Erebs historia

När de historiekunniga inom Mandelorden försökt sammanfatt Ereb Altors Historia har den i huvudsak framställts så här, åtminstone kring år 610 e.O. (Under Ljusa Handens kritiska ögon.)

Förhistorien (10000 – 9000 f.O.)

Tiden efter den första konfluxen

Skaparna hade tröttnat på de skapelser de satt att befolka Altor. De allehanda mäktiga varelser som fanns i urtiden såg sig så mäktiga att de utmanade Skaparna och trodde sig kunna ersätta dem. Skaparna kunde inte tillåta detta och straffade Altors väsen. Straffet har senare kommit att kallas Konfluxen. En mängd katastrofer inträffade som har satt spår på Altors yta för all framtid t.ex. kratrar, förstenade skogar och uttorkade havsbottnar är fenomen som finns kvar från denna tid. Fokalerslätten i Trakorien är ett sådant exempel och uppstod då stormguden Marduk slungade ett eldklot mot det hedniska Woddam för att sätta stopp för wodamiternas demondyrkan. Endast drakarna skonades mot eder på att inget förtälja. Då drakarna är av skaparnas sång är de del av det urgamla höga språket och dess riktiga namn. Det finns myter och vittnesmål om att några få andra unika väsen undkom konfluxens enorma kraft.

Efter katastroferna uppstod en ny värld. Den enda sanna guden Etin, som var den store skaparen, tog det som sitt ansvar att börja om på nytt. Han skapade änglarna till sin avbild. Dessa första väsen var Honom för lika och deras uppenbarelse för ljus och vacker för den värld som fanns kvar efter Konfluxen. Han tog dem därför istället till sig i sin himmel. För att uppfylla världen gjorde Han uti sin godhet människorna att förvalta Altor och sprida Hans ljus över världen. Ängeln Hemaquiel, den svarte demonen, den behornade, frestaren och Lysande Vägens svurna fiende, var äregirig och stal därför en del av Etins skaparkraft för att själv skapa sig avbilder. Etin upptäckte sveket, men inte förrän Hemaquiel avhänt stöldgodset till lägre andar och demoner. Etin försköt Hemaquiel från sin himmel och Etins härförare bland änglar Maichaquiel kastade ner skändaren i Infernos underjord. Sedan dess har Hemaquiel ägnat sig åt att förleda och fresta mänskligheten att bryta Etins sex budord. De demoner och andra lägre väsen som fått stulen skaparkraft från Hemaquiel satte lägre varelser på jorden. De var dock okunniga och besatt inte tillräcklig kraft eller kunskap för att nå upp till Etins. Den skapande kraften är Etins och endast Han kan bruka den. De lägre väsen som försökte kunde endast modifiera och förändra den kraft Etin skapat. De flesta av deras skapelser var anskrämliga och vände sig bort från Etins ljus i skam. Etin har dock i sin barmhärtighet och visdom låtit det bli känt att de av Altors intelligenta varelser som väljer att följa Hans sollära skall vara välkommen till Honom för evig ro efter deras tid i världen är till ända.

Stenars ålder (9000 – 3500 f.O.)

De nya intelligenta varelserna hade blott rudimentär kunskap om jordbruk och levde företrädesvis som jägare och samlare. Alver och dvärgar blev de främsta hantverkarna i sten och trä, denna tidsålders råvaror. De gav tidsåldern namnet Stenars ålder. Samhällsstrukturer fanns endast på lokal nivå. Människorna dyrkade den ende sanna guden Etin, men kontakterna med de andra varelserna fick många att glömma ljuset och visdomen som Hans budskap innebar.

Skogsanden Tevatenu skapade alverna som hon lät stiga fram på olika natursköna platser runt Altor. Senare skapade hon också övriga älvfolk. Älvfolken ser henne som sin gudinna. Till en början levde de i harmonisk samklang med sin omgivning och Etin såg med överseende på dessa tvålfagra varelser. Tevatenu frodades och även grupper av människor började dyrka henne. Andra andar och demoner saknade hennes tålamod och skapade mindre fulländade varelser med högre fortplantningsförmåga. De nya folken lämnade inte Tevatenus barn eller männsikorna i fred utan trängde på med våld och krig som följd. Många av Moder Jords folk lämnade pga konflikterna med de nya folken skogarna för att söka efter orörda nejder där de kunde leva. Etin hade dock rustat människorna bättre och de lät sig inte så lätt skrämmas av ondskans skapelser.

Dvärgarna skapades av bergsanden Terra ca 9000 fO och deras urhem ter sig vara i de naturliga grottsystemen i Grynnerbergen (bergskedjan som markerar gränsen mellan Hynsolge och Nidland). När dvärgarna väl blev självförsörjande, bland annat genom att lära sig odla klipptryffel, kom de att utveckla sina passioner för gruvdriften, hantverk och så småningom smideskonsten.

Kopparhavets kanske mäktigaste magiker genom tiderna, Ganzlin, residerade på Sanritra där han forskade i livets hemligheter. I syndigt högmod skapade han minotaurerna. Befolkningen betraktade honom därför som den hedniska tjurguden Otahurs son. Somliga säger att minotaurerna mördade sin skapare och rymde. I vilket fall försvann Ganzlin och minotaurerna spred sig över Altor.

Enligt sägnen vann för 4000 år sedan den vise och tappre hjälten Palofar en kapplöpning mot en stäppantilop och avgjorde därmed en vadslagning mellan de hedniska gudarna till vattenguden Enkis favör. Med hjälp av sin list fick Palofar som belöning ax som bar tredubbelt korn. Han planterade axen runt Golwyndas sötvattenshav och därefter gav åkrarna runt havet tredubbel skörd. De stora skördarna medförde en snabb och kraftig befolkningsökning i området och runt havet växte det så småningingom fram en framstående jordbruks- och handelskultur.

Bronsets ålder (3500 – 1534 f.O.)

Dvärgarna lärde sig gjuta brons ca 3500 f.O.. Dvärgarna sporrades att vidare vara överlägsna andra kulturer inom metallurgin eftersom det gav dem ett starkt övertag i både krigsföring som i handelsrelationer. Dock stals kunskaperna om bronset av vättarna, som lyckats infiltrera samhället, och de sålde kunskapen vidare till människorna vid Golwyndahavet. Därefter spreds kunskapen över Ereb. Bronsets ålder hade anlänt. Dvärgarna glömde inte detta brott som vättarna begått och det är orsaken till varför det finns en sådan stark konflikt mellan dvärgar och vättar än idag.

Tack vare den mystiska metallen månsilver blomstrade under denna ålder alvernas kultur i Cereval, och till och med dvärgarna drevs iväg till Grynnerbergen med hjälp av månsilvret. Om månsilvret hade behållit sina krafter utanför Cereval kunde Månalverna mycket väl ha blivit Erebs herrar. Månalverna rike förstördes av drakar och troll och nuförtiden lever det endast kvar i legender och sägner.

Under denna tid växte dock tre starka högkulturer fram bland människorna på Altors västra halva, Golwyndakulturen, Melukhakulturen och Yndarkulturen. Endast Golwyndakulturen hade något utbyte med andra kultursfärer nämligen den efaritiska och sydakrogalska. Dessa kontakter drev utvecklingen framåt. Den naturliga politiska enheten var en stad och dess kringliggande landsbygd.

Runt Golwyndas sötvattenshav fanns en rik jordbrukskultur i de länder som idag benäms Krun, Sombatze och Furgia. Golwyndakulturens invånare lärde sig också tidigt att gjuta i koppar och brons, genom att köpa denna kunskap av vättar som stulit kunskapen av Grynnerbergens dvärgar. De bördiga åkrarna och bronsjutarkonsten gav området en fördel gentemot grannarna. Då området omges av solunska barbarstammar var man tvungen att hålla sig redo för strid. Magiskolorna elementarmagi, mentalism och symbolism grundades här. Golwyndakulturen ägnade sig också åt en hel del spekulativ filosofi. Man började snart erövra de kringliggande trakterna för att skydda kärnområdet och för att få kontroll över viktiga råvarukällor och handelsvägar.

Kulturen på Melukha var och är av det harmoniska slaget. Stor tonvikt lades på konst av olika slag. Kulturen har ingen egen gruvdriftskonst och styrs som ett matriarkat. Animismen grundades som magiskola på Melukha. Melukha betyder ”den blomstrande lustgården”.

Ön Yndar invaderades av margylerfolket från sydöstra Akrogal. Margylerna startade en högkultur på ön. Matematik och det första skriftspråket härstammar från Yndar. Magiskolorna nekromanti och spiritism sägs också härstamma från Yndar. Denna mörka kunskap spreds med tiden via Golwyndakulturen till Ereb.

I nordligaste Nargur och södra Barbiaområdet växte barbarernas kultur fram. Denna barbarkultur var ingen högkultur, men kulturen härdades av stridigheter mellan människor och svartfolk. Bland dessa folk fick dess shamaner, volverna, kontakt med en mäktig ande som förespråkade samhörighet och fred mellan de två folken. Trevande pakter slöts där klanerna samlar sig i mer permanenta lägerbyar. Svartfolkens totala dominans i norr kunde stoppas och anden sågs snart av barbarerna som en gudinna, A Nhari guhr. Barbarfolken i norr enades tillslut genom eder som skulle hålla i 2000 år. Under de följande århundradena utvandrade flera stammar från Nargur. I Ultima Thule finner vi isbarbararena eller tjugerna. Åt öster vandrade hyner och cerer till Masevabuktens stränder. Åt söder vandrade ovaterna för att bosätta sig mellan Nidabergen och Landori. De som stannade fick namnet barbier.

Det fanns naturligtvis människor runt om i övriga Ereb, men de flesta lämnade inget bestående arv och Etins lära förvreds eller föll i glömska.

Järnets ålder (1534 f.O. – 600-talet e.O.)

Dvärgarna hade lärt sig smida järn redan ca 1700 f.O. och lyckades hålla järmsmideskonsten hemlig. Det var först när en övermodig dvärg vid namn Targald Karskfot år 1534 f.O. invaderade Krun, blev tillfångatagen och fråntvingad konsten som människorna lärde sig att smida i järn. Kriget blev känt som Järnkriget och sedan dess lever vi i Järnets Ålder.

Kolonisationstiden (1500 – 1080 f.O.)

Sjöfarten hade nu utvecklats så pass mycket att färder över Kopparhavet var möjliga. Högkulturerna som hade börjat bli överbefolkade spred sig över Ereb. Rikena vid Golwyndas tre stränder började gå skilda vägar.

Krun upplevde en guldålder efter att man lärt sig järnsmidets konst av dvärgarna. Då man levde i fred med grannarna i Sombatze och Furgia expanderade man i nordvästlig riktning. Krun grundade under denna tid kolonier längs hela Kopparhavets nordkust. Kolonisatörerna nådde så långt som till Aidne, Kopparhavets nordkust och några öar i södra Västerhavet. Runt om Kopparhavet där man gjorde landstigningar koloniserade man i Kruns namn. I området som idag utgörs av Jorpagna satsade krunerna mest resurser och flera städer grundades längs med kusten. Invånarna i regionen påverkades kraftigt av den storartade krunska kulturen och assimilerades snabbt. Krunerna tog också över dagens Nidland och gjorde det till en koloni med namnet Lasutyp. I Järnkriget mot dvärgarna hade krunerna slutit en allians med barbarfolket hynerna från Masevabuktens strand. Som tack för hjälpen i kriget fick hynerna av krunerna till skänks ett glesbefolkat område av Krun som kom att kallas Hynsolge vilket betyder ”hynernas jord”. Krunerna reste flera stora byggnadsverk av vilka ett fåtal kan beskådas än idag.

Golwyndariket Furgia var hela tiden tvungna att försvara sig mot margylerna från Yndar som slutligen tog över hela södra Akrogal och därmed även Furgia som de med sin mörka trollkraft kom att behärska fram till 800 f.O.

Golwyndakulturens kärnområde Sombatze i norra Soluna levde ett fredligt liv med undantag av strider med stammar från grannen Efaro. De två kulturerna blandades under denna tid och kom att präglas av mystik och religion.

Under denna tid bosatte sig alver från Melukha i Sivoa på nordvästra Samkarna samtidigt som ett folk från regnskogarna i söder koloniserade Morëlvidyn. Folket hade fördrivits från Ormsjöns stränder av efarer och hade vandrat över Drakryggen, genom Krystalerna och träsken för att slutligen efter 70 år nå Samkarnas nordkust. Det är dessa Morelver som ger landet dess namn.

Från högkulturerna Krun och Furgia i söder kom i nya skepp upptäcksresande och köpmän till Barbia. Bräckliga handelskontakter etablerades. Nordbarbarerna jagade bort svartfolken från höglandet för att kunna bedriva boskapsskötsel och barbarriket Barbia började ta form. Byn Babor blev en stad av sten med höga stadsmurar. Barbarerna började dra gränser för att kunna äga mark vilket ofta ledde till krig med alltför blodig utgång. Svartfolken gömde sig i Nargurs skogar för att hastigt bli uppschasade bland Nidabergen.

Dvärgriket i Grynnerbegen krympte pga. att många dvärgar flyttade till lugnare trakter undan Kruns expantion. Dvärgar grundade nya riken så långt norr över som Kardbergen och öster över i Mörkrets berg. De lyckades leva i relativ fred med svartfolken och började på nytt bedriva gruvdrift.

Härarnas tid (1080 – 950 f.O.)

Härarnas krig är den tid då uppladdade krafter gjorde upp om framtiden.

Krun

Under flera hundra år levde man i fred, men barbarblodet fanns kvar hos hynerna och ungefär 1100 f.O. ökade spänningarna mellan hynsolger och kruner. Mindre motsättningar mellan de två folken växte från obetydliga till oåterkalleliga ärekränkningar. Ärekriget bröt ut år 1080 f.O. Kriget markerar början på Härarnas tid.

I kriget som tog sin början år 1080 f.O. stod högkulturen Krun mot sina inbjudna grannar hynerna. Båda folkens ära stod på spel och ett krig var oundvikligt. Krun tog hjälp av sina kolonier och Sombatze vilket ledde till Kruns totala dominans till sjöss. Hynsolgerna tog hjälp av gamla barbarkusiner från Nargur, samt ingick en allians med Efaros stammar för att bekämpa Sombatze. Efter femton år av krig stod ett stort avgörande slag norr om den lilla fiskebyn Grivela i Jorpagna. Hynsolge besegrade Krun och dess allierade och i enlighet med gammal barbarisk tro fick denna segerplats speciella krafter. Hynsolgerna beslutade att uppföra det nya enade rikets huvudstad där. Kruns kolonier svor snabbt trohet till segrarna i Grivela och därmed var Kejsardömmet Jorpagna förlöst. Jorpagna kom sedan att dominera hela Kopparhavet i 500 år.

Sombatze

Efariterna fick tack vare Ärekriget i Kopparhavet möjlighet att besegra Sombatze, men då man inte hade någon disciplinerad här urartade det hela till ett skövlingståg som ledde till kaos i över 50 år.

Barbia

Många av höglandets barbarer och Nargurs folk hjälpte hynsolgerna i Ärekriget. Genom kriget spred sig söderns civilisation till Nargurs skogar och barbarerna i norr. Staden Babor fick därmed en stabil handel med andra högkulturer. De exporterade boskap och hudar över hela Ereb och även andra delar av Altor. Höglandet kallades nu officiellt för det Norra Barbarriket Barbia och Babor ansågs som rikets huvudstad. Babors härskare utropades som rikets kejsare likt sin avlägsne kusin i södern.

Melukha och Morëlvidyn

Piratklanerna i Morëlvidyn hade 1045 f.O. enats under piratkungen Haieg-hamu, och anföll år 1038 f.O. med flotta och armé alvernas rike i Sivoa, skövlade och drog vidare mot Melukha. De fredliga och dåligt förberedda rikena intogs utan större strider. Nederlaget och den påföljande skövlingen omsjungs ännu i sorgsna sånger bland alver och melukher. Med största sannolikhet hade ett nytt mäktigt rike uppstått efter detta, om det inte varit för att den morelvidynska kungen ramlat i havet under ett rus och dog. Därmed lämnades riket till hans 216 söner att slåss om och stycka upp. Morelvidynerna lastade sina skepp fulla med rikedomar och sköna alster, innan de for hem igen för att ägna sig åt tronstriden ”den stora nudelhärvan”, som varade till år 997 f.O. Nudelhärvan slutade i en slags remi, där ett tjugotal starka söner och sonsöner etablerar sina egna piratriken längs landets långa kust. Än idag dyker det upp morelver som hävdar sin rätt att styra piratrikena med släktskap till Haieg-hamu. Efter Morelvidynernas anfall insåg de fredliga rikena på Melukha och Sivoa krigskonstens nödvändighet.

Kejsartiden (1065 – 600 f.O.)

Den joriska tideräkningen börjar 1065 f.O. med det så kallade segeråret. De nya joriska härskarna räknade år AV (ante victoriam) och PV (post victoriam). Etins lära var nu i det närmaste bortglömd även om hans namn i förvrängd form fanns bland Imperiets gudar. Människorna dyrkade istället en panteon av hedniska gudar där ibland även högmodiga kejsare räknade in sig som levande gudar eller gudars avkomma.

Guldåldern (1065 - 885 f.O.)

Hynerna hade 1065 f.O. vunnit över Krun i slaget vid Grivela. Den unge hynsolgiska kungen Aurelion hade så genom krig enat Hynsolge och Krun. Han svor att upprätthålla det krunska stadsskicket och låta dess senats lagstiftande makt förbli oinskränkt, men senaten flyttades till Grivela. Han svor att hynsolger och kruner skulle behandlas som jämlikar och att i det nya kejsardömmet skulle alla vara jorer av lika värde. Senaten och folket jublade, och utropade Aurelion till Kejsare av Jorpagna och dess domäner. Aurelion var en skicklig politiker och samlade stor makt i sina händer, men visade ödmjukhet och tog säte i senaten som en jämlike. Kejsardömmet bestod nu av Krun, Hynsolge, Jorpagna och spridda kolonier runt Kopparhavet. Tolanhalvön var ett lydrike under Jorpagna som erövrades och införlivades helt av nästa kejsare. På det viset bands kejsardömets östra och västra del samman landvägen. Det är nu namnet Imperum Jorpagnum myntas av den joriske poeten Tersalis. Alverna i Landori övertygades att tillåta en väg genom sitt rike, men höll noga koll på vad människorna gjorde i deras skog. Det joriska fortet Grafferburg byggdes. Landoris gränser respekteras förövrigt och jorerna höll sig till de avtalade lederna.

Åren 1020 / 45 - 1012 / 53 utkämpas det Första Efariska kriget. Efariska hövdingar krävde mer betalt för stammarnas hjälp till Hynsolge under Ärekriget. Jorerna vägrade och de efariska stammarna angrep Imperiet. Efter inledande framgångar såg det ut som om efariterna höll på att vinna, men slutligen krossades flertalet av deras större fartyg. Efaros förluster var så stora att deras mäktiga stammar splittrades och inbördeskrig utbröt. Efarerna kunde sedan enkelt besegras och joriska straffexpeditioner förde plundringsbyte tillbaks till Grivela.

Efter segrarna över Tolan och Efaro blickade kejsar Melion västerut efter nytt land och egna segrar. Under fältherren Vesions ledarskap skickade kejsaren år 998 / 67 en stor här in i Aidne för att underkuva dess barbarbefolkning. Erövringen gick förhållandevis smidigt, men absolut kontroll kan Imperiet endast sägas ha fått längs kusten. Jorifieringen erövrar dock Aidne permanent under de kommande århundradena. Kopparhavet var ett joriskt hav.

År 944 trängde barbarer från Mirel överraskande in i Jorpagna på båda sidor om Oestro Nida, dagens Mörkrets berg. Gränsförsvaret mot barbarerna föll som korthus och barbarerna slog sig plundrande fram mot Grivela. Kejsar Caion lyckas få förstärkningar från det ockuperade Aidne och efter två dygns hårda strider vid sjön Trasimo besegras barbarerna i grunden. Kejsaren beslutar att detta aldrig får upprepas och kallar samman tio nya legioner, plus lika mycket legotrupper, som år 942 invaderar Mirel. De följande åren underkuvas Mirel, Mefamirs sjö, och Drylo söder om Ljusna. Dessa gränser bestod någorlunda under Imperiets tidevarv och har givit arv i gränsen mellan Jori och Nargur i kultur och språk i Ereb.

Kejsar Caions son kejsar Tamsolion (Thamsul på narguri) sammankallade år 906 f.O Nargurs skogars barbarhövdingar till rådslag i handelstaden Grafferburg invid Nidapasset. Kejsaren hade oroats av kontinuerliga konfrontationer med nargurs och ljusnas barbarer längs rikets nordgräns sedan år 912 e.O., och de kostnader som detta innebar för Imperiet. Han ville därför ha fred med narguri för att få ro att kväsa Ljusna. Rådslaget urartade dock snart och när hövdingarna kallar kejsaren ”en söderns hund och kärring” brast det för kejsaren. Tamsolion lät fängsla alla hövdingarna och sedan avrätta dem. Han skickade sedan sin närmaste man Varion Robigalia som fältherre att med sju legioner underkuva Nargurs skogar. I skogarna är dock imperiets effektiva legionärer underlägsna de skogsvana barbarerna som nergör kejsarens här till i princip siste man. Några hundra överlevande stapplade genom Nidapasset den senhösten och kunde förtälja om nederlaget, däribland fältherren Varion Robigalia. Tamsolion lär ha gråtit när han mottog beskedet och tynar de kommande åren bort för att slutligen dö i sitt badkar år 904. Provinsen Hynsolge stödde delvis sina barbariska kusiner och straffades nu av sina andra kusiner jorerna. En jorisk överklass placeras i Hynsolge att styra vilket snabbt förvandlar hynsolgerna till fattiga och förslavade undersåtar.

Krig råder till och från under minst tvåhundra år längs hela Imperiets nordgräns. Barbarerna plundrade och jorerna slog tillbaks. Det förekom dock perioder av tiotals år då fred rådde mellan folken, barbarer tog tjänst i Imperiet, spelades ut mot andra barbarfolk, och fann god vinning av att samarbeta med jorerna. Ca år 700 f.O. har kriget trappats ner på grund av utmattning, främst hos barbarerna. Nargurerstammen som befolkade skogarna direkt norr och söder om Nidabergen har drabbats hårdast, men även barbierna var utmattade. Tillslut tog nargurerna beslutet att sluta fred och handla med jorerna. Barbierna hade lite förståelse för detta, och det dröjde ända till år 681 innan de la ner vapnen. De många krigen satte också igång folkvandringar bland barbarerna som sökte nya hem i nordväst bortom Imperiets intressesfär.

Härförarnas krig och Guldålderns slut (885 - 828 f.O.)

Den siste kejsaren av Aurelions ätt, Aurelion II var en duglig härskare och stor filosof som regerade åren 885-863 / 180-202. Han studerade Zenos läror och skrev boken Via Vitae, en vägledning i konsten att leva. Kejsaren var berömd för sin medmänsklighet, att han hade fred med barbarerna, mildrade situationen för samhällets sämst ställda och att han förbjöd nekromantin (och annan svartkonst) i Imperiet. Aurelion II’s död anses vara slutet på Guldåldern. Utan arvinge att självklart tillträda tronen, fick många att känna sig kallade och inbördeskriget var efter hans död ett faktum.

Härförarnas krig. Imperiet bröts i mindre delar där olika härförare och prefekter utropar sig till kejsare eller kungar. Långa förvirrande krig utkämpas med växlande allianser, segrare, men mest förlorare. Barbarfolken i norr såg sin chans och flödade in i Imperiets alla delar. Krig, plundring, förödelse, missväxt och sjukdomar ledde folk till att tro att Altors undergång var nära förestående. Senaten bibehöll den officiella makten, men ute i provinserna var det fältherrarna som styrde. År 830 / 235 började Härförarnas krig mattas ut. Ur krigens kaos steg en enande gestalt fram, ärkemagikern Zenobia. Denna gamla, men pigge magiker var en synnerligen skicklig politiker. Hon ställde sig bakom fältherren Syrahkus Markion och hjälpte honom att ena Imperiet genom en serie erövringar. Alldeles innan sitt segerintåg i Grivela blev dock Markion plötsligt mentalsjuk. Hans trupper utropade då Zenobia till Kejsarinna, vilket snabbt bekräftades av senaten. Hennes trontillträde räknas som en förnyelse inom Imperiet. Under många år härskade hon vist och den era som inleddes kallades för Silveråldern.

Silveråldern (828 - 728 f.O.)

Kejsarinnan Zenobia förnyar Imperiet och effektiviserar dess styre. Under hennes tid utvidgades riket ytterligare och kulturen utvecklades. I folkmun kallades hennes tid för Imperiets silverålder. Zenobia oroas av de växande stammarna i Akrogal och deras hot mot Imperiets östra gränser. Jorpagnas arméer tågar åter österut och lägger under sig provinsen Lasutyp ända till Demontungan som befästs för att stoppa de Akrogaliska ryttarnas plundringar. Aidne tyglas åter in under imperiets kontroll och de erebosiska öarna får nya joriska kolonier. Grivela blir under Zenobias tid en miljonstad!

Men det fanns också orosmoln under Zenobias tid. Med nyvunnet kunnande, och bättre organisation tack vare en religiös omvändelse, så lät Kamsuns nomader under perioden 750-600 /315-365 sin ilska spilla ut över de två imperierna. Framförallt Yndar drabbades då de hade en mycket längre gräns mot nomaderna. I Ereb drabbade räderna främst Imperium Jorpagnums provinser Krun, Hynsolge och södra Tolan. Attackerna var ofta bevingade, ridande på Hippogriffer, eftersom ”Demontungan” var hårt befäst av Jorpagnerna. Akrogalernas terror fortgick till och från fram till Imperiets fall, och fortsatte även därefter.

Åren 736-730 / 329-335 utkämpas det Andra efariska kriget. Motsättningarna mellan Efaro och Imperiet gick långt tillbaks, och rörde i huvudsak de många efariska piraterna som härjade Imperiets kuster. Fältherren Belisarion ockuperade Efaro och upprättade handelsavtal eller gjorde lydriken av angränsande länder. De gamla piratborgarna raserades och Belisarion blev prefekt i Efaro där hans visa ledarskap med tiden accepterades av efarerna. Efter erövrandet av Efaro sände General Belisarion en mäktig Jorisk militär expedition av en veteranlegion söderut mot Sombatze för att etablera fredliga avtal med omkringliggande länder. Expeditionen leddes av fältherren Domion, en maktlysten och äregirig krigare, men en mycket skicklig sådan. År 730 / 335 mördades Belisarion av sin egen livvakt, och Domion valdes av sina mannar att bli ny ståthållare och general.

Zenobia avled år 728 / 337 efter 100 år på tronen. Hon efterlämnade ett starkt och välmående rike. Somliga påstår att hon tog sitt eget liv tillfreds med sig själv och vad hon åstadkommit. I sitt testamente hade hon utnämnt sin unge adoptivson Elgabion till sin efterträdare. När Zenobia gick hädan reste Domion med sin hängivna legion till Grivela. Där konspirerade han och flera andra ståthållare, fältherrar och generaler mot den nye Kejsaren, de kallade sig Befriarna precis som Domions legionärer. Endast sex månader efter Zenobias död mördades Elgabion av sin kejserliga livvakt. Elgabions mord var på order av Befriarna och Domion.

Tronföljdskriget som följde på Elgabions mord utkämpades mellan först två fraktioner, De Trogna som hade stött Elgabion, och Befriarna som ansett honom för svag. Befriarna hade fler och mer fanatiska soldater. Tronföljden var avgjord redan inom ett år, även om vissa av De Trognas generaler fortsatte kampen ytterligare några år. Aidnes general Dirivin höll ut i 15 år mot Befriarnas anstormningar. Fältherren Domion intog kejsartronen. Han rensade ut konkurrerande Befriarfältherrar och knöt lojala närmare sig. Befriarnas lära fick visst fäste i Grivela och andra delar av riket där Domions legion marscherat fram på vägen till Grivela. Många grymma dåd uträttades i deras nya gud Maals namn. Svartkonst förbjuden sedan kejsar Aurelion II’s tid kom åter i bruk. Domion lyckas att på något decennie omvandla läran till en dyrkan av honom som gudson till Maal.

Solkejsaren (720 - 680 f.O.)

Domion hade full kontroll över Imperiet och styrde det med järnhand. Till sin hjälp har han Befriarnas kult som dyrkar honom som en halvgud. Domion var en grym diktator som förtryckte allt motstånd med våld. Senaten respekteras inte och förlorade sina traditionella befogenheter. Domion beskar och konfiskerade också bland illojala senatorers och adelsmannafamiljers rikedomar. Han var dock en skicklig manipulator och medan vissa delar av folket hölls i skräck, hölls andra honom trogna med gåvor, spel och Befriarnas predikningar. Dessa skaror kallade honom Solkejsaren. I stora delar lyckades Kejsar Domion väl under sin tid vid makten fram till sin död i sängen hos en av sina älskarinnor vid den extremt höga åldern av 81 år.

Även om denna tid är en stark period för Imperiet som världsmakt, fanns många orosmoment. På hemmaplan fanns en mindre motståndsrörelse som fortsätter De Trognas kamp, samt konspiratoriska senatorer som vill återta det de förlorat. I norr hade Nargurs barbarer åter enats under en hövding som hetsade till krig med Imperiet. Den järnhårda politiken som fördes i Efaro orsakade allt tätare, om än sporadiska, uppror. Under Domions tid bröt dvärgarna med Imperiet, övergav sitt rike i Oestro Nida och flyttar i hemlighet västerut till Aidnebergens östra utlöpa. Barbarkrigen trappas efter några decennier ner på grund av utmattning.

Sönderfallet (680 - 600 f.O.)

Även Solkejsaren dör tillslut år 680 f.O. efter en lång regeringstid. Han efterträds av en av sina Befriarnas generaler som blir kejsar Ergyr (680-661 f.O.). Hans regeringstid domineras av fortsatta uppror i Efaro och Mirel, samt en försvagande maktkamp inom Befriarnas maktstruktur. År 661 / 461 dör kejsar Ergyr märkligt nog under en simtur i sin privata bassäng. Kejsar Xerxer tar tronen. Ca år 660 / 462 lyckas kejsar Xerxer ordna en varaktig fred mellan barbarerna och Imperiet. Han kan därmed på allvar ta itu med Akrogalernas plundringar och Efaros splittring. Kejsar Xerxer mördas några år senare i en konspiration ledd av hans älskarinna, hovkansler och chefen för hans livvakt.

Kejsarna som följer de kommande sextio åren regerar aldrig länge. Intriger, girighet, avundsjuka, uppror och inbördeskrig tar död på kejsare och imperiet. Vad som byggts upp under fyra århundraden föll nu sönder på några decenier. Koloniseringen i nordväst fortsätter med att Klomellien utforskas och några små kolonier grundas där. Den sena koloniseringen av de Trakoriska öarna var väl planerade, med tusentals kolonister och en hel legion för land och till sjöss. Imperiets annalkande undegång skar dock av uppföljningen av den kolonisationen.

Thash Mekhar Naedar. En stjärnklar natt syns plötsligt en röd stjärna lysa intensivt. Den tredje konfluxen skulle snart stunda. I Efaro kallades natten ”Thash Mekhar Naedar” – ”Den röda eldens skymning”.