birkebeineren skrev: ↑2025-04-09 12:44
Jag funderade på om du kanske hade låtit oktagonfursten Onaabys vara den namnlöse fadern och således gett Tsagatthu en nutida halvbror i Parikila Omurtag som i dagens Hynsolge agerar som och rådgivare åt bovaren av Brangoria. Fast liknande ritualer där demon och människa blandar blod är förmodligen inte helt unika på Altor även om de nog ytterst sällan resulterar i något gott. Kanske kan det dock vara så att Stjärnläran i Hynsolge på 400-talet eO råkade komma över texter som beskriver den mörka ritualen Zarmalla lät utföra och lät sig inspirera när de "skapade" sin halvdemon?
Det hade onekligen varit en bra koppling. Det behöver dock inte vara Onaabys som är i farten. Är det inte mer intressant om Tsaggathu är son till en rival till Onaabys som dennes sonson medelst sin kannibalstam (som tror att han är en gud), numera med alla medel försöker förhindra från att vakna från sin ruttnande krypta i Garab Nuul. Jag hade nämligen följande i tankarna:
För många tusen år sedan fanns ett relativt avancerat rike med centrum i det som nu är Garab Nuul. Rikets stjärnskådare och rotvävare använde sig av någon slags arkan variant av animismen. De kunde få hela skogar att växa som de ville och talade med svampar. Denna uråldriga magiskola har till vissa delar återskapats och studerats av Habete Grelges ärkemagiker, som dock inte har vågat använda sådan magi. Anledningen till detta är hur det uråldriga riket gick under. Magikerna fick hybris och trodde att de skulle kunna bli odödliga som alver om de kopplade samman sina sinnen med skogens mycel. Resten av folket blev bedragna av en mäktig demon som de trodde var en hjälpande ande. De gick alla ett otrevligt öde till mötes, och de gamla städerna i djungeln blev överväxta av skog och lianer.
Många tusen år senare upptäckte några häxor från Solunas inre de gamla ruinerna och lärde sig av de vittrade stenarna. De grundade ett rike som kallades Garab Nuul och som i flera hundra år behärskades av häxdrottningar. Dessa utnyttjade de fragment av den uråldriga magin som de kunde lära sig för sina egna syften. Zaramalla var dotter till den sista av dessa häxdrottningar. Tsaggathu härskade sedan över ett ondskefullt imperium i 333 år innan en stor allians bildades mellan människor, dvärgar och jättar.
Tsaggathus imperium krossades, och han själv spärrades in i en uråldrig krypta och bands med kraftfulla magiska lås. Endast genom att äga delar av Tsaggathus kropp kan låsen öppnas. Något som de magiker som fjättrade Tsaggathu dock inte märkte var hur hans mor Zaramalla flydde i natten med tre av hennes sons avklippta tånaglar. Hon lät sedan innefatta dessa nagelklipp i tre smycken som hon lät se så värdefulla ut att ingen skulle vilja göra sig av med dem. Sedan bidade hon sin tid och låtsades vara en helt vanlig animist som sålde salvor i Habete Grelge, tills dess att stjärnorna stod rätt och hennes son skulle kunna väckas åter.
Ett av smyckena bärs av Stormogulen av Sombatze själv, det andra av en glasfurste i Ir-Endri och det tredje råkar en av RP ärva. Smycket tycks ta sig in i bärarens huvud och försöka få hjälp att leta efter sina "syskon". RP blir lurade att deras amulett pekar mot en skatt eller dyl. RP får leta upp de andra smyckena, och när de har alla pekar dessa mot Garab Nuul. RP beger sig dit och råkar oförhappandes väcka upp Tsaggathu, får ingen skatt utan har istället skapat en ny fiende för alla. De får fly hals över huvud medan Tsaggathu och hans mor triumferar.
Del två av kampanjen handlar om hur en halvdemon besegras, men så långt har jag inte kommit än i tankegången...
