder rikedom eller ägande, man menar inte att det är syndigt att äga mer än vad som krävs för att överleva och man ifrågasätter inte Lysande Vägens enorma rikedomar. Däremot höjer man i svåra tider röster för att förmå adelsmän och Vägen att värna om sina undersåtars bästa genom generositet och allmosor. Att orden inte starkare vänder sig mot Vägens och adelns rikedomar beror på att orden grundades av en solriddare som höll fast vid sin övertygelse att konungen är tillsatt av Etin själv, att Exarken står närmast Etin och att en enkel mans enda väg till lycka och rättfärdighet är att lyda och tjäna.

Orden har ett huvudsäte.

• Rodar kloster i Kardien. Sex anspråkslösa stenhus utan någon typ av pynt eller extravagans ligger utspridda 10 fjärdingsväg nordost om Arntuna i södra Kardien.

Ändring:

S:t Kefimsorden har jag inte mycket att orda om, förutom att Kefim är ett lite märkligt namn i mina öron. Men hur ser nuvarande solriddare på ordens (tysta?) kritik mot dessas handlande? [1]