Vidina Ingaldirons klomelliska krönika

Om Magilre

Låt mig innan jag inleder denna bedrövliga men nödvändiga del av min krönika påpeka att jag vet att Magilre inte har några grevar. Det har dock kommit till min kännedom att vissa baroner som tycker sig vara stora, och som på olika sätt försatt sina gelikar i ett beroendeförhållande, har börjat kalla sig grevar efter zorakiskt snitt.

Många och försåtliga är de sätt på vilka Klomelliens inbyggare och Magilres ädlingar bekämpar varandra. Stundom öppet, stundom fördolt, med handelsblockader, med lönnmord, med värvade legohärar, med spioner, med diplomatins alla piruetter och med demagogins alla låga knep. Det är allmänt känt att det finns höga ädlingar i Cvyrdo som för snöd vinnings skull har trätt i Mercanas tjänst och förser stadsmästarna med information om Cvyrdos drag. Skam till sägandes finns det även klomellier som trätt i Magilres tjänst; för bara några dagar sedan såg jag en av dem hänga från Segermonumentet med genitalierna bortslitna. Dock så rör de flesta av dessa konflikter bara Mercanas folk, de handelsmän som ger sig ut på öppet vatten och de addiaskabor som drabbas av strandhugg. Men det finns ett fenomen som håller hatet mot Magilre levande i nästan hela Klomellien; de magillerska jakterna.

Baronessan av Cvyrdo har en stående inbjudan till landets alla ädlingar och riddare att komma till hennes stad, och som hon säger ”fröjdas åt Klomelliens förnedring”. Många av de rikare adelsmännen har egna torn och palats i Cvyrdo, och inte mindre än tre hertigar ses där regelbundet. Många av de lata ädlingarna saknar dock tålamod för hennes komplicerade ränker, fälttåg och handelskomplotter, och hungrar efter en av de få saker de inte kan få bland Magilres knäckta andar: kött som gör motstånd. En magillersk jakt går till så att ett antal ädlingar och deras bästa riddare och krigare först gaddar ihop sig och eggar upp varandra. Till min upprördhet har jag också hört att åtminstone en kvinna brukar följa med i varje sällskap, och, då damen i fråga är adlig, inte alls för det uppenbara syftet. Jägarnas antal varierar. Färre än tio ger sig inte av, de flesta jakter består av tjugo till trettio magiller, men ibland har jakter på uppåt hundrafemtio ryttare gett sig av. Dessa är dock sällsynta och inträffar högst vartannat år eller så. Ibland har de sina fördömda hovmagiker med sig, jag spottar på deras fåniga hattar, och de har nästan alltid med sig ett eller annat tillfälligt förtrollat föremål för att hjälpa dem i deras skamliga avsikter. De färdas upp längs Maure i skydd av natten. Dock finns det ett klomelliskt ordspråk som säger att ”lyser det i natten är det en magiller”, ty inte ens i fält gör de avkall på sitt så kallade sinne för mode. När de kommit till en plats som inte är bevakad fäller de ut de konstfärdigt tillverkade träbroar som de köpt av baronessan. Dessa fälls ut i etapper och de leder sedan över sina hästar. Deras svenner väntar dolda på andra sidan stranden med träbron. Rusiga spränger de sedan i gryningsljuset fram över Klomelliens slättland, mördande och brännande allt i sin väg. Mercana är nu ganska väl försvarat, även om murarna lämnar mycket övrigt att önska, och på dess gator kan man alltid finna nyanlända legoknektar, såväl utlänningar som klomellier. Alla utom de dristigaste magiller undviker också Brikhos gränser, och många nöjer sig med att ödelägga en bondgård eller två på Mercanas landsbygd. Mercana är dock ganska glest bebyggt, och därför rider många andra i sporrsträck (de är ju till skillnad från Addiaskas riddare inte nertyngda av helrustningar) direkt till Sanzas, Melorgh eller Addiaska, eller till och med ännu längre in i landet. År 507 utbröt en oväntat fred mellan Triska och Hisskov sedan två dussin magiller hade förirrat sig in på deras territorium. En melorghiers stridsvansinne söker sin like, men från hästryggen kan magillerna med lätthet utmanövrera dem under spott och spe. På samma sätt undviks Addiaskas tunga rytteri. Även om magillerna plundrar, särskilt i Melorgh, vars dyrbarheter de annars har mycket svårt att köpa, så är de främst ute för att roa sig. Baronen är trött på att sparka på hukande trälar eller att utkämpa rituella envigar med sina likar, och på slagfältet liknar han mest en hamurit omringad av orcher, med fradgan flygande från munnen och skrattet gurglande i strupen. Hans söner är unga och kättjefulla, och bondflickor som skriker och gör motstånd får deras blod att koka. Hans dotter vill öva sina nya färdigheter med knivar och nålar. Alla tar de tid på sig. Särskilt motbjudande är vanan att ta trofeer av det gräsligaste slag, som sedan ställs ut i hemliga kamrar i deras höga torn, och visas upp för roade och imponerade gäster. Jag försökte fråga ut en halvorch som tjänstgjort som gränsvakt i Sanzas, och som anlänt strax efter att en magillersk jakt lämnat en mindre gränsby, men han vägrade blankt att tala med mig och bad värdshusvärden om några för mig obekanta rötter att tugga.

En magillersk jakt kan vara över på ett dygn eller dra ut på veckor. En magillersk ädling som slutat sina dagar på en högaffel kan varken räkna med en anständig begravning , ty alla Klomelliens kyrkor och kulter vägrar att befatta sig med honom, ej heller med att bli hemförd av sina hjärtlösa likar. I vanliga fall ser jag med oblida ögon på nekromantikernas värv, men deras beslut att göra baneman av en magillersk greveson möter mitt fulla gillande. När en magiller långsamt vaknar ur blodsruset och inser att hans grupp är mycket mindre än när han gav sig av hemifrån, att hans häst är döende av utmattning och att hans kartor inte stämmer överens med terrängen utom på en punkt; han är mycket långt från Cvyrdos mjuka kuddar, då visar sig hans lömskare sidor. Han gömmer sina nersölade sidenkläder och sina trofeer och styr ut sig som en bonde eller köpman, och på grund av sin djävulska förmåga att förställa sig och slå blå dunster i enklare folks ögon klarar de ofta att ta sig hem igen, där de möts av jubel och gillande. Misslyckas allting annat vädjar de till sina tillfångatagares eller upptäckares girighet. En bonde som hittar en hertigs jagade son i sin lada kan välja mellan att göra det rätta eller att i Munzga mottaga en belöning som gör att han aldrig behöver lyfta en plog igen. Dessa belöningar betalas av uppenbara skäl också ut mycket samvetsgrant.

Alla Mercanas grannstater kritiserade nyligen herr Nusemang för att gränserna inte är bättre bevakade, och för att Mercana inte hämnas dessa jakter med omedelbart krig mot Cvyrdo. Herr Nusemang svarade att i så fall skulle eldarna aldrig slockna i endera staden, tyst antydande att det var just en sådan utveckling exempelvis Addiaska gärna skulle se. Till Mercanas försvar skall sägas att många återvändande jakter mötts av mercaniska legosoldater med armborst, och att de sedan slunkit över floden starkt decimerade eller inte alls. I sitt svarta hjärta har säkert baronessan Marcia lagt planer för detta och utnyttjat det för att stärka sin redan starka ställning i Magilre; det var ingen slump att hennes rival om posten som fjärde ceremoniuttolkare vid hovet möttes av en försvunnen träbro vid sin återkomst till Maure, för att sedan skjutas ner av ilskna halvlängdsmän. Just denna plan kom ju dock ut i det öppna, och baronessan fick avstå posten till den svagsinte femte sonen till en av hertigarna.

Djupt i mitt hjärta kan jag kanske förstå ransardernas hunger efter byte och stridsära, men magillernas jakter leds av de som redan har mer än nog av allting och vars uppfattning om stridsära är att hugga försvarslösa barn i ryggen. Trefaldigt förbannat vare Magilre !

Nu är det nerskrivet. Låt inte mitt hat mot Cvyrdo fläcka mina andra arbeten, utan må Boszas självbehärskning råda i mitt sinne. Min vän Kristallvindmäster Vodelheim säger att det blott är de värsta av Magilres adel som deltar i jakterna. Han hävdar att sann ridderlighet finns även bland magiller, och att det är för att undgå kritik från sina likar som de lever ut sina värsta drifter i Klomellien. De kan ju knappast bränna ner sina egna bondgårdar, sade han. Vodelheim följer vattnets, vindens och isens vägar, jag är försvuren åt elden. Han kan tänka sådana tankar, det kan inte jag.

Vidina Ingaldiron.

Vidinas hjärta brinner för de utsatta, och det länder henne till heders. Hon har varit vänlig nog att låta mig göra ett litet tillägg till hennes krönika. Medan inget det Vidina säger är osanning, så ber jag alla att minnas att det formellt sätt aldrig har slutits fred mellan exempelvis Addiaska och Magilre, och att även addiaskiska riddare ibland rider in i Magilre. Det trofesamlande Vidina nämner tar sig inte alltid heller så groteska uttryck. En av de mest eftertraktade trofeerna, som inte hängs ut i hemliga kamrar, utan på tornens mest framträdande väggar, är addiaskiska vapensköldar. Magiller flyr inte alltid undan riddarna från Addiaska utan konfronterar dem lika ofta i regelrätta torneringar, där bägge sidor uppträder ganska sportsligt, även om de av politiska skäl inte kan ta kontakt med varandra för att planera sammanstötningarna i förväg. Återvinnandet av dessa vapensköldar har gett upphov till en del ganska vilda och komiska planer från riddarnas sida. Det har även hänt att de anlitat utlänningar i Mercana för att göra jobbet åt dem. Jakter har vidare inte sällan fullt förståeliga militära motiv, då man skaffar sig färsk information om fiendens styrkor. Slutligen finns det trofesamlare av de mest avvikande slag. Jag påminner er om Baron Giddel som hade för vana att överfalla vanliga resande och tvinga dem att lämna över sina kläder. Sedan red han hem och visade upp det hiskliga klomelliska modet för den chockerade magillerska adeln. Han överträffas möjligtvis av högvälborna Asinas konstintresse, då hon i full rustning red ner ända till Yolev för att där hugga av och hemföra stadens snidade husgavlar och takskägg.

Med hopp om fred och förståelse mellan alla folk.

Vodelheim, Mercanas trogne tjänare.

Olem

I Mercanas hjärta, det vill säga inte bland de rikas väldiga villor, utan nära handelshusen och de larmande tavernorna, höjer sig Olem Den Lates gyllene kupol och tempel. Jag hade långt innan jag första gången satte min fot i Mercana hört mina föräldrar berätta om den märkliga tro som mercanierna bekänner sig till, men som de aldrig lyckats sprida ens i mitt älskade Klomellien.

Enligt deras lära skapades världen en gång av den uttråkade guden Olem, för att skänka honom en smula förströelse och muntration i hans eviga gudalivs många tröstlösa dagar. Men då han skapat världen fann han den bullrig, grå och enformig. Människorna slogs med varandra så att han fick ont i öronen, kvinnorna klädde sig i bylsiga kläder och dolde sina former från honom (Olems präster finner ingen motsättning i att deras gud är både allseende och hatar kvinnor i för många lager kläder), allvarsamma präster läste långa entoniga böner och överallt sågs buttra och missnöjda ansikten. Och Olem såg att det var trist. Olem sträckte ut sin hand för att krossa världen, så att han kunde få lite lugn och ro och kunde ta sig en stilla eftermiddagslur (återigen, olemiterna finner det inte konstigt att deras gud, som enligt dem själva har skapat Alltet, då och då tar sig en stärkande tupplur). Då fick han se en liten narr som hoppade runt på marken. Narren spelade en munter liten melodi på sin luta, han gjorde kullerbyttor och räckte ut tungan åt de fisförnäma adelsmännen. Och Olem, förvånad och road, drog tillbaka sin hand, lutade sig tillbaka mot sin gudomliga kudde, grep en näve tunnskurna och räfflade potatisar, och sade: ”Jag låter världen leva – en liten stund till.” Men Olem tröttnade snart på den lille narren, men se, då fanns något annat som fångade hans blick. Och så länge det finns någonting roligt, någonting förvånande, någonting vackert, någonting nytt och någonting upphetsande i världen, så länge skall världen bestå. Och därför bör vi alla roa oss själva och varandra, på det att Olem inte må tröttna på oss. Så lär Olems skrockande prästerskap.

Mercanas inbyggare tar denna plikt på dödligt allvar. Det är förstås svårt att skilja på när de försöker roa sin gud, och när de försöker roa sig själva, men de gör inte heller själva denna åtskillnad, ty Olem älskar ljudet av andras skratt. Olems tempel är runt till sin skapnad, och höjer sig från mitten av en amfiteater som grävts ut och stenlagts mitt i ett stort torg. Denna amfiteater är sedan med hjälp av avskiljande väggar uppdelad i fem lika stora sektioner, inte helt olikt en uppskuren tårta. Framför varje sektion sitter eller ligger en stor staty av Olem på en avsats en bit upp på tempelväggen. Till sin gestalt är Olem tydligen en man av obestämd ålder med en begynnande kulmage, en överlägsen och blaserad uppsyn och en slapp kroppshållning. Han verkade vara klädd (fast marmorn gör det svårt att säga säkert) i den symbol för slapphet som de dekadenta magillriska adelsmännen kallar ”morgonrock”. Jag hörde någon säga att den inte var helt olik en magikers kåpa, och jag var inte sen att ge denne skymfare svar på tal, något som först verkade väcka munterhet hos de förbipasserande, som tydligen fann det komiskt att se mig skälla ut denne slusk som inte kunde se skillnad på en ämbetsdräkt och ett tygstycke från ett samkarniskt harem. Men plötsligt verkade stämningen skifta och flera mercanier hyssjade åt mig och bad mig vara tyst, stående som jag var inför Olems anlete (ty mercanierna tror att Olem kan se och höra genom sina statyer). En köpman utstyrd i en gul- och grönrandig rock sade rent ut: ”En offentlig utskällning piggar upp, men ingen vill höra en offentlig föreläsning.” Tillrättavisad mindes jag nöden av att smälta in i de miljöer jag beskriver, och återgick till att studera den ”tillbedjan” som pågick framför templet.

Vid foten av Olems olika statyer, och framför de drönare som satt sig på amfiteaterns olika avsatser, utspelade sig uppträden av det mest skiftande slag. En bard framförde balladen om Brand och Draken, men på ett sätt som jag aldrig tror den framförts i Ekeborg. Ty sångens ackompanjerades av fler och gladare toner än i dess hemland (efter vad sades mig av min bänkgranne, en kardisk ädling som faktiskt hoppades hitta en drake att dräpa i Brikhos berg. Jag hade ej hjärta att säga honom vad han skulle finna i Brikho). I nästa sektion visade akrobater och jonglörer upp sina konster, och i den bredvid stod en ensam man i en enkel dräkt och berättade vad jag inte kan kalla annat än lustiga historier. Ni betvivlar väl vad jag skriver, för det låter ju som att ställa en piga och plocka en höna på en scen, och förvänta sig jubel då varje fjäder faller, men en underlig stämning härskade vid detta tempel. Det var som om vårt blotta antal skänkte värdighet åt det plumpa och elegans åt det enkla. Mannen drog sig inte för att narras med sina åskådare, och jag kan än idag ej förstå det, både riddare från Addiaska och magiker från Bosza, jag själv inräknad, skrattade med och gladdes åt att man gjorde gyckel av oss. Tvenne timmar förflöt på detta angenäma sätt.

När jag till slut reste mig för att hiva mig över nästa avsats fick jag strax på den andra sidan se en gräslig svartfolksgestalt i en svart kåpa som satt och rensade sin tandade kniv från köttrester. Jag hade svårt att se det roliga hos en sådan grotesk, men publiken verkade spänd och förväntansfull. Plötsligt gjorde sig två överförfriskade dvärgar i full stridsmundering väg nerför trappstegen, högljutt skrålande på sitt säregna språk och svingande sina bredbladiga yxor. Jag förstod då att gladiatorspel, huru mot läran det än kan låta, hörde till Olems nöjen. Jag finner inget nöje i andras lidande och valde att studera hur solens sista strålar återkastades i kupolens guld. Folkets osmakliga jubel, och ljudet av stål mot kött, kunde jag dock inte utestänga. Jag förstod att lemmar åtskildes från kroppar, att striden var tillfredsställande lång och att dvärgarna tydligen bara hade dykt upp från en närliggande taverna, och, tro mig eller ej, att detta var fullständigt naturligt. Värst av allt var att trollet, eller kanske var det en rese, eller en sammanblandning av de båda, efter att ha besegrat sina bägge angripare, välljudande deklamerade en improviserad vers till sin egen ära och massans gapskratt:

”Dvärgablod i sanden skvätter På hans skägg jag rumpan sätter Dvärgaskallar är så små Spräcker dem jag gör ändå”

Mer av samma slag följde. Dvärgarna släpades ut, och jag tror och hoppas att deras liv räddades av en helare, anställd av Olems präster, ty som en av dem senare sade mig: ”Att se någon få skallen inslagen är kul, men begravningar och diplomatiskt trassel är tråkigt. Och dåligt för affärerna.” För ett ögonblick hade jag glömt vilken gud som alla mercanier sätter främst, och han vilar inte mot en bädd av marmor utan är rund, nött, och klingar i min egen ficka. Utan tvekan var dvärgarna antingen diplomater eller hantverkare, och utan dessa bägge yrkeskårer skulle mitt land snart stanna helt, vad köpmän, krigare och magiker än må säga.

I den sista avbalkningen satt några trashankar under en skyddande baldakin. Mitt blod isades i ådrorna när jag hörde dem oskyldigt tralla och såg deras vanställda frisyrer. Jag skäms inte att säga att jag rusade in i templets innanmäte hellre än att stanna ett ögonblick i dessa livsfarliga dårars närhet. Om ni känner till Remuntra så vet ni varför jag på detta sätt gav upp min värdighet, om ni inte känner till det gör ni klokt i att förbli i detta lyckliga tillstånd. Långt senare skulle min gamle mäster förklara för mig att Remuntras vansinne är en smitta som sprids genom tanken. Mercanierna, vars tankar antingen är jordbundna eller lättsinniga, verkar vara immuna och kan därför skratta gott åt de krumsprång och det filosofiska nonsens som kommer ur strupar som kanske en gång sjöng de sanna gudarnas ära i templen, styrde nationers öden eller studerade magins hemligheter, detta nonsens som om det hade fått fäste i mitt huvud hade gjort mig till en dem, en lallande fåne glömsk av min konst och mitt kall.

Inne under templets välvda och smyckade tak möttes jag av en ofantligt fet man, som trots sin kroppshydda rörde sig mycket lätt och ledigt, ja han nästan studsade fram på sina små nätta fötter. Klädd i en bjärt röd klädnad och med väldiga svängda mustascher och en hög, spetsig, röd huvudbonad var han både vördnadsbjudande och skrattretande på samma gång. Han log brett, kramade om mig och sade:

”Hej på dig mitt barn, jag heter Bop ! Du ser lite ledsen ut. Vet du hur många dalker som behövs för att skruva på ett vagnshjul ? Inte det ? Tjugo ! En håller i hjulet och nitton snurrar på vagnen !! Ha ! Ha ! Ha! Ho ! Ho ! Ho ! Heheheh… Jaa, jag säger då det…”

Efter denna säregna presentation fick jag nöjet att bekanta mig närmare med den man som visade sig vara Olems överstepräst. Bop förklarade att värdighet var viktigt för en överstepräst, för det var alltid roligt att göra narr av de uppblåsta. När han sade det daskade han till sin egen svällande mage så att den dallrade och skälvde. Själv måste han ofta ducka under novisernas kastade tårtor, förklarade han, och om han bara skrattade istället för att bli arg skulle Skämtet Gå Förlorat, sade han med en för ögonblicket mörk stämma. Bop berättade också det mesta av det jag ovan har beskrivit för er. När en mercanier i mycket dyrbara kläder svassade förbi (hans ärende i templet skulle jag alltför snart förstå) utan att bevärdiga oss en blick, viskade Bop att hans skräddare förmodligen var dalker, ett skämt som jag inte kunde låta bli att le åt. Just då hörde jag klagorop från takvalven och frågade Bop hur det kom sig. Bop ville först inte svara, men medgav sedan att templets kupol var ägande åt självspäkning. Prästerna gisslade sig själva och bad Olem om nåd och förlåtelse för att de var så grå och dystra. Det var alltid bäst att vara på den säkra sidan och gardera sig, förklarade Bop lätt generad, och om Olem inte gillar själspäkning och kryperi kan han ju alltid titta bort, för vi gör det bara på denna enda plats. Jag bad Bop att få se kupolens insida, men han förklarade att åsynen av halvnakna präster och ljudet av allt deras gnäll inte gör någon människa glad, så det kunde han inte alls tillåta. Istället erbjöd han mig att besöka templets berömda källarvalv för blott några guldmynt. Ivrig betalade jag den begärda summan, och Bop ledde ner mig till en starkt upplyst kammare där svag musik svävade i luften och exotiska blomdofter retade näsan. Tyvärr var jag inte riktigt i stånd att uppskatta all den konstskicklighet som använts för att ställa dessa kamrar i ordning, för vart jag än vände blicken möttes jag av nakna eller halvnakna kroppar, inoljade och kråmande sig som ormar. I sanning bör den som tillbringat sin ungdom över dammiga luntor i höga torn ta sig i akt för världen utanför, vi känner inte dess vägar och frestelser. När Bop ledde fram en fager yngling endast iklädd ett mindre stycke tunt silke förmådde jag bara stamma till svar. Och när han lade armen om en ung mö, bad jag att få ursäkta mig, och rusade ut ur templet med en framhasplad ursäkt om konstens celibat på mina läppar.

Väl ute i den kyliga nattluften kunde jag bättre förstå denne remarkable prästman. Han antog att jag hade kommit till templet för att uppsöka dess bordell, ty varför skulle någon annars komma dit ? Och sedan hade han ansträngt sig för att avhjälpa min blyghet genom att tala med mig om alla möjliga ämnen som låg mig varmt om hjärtat, innan han ansåg att tiden var mogen för att glädja mig på det sätt som en mercanier gläds. Jag styrde min steg mot mitt värdshus och tänkte på vilken svår konst det är att roa andra. Han hade sett mig i porten, av mina kläder dragit slutsatsen att jag var magiker, och därefter sett till att alla hans skämt handlade om dalker, vars fruktlösa motstånd mot magi vi finner så komiskt.

När jag sedan, för att undkomma några sällsynt burdusa rumlande sällar, steg in i en liten kyrka som Den Lysande Vägen lyckats starta i vad som för dem måste vara syndens urnäste (Munzga undantaget, må Kaos sluka deras själar), så fick jag se ännu ett tecken på Olems närvaro i staden. Ovanför körens bänkar var ett öra målat på väggen. Det var, berättade en lätt irriterad klockare, Olems öra. Olem hade sina ditmålade öron och öron, och ibland sina händer, sin näsa och sin mun, både här och där i staden, där det fanns något som Olems präster trodde att deras herre skulle finna intressant eller njutbart. Av diplomatiska skäl, fnös han, hade till och med kerisgassen Ozymandias själv rått dem att låta det sitta kvar. Jag såg också att inget öra prydde väggen ovanför predikstolen, men valde att inte reta upp den sure proselyten utan tänkte istället bistra tankar om var Olems händer kunde tänkas målas. När jag tänker närmare på saken så kanske det fanns ett samband mellan de fem sinnena och de fem scenerna. Oturligt nog träffade jag inte Bop igen innan jag lämnade Mercana, så jag fick aldrig någon klarhet i den frågan. Jag återvände till mitt värdshus fast besluten att imorgon uppsöka de kvarter som i Mercana avskilts för dvärgar, halvlängdsmän, ankor och svartfolk.

Må Boszas eviga vishet vägleda mig och vilka gudar som nu än finns skydda mig. Eller, i Olems fall, låta bli att slå ner mig för min prydhets skull.

Vidina Ingaldiron