Pärlkolonierna

I västra Efaro på Solunas nordkust har Felicien ett flertal mindre kolonier. Ögruppen Lengynerna och kusten av stamlandet Dereas är de viktigaste och dessa etablerades på 200-talet e.O. av kung Kleriomon II som både var ute efter slavar och efariska pärlor. Pärlor är enligt felicierna den vackraste och högst värderade ädelstenen och det kimzonska ordet för "pärla" - porelo har fått betydelsen "ädelsten" på feliciska. Den efariska ursprungsbefolkningen som först tvingades utvinna pärlorna är sedan länge utrotad men nya slavar strömmar ständigt till från inlandet. Under den dermanska ockupationen av Felicien tvingades kolonisterna byta plats med sina slavar, något de ansåg som ytters vanhedrande och aldrig har glömt. I den dereasiska staden Eygafo valde 84 felicier i stället för att länkas som slavar att kasta sig utför murarna på guvernörsfortet och möta Paridon i vågorna som fria. På Tabris, en av de mindre öarna i Lengynerna, har den aidniska S:t Willems Orden sedan soltågens tid ett av sina fästen. Felicierna har flera gånger försökt erövra borgen men aldrig lyckats. Willemiterna är dock alltför få för att utgöra ett hot men är ett ständigt irritationsmoment och kung Kuthegil planerar ett slutgiltigt angrepp inom kort. Som en inledande manöver har en ambassadör skickats till riddarna för att intyga om fredliga avsikter men den sluga Ytkila diNadikon har helt andra order.