Älvfolket

[Ahnìon]

...för såvitt jag vet finns det inte riktigt något älvfolk som passar in i beskrivningen av den "nordiska" älvan. De tenderar vara för fysiska och "o-mystiska"....

Problemet är väl just att älvan i fantasy-sammanhang blivit alldeles för självklar, precis som det sätt alverna tas för givet som kulturellt element. Mystiken försvinner när man vet för mycket.

Jag gillar normalt inte tanken på att slå ihop raser/arter och säga att de bara är olika varianter på samma varelse, men när det gäller just älvfolket känns det verkligen som att de är på tok för hårt definierade och därför helt har tappat sin mystik. Upplevelsen av skogsrån, älvor och tomtar är precis som Anders säger alldeles för fysisk. Älvfolket skall vara oregerliga, oförklarliga naturandar, inte söta små skogslevande gulledjur.

Fram för mer svepande beskrivningar och vaga definitioner av olika älvtyper. Det är manifestationerna och effekten som är viktig - inte fysiologin eller biologin!

[Regil]

Men kan man använda dimälvor för den typen av fenomen då? Gillar ordet ganska bra. Tycker inte heller att de behöver beskrivas närmare med GE och magiska förmågor. Som SL föredrar jag att hitta på efterhand som det passar...

[Bergdahl]

Själv tycker jag nymferna verkar stämma rätt bra på vad du är ute efter. De är skogsandar som kan anta fysisk form eller andlig och är då osynliga för ögat, vilket ju även var vanligt att älvorna var. Man skulle ju kunna tänka sig att nymferna i sin andliga form kan skönjas av mänskliga ögon när de dansar i skymningen och vid soluppgången.
Sen så är ju nymferna bra på att "charma" varelser av manskön. vilket verkar vara det dominerande könet på stackars hertigar.

Om nymfer står det vidare att "själen i ett mycket gammalt träd kan t.ex. utvecklas till att bli en nymf".

Vad man sen väljer att kalla dem, bara nymfer, dryader, oreader mm. är ju en annan femma.

Är det egentligen nagon skillnad? Borde inte älvfolk vara uttryck för platserna och naturen där de lever: manifestationer av Tevatenu helt enkelt?

Jo, men de olika älvfolken, nymferna osv delades ju in i grupper av den lärde Kategorus redan under Imperiets tid, och nu får vi ta konsekvenserna av hans maniska indelande av allt i kategorier. Troligtvis är det ju samma skrot och korn av tevatenu som tagit sig olika form beroende på var manifestationen skett.

[Ahnìon]

(Huga, nu blir det massa svarande. Jobbigt att ha så mycket vilda åsikter. )

Det slog mig förresten att om man vill ha exempel på att det fanns tankar om älvfolkets dynamiska fysiologi även på ÄS kan man läsa biten om tomtar i Sinkadus #06.

Vid vissa speciella tillfällen kan en hustomte följa gårdens ägare till graven. Detta sker i de fall då tomten behandlats med extra vördnad, respekt och omtanke. Hustomten blir då av högre makter omvandlad till gravtomte. Han blir odödlig så att han ska kunna vakta graven i all evinnerlig framtid och han erhåller förmågan att kasta besvärjelser.

Nu är det förvisso "högre makter" som förändrar tomten, men det är precis så här jag tänker mig älvfolken. Det låter som något berättat med dämpad röst framför eldstaden; något man kanske inte vill tro på, och som är så mycket mer nervkittlande för att det skulle kunna vara sant.

Jo, men de olika älvfolken, nymferna osv delades ju in i grupper av den lärde Kategorus redan under Imperiets tid, och nu får vi ta konsekvenserna av hans maniska indelande av allt i kategorier. Troligtvis är det ju samma skrot och korn av tevatenu som tagit sig olika form beroende på var manifestationen skett.

Jo, men poängen är väl just att man skulle kunna här och var påvisa att Kategorus hade tokfel om älvfolket på många sätt och vis - att de inte alls är så beständiga och pålitliga till formen.

Men kan man använda dimälvor för den typen av fenomen då? Gillar ordet ganska bra. Tycker inte heller att de behöver beskrivas närmare med GE och magiska förmågor. Som SL föredrar jag att hitta på efterhand som det passar...

Det kan man absolut. Dimälva skulle ju dessutom kunna vara en lokal benämning på en nymf-form, för att ge en sammankoppling till det Bergdahl säger. Någon har sett dem dansa i skogen och lyckats besinna sig nog för att återvända och berätta om det. Det var dimma, och självklart var de älvor (alla vet ju att de finns där ute och gör mystiska saker) så de blev kallade dimälvor.


I grund och botten ligger det ju mer i presentationen än något annat. ÄS var alldeles för specifika och begränsande för att älvfolket skulle fungera bra som koncept. En spelare som läst beskrivningarna vet på en gång hur man skall förhålla sig till irrblosset, och även om karaktären inte vet det så har det ihjäl mycket av stämningen.

För att ge en annan vinkling på vad Psipo sagt angående intelligensen skulle jag nog vilja påstå att älvfolk har mycket hög intuition, men inte mycket till problemlösande intelligens. Som naturens tjänare vet de instinktivt hur de skall hantera situationer i sitt element, men kommer exempelvis aldrig någonsin se poängen eller logiken i skriftspråk. Att försöka få information ur en sådan varelse (när man väl lyckats hitta den) kan vara en lärorik och frustrerande upplevelse.

Alverna känner antagligen till stora delar av älvfolkets beteendemönster, men de lär knappast förstå varför de beter sig som de gör. Det skapar i sin tur en sorts högtidlig respekt.

[Regil]

Jag tror att jag kommer att använda termen "Dimälvor". De är väl som Bergdahl skriver någon sorts nymfer och inte älvor om man vill kategorisera dem.

[Psipo]

Är det inte bättre att kalla älvor för feer, och kalla alla svanmöer, nymfer och allt vad det är för älvor? Inte för att det spelar så väldigt stor roll egentligen.

Hur som helst:

För att ge en annan vinkling på vad Psipo sagt angående intelligensen skulle jag nog vilja påstå att älvfolk har mycket hög intuition, men inte mycket till problemlösande intelligens. Som naturens tjänare vet de instinktivt hur de skall hantera situationer i sitt element, men kommer exempelvis aldrig någonsin se poängen eller logiken i skriftspråk. Att försöka få information ur en sådan varelse (när man väl lyckats hitta den) kan vara en lärorik och frustrerande upplevelse.

Precis så. Älvfolket är inte visa kunskapsbanker. De är som barn, djur eller en lavin. Eller allt i ett.

Alverna känner antagligen till stora delar av älvfolkets beteendemönster, men de lär knappast förstå varför de beter sig som de gör. Det skapar i sin tur en sorts högtidlig respekt.

Fast de vet nog varför de beter sig som de gör. Tevatenu vill det. En cool grej skulle iofs kunna vara att eftersom Tevatenu tynar bort så innebär det att vissa älvfolk lokalt tappar kontakten med Tevatenu. Då blir det anarki. Kanske är en sådan renegade elf en s.k skuggalv?

[Mikael]

Aha här kom skuggalven in...
Bra idéer Psipo, kanske med undantag för hamnskiftarna som jag tycker förtjänar ett eget kapitel.

[birkebeineren]

Information om en uppdatering i wikin skulle egentligen postas i relevant tråd men då ämnet ifråga brukar generera många åsikter samt sidospår väljs istället folkslagstråden.

Gjort en liten uppgradering av den korta informationstexten om Älvfolk och samtidigt listat de folkslag som enligt gamla källor så som Monsterböckerna anses tillhöra dessa Moder Jords egna skapelser: http://www.erebaltor.se/wiki/index.php? ... 3%84lvfolk

[skaraborgarn]

När en annan spelade på 80 och 90 talet fick man intrycket att alver hade annan hudfärg än människor att den var mer skär. Men efter 1991 verkar alvernas hudfärg vara som människans.
Hur är det med denna hudsak?

[Grisodlar'n]

När en annan spelade på 80 och 90 talet fick man intrycket att alver hade annan hudfärg än människor att den var mer skär. Men efter 1991 verkar alvernas hudfärg vara som människans.
Hur är det med denna hudsak?

Mina alver var allmänt bleka i hyn jämfört med många människor, men jag kanske bara hade missat utseendedetaljer. Det var lite av Elric på framsidan av grundregelsboxen som jag tyckte liknande en alv på den tiden innan jag visste vem det egentligen föreställde.

[skaraborgarn]

De skulle vara skära vlket en annan tyckte var märkligt. Sedan fanns det en färg som tro hette alvhud när man skulle måla tennfigurer som skulle vara alver.

[skaraborgarn]

Hur jag vann fältslaget vid Pelidmoras med hjälp av silveralver

Vid slaget vid Pelidmoras segrade jag trots att mina trupper var färre till antalet och minst av allt homogent sammansatt. De som tog hem segern var silveralverna.

I centern ställde jag mina trupper med dvärgar. De var runt 100 man. Hälften hade armborst och dessa stod bakom de andra som var beväpnade med yxor och sköldar. De stod så de kunde låta sina armborst skjuta mellan sina kamrater.
Lite längre bakom dessa hade jag ställt upp på en förhöjning i marken mina 30 krigarankor. De fick med sina små pilbågar ge understöd till dvärgarna och om så behövdes fick de agera reserv och bistå dessa.

Mina flyglar där ställde jag upp fotfolket. Människor beväpnade med spjut. Bakom dessa stod halvlängdsmännen med sina slungor. Vardera flygeln bestod av 300 människor samt 40 halvlängdsmän. Mina ryttare 60 lättbeväpnade män på snabba hästar höll jag i bakgrunden. Dessa skulle bistå de övriga om så behövdes men också förfölja fienden om dessa behövde dra sig tillbaka för att reorganisera sig. Mina vargspejare bara fem till antalet hade jag avtalat med att de skulle anfalla fiendens tross när slaget väl var i gång. Men mitt hemliga vapen det var silveralverna. 20 till antalet så släppte de stora säckar med sand, sten och skrot på fienden och pilar skött de också.

Min fiende den fantasilöse baron Klausevits hade en här på 50 riddare med tunga hästar och tunga rustningar. De tänkte anfalla dvärgarna och sedan svepa bort dem trots att de var den tyngsta och bästa truppen på slagfältet. Bakom dessa skulle hans lättare kavalleri på nästan lika många man rensa upp det som blev kvar sedan kom hans legoknektar orcher och människor som mest var att likna med laglösa och stråtrövare dessa var dock fler till antalet 900 man varav hälften var orcher.

Fiendens kavalleri anföll men silveralverna släppte ner sin last över dem och även om få föll ur sadeln störde detta oväntade så mycket att anfallet mattades. Nu började skäktor och pilar komma över dem. Dvärgarna siktade på deras hästar och minst 10 springare föll. Braket och skriket när riddarna red in i dvärgarnas linje var fasansfullt men dvärgarna trots att de är små stod emot. De högg mot hästarnas ben och ryttarna föll. Fiendens lättare ryttare fick nu när de rykte fram känna på silveralvernas andra last och de tålde den sämre än de första. Några av dem valde att retirera. Klausevits fick dem att återsamla sig och nu satte han in hela sitt fotfolk. Men den oregerliga massan ryckte fram inte som en hel styrka utan i grupper, det fanns ingen samordning i de leden. Några orcher sprang först rusiga på blod och strid men de stoppades något av silveralverna. Rök från fienden tross visade att vargmännen lyckats med sitt uppdrag för några ryttare från fiende sida fick order att ge sig dit. Nu kom den stora striden. Medan de tunga ryttarna stred framför ett berg av döda och döende hästar anföll deras kamrater men spjutbärarna stod emot.

Silveralverna hade nu åter sin last redo och de gav sig på orcherna som starkt ogillade denna sorts strid. Få på fiendens sida hade bågar eller armborst. Min spjutbärare höll fienden stången dvärgarna hade nedgjort de flesta tunga ryttare och ankorna när de skjutit slut på pilar anslöt sig till dem. Min ryttare sattes nu in. De stred i smågrupper och lät sina vapen tala när de anfalla fiendens fotfolk. Åter tog de bevingade och släppte sin last på fienden. En lycklig tilldragelse var att baronens häst stupade för en av alvernas pilar. Några av de lättare ryttarna på hans sida bistod honom men det betydde att många de ryttare som fanns kvar på fiendes sida inte var i strid.

Fienden drog sig tillbaka. Halvlängdsmän och ankor gav sig ut bland de stupade för att hämta pilar. Silveralverna gjorde sig åter redo. Vad vargmännen gjorde vet vi inte. Vi slöt våra led och ställde upp ungefär som förut. De flesta av de tunga ryttarna hade besegrats. Deras hästar låg framför dvärgarna som ett slags makabert skydd. De vilda ankorna gjorde processen kort med de fiender som sårats.

Fienden kom med barnen på en ny häst i spetsen. Men alverna lät nu kasta brinnande material på dem. Särskilt orcherna, deras arvsfiende avskydde att tyg indränkt i olja träffade dem. Åter blev det strid. Spjutbärarna på vänstraflygeln höll på att besegras då flest orcher var där men silveralverna och mina ryttare hjälpte dem. Fienden drogs sig nu åter bakåt. Vi ordnade våra led och halvlängdsmännen bistod nu med att dela ut proviant och vatten till trupperna.

Nu kom anfallet igen. Men nu var det så att orcher var på deras högerflygel och människor på den vänstra. De hade misslyckats med att slåss som en samlad trupp så nu slogs de var för sig. Dvärgarna i min center anföll de inte denna gång. De flesta silveralver anföll orcherna men några tre stycken avvaktade, de anföll baronen. En fällde hans häst och de två andra dök ner på honom när han var på marken. Innan några av fiendens ryttare han undsätta honom hade de huggit och slagit mot hans huvud så han var oförmögen att se. Fegt måhända, men alver är skoningslösa när det är strid. Baronen togs ur strid. Ryttarna eskorterade bort honom och människorna i hans styrkor började på att dra sig ur striden. Orcherna stred och med framgång. Men då deras allierade började retirera sände jag över många spjutbärare till denna flank. Dvärgarna började understödja de med. Orcherna drabbades nu åter av ett anfall från skyn och då vände de och sprang. De insåg att deras förbundna redan lämnat slagfältet.
Silveralverna som ju rapporterade allt som skedde såg att fienden drog sig bort och att slaget hade avslutats.

Våra förluster var hårda. 28 dvärgar stupade, 8 ankor likaså, 198 människor hade mist sina liv och det hade sex halvlängdsmän gjort. De sårade uppgick till 326. Av mina 835 soldater var hela 566 dödade eller sårade. En vargman hade sårats, de hade lyckats dräpa en vakt och tänt eld på två vagnar.
Men fienden hade förlorat 77 ryttare bara fem av de tunga ryttarna hade överlevt. Vi räknade till 310 döda av fiendens fotfolk och 67 orcher till denna summa. Totalt 454 fiender dog på slagfältet. Att baronen miste synen gjorde att kriget vanns kort senare. Han kunde inte leda sina trupper som tröttnade och hans här började upplösas. Orcherna plundrade sig hem till sina områden.
Mina trupper skötte sig bra. Dvärgarna höll slaget men silveralverna avgjorde. Tänk vad man kunde göra om man hade tusentals av dessa bevingade alver i sin här?

Greve Visdorh Lichvalnhein

[skaraborgarn]

Luktar älvfolk?

Svartfolk luktar, och det gör människor också.
Men har älvfolk någon doft.
Kan en orch eller vargman könna doften av älvfolk.

[Snibben]

Luktar älvfolk?

Svartfolk luktar, och det gör människor också.
Men har älvfolk någon doft.
Kan en orch eller vargman könna doften av älvfolk.

Eftersom svartfolk kan "lukta sig till alver" borde de ha en doft.

[skaraborgarn]

Ja logiskt sett.
Tycker människor de luktar gott?