Sombatze
-
birkebeineren
- Admin
- Inlägg: 9430
- Blev medlem: 2007-02-27 07:25
Re: Sombatze
Och detta är kunskap från säkra källor? Att det var Harbil Dahkas efarier som så att säga "skapade" gastarna bland Gu-Zulums spiror? Nelvorik Ceriern har tillgång till Mandelordens samlade kunskaper i sitt hemmalyceum i Argald men källorna från Härarnas tid generellt och de om Skövlingen av Sombatze speciellt är bristfälliga kring Kopparhavet. Om något tidigare okänt litterärt verk finns tillgängligt som kan bringa klarar ljus över händelserna, vare det sig enstaka sådana eller mer alltövergripande, är den lärde narguriern mycket intresserad. Nelvoriks huvudämne är visserligen de narguriska folkens historia men han har även stort intresse för annat. Hans något hastiga teori om att nargurierna som deltog i Östra fälttåget vände om varnade av redan frammanade gastar låter han dock falla. Det är ett känt faktum (visserliegne endast för de som studerat ämnet i fråga) att nargurier inför hotande faror från andevärlden kan varnas av sina shamaner, men så lär då inte fallet vara i fallet Gu-Zulums spiror om gastarna ännu inte fanns här. Nargurierna lär ha vänt om av andra anledningar.
Re: Sombatze
Seglar man genom glasreven ner mot Gröna Havet gäller det att man följer delfinen. Man måste också veta att delfinen endast är lojal till den glasfurste den tjänar. Det är på delfinens nåder man seglar genom glasreven... och så gäller det ju att följa rätt delfin.
Re: Sombatze
Ser en glasfurste ut så här kanske? Jag tänker mig att de besitter någon slags mystisk kraft från Irendors mörka inre, varifrån de också invandrade till den ö de nu bebor och grundade staden Ir-Endri för ungefär tusen år sedan. Glasfurstarna kontrollerar den enda handelsvägen genom glasreven upp mot Furgia och Kamsun och har blivit ytterligt förmögna på grund av detta...
-
birkebeineren
- Admin
- Inlägg: 9430
- Blev medlem: 2007-02-27 07:25
Re: Sombatze
Gillar konseptet. Kan det tänkas att denna metod är hur glasfurstarna (vilka nu dessa är) färdas generellt i hela Glashavet och inte bara till Gröna Havet?
Kan mycket möjligt se ut så där.Adragoor skrev: ↑2025-01-07 20:57 Ser en glasfurste ut så här kanske? Jag tänker mig att de besitter någon slags mystisk kraft från Irendors mörka inre, varifrån de också invandrade till den ö de nu bebor och grundade staden Ir-Endri för ungefär tusen år sedan. Glasfurstarna kontrollerar den enda handelsvägen genom glasreven upp mot Furgia och Kamsun och har blivit ytterligt förmögna på grund av detta...
Hur kom det sig att glasfursten på Ir-Endri blev en del av Sombatze? Du skrev väl något tidigare om att ön var en koloni underlagt stormogulens rike?
Re: Sombatze
Det kan mycket väl tänkas. Sen kanske det även finns andra som tävlar med dem i inflytande längre österut. Gamla överlevande margyliska kolonier och liknande.birkebeineren skrev:Gillar konseptet. Kan det tänkas att denna metod är hur glasfurstarna (vilka nu dessa är) färdas generellt i hela Glashavet och inte bara till Gröna Havet?
Hmm… Det var nog i ett tidigare stadium av mitt fantiserande…birkebeineren skrev:Kan mycket möjligt se ut så där.
Hur kom det sig att glasfursten på Ir-Endri blev en del av Sombatze? Du skrev väl något tidigare om att ön var en koloni underlagt stormogulens rike?
Nu tror jag snarare att Glasfurstarna (i plural) anlände till Ir-Endri för ungefär tusen år sedan och har härskat där sedan dess. Ingen vet egentligen deras rätta identitet, men en rätt vanlig misstanke är att de är en grupp ärkemagiker som har hittat någon slags källa till makt och rikedom i Irendor. Det har en gång funnits en sombatzisk koloni i området, men denna är numera reducerad till den lilla ön Huwawa. Resten styrs av Glasfurstarna.
Ir-Endri tänker jag mig, domineras av Glasfurstarnas stora blåskimrande glastorn. Runt omkring finns en arkipelag av små smaragdgröna öar i viken som leder in i staden. Överallt finns märkliga tempel med gnistrande spiror av kristall och glas. Folket i staden är alla mycket rika och klär sig i kläder av kamsunsk papir eller silke färgat med den irendoriska sjöpanterns fjäll...
Re: Sombatze
Om några märkvärdiga monster och varelser som sägs bebo Irendor
De blå cykloperna har ofta benämnts som Irendors herrar i gamla legender. Det ligger säkert något i detta, ty cykloperna torde, med undantag för drakarna, vara bland de största och starkaste varelserna i Irendor. De hyser ett intensivt hat mot främligar och få som har närmat sig dem har kommit undan med livet i behåll. Deras karaktäristiska blåfärgade bringor orsakas, i alla fall enligt Kosmas Virrsegle i hans 200-talsepos "Avsegles i Orienten”, av cyklopernas myckna förtärande av den blå jätteflodkräftan. Utan denna diet hade deras hud snart återgått till sin naturliga grå ton.
Akefalerna är en ras av jättar som saknar huvud. Istället har de ansiktet mitt i bröstkorgen. Trots att de besitter ett visst förstånd är de ytterst barbariska samt lever på rått kött som de helst sliter av från djur som fortfarande lever. Blir de tillräckligt hungriga ger de stundom varandra samma behandling. Sina största fiender finner de i cykloperna, som ofta med liv och lust slår ihjäl akefaler när de träffar på dem.
De gulskinnade monopoderna lever på Irendors slätter och savanner. De är enbenta och kan uppnå en förvånansvärd hastighet genom att hoppa fram på sina jättelika fötter. Den stora foten skyddar även monopoderna mot såväl regn som sol när de med benet i vädret lägger sig för att vila.
Drakonkopeder är gigantiska ormar med huvuden som liknar en monstruös kvinnas med sylvassa tänder. De är ytterst aggressiva och drivs av en ständig hunger, vilket gör Irendors våtmarker fullständigt livsfarliga för den som vågar sig in i dem.
Panotterna är ett tillbakadraget och skyggt folkslag med purpurfärgad hud. Även om det ofta blir kyligt i de bergstrakter där de lever, behöver de knappast några kläder på grund av sina gigantiska hängande öron som de kan svepa in sig i för att värma sig.
Den fyrbenta rovanden är ett av Irendors mer välkända monster, kanske på grund av det uppstoppade exemplar som finns att beskåda i läsesalen i det stora biblioteket i Sa-Enki. Rovänderna är sällan ett hot mot upptäcktsresande så länge de lämnas ifred. Faran ligger i att de lätt kan misstas för vanliga änder i den höga vassen där de brukar hålla till. De är ytterst snabbfotade och kan med lätthet slita en människa i stycken. När äventyrare återvänder från Irendor utan armar eller ben är det därför ofta den fyrbenta anden som bär skulden.
Den turkosfjällade sjöpantern återfinns i sötvattenssjöar och ser ut som en stor reptil med panterhuvud. Den livnär sig mestadels på fisk och sjöfågel men attackerar gärna andra djur eller människor om den får chansen. Av sjöpanterns fjäll tillverkas ett glittrande och dyrbart pigment som Irendors glashavsfurstar använder till att färga sina kläder med. Sådana kläder anses ha den magiska egenskapen att de förhöjer bärarens skönhet, inflytande och makt.
Kreatodendrer eller fläskträd kallas träd som övertagits av en viss parasiterande svamp. Denna bildar stora köttiga utväxter som suger ut trädets livskraft. När trädet väl är dött, spricker utväxterna och svampen sprider sina sporer. Lyckas man innan dess tappa en sådan utväxt på sin tjocka blodliknande vätska, kan man tillverka en salva som kan få även djupa sår att växa ihop fullständigt och helas på bara några minuter. Priset som patienten får betala är risken att drabbas av den otrevliga irendoriska svullsjukan, som får hela den olyckliges kropp att blåsas upp på ett förskräckande sätt, för att efter några dagar spricka sönder innan döden till sist inträder. Någon bot mot denna otrevliga sot är ej känd.
Anankiner är en ras av elefanter som går på två ben. Man menar allmänt att dessa varelser är intelligenta och äger talets gåva, även om deras civilisation är obefintlig. Anankinerna ägnar sig mestadels åt att fridsamt ströva runt på Irendors savanner på jakt efter korvträdsfrukter och andra godsaker.
Katizier benämns ett småväxt folkslag som lever i jordhålor och klippskrevor. De har mörk blåaktig hud och uppnår sällan mer än en aln i kroppslängd. Sedan långliga tider ligger de i krig mot tranor och påträffas därför ofta i full stridsmundering av brons. Katitzerna är nämligen ett av få irendoriska folkslag som besitter metallurgiska kunskaper.
Klåfingerplantan är en blodsugande växt som livnär sig på att fånga in förbipasserande djur med sina klor och sedan suga musten ur dem. Dess oansenliga storlek till trots innebär det oftast döden att bli fångad av en klåfingerplanta även för djur som är mycket större än den själv. Detta på grund av dess kraftiga och omfattande rotsystem som gör den näst intill omöjlig att rycka upp ur marken. Dess ved är också så seg att den kan göra den skarpaste yxa slö.
De fiskhövdade pygméerna lever i Irendors sjöar, vattendrag och våtmarker. De är ett primitivt och barbariskt folkslag som tillverkar sina redskap av ben eller sten och inte känner till eldens gåva. Sin största fördel har de i att de kan andas i både luft och vatten och därför kan fly till endera elementet vare sig en fara kommer från sjön eller landbacken. Som husdjur håller de sig med bredmunnade löpfiskar, en märklig fisk försedd med ben som den använder för att springa mellan vattendrag och sjöar. Sådana löpfiskar ses ofta beta alger och sjögräs i närheten av de fiskhövdade pygméernas bosättningar.
Kannulaterna är ett primitivt och grönskinnat folk som kan påträffas i tät och snårig vegetation där de på grund av sin hudfärg har lätt för att gömma sig. Emedan kannulaternas kroppsbehåring består av gräs råder delade meningar huruvida de bör hänföras till växt eller djurriket.
De fjärilsvingade och tuppfjädrade gallotaurerna har både oxhuvud och fiskstjärt. De siktas oftast i flock och sägs flyga fram över slätterna medan de råmar så förskräckligt att de skrämmer slag på både folk och fä. Ekhmelior Kruniten menar att berättelser om sådana bestar är en poetisk metafor för absurditeten i tillvaron, medan den vansinniga poetissan Dzubutta från Zebugor intygar att de verkligen existerar.
Utdrag ur broder Bamboso från Valiseras encyklopediska verk ”De monstra eksotika”.
Just detta utdrag, om irendoriska monster, finns spritt i många antologier runt om i Ereb och läses ibland högt som underhållning bland överklassen. Många är de hovdamer som har ryst och fnittrat åt de irendoriska monsternas förskräckande märklighet. De flesta lärda som känner till texten menar dock att merparten av dessa monster nog snarare är påhitt än verkliga. Berättelserna om mantikoror, sfinxer och andra mer välkända varelser i Irendor kan de acceptera, men panotter? Nja...
De blå cykloperna har ofta benämnts som Irendors herrar i gamla legender. Det ligger säkert något i detta, ty cykloperna torde, med undantag för drakarna, vara bland de största och starkaste varelserna i Irendor. De hyser ett intensivt hat mot främligar och få som har närmat sig dem har kommit undan med livet i behåll. Deras karaktäristiska blåfärgade bringor orsakas, i alla fall enligt Kosmas Virrsegle i hans 200-talsepos "Avsegles i Orienten”, av cyklopernas myckna förtärande av den blå jätteflodkräftan. Utan denna diet hade deras hud snart återgått till sin naturliga grå ton.
Akefalerna är en ras av jättar som saknar huvud. Istället har de ansiktet mitt i bröstkorgen. Trots att de besitter ett visst förstånd är de ytterst barbariska samt lever på rått kött som de helst sliter av från djur som fortfarande lever. Blir de tillräckligt hungriga ger de stundom varandra samma behandling. Sina största fiender finner de i cykloperna, som ofta med liv och lust slår ihjäl akefaler när de träffar på dem.
De gulskinnade monopoderna lever på Irendors slätter och savanner. De är enbenta och kan uppnå en förvånansvärd hastighet genom att hoppa fram på sina jättelika fötter. Den stora foten skyddar även monopoderna mot såväl regn som sol när de med benet i vädret lägger sig för att vila.
Drakonkopeder är gigantiska ormar med huvuden som liknar en monstruös kvinnas med sylvassa tänder. De är ytterst aggressiva och drivs av en ständig hunger, vilket gör Irendors våtmarker fullständigt livsfarliga för den som vågar sig in i dem.
Panotterna är ett tillbakadraget och skyggt folkslag med purpurfärgad hud. Även om det ofta blir kyligt i de bergstrakter där de lever, behöver de knappast några kläder på grund av sina gigantiska hängande öron som de kan svepa in sig i för att värma sig.
Den fyrbenta rovanden är ett av Irendors mer välkända monster, kanske på grund av det uppstoppade exemplar som finns att beskåda i läsesalen i det stora biblioteket i Sa-Enki. Rovänderna är sällan ett hot mot upptäcktsresande så länge de lämnas ifred. Faran ligger i att de lätt kan misstas för vanliga änder i den höga vassen där de brukar hålla till. De är ytterst snabbfotade och kan med lätthet slita en människa i stycken. När äventyrare återvänder från Irendor utan armar eller ben är det därför ofta den fyrbenta anden som bär skulden.
Den turkosfjällade sjöpantern återfinns i sötvattenssjöar och ser ut som en stor reptil med panterhuvud. Den livnär sig mestadels på fisk och sjöfågel men attackerar gärna andra djur eller människor om den får chansen. Av sjöpanterns fjäll tillverkas ett glittrande och dyrbart pigment som Irendors glashavsfurstar använder till att färga sina kläder med. Sådana kläder anses ha den magiska egenskapen att de förhöjer bärarens skönhet, inflytande och makt.
Kreatodendrer eller fläskträd kallas träd som övertagits av en viss parasiterande svamp. Denna bildar stora köttiga utväxter som suger ut trädets livskraft. När trädet väl är dött, spricker utväxterna och svampen sprider sina sporer. Lyckas man innan dess tappa en sådan utväxt på sin tjocka blodliknande vätska, kan man tillverka en salva som kan få även djupa sår att växa ihop fullständigt och helas på bara några minuter. Priset som patienten får betala är risken att drabbas av den otrevliga irendoriska svullsjukan, som får hela den olyckliges kropp att blåsas upp på ett förskräckande sätt, för att efter några dagar spricka sönder innan döden till sist inträder. Någon bot mot denna otrevliga sot är ej känd.
Anankiner är en ras av elefanter som går på två ben. Man menar allmänt att dessa varelser är intelligenta och äger talets gåva, även om deras civilisation är obefintlig. Anankinerna ägnar sig mestadels åt att fridsamt ströva runt på Irendors savanner på jakt efter korvträdsfrukter och andra godsaker.
Katizier benämns ett småväxt folkslag som lever i jordhålor och klippskrevor. De har mörk blåaktig hud och uppnår sällan mer än en aln i kroppslängd. Sedan långliga tider ligger de i krig mot tranor och påträffas därför ofta i full stridsmundering av brons. Katitzerna är nämligen ett av få irendoriska folkslag som besitter metallurgiska kunskaper.
Klåfingerplantan är en blodsugande växt som livnär sig på att fånga in förbipasserande djur med sina klor och sedan suga musten ur dem. Dess oansenliga storlek till trots innebär det oftast döden att bli fångad av en klåfingerplanta även för djur som är mycket större än den själv. Detta på grund av dess kraftiga och omfattande rotsystem som gör den näst intill omöjlig att rycka upp ur marken. Dess ved är också så seg att den kan göra den skarpaste yxa slö.
De fiskhövdade pygméerna lever i Irendors sjöar, vattendrag och våtmarker. De är ett primitivt och barbariskt folkslag som tillverkar sina redskap av ben eller sten och inte känner till eldens gåva. Sin största fördel har de i att de kan andas i både luft och vatten och därför kan fly till endera elementet vare sig en fara kommer från sjön eller landbacken. Som husdjur håller de sig med bredmunnade löpfiskar, en märklig fisk försedd med ben som den använder för att springa mellan vattendrag och sjöar. Sådana löpfiskar ses ofta beta alger och sjögräs i närheten av de fiskhövdade pygméernas bosättningar.
Kannulaterna är ett primitivt och grönskinnat folk som kan påträffas i tät och snårig vegetation där de på grund av sin hudfärg har lätt för att gömma sig. Emedan kannulaternas kroppsbehåring består av gräs råder delade meningar huruvida de bör hänföras till växt eller djurriket.
De fjärilsvingade och tuppfjädrade gallotaurerna har både oxhuvud och fiskstjärt. De siktas oftast i flock och sägs flyga fram över slätterna medan de råmar så förskräckligt att de skrämmer slag på både folk och fä. Ekhmelior Kruniten menar att berättelser om sådana bestar är en poetisk metafor för absurditeten i tillvaron, medan den vansinniga poetissan Dzubutta från Zebugor intygar att de verkligen existerar.
Utdrag ur broder Bamboso från Valiseras encyklopediska verk ”De monstra eksotika”.
Just detta utdrag, om irendoriska monster, finns spritt i många antologier runt om i Ereb och läses ibland högt som underhållning bland överklassen. Många är de hovdamer som har ryst och fnittrat åt de irendoriska monsternas förskräckande märklighet. De flesta lärda som känner till texten menar dock att merparten av dessa monster nog snarare är påhitt än verkliga. Berättelserna om mantikoror, sfinxer och andra mer välkända varelser i Irendor kan de acceptera, men panotter? Nja...
Senast redigerad av Adragoor den 2025-02-12 21:12, redigerad totalt 1 gånger.
Re: Sombatze
Illustration:
-
birkebeineren
- Admin
- Inlägg: 9430
- Blev medlem: 2007-02-27 07:25
Re: Sombatze
Adragoor skrev: ↑2025-01-15 20:52 Om några märkvärdiga monster och varelser som sägs bebo Irendor
...
Utdrag ur broder Bamboso från Valiseras encyklopediska verk ”De monstra eksotika”.
Just detta utdrag, om irendoriska monster, finns spritt i många antologier runt om i Ereb och läses ibland högt som underhållning bland överklassen. Många är de hovdamer som har ryst och fnittrat åt de irendoriska monsternas förskräckande märklighet. De flesta lärda som känner till texten menar dock att merparten av dessa monster nog snarare är påhitt än verkliga. Berättelserna om mantikoror, sfinxer och andra mer välkända varelser i Irendor kan de acceptera, men panotter? Nja...
Rödfärga och flytt till wikin direkt tycker jag.
Re: Sombatze
Ska bli!
Re: Sombatze
Några hållpunkter i sombatzisk kronologi fram till den tredje konfluxen:
ca:1400 f.O. Sombatzier sprider sig söderut genom djungeln ända ner till Gröna Havets kust där staden Wogwa grundläggs. Viss handel inleds med rikena vid Gröna Havets sydliga kuster.
ca: 1150 f.O. Sombatziska sjöfarare tar över handelsplatsen Gulum långt i söder och grundlägger staden Gulum-Nok i närheten. Gulum-Nok blir Sombatzes första farsegels koloni.
1075 f.O. Sombatze sluter upp bakom Krun i krunska kriget.
1060 f.O. Sombatze har svårt att stå emot angrepp från stammarna i Efaro efter att ha försvagats av det långa krunska kriget och på kort tid faller flera städer i västra delen av landet när efariska och narguriska barbarer invaderar.
1060-1009 f.O. Skövlingen av Sombatze. Gradvis faller det gamla Sombatze ner i anarki och oreda. Landet splittras upp i statsstater och ständiga krig pågår. Styret i de flesta städer har tagits över av barbarer och krigsherrar. De östra delarna av landet, med Pal-Nok-Sa som huvudstad håller stånd längst.
1050 f.O. Det narguriska krigarförbundet Viktofalerna grundar ett litet rike på Heliga Bergens västra sluttningar (nuvarande Kughala) som kommer att bestå i nästan 300 år.
1015 f.O. Krigsherren Harbil Dahka svär att förinta Pal-Nok-Sa och inleder ett blodigt fälttåg.
1015-1009 f.O. Harbil Dahka och hans arméer skövlar, plundrar och bränner östra Sombatze tills endast staden Pal-Nok-Sa återstår av det en gång så stolta riket.
1009 f.O. Pal-Nok-Sa plundras och raseras och den siste storkonungen av det gamla Sombatze, pojkkonungen Nabonidas, störtas. De av palofariterna som lyckats gå i exil överlever, medan resten, som tagit sin tillflykt bland Gu-Zulums spiror, blir nedhuggna till sista man, kvinna och barn. Harbil Dahka inleder ett skräckvälde från sitt fäste i Dur-Sharru och grundlägger en dynasti av tyranner.
1000-822 f.O. Sombatze är uppdelat i en mängd statsstater. Margylerna i Furgia håller Sombatze splittrat genom att hetsa de olika statsstaterna mot varandra och sponsra båda sidor i snart sagt alla småkrig som utkämpas.
822 f.O. Ett maktvakuum uppstår när margylerna lämnar Furgia.
808 f.O. Palofariter som levt i exil i Gulumbien och Oimbe lyckas, tillsammans med sina allierade i Magwa, att återta staden Wogwa.
808-787 f.O. Med hjälp av sydländska stamkrigare och haprizanska stridselefanter återerövrar Palofariterna hela nuvarande norra Sombatze.
796 f.O. Ki-Enki erövras av Palofariter. Alluhamma utropas till Sombatzisk storkonung.
787-599 f.O. Sombatze är ett fridfullt land i skuggan av tidens stora imperier. Ett visst välstånd uppnås genom handel med jorerna.
585 f.O. Sombatze kollapsar ekonomiskt efter att dess viktigaste handelsvägar skurits av i och med den tredje konfluxen. Landet splittras åter upp i småstater.
ca:1400 f.O. Sombatzier sprider sig söderut genom djungeln ända ner till Gröna Havets kust där staden Wogwa grundläggs. Viss handel inleds med rikena vid Gröna Havets sydliga kuster.
ca: 1150 f.O. Sombatziska sjöfarare tar över handelsplatsen Gulum långt i söder och grundlägger staden Gulum-Nok i närheten. Gulum-Nok blir Sombatzes första farsegels koloni.
1075 f.O. Sombatze sluter upp bakom Krun i krunska kriget.
1060 f.O. Sombatze har svårt att stå emot angrepp från stammarna i Efaro efter att ha försvagats av det långa krunska kriget och på kort tid faller flera städer i västra delen av landet när efariska och narguriska barbarer invaderar.
1060-1009 f.O. Skövlingen av Sombatze. Gradvis faller det gamla Sombatze ner i anarki och oreda. Landet splittras upp i statsstater och ständiga krig pågår. Styret i de flesta städer har tagits över av barbarer och krigsherrar. De östra delarna av landet, med Pal-Nok-Sa som huvudstad håller stånd längst.
1050 f.O. Det narguriska krigarförbundet Viktofalerna grundar ett litet rike på Heliga Bergens västra sluttningar (nuvarande Kughala) som kommer att bestå i nästan 300 år.
1015 f.O. Krigsherren Harbil Dahka svär att förinta Pal-Nok-Sa och inleder ett blodigt fälttåg.
1015-1009 f.O. Harbil Dahka och hans arméer skövlar, plundrar och bränner östra Sombatze tills endast staden Pal-Nok-Sa återstår av det en gång så stolta riket.
1009 f.O. Pal-Nok-Sa plundras och raseras och den siste storkonungen av det gamla Sombatze, pojkkonungen Nabonidas, störtas. De av palofariterna som lyckats gå i exil överlever, medan resten, som tagit sin tillflykt bland Gu-Zulums spiror, blir nedhuggna till sista man, kvinna och barn. Harbil Dahka inleder ett skräckvälde från sitt fäste i Dur-Sharru och grundlägger en dynasti av tyranner.
1000-822 f.O. Sombatze är uppdelat i en mängd statsstater. Margylerna i Furgia håller Sombatze splittrat genom att hetsa de olika statsstaterna mot varandra och sponsra båda sidor i snart sagt alla småkrig som utkämpas.
822 f.O. Ett maktvakuum uppstår när margylerna lämnar Furgia.
808 f.O. Palofariter som levt i exil i Gulumbien och Oimbe lyckas, tillsammans med sina allierade i Magwa, att återta staden Wogwa.
808-787 f.O. Med hjälp av sydländska stamkrigare och haprizanska stridselefanter återerövrar Palofariterna hela nuvarande norra Sombatze.
796 f.O. Ki-Enki erövras av Palofariter. Alluhamma utropas till Sombatzisk storkonung.
787-599 f.O. Sombatze är ett fridfullt land i skuggan av tidens stora imperier. Ett visst välstånd uppnås genom handel med jorerna.
585 f.O. Sombatze kollapsar ekonomiskt efter att dess viktigaste handelsvägar skurits av i och med den tredje konfluxen. Landet splittras åter upp i småstater.
Re: Sombatze
Under Zenobias regeringstid har jag i forumets begynnelse föreslagit nedan, använd gärna det som passar i historien.
734-730 f.O. / 331-335 PV
Begav sig en mäktig jorisk militär expedition, en av de två legioner som de senaste tre åren kuvat och krossat Efaros krigiska stammar, till Sombatze. Efaros erövrare general Belisarion hade sänt denna del av sin armé för att etablera fredliga avtal med omkringliggande länder. Expeditionen leddes av fältherren Domion, en maktlysten och äregirig krigare, men en mycket skicklig sådan. När Domion hade fått de lukrativa gäld- och handels-avtal som jorerna kom för, tog han sin legion och marcherade söderut till bergen och gränsen mot Traxilme. (Mer om detta på wikin.)
734-730 f.O. / 331-335 PV
Begav sig en mäktig jorisk militär expedition, en av de två legioner som de senaste tre åren kuvat och krossat Efaros krigiska stammar, till Sombatze. Efaros erövrare general Belisarion hade sänt denna del av sin armé för att etablera fredliga avtal med omkringliggande länder. Expeditionen leddes av fältherren Domion, en maktlysten och äregirig krigare, men en mycket skicklig sådan. När Domion hade fått de lukrativa gäld- och handels-avtal som jorerna kom för, tog han sin legion och marcherade söderut till bergen och gränsen mot Traxilme. (Mer om detta på wikin.)
-
birkebeineren
- Admin
- Inlägg: 9430
- Blev medlem: 2007-02-27 07:25
Re: Sombatze
Ser mycket bra ut Adragoor! Jag gillar årtal. 
Och dina årtal Mikael om Belisarions fälttåg (och annat relaterad) räknar jag som officiellt i projektets rullor.
Och dina årtal Mikael om Belisarions fälttåg (och annat relaterad) räknar jag som officiellt i projektets rullor.
Re: Sombatze
Det funkar ju funkar jättebra ihop. Och går att bygga upp mer kring med kartan jag gjorde om man vill... Och gällande det Assabynska rikets historia som jag tror passar med allt annat (i nästa inlägg).Mikael skrev: ↑2025-04-04 10:15 Under Zenobias regeringstid har jag i forumets begynnelse föreslagit nedan, använd gärna det som passar i historien.
734-730 f.O. / 331-335 PV
Begav sig en mäktig jorisk militär expedition, en av de två legioner som de senaste tre åren kuvat och krossat Efaros krigiska stammar, till Sombatze. Efaros erövrare general Belisarion hade sänt denna del av sin armé för att etablera fredliga avtal med omkringliggande länder. Expeditionen leddes av fältherren Domion, en maktlysten och äregirig krigare, men en mycket skicklig sådan. När Domion hade fått de lukrativa gäld- och handels-avtal som jorerna kom för, tog han sin legion och marcherade söderut till bergen och gränsen mot Traxilme. (Mer om detta på wikin.)
Re: Sombatze
Det Assabynska rikets uppgång och fall
725 f.O. Mabeso, hövding över Zurofolket, förenar de fyra stammarna Zuro, Assam, Byno och Massi till ett kungarike på savannen söder om Svarta Bergen (Iddu-en-Tsuggi) efter en vision från stormguden Daramullo. Riket får namnet Assabynien. Vättarna i Svarta Bergen ser Assabyniens förening som ett hot mot deras eget främsta näringsfång - stöld och plundring - och börjar rusta för krig.
722 f.O. Vättarna invaderar Assabynien i en överraskningsattack under sin konung Idibal. De härjar och plundrar i veckor, men drivs slutligen tillbaka av Mabesos krigare.
721 f.O. Mabeso gifter sig med drottning Adela, en hjältinna som vunnit många segrar tillsammans med den legendariske bågskytten Senanga och vattenmagikern Kwiwega och till sist tagit kronan i Nohmbor av egen kraft. Nohmbor och Assabynien förenas i en union.
720 f.O. Vättarna attackerar återigen, denna gång tillsammans med de haprizanska barbarerna som driver de assabynska trupperna på flykten med sina stridselefanter. Läget ser dystert ut för Assabynien tills jättehövdingen Ndelu från Ullikummien går med i kriget på assabynernas sida med sina djungeljättar för att betala en personlig skuld till drottning Adela. Vändpunkten kommer när Ndelu brottar ner och vrider nacken av den haprizanske hövdingen Garzazans stridselefant mitt på slagfältet. Resten av elefanterna skenar och trampar ner hälften av vättarna och haprizanerna. De överlevande skingras och flyr i vild panik.
716 f.O. Mabeso beslutar att en gång för alla göra slut på hotet från vättarna. Man mobiliserar styrkor från Assabynien och Nohmbor och marscherar mot Svarta Bergen. Ett stort slag står utanför Ashkega. Vättekonungen Idibal deltar personligen i slaget och lyckas dräpa Ndelu Elefantbrottaren med en förgiftad dolk, men faller kort därefter själv för drottning Adelas svärd. Efter att deras kung har stupat förlorar vättarna moralen och krossas eller drivs på flykten av Mabesos armé. Vätteriket är slaget i grunden, och det kommer att ta generationer innan vättarna kan återhämta sig.
716-677 f.O Med hotet från vättarna undanröjt upplever Assabynien en guldålder. Den skinande staden Massabyna (numera Nok-Byno) grundläggs vid Gröna Havets strand och blir ett nav för handel. Assabynien blir det rikaste landet i området.
677 f.O. Mabeso dör fridfullt och hans son Amsango kröns till ny konung.
676-672 f.O. Garbil Gabera, en pirat som gjort sig till härskare av det ointagliga fästet Kesh-Nong-Trai härjar längs Gröna Havets kuster med sin flotta av svarta skepp. Assabynien blir särskilt hårt åtgånget. Många byar längs kusten bränns och befolkningen förs bort som slavar.
672 f.O. Assabynerna, ledda av general Sananga lyckas att driva bort piraterna från kusten. Man marscherar sedan söderut och belägrar Kesh-Nong-Trai.
672-663 f.O. Belägringen av Kesh-Nong-Trai varar i nio långa år. Borgen, med sina svarta murar av sten och stål är oövervinnelig, och den assabynska flottan, som mest består av fiskebåtar, är länge för svag för att helt kunna skära av piraternas livsmedelsleveranser.
663 f.O. Med hjälp av skeppsbyggare från Wogwa har den assabynska flottan blivit stark nog för att ingen ska våga sig in eller ut ur Kesh-Nong-Trai. Garbil Gabera gör ett desperat utbryningsförsök genom den södra porten. En vild strid utbryter som rasar en hel dag. Många faller på båda sidor och tillsist lyckas general Sananga träffa Garbil i bröstet med sin sista pil. Garbil, som är dödligt sårad hugger dock ner Sananga innan han själv stupar. Garbils pirater lägger ner sina vapen och kriget är vunnet.
662 f.O. Amsango äktar Kawanda av Magwa som föder sonen Ewungo. Assabyniens vise menar att det är ett tecken från stormguden att Ewungo föddes under ett åskväder och spår honom en lysande framtid.
650 f.O. Amsango dör tragiskt under en jaktexpedition. Den åldrade drottningmodern Adela väljer i sin förtvivlan att begravas levande med sin make och sin son i den kungliga kryptan i Massabyna. Drottning Kawanda blir regent tills Ewungo uppnått vuxen ålder.
644 f.O. Ewungo kröns till konung av Assabynien. Omedelbart visar han prov på stora ambitioner. Han expanderar Assabyniens gränser långt in i den västra djungeln och skapar stort välstånd i riket under sina första år.
638 f.O. Vid ett statsbesök från djungelriket Garab Nuul förälskar sig Ewungo i Zaramalla, den undersköna och mystiska dottern till drottningen i Garab Nuul.
637 f.O. Ewungo och Zaramalla gifter sig till folkets stora jubel.
637-629 f.O. Ewungo och Zaramalla älskas av folket och styr med visdom. Men Zaramalla är inte riktigt vad hon utger sig för att vara. Hon är en demondyrkande besvärjerska väl bevandrad i de mörka konsterna, som kommit till Assabynien inte av kärlek utan av egna ambitioner. Långsamt börjar hon viska lögner i Ewungos öra och förgifta hans sinne.
629 f.O. I en hemlig mörk ritual låter Zaramalla sig befruktas av en demon. Sonen som sedan föds - Tsaggathu - växer ovanligt fort och har en mörk blick. Men Zaramalla övertygar Ewungo att Tsaggathu verkligen är hans son och han älskar honom och uppfostrar honom som sin egen.
615 f.O. Ewungos mor Kawanda, som i åratal försökt förmå sin son att ta avstånd från Zaramalla och Tsaggathu landsförvisas tillsammans med andra medlemmar av kungafamiljen som varit henne lojala.
615-600 f.O. Assabynien faller allt mer ner i kaos och mörker under en oförmögen och förvirrad kung utan andra rådgivare än sin ondskefulla hustru.
600 f.O. Ewungo inser tillsist att han blivit duperad och konfronterar sin son, som dock hugger ihjäl sin far med en dolkstöt i hjärtat.
599 f.O. Medan köttbitare föröder Ereb sätter den triumferande Tsaggathu Assabyniens krona på sitt eget huvud och tillsammans med sin mor inleder han en lång period av ondska och mörker i alla länder mellan Gröna Havet och Gizurbergen.
725 f.O. Mabeso, hövding över Zurofolket, förenar de fyra stammarna Zuro, Assam, Byno och Massi till ett kungarike på savannen söder om Svarta Bergen (Iddu-en-Tsuggi) efter en vision från stormguden Daramullo. Riket får namnet Assabynien. Vättarna i Svarta Bergen ser Assabyniens förening som ett hot mot deras eget främsta näringsfång - stöld och plundring - och börjar rusta för krig.
722 f.O. Vättarna invaderar Assabynien i en överraskningsattack under sin konung Idibal. De härjar och plundrar i veckor, men drivs slutligen tillbaka av Mabesos krigare.
721 f.O. Mabeso gifter sig med drottning Adela, en hjältinna som vunnit många segrar tillsammans med den legendariske bågskytten Senanga och vattenmagikern Kwiwega och till sist tagit kronan i Nohmbor av egen kraft. Nohmbor och Assabynien förenas i en union.
720 f.O. Vättarna attackerar återigen, denna gång tillsammans med de haprizanska barbarerna som driver de assabynska trupperna på flykten med sina stridselefanter. Läget ser dystert ut för Assabynien tills jättehövdingen Ndelu från Ullikummien går med i kriget på assabynernas sida med sina djungeljättar för att betala en personlig skuld till drottning Adela. Vändpunkten kommer när Ndelu brottar ner och vrider nacken av den haprizanske hövdingen Garzazans stridselefant mitt på slagfältet. Resten av elefanterna skenar och trampar ner hälften av vättarna och haprizanerna. De överlevande skingras och flyr i vild panik.
716 f.O. Mabeso beslutar att en gång för alla göra slut på hotet från vättarna. Man mobiliserar styrkor från Assabynien och Nohmbor och marscherar mot Svarta Bergen. Ett stort slag står utanför Ashkega. Vättekonungen Idibal deltar personligen i slaget och lyckas dräpa Ndelu Elefantbrottaren med en förgiftad dolk, men faller kort därefter själv för drottning Adelas svärd. Efter att deras kung har stupat förlorar vättarna moralen och krossas eller drivs på flykten av Mabesos armé. Vätteriket är slaget i grunden, och det kommer att ta generationer innan vättarna kan återhämta sig.
716-677 f.O Med hotet från vättarna undanröjt upplever Assabynien en guldålder. Den skinande staden Massabyna (numera Nok-Byno) grundläggs vid Gröna Havets strand och blir ett nav för handel. Assabynien blir det rikaste landet i området.
677 f.O. Mabeso dör fridfullt och hans son Amsango kröns till ny konung.
676-672 f.O. Garbil Gabera, en pirat som gjort sig till härskare av det ointagliga fästet Kesh-Nong-Trai härjar längs Gröna Havets kuster med sin flotta av svarta skepp. Assabynien blir särskilt hårt åtgånget. Många byar längs kusten bränns och befolkningen förs bort som slavar.
672 f.O. Assabynerna, ledda av general Sananga lyckas att driva bort piraterna från kusten. Man marscherar sedan söderut och belägrar Kesh-Nong-Trai.
672-663 f.O. Belägringen av Kesh-Nong-Trai varar i nio långa år. Borgen, med sina svarta murar av sten och stål är oövervinnelig, och den assabynska flottan, som mest består av fiskebåtar, är länge för svag för att helt kunna skära av piraternas livsmedelsleveranser.
663 f.O. Med hjälp av skeppsbyggare från Wogwa har den assabynska flottan blivit stark nog för att ingen ska våga sig in eller ut ur Kesh-Nong-Trai. Garbil Gabera gör ett desperat utbryningsförsök genom den södra porten. En vild strid utbryter som rasar en hel dag. Många faller på båda sidor och tillsist lyckas general Sananga träffa Garbil i bröstet med sin sista pil. Garbil, som är dödligt sårad hugger dock ner Sananga innan han själv stupar. Garbils pirater lägger ner sina vapen och kriget är vunnet.
662 f.O. Amsango äktar Kawanda av Magwa som föder sonen Ewungo. Assabyniens vise menar att det är ett tecken från stormguden att Ewungo föddes under ett åskväder och spår honom en lysande framtid.
650 f.O. Amsango dör tragiskt under en jaktexpedition. Den åldrade drottningmodern Adela väljer i sin förtvivlan att begravas levande med sin make och sin son i den kungliga kryptan i Massabyna. Drottning Kawanda blir regent tills Ewungo uppnått vuxen ålder.
644 f.O. Ewungo kröns till konung av Assabynien. Omedelbart visar han prov på stora ambitioner. Han expanderar Assabyniens gränser långt in i den västra djungeln och skapar stort välstånd i riket under sina första år.
638 f.O. Vid ett statsbesök från djungelriket Garab Nuul förälskar sig Ewungo i Zaramalla, den undersköna och mystiska dottern till drottningen i Garab Nuul.
637 f.O. Ewungo och Zaramalla gifter sig till folkets stora jubel.
637-629 f.O. Ewungo och Zaramalla älskas av folket och styr med visdom. Men Zaramalla är inte riktigt vad hon utger sig för att vara. Hon är en demondyrkande besvärjerska väl bevandrad i de mörka konsterna, som kommit till Assabynien inte av kärlek utan av egna ambitioner. Långsamt börjar hon viska lögner i Ewungos öra och förgifta hans sinne.
629 f.O. I en hemlig mörk ritual låter Zaramalla sig befruktas av en demon. Sonen som sedan föds - Tsaggathu - växer ovanligt fort och har en mörk blick. Men Zaramalla övertygar Ewungo att Tsaggathu verkligen är hans son och han älskar honom och uppfostrar honom som sin egen.
615 f.O. Ewungos mor Kawanda, som i åratal försökt förmå sin son att ta avstånd från Zaramalla och Tsaggathu landsförvisas tillsammans med andra medlemmar av kungafamiljen som varit henne lojala.
615-600 f.O. Assabynien faller allt mer ner i kaos och mörker under en oförmögen och förvirrad kung utan andra rådgivare än sin ondskefulla hustru.
600 f.O. Ewungo inser tillsist att han blivit duperad och konfronterar sin son, som dock hugger ihjäl sin far med en dolkstöt i hjärtat.
599 f.O. Medan köttbitare föröder Ereb sätter den triumferande Tsaggathu Assabyniens krona på sitt eget huvud och tillsammans med sin mor inleder han en lång period av ondska och mörker i alla länder mellan Gröna Havet och Gizurbergen.
-
birkebeineren
- Admin
- Inlägg: 9430
- Blev medlem: 2007-02-27 07:25
Re: Sombatze
Gillar även fortsättningen Adragoor!
Råkar förresten inte vara så att Tsaggathu kan ha haft några halvsyskon, då eller senare?
Råkar förresten inte vara så att Tsaggathu kan ha haft några halvsyskon, då eller senare?