Jag brukar själv anta att ex. en genomsnittlig landsbygdsbo till människa ytterst sällan träffar på något annat än andra människor, medan en stadsbo är något mer världsvan och kan ha ex. halvlängdsmän och ankor som boende i samma stad. Dvärgar är någorlunda kända men håller sig för själva, och likaså alver i ännu högre grad. De sistnämnda blir för de flesta närmast sagokaraktärer och föremål för en hel del folktro.
Kort sagt: det är en minoritet människor som överhuvudtaget träffar andra varelser, och någon kunskap om dessa sprids knappast särskilt vitt med den tidens begränsade kommunikationer och dåliga utbildningsmöjligheter. Det mesta folk tror sig veta om andra varelser kommer därför att bli rätt mycket hittepå, och man tror även på varelser som inte alls existerar!
Som du mycket riktigt påpekar finns det en hel del utrymme för missförstånd och felidentifieringar i en sån värld. Faktum är att mitt äventyrargäng var fullständigt övertygade om att de svarta, bevingade monster med övernaturliga förmågor som vi slogs mot på Kungsklippan var just demoner så som de beskrevs av vår lömske spelledare!

Edit: Jag borde nämnt svartfolk. Alltför många känner till dessa, men alla förstår inte att det inte är onda andar eller barbarfolk som levt för länge i vildmarken...