Sombatze

[birkebeineren]

Jag har alltid föreställt mig Sombatze som en "afrikansk" högkultur, med fokus på kunskap och fredliga relationer med sina mer aggressiva grannar. Vacker antik arkitektur, rikedom, bibliotek och filosofiskolor. Långa flödande klädnader i granna färger. Trots sin fredliga grundinställning har de vassa krigare som skyddar gränserna och jagar slavjägare som vågar röva inom riket.

Så ser jag före mig Sombatze också. I tillägg lite från stormogulernas Indien, samt både Sumer och Induskulturen med tanke på ursprunget i Golwyndakulturen.

[birkebeineren]

Har för mig att vi diskuterat det här tidigare och den moderna Sombatziska kulturen är en erövrare av den äldre Golwyndiska. Även om sombatzinerna idag är det dominerande folket så lever fortfarande rätt många golwynder kvar längs med sötvattenhavets kuster.

Det har varit diskuterat tidigare. Min tanke är att dagens sombatzier i stor grad har övertagit den äldre kulturen. Detta hände dock för mycket länge sen så dagens Sombatze har även det en mycket lång historia. Att låta det vara i sammanhang med Skövlingen av Sombatze ca 1000 fO skulle kunna passa bra. De äldre golwyndierna finns kvar (i tillägg till flera andra folkslag som ibland också de har funnits här länge) och till dessa hör de såkallade "palofariterna":

Från wikin:

Pal-nok-sa
Pal-nok-sa är palofariternas, de blekhyades, stad. Här lever de fritt från de stränga levnadsregler som tradition och prästerskap pålagt spillran av hjälten Palofars ättlingar i det övriga sombatziska samhället. Pal-nok-sa består av en yttre del där vanliga sombatzier lever och en inre där palofariterna skyddas. Många godsägare har hus i staden då det anses mycket fint att leva nära palofariter.

Palofariterna är tänkta som en slags blandinga av slavar och gudar i det sombatziska samhället. Fångar i gyllene bur med många priviliegier och många begränsningar.

De sombatiska språken är heller inte släkt med golwyndiskan utan det som står i språkträdet är mer en place holder för de golwyndiska språk som talas i norra Sombatze.

Som jag skrev tidigare så tänker jag mig språk från (minst) två familjer i dagens Sombatze. De ursprungliga golwyndiernas språk finns kvar, gärna i några varianter där minst ett utgör ett lärd språk. Palofariterna talar golwyndiska (och tillåts heller inget annat, officiellt) samt både präster och adel. En annan språkfamilj kom dock in med övergången från den äldre till den nyare majoritetsbefolkningen och finns i både ren form och sammanblandade med golwyndiska. Än så länge är detta bara lösa (och delvis gamla) idéer men jag försöker utveckla. Så låt gärna östgolwyndiska/sydgolwyndiska i ditt språkträd vara kvar i Sombatze, bredvid andra språk.

[Adragoor]

Någonstans bland Oimis glasdyner i södra Sombatze:

[Adragoor]

Sombatze och Sverige i samma skala. Sombatze är STORT!

[birkebeineren]

Sombatze är stort. Här kan en hel del rymmas, både av olika folkslag och annat. Ser ändå före mig att bosättningar huvudsakligen följer kusten och landets floder (både de synliga på kartan och andra). Förutom de lite mer öppna områdena i främst landets norra delar, de som inte är berg eller stäpp/högland.

[birkebeineren]

Några relevanta detaljer för Sombatze:

Det føles litt skummelt som nybegynner på disse forumene å kaste seg inn i andres gode diskusjoner og tankeverdener. Men denne diskusjonen, Briors lenker til inspirerende litteratur og alle bilder, satte fantasien i sving. Jeg håper det er lesbart, hvis ikke kan jeg forsøke å "svorske opp" språket litt.

Kan dette være en reiseberetning fra Traxilme, eller er det kanskje fra en annen ørkenstat? Her er kanskje ett kapittel fra Yusuf Bin Inesh's reiseberetning fra Soluna;


Etter den lange og strevsomme reisen over passene i Gizurbergene fra Sombatze, kom karavanen vår endelig frem til Traxilmes første utpost i nord. I den trange dalen som passet åpner seg ut i ligger staden Anhaar, Traxilmes mest besøkte og trolig rikeste stad. Hit kommer de nomadiske Nepzoudar, ørkenherrene, og deres folk, med varer fra den endeløse Traximilske ørkenen i sør. I stadens mange bazaarer bytter Sombatziske og Traximilske kjøpmenn varer og guld, og Anhaar's fyrste blir rikere ved hver eneste transaksjon og for hver eneste vare som føres inn eller ut av byen.

Fra toppen av dalen ser man godt hvordan rørledninger og akvadukter bringer regnvann fra fjellene ned til reservoirer og cisterner, som holder hele Anhaar med vann året igjennom. På vegen ned til staden ligger karrige åkerlapper og fruktlunder. Jorden her er ikke spesielt fruktbar, men den konstante vannforsyningen og det gode klimaet gir rikelig med mat til byens befolkning på rundt #?. Dette sinnrike vannforsyningssystem er uten sidestykke utenfor Traxilme.

På vegen ned mot staden passerer man citadellet Anhaarshad, et forsvarsverk i fargesprakende koloritt og mørk granitt. Anhaarshad står som forsvar mot Gizurbergenes fjellpass, men like viktig så er det en påminnelse til både lokalfolk og gjestende om hvem som er herren over Anhaar. For dette er også hovedsete til stadens fyrste, som selv kaller seg Kongen av Traxilme. Jeg skulle på mine videre reiser erfare at det er få andre i Traxilme som annerkjenner denne tittelen. Han omtales ellers i Traxilme som en Eidzoudar, eller vannherre, den tittel som gis alle fastboende oasefyrster. Rundt Anhaarshad ligger også hjemmene til stadens gamle adelsslekter. Disse reklusive og tungsinnede familiene av gammelt blod konspirerer om fremtiden og drømmer om fortiden ved fyrstens hoff. De har lite befatting med det mundane liv i gatene nedenfor.

Det var ved Anhaarshad jeg fikk mitt første møte med en annen gjenlevning fra det gamle Traxilme; Ezaret-krigerne. Under Traxilme's storhetstid var denne krigerkasten herskernes fryktvåpen. Lojale til døden, totalt uten anger og helt dedikerte til krigskunstens mysterier. Etter Traxilme's fall ble den gamle krigerkasten splittet opp i ulike klaner eller hus, kalt Istezar. Istezarene har gjennom generasjoner endret seg og fått sine egne kjennemerker, men enkelte tradisjoner og skikker holdes fortsatt i hevd av alle Ezaret-krigere. Istezarene hyrer ut sine krigere til adelshus og fyrster over hele Traxilme, men en kontrakt kan vare i generasjoner og Istezarene vil ære en kontrakt til døden.

Disse fryktinngytende krigerne har et nesten demoniskt utseende, med svart-emaljerte rustninger med detaljer i gull og rødt. Bare synet av en Ezaret er nok til å skremme de fleste Traxilmer til underkuelse. Rustningene går i arv i huset gjennom flere generasjoner, og Istezarene har egne håndtverkere til vedlikehold, reparasjoner og tilpassning av disse klenodiene. En verdig Ezaret får sin rustning ved lange og blodige ritualer, som i følge deres tro tilkaller kreftene fra alle de som har brukt rustningen tidligere. Det er derfor en stor ære å få tildelt en rustning som er veldig gammel, eller som har blitt brukt av legendariske krigere. Men med en slik rustning følger også et stort ansvar for ikke å bringe rustningen, og dermed dens tidligere eiere, i vanære.

Ezaretene ved citadellet tok liten notis av vårt reisefølge når vi passerte, men vel nede i Anhaar var det ingen vei utenom å bli stoppet av ivrige tollere. Jeg tok avskjed med mine reisevenner i karavanen, som ble raskt opptatt med å diskutere tollsatsene på sukker og vin. Anhaar ligger mellom bratte klippevegger, som en labyrint av fargerike hus i stein og leire, bazaarer og hvite, trange gater av hardtrampet kalkstein. Fra Anhaarshad til ørkenporten i sørveggen ligger Triumfgatan, en bred aveny med statuer og prydbusker på hver side. Langs østveggen ligger "Den siste vegen", eller Sevor-santi, hvor klippeveggen er gjennomhullet av katakomber og gravkammer. Her har også Nacyth-prestene, som vokter over de døde i Anhaar, et storslått tempel uthogget i klippeveggen. Den siste hvile tas ikke for gitt av Traxilme's befolkning, og Nacyth-prestene mottar store donasjoner fra folk som ønsker at sine avdøde skal ligge i fred. Ved vestveggen ligger Høgvegen. Som ved Sevor-santi ligger det også her flere templer og andre bygg uthogget i klippen.

I Anhaar er det mange tilsynelatende dagligdagse syssler som er innhyllet i mystikk og sekterisme. Eksempler på dette er Tahimeidene, eller vannbærerne, som har ansvaret for å holde vannforsyningen til byen ved like, og Sannereidene, vannselgerne, som overser kvotering og bruk av byens vann. I Anhaar har Tahimeidene et stort tempel langs Høgvegen, som gjenspeiler deres viktige rolle i staden. Sannereidene har mindre makt her, siden vannforsyningen er så god, og det kun er tidvis behov for rasjonering av vannet. Den kunnskap som disse sektene innehar holdes hemmelig for utenforstående, og de ses på som prester mer enn tjenestemenn og håndverkere.

Den stabile tilgangen til vann i Anhaar har ført til at byens to største industrier er farging av stoff og garving av lær. Det er få andre stader i Traxilme som kan tillate seg å bruke vann i så stor skala på slike syssler. Derfor holder også mange skreddere, salmakere og vevere til i Anhaar. Kombinasjonen av fargesprakende hus og stoffer, skrammel og skrik fra byens bazaarer og lukten fra garveriene blir nesten for mye å ta inn på en gang. Jeg gikk svimmelt rundt i Anhaar's gater i en rus av nye og fremmede inntrykk, og det var derfor med en viss lettelse at jeg fant meg et beskjedent herberge i en lugnere del av staden.


Vad tycker ni?

[birkebeineren]

Staden Anhaar som omtalas i stämningstexten borde ligga någonstans mellan de redan utplacerade städerna Gulom-nok i Sombatze och Nem Nen i Traxilme:



En kort beskrivning av staden Gulom-nok finns (och namnet på staden Nem Nen).

Gulom-nok
Gulom-nok är södra Sombatzes största handelsstad. Härifrån går karavanleder genom jungeln mot Thelgul och Pokti i västra Soluna. Även en stor flottbas finns för att skydda kusten mot pirater och onämnbara faror från Irendor. Sjöhandeln med Nem Nen i Traxilme är omfattande. Det lite torrare klimatet har gett Gulom-nok en lite annorlunda vegetasjon och staden är känd för sina vackra trillingblommor som smyckar träd och husfasader i vackra färger. Staden är också beryktad för det mycket exklusiva nattsilket som produseras här.

Handelsrutter anslutna till dessa städer syns på kartan över: Handel i Akrogal

[Mikael]

Det är bra också att ha i åtanke att i havet utanför Sombatze, undantaget dess nordligaste delar, så ligger den massiva Drakarnas Arkepelag och därbortom Yndar. Inte direkt områden som inbjuder till handel, jordbruk eller utforskning. Men Äventyr såklart!

[Adragoor]

Lite framsteg med en karta:


Några tillägg/ändringar är:
Jag har tagit bort en hel del skog i norra delarna av landet för att ge plats åt en del odlad mark, samt någon slags stäpp/savann där chabbarder bor.

Lagt till lite höjdskillnader för att illustrera att Glashavet är på en lägre nivå än Golwyndahavet.

Lagt till en ”koloni” på de närmsta öarna i Irendor som kanske behärskas av de ”glashavsfurstar” som nämndes i någon stämningstext. En exotisk plats där märkliga äventyr alltid finns runt hörnet.

Lagt till ett antal städer och en stor dal uppe i djungeln och i Gizurbergen. Särskilt i bergen tänker jag mig gamla furstendömen ungefär som i Fantomens Dimmiga bergen. På andra sidan bergen bor jättarna.

Lagt till en vulkan i vätteriket därför att!

[birkebeineren]

Lite framsteg med en karta:

Tjusig!

Några tillägg/ändringar är:
Jag har tagit bort en hel del skog i norra delarna av landet för att ge plats åt en del odlad mark, samt någon slags stäpp/savann där chabbarder bor.

Lite mindre skog låter rimligt i det odlande Sombatze. Tänkte annars kanske förklara skogen som fruktträdgårdar och sockerlönn men lite mer öppenhet passar nog bra. Stäpp/savann i väster blir bra. Dessa landskapstyper och att de finns i norra Soluna har diskuterats i Efarotråden så det borde fungera. En del av kusten mot Golwyndahavet har föreslagits som sumpmark men detta borde då bli norr/nordväst om Chabbardiet och inte vara något problem. Den chabbardiska stäppen(?) kan tänkas sträcka sig in en bit i det efariska stammlande Salah också kanske?

Lagt till lite höjdskillnader för att illustrera att Glashavet är på en lägre nivå än Golwyndahavet.

Detta går kanske även att illustrera med någon typ av forsande vatten i Grelgifallen? På kartan över Efaro i wikin som gjorts av Möller är det gjort så i Habete Grelge.

Lagt till en ”koloni” på de närmsta öarna i Irendor som kanske behärskas av de ”glashavsfurstar” som nämndes i någon stämningstext. En exotisk plats där märkliga äventyr alltid finns runt hörnet.

Låter exotisk.

Lagt till ett antal städer och en stor dal uppe i djungeln och i Gizurbergen. Särskilt i bergen tänker jag mig gamla furstendömen ungefär som i Fantomens Dimmiga bergen. På andra sidan bergen bor jättarna.

Passar bra.

Lagt till en vulkan i vätteriket därför att!

Klart vättarna har en vulkan.

[birkebeineren]

Ett par önskemål till kartan:

Flytta Kon-nok-nor helt till nordspetsen av udden. Ekvatorlinjen borde gå ungefär där och därför har sombatzierna passande nog byggt Altors största tidmätningstempel här.

Bergsområdet som täcker hela denna udde är tänkt kallas Heliga Bergen.

[Adragoor]

Uppdaterad karta... Flyttade på Kon-Nok-Nor och råkade hitta på en massa ortnamn av bara farten. I norr är det lite uråldrigt golwyndiskt med namn från sumererna, längre söderut är namnen lite mer vagt afrikanska eller indiska eller något... De flesta är påhittade, eller inspirerade av djupdykningar i google earth.

Har ett par idéer som kommer.

[Adragoor]

Snabba idéer om Aba-Ki-Sura och Awandis vita skogar:

Aba-Ki-Sura är en vild provins som mestadels består av tät kuperad djungel som är ytterst glesbefolkad. Endast några små byar ligger längs floderna.
Längst ut mot kusten där glasreven möter land växer en märkvärdig skog känd som Awandis vita skogar. Trädstammarna här verkar bestå av någon slags halvgenomskinligt glasartat trä och de vita kristallkronorna klingar och rasslar i vinden. Även resten av floran består av underliga kristallina växter som alla livnär sig på det pulvriserade glas som blåser in över skogen från glasreven under monsunen. Inte heller djurlivet liknar något annat som går att hitta på Altor. Mest kända är kanske de stora bevingade ormarna som kallas Ámeirer och som används som riddjur av lokalbefolkningen och även brukas som symbol för hela provinsen.
De annorlunda djuren i skogen är relativt ofarliga för vanligt folk och fä så länge de inte blir uppretade. På grund av att de bara kan livnära sig på glasväxterna i skogen eller varandra ser de därför varken människor eller vanliga djur som föda. De kan inte heller lämna skogen någon längre tid utan att svälta ihjäl, om någon nu inte har med sig mat åt dem från trakten. Något som både vissa glashavsfurstar och en del magiker från Habete Grelge har försökt sig på genom tiderna. Dock utan framgång då awandiska bestar brukar dö av sorg om man avlägsnar dem från sitt hemland.
Aba-Ki-Sura har ingen fast huvudstad utan styret flyttar istället runt år för år mellan de mindre städerna Unda-Wunda, Awandi och Umbi, namngivna efter de stammar som ursprungligen levde i området innan de blev inkorporerade i Sombatze. Befolkningen i Aba-Ki-Sura, abanterna, talar ett eget språk, ulwimiska, vilket utbölingar sällan lär sig eftersom de flesta abanter är tvåspråkiga och uteslutande talar sitt eget språk i enskildhet inom familjen. När det gäller abanter är de för övrigt i allmänhet kortare och mer spensligt byggda än sombatzierna.
Huvudnäringen i provinsen är utvinning av glasträ från den vita skogen. Detta sker i maklig takt. Det kan ta ett arbetslag en månad att såga sig genom en av glasstammarna och ännu längre innan man har delat upp det fällda trädet i mindre och mer hanterbara delar. Detta har lett till att vissa har kallat abanterna för latmaskar, men sådana kritiker har nog sällan försökt att såga ner ett glasträd själva.
Om man kokar detta glasträ mjuknar det och man därefter kan man forma det med bara händerna. Genom en hemlig metod som bara abanterna känner till kan glasträet sedan återhärdas och bli nästan lika hårt och segt som stål. Därför går det att tillverka praktfulla föremål och till och med rustningar av glasträ. De senare har länge varit på modet i den sombatziska överklassen, men har den nackdelen att de blir så mjuka att de knappast skyddar bättre än sämskskinn om någon häller kokande vatten på dem. Förutom glasträ får Aba-Ki-Sura även en del inkomster från export av skinn och pälsar, som hårdföra pälsjägare anskaffar från djungeln i inlandet.

[Adragoor]

Eden-líl

Högplatån Eden-líl är i det närmaste helt ofruktbar. Landet är stenigt och kargt och höljs ofta i en mörk och otrevlig dimma. Det vilar en uråldrig förbannelse över området sedan skövlingen av Sombatze 1000 f.O., då den efariske krigsherren Harbil Dahka lät sina trupper nesligen mörda 4500 oskyldiga män, kvinnor och barn som tagit sin tillflykt bland Gu-Zulums spiror. Deras själar fick aldrig ro och fortfarande kan man höra deras outhärdliga ångestskrik i dimman, något som gör de flesta galna vid för lång exponering. Högplatåns egentliga värde består i de ytligt förekommande opaler som med lätthet kan brytas i dagbrott. Detta arbete kan endast utföras av döva, som på grund av sitt handikapp slipper bli tokiga av spökerierna. Huvudstaden i provinsen, Kar-Sibar, gör goda inkomster på opalhandeln och är känd för sina stenslipare.

Si-Laguda

Si-Laguda (Lagudas finger) som är belägen på den norra delen av Lugudahalvön har namn efter den ene av den Sombatziska buktens skyddsgudar. Provinsen är viktig för handeln mellan Golwyndahavet och södra Akrogal. Varor fraktas landvägen över halvön från Sa-Ninsun och skeppas ut från huvudstaden Sananga för att på så sätt komma undan det hinder som Grelgifallen utgör. Eftersom det är svårt att segla motströms med ett fullastat skepp används Sananga uteslutande som utskeppningshamn. Importen sker istället i Nok-Indwa. Tidvis är den Grelgiska Fluxen så kraftig att det inte går att segla hela vägen till Sananga ens med ett tomt lastrum. Man får då angöra i den mindre staden Buranún och sedan förhala skeppen med elefanter upp till Sananga. Å andra sidan får man sig en rejäl skjuts när man sedan seglar ut i Glashavet igen med full last.
Den lilla staden Kar-Imhul i norr tillhör Habete Grelge sedan det Grelgiska Magisterrådet köpte området av Stormogulen för en ansenlig summa för ett 100-tal år sedan. Här finns numera angöringsplattformar för de luftskepp som går till Habete Grelge. Visserligen kostar överfarten skjortan, men är också det lättaste sättet att ta sig till staden.

[birkebeineren]

Vackert, både bild och text! En hel äventyrskampanj att titta på här.

Och, tillsammans med massa annat, vet vi nu att det finns blåbålade cykloper ute i Irendor.