Fjärde Soltåget 353 e.O.: Skillnad mellan sidversioner

Nuvarande version från 11 maj 2016 kl. 04.32

Omdirigering till:

Fjärde soltåget 353 e.O.

@@ Rad 1: / Rad 1: @@
+#redirect [[Fjärde soltåget 353 e.O.]]
-=Upptakten=
-Det råder viss förvirring bland Altors lärde huruvida det Fjärde soltåget anses ha gått till [[Morëlvidyn]] eller till [[Efaro]]. Ett nytt soltåg hade länge diskuterats bland Lysande Vägens högre prästerskap och bland etinstrogna länders adel, både på Aidne och i övriga Ereb. Många villle ge begreppet ''soltåg'' den innebörd det var tänkt att ha: Att sprida Etins varma ljus med fredliga medel och vinna troende genom enbart upplysning - militära medel skulle endast användas för att beskydda de missionerande solfararna och de trogna som redan följde den Lysande Vägen. Ett sådant företag i Morëlvidyn skulle dock bli svårt då detta kaotiska piratland inte under det förra, [[Tredje Soltåget]] visat större interesse för Odos budskap och sedan dess heller inte blivit mera välvilligt inställd mot Aidne. De som främst ville söka sig mot Samkarna var exilmorëlver bosatta i den zorakiska staden [[Hixani]] som varmt etinstrogna sedan tidigt på 200-talet e.O., men denna lilla minoritet användes endast som ett svepskäl for krigersk och plundringslusten adel och hade få egna röster. Exark [[Veremar I]] var dock ett undantag, hans mormor var av morëlvisk härstamning och dels av denna anledning men huvudsakligen för att försöka lyckas med ett fredlig soltåg, ville han gärna se Morëlvidyn som målet för det Fjärde Soltåget. Till Efaro ville även många med fredliga avsikter söka sig och mycket av den argumentation som föregick det Första Soltåget användes åter igen. Utsända från [[Solfararorden]] verkade också de med fredliga avsikter, om än i form av önskan om förnödenheter, soldater och pengar for att säkra militärt vad som återstod av [[Solstaten]] i Efaro. De ville dock undvika att det hela skulle urarta likt de tidigare soltågen då deras erfarenheter visade att fredliga medel varit mera lyckosamma för att både vinna nya etinstrogna och säkra besittningar bland efarierna. Ofta hade stöd från mindre hjälpaktioner av solfarare som på egna initiativ valt att resa mot Efaro varit till mera hjälp i sådan verksamhet och ett soltåg ville bli av en stor och mycket mera svåroverskådlig omfattning. Solfararordens stormästare [[Alrik Spjutudde]] var dock desperat och såg inga andra utvägar än att uppmuntra till en ny stor expedition från Aidne. En ansamling magilliska ädlingar som länge samlat stöd hos likasinnade kring Västerhavet och Kopparhavet ville fara mot Efaro och vinna ära likt de första solfararna gjorde. De sade sig villiga att ställa sig under Solfararordens befäl men deras krigerska syften var illa dolda. Exark Veremar kallade till ett koncilium i Pendon for att där avgora frågan och här samlade sig stora delar av den Lysande Vägens högre prästerskap, adliga av både låg som hög rang, mäktiga handelshus och mängder av äventyrare. De aidniska kungarna och echternas jarl meddelade alla att de ville följa konciliets beslut och bidraga med trupper, men var själva inte inställda på att dra ut vare sig mot Morëlvidyn eller Efaro. Konciliet tog sin början och trots, eller kanske snarare tack vare, det stora antal deltagare blev det snabbt tydligt att ett gemensamt beslut svårligen skulle kunna fattas. När så de två bröderna [[Erlof Björnhugge|Erlof]] och [[Orlof Björnhugge]] från Zorakin ankom Pendon tog händelserna en vänding som avgjorde frågan. Björnhuggebröderna som hade försökt ta makten från sin äldre bror hertigen av Dreverike men endast lyckats döda honnom fruktade represalier från kungamakten och ville således snabbt lämna hemlandet. De övertalade de magilliska hertigarna vars skepp redan låg rustade ute på Pendons red att segla mot Efaro utan att avvakta ett beslut från konciliet. <ref>En anlitad kalmurrisk äventyrerska stod för mycket av övertalningen även om detta inte framgick helt tydligt utanför de olika sängkamrarna under de hastiga dagarna innan avresan mot Efaro. Mycket mera detaljerat blev kunskaperna om detta när "[[Lamiras mjuka memoarer]]" dök upp som en skrift baserad på äventyrerskans dagböcker på 460-talet e.O., så detaljerat att den Lysande Vägen fördömt inte bara läsandet av den utan också munkar som ivrigt studerat och kopierat texten under förevånding av att bedriva historiestudier. Många acolyter vid lyceet i Pendon tjänar extra pengar genom att i hemlighet förse zorakiska adelsfröknar med ett exemplar av "Lamiras".</ref> Under mycket röriga forhållanden följde merparten av de ansamlade solfararna med, både de med andliga mål och de med rent värdsliga. Djupt besviken gick exark Veremar ombord på det skepp från Solriddarorden som fört honom till den zorakiska huvudstaden och seglade ensam mot Morëlvidyn ledsagat endast av hixaniska fiskarskutor. Veremar nådde alldrig målet utan dog av feber utanför [[Dunderin]]. I Lysande Vägens annaler har han givits tillnavnet "Martyren" och enligt dessa officiella källor avgick också det Fjärde Soltåget mot Morëlvidyn och inte till Efaro.
-=Soltåget=
-Det Fjärde Soltåget seglade så i en osamlad flotta mot Soluna och Efaro. Många solfarare från Jorpagna och även en del berendier hade samlat sig i Zorakins koloni [[Hakkai]] och här avvaktade de ett beslut från konciliet i Pendon. Deras informella ledare var [[Xerim Ot Aurelo ab Telotanine]] högmästaren av [[Den Helige Odos Orden]]. Utanför Caddos östspets träffade ett utskickade skepp från Hakkai på soltåget från Aidne och berättade om solfararna som väntade, men zorakierna och magillerna valde av senare inte helt klargjorda anledningar att fortsätta mot ön [[Tabris]] utanför Efaros kust istället for att stanna i den zorakiska kolonin. På Tabris fanns [[S:t Willems Orden]] och riddarna tog villigt emot vad de såg som inget annat än stöd för att orden under ledning av stormästare [[Ibler Elaz av Yttersol]] slutligen skulle driva de vantrogna efarierna ut av Solstatens heliga platser. Uppehållet på willemiternas ö blev dock kort eftersom en stor felicisk flottilj syntes till i närheten och solfararna inte ville avledas i någon annan konflikt. Soltåget fortsatte, nu ännu mer oorganiserad då kravet om att ställa sig under S:t Willems Ordens befäl inte gillades men av många ändå sågs som ett sätt att ge soltåget mera legitimitet genom ordens officiella tillhörighet till den Lysande Vägen. Solfararna steg i land på Solunas nordkust och direkt efter ankomsten, eller snarare ankomsterna då de valde att lägga till i olika hamnar, gjorde bristen på samordnad att företaket egentligen var dömd redan från början. Insatserna blev splittrade och de enskilda härforarnas beslut tog sällan i samråd med övrigas. Solfararorden som trott att soltåget skulle gå via Hakkai hade hamnat i konflikt med Den Helige Odos Orden här och var tvungen att ägna många ressurser till att inte ett erebisk inbördeskrig skulle utspelas i Solstaten när solfararna härifrån anlände kort tid efter de från Aidne. Solfararorden hade haft som mål, om än ett fåfängt sådant, att ena de många intresserna men inte många var villiga att lyssna till deras råd om hur efarierna bäst skulle hanteras. Kännetecknande för hela soltåget var en lång rad av missöden och tragiska händelser som de flesta bidrog till att ytterlig försvaga erebierna mycket dårliga ställning i Efaro. De militära styrkorna decimerades, viktiga befästningar och nyckelpunkter förlorades, allierade inhemska stammar vände sig bort, men kanske av det mest avgörande - själva fundamentet till Solstatens existens; möjligheterna för handel och tullverksamhet, gjordes omöjlig. Ett exempel där vilsen religiös övertygelse fick sorgliga följder var "[[Stensötes träskmarsch]]". En solande sades ha uppenbarat sig ute i ett efarisk våtområde dit en munk ur S:t Tyresklostret väster om Hittin sökt sig för att leta örter. Sådana uppenbarelser hade aldrig skett farsegels Caddo och sågs nu som ett Etins mirakel. Baron [[Olvindrin Stensöte]] ur de berendiska styrkorna ledde över 2000 solfarare bort från belägringen av [[Ebewayke]] för att upplysas av denna påstådde ande. Den enda som återvände var en kraftigt mygg- och rostangripen väpnare och hans feberheta ord indikerade inget annat än oheliga lyktgubbar ute i träsken. Den viktiga kuststaden Ebewayke blev alldrig återerövrat. Undsättningsarmen skickat mot [[Ashbathonê]], gränsfästningen som bevakade södra delen av Solstaten, föll i ett bakhåll då befälhavaren [[Morus Kotonobiz ab Ilband]] vägrade lyssna på de inhyrda spejarna ur den allierade efariska [[Sonnekestammen]]. Ashbathonês fall året efter var den enskilda händelse som starkast bidrog till att solfararna fördrevs från Efaro 369 e.O. Riddare ur S:t Willems Orden utplånade hundratals efariska flyktningar utanför [[Udal]], främst barn och åldringar, som efter anfall på deras hembyar utförda av stamfiender passerade staden i ett försök på att ta sig i säkerhet ute vid kusten. Etinstrogna efariter som bevittnade masakern ville få orden dömd for budbrott av kerisgassen av Efaro, men willemiterna hävdade att efarierna på ett lömskt sätt avsett flytta truppstyrkor genom att kamouflera dem som flyktningar och vägrade att ens infinna sig i Kwoske när kerisgassen kallde orden. Med detta förlorade solfararna det indirketa men mycket viktiga stödet från den inhemska grenen av den Lysande Vägen i Efaro.<ref>Det har senare visat sig att willemiterna handlade i god tro men då var den fruktansvärda skadan redan skett.</ref> Många av solfararna som drog mot Efaro 353 e.O. var med under de kataklysmiska händelserna 369 e.O. då Solstaten föll. Soltåget bröt i princip samman direkt efter ankomsten till Soluna men flera av de olika fraktionerna tog istället anställning som legostyrkor hos antingen efariska stamhövdingar som kämpade inbördes eller hos erebiska "rovriddare" som etablerat sig i egenskapade småvälden, och dessa kom under lång tid att bidra till kaoset i landet. När det mot slutet av 360-talet e.O. närmade sig ett ödestyngd avgörande mellan solfarare och efarier var fortfarande många från det Fjärde Soltåget med - på båda sidor. Den sista händelse som räknats till det Fjärde soltåget var "[[Nederlaget vid Saltmine]]" - en liten rest av solfarare som lyckats hålla samman kring [[Valien (VI) Kronprins]] av Zorakin, som senare anlänt Efaro, och Solfararordens stormästare [[Alrik Spjutudde]], krossas. Endas något dussin erebier undsläpper flyende genom staden Saltmines avloppssystem och foga ärofullt blev soltågens sista strid.
-=Efterspel=
-*Exarken i Ekeborg och kerîsariet kom efter det Fjärde soltåget att helt gå bort från tankar på stora militära aktioner och soltåg for att sprida den Lysande Vägen. Solstaten i Efaro började betraktas som ett stort misstag som alldrig skulle ha fått exarkens välsignelse när den utropades 212 e.O. Att kerîsat Efaro inte upplöstes var mycket tack vare den duglige kerisgass [[Inergrid Borodrikson av Ljustersund]] som lyckades beveka den nya exarken [[Lukar I]] till att inte lämna de många etinstrogna som trots allt fanns i Soluna.
-*Solstaten föll för efarierna 369 e.O. och med den även Solfararnas Orden som administrerat statsbildningen. Ordens tre sista stormästare [[Alrik Spjutudde]], [[Mikaz Goron av Bzegusta-i-öst]] och [[Orobin Järnsida av Merk]] kämpade förgäves mot undergången, och drömmen om ett rike av ljus och jorisk kultur i Efaro var över.
-*Den zorakiske kronprinsen Valien som senare ankom Solstaten och underställde sig Solfararorden och dens stormastare blev en samlingspunk for de etinstrogna, men det var lite han kunde göra för att ändra ödet. Resan han gjorde hem till Aidne 368 e.O. för att samla medel till en hjälpaktion syntes först vara fruktbar men då flottan med nya solfarare under ledning av eckternas jarl [[Kovian Långe]] gick ner i en storm utanför [[Harkarion]] var det hela förgäves. Valien överlevde men det var endast for att se Solstatens fall året efter och under de händelserna få banesår.
-*Erebosiern [[Sagrin Erövraren|Sagrin Tjurhorn]] kom at göra sig ett namn i Efaro efter det Fjärde Soltåget och det var med soldater härdade från strider här han etablerade sitt kortvariga Norderebosiska rike 369 e.O. Som kuriosa kan nämnas att på hans staty som restes i Nohstrils hamn efter erövringen av Dakkilo (i en helt annan historia) kan flera typiska klädesdetaljer från Efaro synas.
-*En av de många grupper solfarare som efter soltågets upplösning kom att göra sig mest bemärkade var "[[Magilliska Fristyrkan]]". Detta var ädlingar som med sina följen såg mojligheten att vinna ära och guld i den nu sammanfallande solfararstaten som legosoldater. Fortfarande berättas det kring Västerhavet om [[Alton Ry`bacaril av Lilla-Kullen]], [[Ynis Torton av Gabrika]], [[Marcaril Ry`doliz]] och [[Nabog Imer av Zallaz]]; historier som gett upphov till såval högstämta ballader som folkliga äventyr.
-*När Solstaten for allvar började falla samman efter det mislyckade soltåget såg Krun möjligheter till att göra sin närvaro i Efaro gällande. Flera mindre kuststäder erövrades men en annalkande konflikt med Felicien kom sen att gjöra dessa av mindre betydelse.
-*Av de två zorakiska tvillingarna Björnhugge var det endast Orlof som återvände til hemlandet, Erlof dog under mystiska omständigheter i Kwoske kort tid efter soltåget och brodern berättade alldrig vad som hänt. I Zorakin förlikades Björnhugge med både kungamakt och sin egen famlj för att sedan leva ett stilla liv helt fram till en höstkväll 409 e.O. då han med en dolk i ryggen vacklade in i riddarsalen hos sin grandsonsson hertigen. Där dog han utan att någon mordare sedan kunde hittas och sedan har han också stannat; som "[[Spöket på Likermark slott]]".
-*Caddo var en av få riken som gick stärkta ur händelserna som följde det Fjärde soltåget och Solstatens fall. De dalkiska handelshusen lyckades med skicklig diplomati hålla viktiga handelsrutter öppna och göra sig oumbärliga som mellanhander för de olika stridande fraktionerna i norra Soluna.
-*Allianser slutna bland solfarare i Efaro och skeenden där bidrog till att Berendien fick stöd av Zorakin i sin kamp mot Felicien. När Solstaten föll sökte många solfarare skydd i den berendiska staden Ventimiglia, däriblant den sårade kronprins Valien. Den såkallade "[[Duellen i Ventimiglia]]" där en ung berendisk väpnara kämpade mot feliciernas amiral för sin zorakiske prins´ ära, gjorde att berendier och zorakier kom att stå samman i både försvaret av staden och i det fortsatta kriget mot Felicien.
-=Personer=
-'''Zorakins kungar'''
--330-375 eO [[Valien V]] (Karolu XIIs äldste son)
--370 eO [[Valien (VI) Kronprins]] (Valien Vs äldste son)
-'''Kardiens kungar'''
--339-360 eO [[Kippin I]] (Ovar IIIs äldste son)
--360-404 eO [[Kippin II]] den Milde (Kippin Is äldste son)
-'''Echternas jarl'''
--351-369 eO [[Kovian Långe]]
-'''Högmästare av Den Helige Odos Orden'''
--339-353 eO [[Xerim Ot Aurelo ab Telotanine]] (jorpagnier)
--353-392 eO [[Legbeg Tizo af Bitterört]] (jorpagnier)
-'''Stormästare av Solfararnas Orden'''
--329-362 eO [[Alrik Spjutudde]] (kardier)
--362-364 eO [[Mikaz Goron av Bzegusta-i-öst]] (magiller)
--364-369 eO [[Orobin Järnsida av Merk]] (kardier)
-'''Stormästare av S:t Willems Orden'''
--349-370 eO [[Ibler Elaz av Yttersol]] (zorakier)
-'''Kerisgassen av Efaro'''
--352-401 eO [[Inergrid Borodrikson av Ljustersund]] (zorakier)
-'''Exarker'''
--352-353 eO [[Veremar I]] Martyren (kardier)
--354-371 eO [[Lukar I]] (zorakier)
-'''Övriga'''
--354 eO [[Erlof Björnhugge]] (zorakier)
--409 eO [[Orlof Björnhugge]] (zorakier)
--359 eO [[Alton Ry`bacaril av Lilla-Kullen]] (magiller)
--381 eO [[Ynis Torton av Gabrika]] (magiller)
--369 eO [[Marcaril Ry`doliz]] (magiller)
--384 eO [[Nabog Imer av Zallaz]] (magiller)
--372 eO [[Sagrin Ereövraren|Sagrin Tjurhorn]] (erebosier)
--353 eO [[Morus Kotonobiz ab Ilband]] (jorpagnier)
--353 eO [[Olvindrin Stensöte]] (berendier)
-----
-'''Anmärkningar'''
-<references/>

Fjärde Soltåget 353 e.O.: Skillnad mellan sidversioner

Nuvarande version från 11 maj 2016 kl. 04.32

Navigeringsmeny

Sök